skulle förlora pengar eller tvingas byta anställning för att nu få vår utkomst, är det långt bättre att höra till dem som tar definitivt avstånd från det. Det medför mycket större lycka att glädjas över Babylons fall därför att man befinner sig på Jehovas sida med evigt liv i sikte än att för en kort tid glädjas tillsammans med Babylon och få sörja därför att man förlorar materiella ting och, vad som är ännu allvarligare, förlorar livet. — Luk. 9:25; Upp. 18:4.

Frågor från läsekretsen

● Vad var skillnaden mellan sabbatsåret och jubelåret, som den mosaiska lagen innehöll föreskrifter om? Blev inte skulder avskrivna under det ena såväl som det andra av dessa år? — E. P., USA.

Jubelåret hade vissa drag gemensamma med det regelbundet, vart sjunde år, återkommande sabbatsåret, men det fanns vissa påfallande olikheter. Enligt 5 Moseboken 15:1, 2 skulle skulder efterskänkas under sabbatsåret: ”Vart sjunde år skall du låta vara ett friår. Och så skall förhålla sig med det friåret: Var långivare, som har lånat något åt sin nästa, skall då efterskänka sin fordran. Han får då icke kräva sin nästa och broder, ty ett HERRENS friår har då blivit utlyst.”

Det var mycket passande att sabbatsåret kallades ”friåret”. (5 Mos. 15:9; 31:10) Under detta år skulle inte bara jorden få vila eller återhämta sig genom att ligga orörd (2 Mos. 23:11), utan en vila, ett återhämtande, skulle också beredas människor som hade måst sätta sig i skuld. (5 Mos. 15:3) Det var ett ”HERRENS friår” till ära för Jehova.

Vad innebar då detta att skulder skulle efterskänkas under sabbatsåret? Det råder olika uppfattningar om det, men det förefaller inte som om skulderna blev helt avskrivna, utan regeln var den att fordringsägaren inte fick kräva av sin medbroder, av en annan israelit, att han betalade en skuld. Han skulle vara fri från att betala av på vilken skuld som helst under det året. Detta var en kärleksfull föranstaltning, i synnerhet därför att jorden inte skulle brukas under sabbatsåret, och eftersom det då inte blev någon skörd, skulle jordbrukaren inte få någon inkomst under året.

Detta år, som innebar frihet från att tvingas betala skulder, medförde emellertid inte frihet för slavar, som i många fall hade blivit slavar därför att de kommit på obestånd. En hebreisk slav släpptes emellertid fri på sjunde året av sitt slaveri eller på jubelåret, om ett sådant inföll tidigare. (5 Mos. 15:12; 3 Mos. 25:10, 54) Föreskrifter om detta ges i 2 Moseboken 21:2: ”Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på det sjunde skall han givas fri utan lösen.” Vi bör lägga märke till att frigivandet av trälen här inte behövde sammanfalla med sabbatsåret.

Men under jubelåret skulle alla som måst sälja sig till slaveri ges fria, vare sig de sex årens slaveri hade gått till ända eller inte; det skulle råda frihet. ”I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår för eder; var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och en av eder skall återfå sin släktegendom.” — 3 Mos. 25:10.

Vad jubelåret beträffar, skulle man räkna sju sjuårsperioder (7 X 7 = 49), och det följande året, det femtionde, skulle vara ett jubelår. Jorden skulle också då åtnjuta fullständig vila. (3 Mos. 25:11, 12) Jubelåret var på sätt och vis ett helt år av fest och högtid, ett frihetens år. Genom att israeliterna iakttog det, visade de sig tro och förtrösta på sin Gud, Jehova, och det blev en tacksägelsens tid, en tid då de kände glädje och lycka över hans föranstaltningar. — 3 Mos. 25:20—22.

När det blåstes i basun på jubelåret, tillkännagav detta att all den jordegendom, alla de arvsbesittningar, som man hade måst sälja (vanligen på grund av ekonomiska motgångar), skulle återbördas, dvs. återgå till den ursprunglige ägaren; och var och en skulle återvända till sin familj och sin släktegendom. Ingen släkt eller familj skulle få sjunka så djupt att den måste leva i beständigt armod. Varje familj skulle åtnjuta heder och anseende. Inte ens den som slösade bort sin förmögenhet skulle för alltid förlora sin arvsbesittning till nackdel för sina avkomlingar. När allt kom omkring, var ju landet och jorden Jehovas, och israeliterna själva var tillfälligt bosatta där från Jehovas ståndpunkt sett. — 3 Mos. 25:9, 23, 24.

På grund av lagen om jubelåret kunde ingen jordegendom säljas för evärdlig tid. Gud gjorde den anordningen att om en man sålde jord som tillhörde hans arvsbesittning, skulle saluvärdet räknas ut efter det antal år som återstod till jubelåret. En likadan beräkning skulle göras när den ursprunglige ägaren återköpte mark som tillhörde hans arvsbesittning. När jordegendom såldes, sålde man alltså i själva verket bara nyttjanderätten till jorden och den gröda som skulle växa upp på den under det antal år som återstod till jubelåret. (3 Mos. 25:15, 16) Samma regel gällde hus i byar utan murar, sådana byar räknades nämligen till åkermarken, men husen i muromgivna städer hörde inte till den egendom som skulle frånträdas på jubelåret. Ett undantag härifrån var leviternas egendom i levitstäderna, eftersom leviternas enda arvsbesittning var husen och betesmarkerna, utmarkerna, kring levitstäderna; de fick tillbaka sin egendom på jubelåret. — 3 Mos. 25:29—34.

Sjundeårssabbaten medförde vila för människor,