Vad är barnen skyldiga sina föräldrar?

ALLA barn står i skuld från det ögonblick då de tar sitt första andetag. De står i skuld till sina föräldrar, som är ansvariga för att de fått livet, och denna skuld växer med varje år, under det att föräldrarna sörjer för dem genom att ge dem mat, kläder och fostran. Somliga barn visar sin uppskattning genom att ge föräldrarna vad de är skyldiga dem, men ganska många barn gör det inte.

I bibeln, närmare bestämt i Ordspråksboken 30:11, finner vi en beskrivning som passar in på en stor mängd barn i vår tid. Det heter där: ”Ett släkte, där man förbannar sin fader och där man icke välsignar sin moder.” På ett annat ställe i bibeln förutsägs det att barn och ungdomar i de ”yttersta dagarna” skulle vara olydiga mot sina föräldrar och kärlekslösa mot sina närmaste. (2 Tim. 3:1—4) Vi lägger nu märke till detta som blivit förutsagt. Det finns ungdomar som förbannar sina föräldrar under vredesutbrott. Några har rentav dödat dem. Men vad som är vanligare är att barnen har en upprorisk inställning till föräldrarna som kommer till uttryck genom olydnad, brist på hänsyn, ovänlighet och vanvördnad. Är det genom sådant uppförande som de visar att de är tacksamma för den kärlek och vård som deras föräldrar har gett dem ända från den tid då de föddes? Naturligtvis inte!

När barnen kommer upp i tonåren, är de ofta böjda för att mena att föräldrarna inte förstår dem, eftersom deras personliga önskningar ständigt tycks gå stick i stäv mot föräldrarnas vilja. Föräldrarna vill kanske att de skall vara hemma vid en viss tid på kvällen, men ungdomarna kommer förmodligen att betrakta detta som ett orimligt tvång på dem. Föräldrarna kanske yrkar på att deras dotter skall ha kläder som är mindre utmanande än de som många andra flickor bär, eller också förbjuder de sin son att vara tillsammans med ett visst gäng pojkar i grannskapet. För sådana ungdomar, som är alltför angelägna att rätta sig efter modeflugor eller som vill bli accepterade av andra i deras egen ålder, förefaller sådana restriktioner vara tecken på bristande förståelse. Men är de verkligen det? Tänk på att också föräldrarna en gång har varit tonåringar. Just därför att föräldrarna förstår dem och känner den värld, i vilken både föräldrar och barn lever, ger de dem vissa förhållningsorder.

Föräldrarna vet att om man kommer sent i säng, betyder det att man får mindre sömn, och det kan påverka en ung människas hälsa och skolarbetets kvalitet. De vet bättre än barnen vilket moraliskt sammanbrott som har ägt rum i världen och vilket dåligt inflytande världen kan utöva på omogna unga människor. De är också klart medvetna om de svårigheter som ungdomar kan råka i om de är ute sent tillsammans med andra ungdomar. Det är följaktligen inte på grund av någon bristande förståelse för barnen som föräldrarna lägger vissa band på dem, utan detta sker därför att de har barnens bästa för ögonen. Barnen är således skyldiga föräldrarna att erkänna att föräldrarnas omdöme är så mycket bättre än deras eget.

Respekt för föräldrarna

I vilken organisation det vara må har den som utövar myndighet rätt att bli respekterad av andra medlemmar i organisationen. Familjen, som i själva verket är en liten organisation av flera personer, utgör inget undantag. Föräldrarna, i synnerhet fadern, intar en myndighetsställning i familjen, eftersom det var de som grundade sin speciella familj genom att sätta barn till världen. Eftersom barnen intar en lägre ställning i denna familjeorganisation, är det då inte rimligt att de respekterar föräldrarnas myndighet?

Att barnen är skyldiga sina föräldrar respekt framhölls klart och tydligt i Guds lag till Israels nation. Det femte av de tio budorden löd: ”Hedra din fader och din moder.” (2 Mos. 20:12) Ordet ”hedra” betyder bland annat att visa respekt. Visar en son respekt, om han gör invändningar därför att föräldrarna vill att han skall vara hemma vid en viss tid eller därför att föräldrarna säger till honom att hålla sig borta från kamrater som enligt deras mening förmodligen kommer att utöva ett dåligt inflytande på honom? Skulle han inte hedra dem mera om han rättade sig efter deras önskningar utan att säga emot?

Man hedrar också föräldrarna om man tänker på hur man talar om dem i närvaro av sina vänner. Den som förbannar sina föräldrar eller använder ovänliga ord om dem kan kanske få en grupp ungdomar med låga tankar om de vuxna att skratta, men den som handlar så är illojal mot far och mor. Skulle det inte vara mer i överensstämmelse med den kärlek som föräldrarna har visat den unge, om han lojalt talade respektfullt om dem?

Ett respektfullt uppträdande mot föräldrarna ansågs vara så viktigt i Israels nation att den son eller dotter som slog eller förbannade sin far eller mor skulle dödas. Den gudomliga lagen föreskrev följande: ”Den som slår sin fader eller sin moder, han skall straffas med döden. Den som uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder, han skall straffas med döden.” (2 Mos. 21:15, 17) Det var mycket allvarligt att visa familjens överhuvud sådan illojalitet och brist på respekt. Fastän de kristna inte befinner sig under lagförbundet, fastställer detta bud en princip för dem, principen att man alltid skall respektera sina föräldrar.

