ATT GE ANDRA ETT MÅL I LIVET

Vi vände oss i bön till Jehova och bad honom hjälpa oss att uppfostra vår dotter, precis som våra föräldrar hade uppfostrat oss, genom att alltid sätta Rikets intressen främst men ändå bevara balansen och inte försumma våra familjeförpliktelser. Jag ledde varje vecka vårt familjestudium, och Gladys använde några minuter varje dag till att undervisa vår dotter i Guds ord, och allteftersom hon blev äldre längre och längre stunder.

Innan vi hade hunnit fatta det, hade Darla kommit upp i skolåldern. Vi talade alltid öppet och uppriktigt med henne också om intima angelägenheter, och när hon blev äldre var det därför aldrig svårt att samtala med henne, och på så sätt undvek vi den så kallade ”generationsklyftan”. Omsorgsfulla råd beträffande umgänget förhindrade att hon skaffade sig dåliga kamrater, som kunde förmå henne att handla orätt. Vi var också glada över att hon ville tala med sina klasskamrater om Guds rike. Sitt första bibelstudium satte hon i gång med en klasskamrat, då hon gick i tredje klass i Chino i Kalifornien. Det ledde till att flickan överlämnade sig åt Jehova när hon var sexton år.

I juni 1972, när vi bodde i San Francisco i Kalifornien, fick vi ett brev med posten. Förvånande nog var det från vår dotter, som fortfarande bodde hos oss. Hon ville uttrycka sin uppskattning men var rädd att hon inte skulle kunna säga allt hon ville ansikte mot ansikte.

”Jag vill tacka er”, löd hennes brev, ”för att ni har uppfostrat mig som ni gjort. Ni har alltid satt Jehova främst i livet. Ni har alltid låtit ert ’ja betyda ja och ert nej nej’. ... Jag vill tacka er för all den kärlek och omtanke ni visar mig. Ni lyssnar när jag har något att säga. Ni förstår hur jag känner det. Ni har tålamod med mina skiftande sinnesstämningar och känslor. ... Tack så mycket för det underbara exempel ni ger mig, så att jag verkligen kan ’följa er som ni följer Kristus’.”

Det brevet värmde vårt hjärta, och vi tackar Jehova för att vi kunde ge vår dotter samma mål som mina föräldrar gav mig — att sätta Jehovas tjänst främst i livet. Vår dotter och hennes kamrat tjänar nu som pionjärer tillsammans med Hendersonförsamlingen i North Carolina. De blev hänförda, och det blev vi också, när sjutton personer som de ledde bibelstudier med var närvarande vid Herrens aftonmåltid förra våren.

Jag har nu varit i heltidstjänsten i fyrtiotre år. För närvarande är jag instruktör i en skola i Rikets tjänst, som ger utbildning åt kristna äldste. En av mina bröder är i kretstjänsten i Förenta staterna, och den andre tjänar som samordnare vid avdelningskontoret i Dominikanska republiken i Karibiska havet. Och båda mina föräldrar är fortfarande kvar i pionjärtjänsten!

Vad vi personligen fått uppleva förmår oss att kraftigt uppmuntra ungdomar att göra heltidsförkunnartjänsten till sitt mål, ja, att göra tjänsten för Jehova Gud till sin levnadsbana. Och till er som är föräldrar vill vi säga: Era barn kommer inte automatiskt att tjäna Jehova. Ni måste ge dem det målet i livet. Om ni gör det, kan jag försäkra er om att de kommer att vara er evigt tacksamma.

Frågor från läsekretsen

● Jag inser att det från bibelns ståndpunkt är orätt med abort, eftersom man vid abort avsiktligt tar ett liv. Jag har också haft för mig att 2 Moseboken 21:22, 23 utgjorde ett stöd för detta. Men nyligen har jag läst en bibelöversättning som ger dessa verser en annan innebörd. Vad säger och innebär dessa verser verkligen?

Enligt Nya Världens översättning lyder 2 Moseboken 21:22, 23: ”Och ifall män skulle ge sig i slagsmål med varandra och de verkligen skadar en havande kvinna och hennes barn verkligen kommer fram men ingen dödsolycka [olycka, 1917; Åkeson] sker, skall det ofelbart påläggas honom skadeersättning, enligt vad kvinnans ägare kan pålägga honom; och han skall ge den genom skiljedomarna. Men om en dödsolycka [olycka, 1917; Åkeson] skulle ske, då skall du ge själ för själ.”

Några andra översättningar återger emellertid detta textavsnitt på ett sådant sätt att man skulle kunna dra den slutsatsen att abort inte är något så allvarligt. I Revised Standard Version heter det till exempel: ”När män slåss och skadar en kvinna som är med barn, så att det blir missfall, men ändå inget ont följer, skall den som skadade henne få böta. ... Om något ont följer, då skall du ge liv för liv.” (Också Melin; 1541 års sv. övers.) Det intryck man kan få här är att det enda allvarliga bekymret gällde kvinnan, inte fostret. Någon skulle kunna dra den slutsatsen av en sådan översättning att om skadan vållade missfall men kvinnan inte led någon annan skada, då skulle den skyldige mannen bara bötfällas. Ett framkallat missfall (abort) kunde således förefalla mindre allvarligt.

Det är möjligt att sådana återgivanden av texten har påverkats av den omskrivning av dessa verser som första århundradets judiske historieskrivare Flavius Josephus har gjort: ”Om någon spjärnar en havande kvinna, så att hon kommer att föda i otid, skall han som det gjorde betala vissa böter till kvinnan och andra böter till hennes man; emedan han därigenom förminskat folkhopen [i nationen], i det han förhindrat en människa att komma fram till världen. Dör kvinnan av denna stöten, så skall han bliva straffad till livet, efter lagen bjuder att den som tager livet av en annan bör själv mista det.” (Judarnas historia, av Flavius Josephus, efter fransk uttolkning, tryckt 1713, fjärde boken, åttonde kapitlet, fyrtionionde stycket) Professor William Whiston, som har översatt dessa historiska skrifter till engelska, framhåller att denna uppfattning av texten i 2 Moseboken 21:22, 23 är en återspegling av ”fariséernas utläggning, i Josefos’ dagar”.

De översättare däremot som framställde den grekiska Septuagintaöversättningen intog en annan ståndpunkt i saken. I deras översättning av 2 Moseboken 21:22, 23 heter det att ”om två män slåss och stöter till en kvinna som är med barn och hennes barn föds ofullgånget [eller: ”hon får missfall”], skall han tvingas betala böter”. De menade alltså att om det förlorade fostret var för ungt för att ha utvecklat igenkännliga mänskliga drag, då räckte det med penningböter. Men om fostret var ”fullgånget” eller ”fullt utbildat”, då skulle den man som vållade missfallet betala liv för liv. — Efter engelska översättningar av Septuaginta, gjorda av sir L. L. Brenton och Charles Thomson.

När det nu finns så många och skiljaktiga uppfattningar, är det uppenbart förståndigt att man går tillbaka till den ursprungliga hebreiska texten för att se vad den verkligen har att säga och vad den inte säger.

Andra Moseboken 21:22, 23 ingår i en del av den mosaiska lagen som handlar om skadeersättningar. Enligt de följande verserna löd den grundläggande principen: ”öga för öga, tand för tand”. Men vad skulle man göra om en havande kvinna blev skadad?

Skadan kunde ju få många olika följder. Låt oss först tänka på kvinnan. Hon kunde bli illa skadad, rentav bli ofärdig, men skadan kanske inte fick dödlig utgång. Eller också kunde skadan ha lett till döden för henne. Låt oss sedan tänka på det eller de barn som höll på att utbildas i hennes liv. Om havandeskapet var relativt framskridet, kunde slaget eller stöten leda till att födsloarbetet kom i gång tidigare än det egentligen borde och hon därför fick ett för tidigt fött, men ändå levande, barn. Eller också kunde den skada som vållades modern leda till missfall (abort), dvs. förlust av det liv som höll på att utbildas i hennes sköte. Det är uppenbart att vad lagen hade att säga om skada som kunde vållas en havande kvinna måste omfatta en mängd olika omständigheter.