Lydnad

Bibeln ger dessa förnuftiga råd åt barnen: ”Ni barn, var lydiga mot edra föräldrar i allting, ty detta är välbehagligt i Herren.” (Kol. 3:20, NW) Detta är något de är skyldiga föräldrarna. Genom sin lydnad visar de respekt för föräldrarnas myndighet och för det ledarskap som fadern skriftenligt utövar i familjeorganisationen. Eftersom de genom sin lydnad bidrar till friden och endräkten i hela familjen, är det till gagn för dem själva om de är lydiga.

Barnen behöver vägledning av en vuxen i fråga om vad som är rätt och vad som är orätt, och det är till föräldrarna som de helt naturligt bör vända sig för att få sådan vägledning. När de lyder sina kristna föräldrar genom att avstå från att göra sådant som är förbjudet, lär de sig att undvika det som är ont, och när de samarbetar med föräldrarna genom att göra det som dessa uppmanar dem att göra, lär de sig att göra gott. När föräldrarna grundar sin uppfattning om vad som är gott och vad som är ont på de rättfärdiga lagarna och principerna i Guds skrivna ord, lär sig deras barn genom att visa lydnad det allra bästa levnadssättet, och följaktligen kan de få det bästa tänkbara gagn av att bli vägledda av vuxna.

När föräldrar uppmanar sina barn att göra något på ett särskilt sätt, kan barnen visa lydnad inte endast genom att utföra det som de uppmanas göra utan också genom att göra det på det sätt som de får anvisning om. Det är inte ovanligt att barn, och även vuxna för den delen, anser att deras sätt att utföra saker och ting på är bättre än det sätt som de uppmanas att göra det på. Om deras sätt är bättre eller inte är oväsentligt. Deras överordnade har uppmanat dem att göra det på ett visst sätt, och det är det sättet som principen om lydnad kräver att de skall utföra det på. Om de inte har utfört det på det sättet, måste de göra om det på det sätt som de uppmanades att göra det. Om en pojke går till speceributiken för att köpa vissa varor som hans mor har skrivit upp åt honom, visar han inte lydnad om han får för sig att skaffa något annat. Modern hade anledning att önska få hem vad hon skrivit upp, och det var inte hans sak att fatta beslut om att köpa något annat. Genom att vara lydig i ringa ting såväl som i stora ting kan barn visa att de uppskattar vad deras föräldrar har gjort för dem och att de respekterar föräldrarnas myndighet.

Tuktan

Barn handlar klokt och förståndigt, om de tar emot den tuktan som deras föräldrar ger dem. Med ”tuktan” menas fostran och övning som formar och korrigerar. Ett barn gör då och då sådant som föräldrarna anser vara orätt, och det kan bli nödvändigt att ge det kroppsaga, men vid andra tillfällen kan det räcka med att ge tillrättavisning muntligen. (Ords. 13:24; 29:15) I båda fallen är tuktan en del av den fostran som danar barnens personlighet. Den förbereder dem för att ta itu med problem och situationer som de kommer att ställas inför längre fram i sina kontakter med världen. Den vägleder deras omogna sinnen genom att ge dem ett rättesnöre enligt vilket de kan träffa rätta avgöranden beträffande uppförandet. Det är därför på goda grunder som bibeln ger barn detta råd: ”Hör, min son, din faders tuktan och förkasta icke din moders undervisning.” — Ords. 1:8.

Det är inte ovanligt att ungdomar gör invändningar mot sådan fostran som inbegriper att sköta sysslor i hemmet eller ge hjälp åt föräldrarna i ett affärsföretag som de driver. Men sådant arbete är en väsentlig del av den tuktan de får av föräldrarna. De lär sig att vara flitiga och att axla ansvar, och dessutom får de hjälp att uppnå värdefulla färdigheter. Om man ger ungdomar ett visst mått av arbete att utföra, blir detta till större nytta för dem än om man låter dem använda all sin fritid till att göra vad dem behagar. Även om ungdomarna inte inser arbetets värde, kommer kärleken och respekten för föräldramyndigheten att driva dem till att utföra vilket arbete som helst som deras föräldrar uppmanar dem att utföra. Det är väl bara rätt och riktigt att de använder sina ungdomskrafter till att hjälpa föräldrarna, eller hur? Också detta är de skyldiga dem.

Unga vuxna människor kan visa föräldrarna kärlek genom att tänka på föräldrarnas hälsa och känslor. De kan göra detta genom att undvika ett ont och fördärvligt handlingssätt, som skulle dra oro och ängslan över deras föräldrar. På så sätt visar de kärlek. Och detta kan de även visa genom att tala vänligt till dem. Den som är kärv, sarkastisk, tvär och högljudd i umgänget med föräldrarna är i själva verket vanvördig och kärlekslös. Hur mycket bättre är det inte för allas sinnesstämning och för friden i familjen, om ungdomar talar till föräldrarna på ett vänligt, milt och respektfullt sätt.

Den skuld barn står i till föräldrarna kan de aldrig helt betala. De kommer alltid att vara skyldiga dem kärlek, vänlighet och respekt, också när de blir äldre och inte längre står under föräldrarnas myndighet.