Vad sade lagen då egentligen? Vi publicerar här ett utdrag ur en mellanradig översättning av dr G. R. Berry med den engelska texten placerad, ord för ord, under den hebreiska (som man läser från höger till vänster):

וְכִי־יִנָּצוּ אֲנָשִׁים וְנָגְפוּ אִשָּׁה

²woman a strike they and ,men contend when And

הָרָה 22 וְיָצְאוּ יְלָדֶיהָ וְלאֹ

not and ,child her forth goes and ,¹pregnant

יִהְיֶה אָסוֹן עָנוֹשׁ יֵעָנֵשׁ

,fined be shall he surely ;injury is

כַּאֲשֶׁר יָשִׁית עָלָיו בַּעַל

of husband the him upon put may as

הָאִשָּׁה וְנָתַן בִּפְלִלִים ‏׃

.judges the with give shall he and ,woman the

וְאִם־אָסוֹן יִהְיֶה וְנָתַתָּה נֶפֶשׁ

23 soul give shalt thou (and) ,is injury if And

תַּחַת נָפֶשׁ ‏׃

,soul for

Det hebreiska ord som här återges med ”skada” (”ont”, Revised Standard Version; ”olycka”, 1917; Åkeson) är asón. Enligt ett lexikon av William L. Holladay betyder asón ”olycka med dödlig utgång”. Detta bekräftas av hur ordet asón används på de tre andra ställen där det förekommer i bibeln. (1 Mos. 42:4, 38; 44:29) Att Nya Världens översättning återger ordet med ”dödsolycka” gör det möjligt för oss att mera exakt förstå vad lagen sade på denna punkt.

Men nu uppstår frågan: Vem gäller då uttrycket ”dödsolycka”? Gäller det barnet, modern eller vilken som helst av dem? I några översättningar finner man en uttydning av texten. I The Jerusalem Bible läser vi till exempel: ”Om män, när de råkar i slagsmål, skadar en kvinna som är havande och hon får missfall, men hon likväl inte dör av det, skall den ansvarige mannen betala det skadestånd som avkrävs honom. ... Men skulle hon dö, skall du ge liv för liv.” (2 Mos. 21:22, 23, kursiverat av oss) Av denna översättning framgår det klart att det gäller en dödsolycka, men det inskjutna förklarande ”hon” efterlämnar det intrycket att om slaget medförde missfall för kvinnan men hon överlevde, då dömde man bara till böter. Men är detta vad den hebreiska texten verkligen säger?

Den förut citerade mellanradiga texten uppenbarar att hebreiskan inte begränsar tillämpningen av ordet ”skada” (dödsolycka) enbart till modern. I en aktad bibelkommentar av C. F. Keil och F. Delitzsch heter det följaktligen att det kunde räcka med böter endast när ”ingen skada [dödsolycka] drabbade vare sig kvinnan eller det barn som föddes”. Av denna kommentar framgår det att ifall lagen hade avsett att enbart böter kunde ersätta varje skada, om bara modern överlevde, då skulle den hebreiska texten ha tillfogat lah, ”henne”. Versen skulle då ha lytt: När män strider och de träffar en havande kvinna och hennes barn kommer fram och ingen skada (eller: dödsolycka) tillfogas henne, måste böter betalas. Men, avslutar dessa kommentatorer: ”Att lah utelämnas gör det också, såvitt man kan se, omöjligt att låta orden syfta på [en] skada som enbart tillfogas kvinnan.”

Följaktligen dömde man till böter när skadan medförde att barnet föddes levande för tidigt, utan dödlig utgång för vare sig mor eller barn. Om slaget, däremot, tog livet av antingen modern eller hennes barn i moderlivet, då krävde lagen ”själ för själ”.

Detta är i överensstämmelse med andra bibeltexter som utvisar att Jehova Gud inte betraktar ett levande människofoster enbart som ett stycke vävnad i kvinnans moderliv. (Ps. 139:13—16) Detta bekräftas av vad Jehova sade till profeten Jeremia: ”Förrän jag danade dig i moderlivet, utvalde jag dig, och förrän du utgick ur modersskötet, helgade jag dig.” (Jer. 1:5) Den fastställda regeln ”själ för själ” i detta fall, då en man var orsak till en kvinnas död eller till framkallat missfall (abort) för henne, kan också sägas stämma överens med bibelns generella lära om hänsyn för livet och dess förbud mot dråp. — 1 Mos. 9:6; 4 Mos. 35:30, 31; Upp. 21:8.

Orden i 2 Moseboken 21:22, 23 kan således på intet sätt göra det synnerligen orätta i abort mindre orätt. De visar i stället att det stränga straffet ”själ för själ” var fastställt i den mosaiska lagen för vemhelst som vållade att en ”dödsolycka” drabbade en kvinna eller ett barn som höll på att utbildas i hennes liv.

I svensk översättning:

וְכִי־יִנָּצוּ אֲנָשִׁים וְנָגְפוּ אִשָּׁה

²kvinna en träffar de och ,män strider när Och

הָרָה 22 וְיָצְאוּ יְלָדֶיהָ וְלאֹ

inte och ,barn hennes fram kommer och ,¹havande

יִהְיֶה אָסוֹן עָנוֹשׁ יֵעָנֵשׁ

,böta få skall han säkert ;skada är

כַּאֲשֶׁר יָשִׁית עָלָיו בַּעַל

till mannen honom på lägga kan såsom

הָאִשָּׁה וְנָתַן בִּפְלִלִים ‏׃

.domarna med ge skall han och ,kvinnan

²³ וְאִם־אָסוֹן יִהְיֶה וְנָתַתָּה נֶפֶשׁ

själ ge skall du (och) ,är skada om Och

תַּחַת נָפֶשׁ ‏׃

,själ för

Inblick i nyheterna

”Punkmusik”

● Ett nytt slag av musik — ”punkmusik” — håller på att bli populär bland ungdomar i England. Enligt tidskriften ”Parade” ”symboliserar den klagomålen från en ny generation av odisciplinerade, tonåriga rebeller, som har blivit uppfödda i fattigdom”. Det sägs att denna musiks tema är: ”Låt inte andra trampa på dig — och om de gör det, slå tillbaka.” Det heter också i tidskriften: ”Fred och kärlek har ersatts av krig och hat.”

Det uppges att de som utövar ”punkmusik” och de som brukar lyssna till den bär gamla kläder och sätter fast sådana saker som bussbiljetter och etiketter på dem. Ungdomarna menar att detta är passande klädsel.

Sådan musik och dans kan vinna popularitet på somliga ställen, men kristna föräldrar och ungdomar behöver tänka på annat, som kan höra samman med sådan musik som ”punk”, än bara tempot och den känslouppeggande karaktären. Musik och dans som framhäver ”krig och hat” är inte passande för dem som bekänner sig följa Jesus Kristus. Den kristne aposteln Paulus skrev: ”En Herrens tjänare bör icke strida, utan vara mild mot alla.” (2 Tim. 2:24, 1917 års övers.) Han skrev också: ”Sträva efter frid med alla.” — Hebr. 12:14, Hedegård.

Medan de kristna skyr en ande som inte är i samklang med Skriften, är de också omsorgsfulla i fråga om sitt personliga yttre. Paulus skrev följaktligen: ”Jag [vill] att kvinnorna smyckar sig i välordnad klädsel, med blygsamhet och sunt sinne.” (1 Tim. 2:9) Den kristnes norm är naturligtvis lika hög för ungdomar, vare sig de är pojkar eller flickor.