Kung döds välde

”Icke desto mindre härskade döden som konung från Adam ned till Mose, även över dem som icke hade syndat i likhet med Adams överträdelse, hans som liknar den som skulle komma.” — Rom. 5:14, NW.

1. Vad finns det som vittnar om dödens välde, och när började detta att utövas?

DU MÅ låta blicken vandra vart du vill utöver denna sköna jord — nog finner du, varhelst du ser något tecken till liv, det må vara uppe på bergen eller nere i dalarna, också sådant som påminner om döden. I grannskapet av varje stad, samhälle eller by, i de vackra trakterna utmed landsvägarna, möter dig anblicken av minnestavlor, kors och gravstenar — ibland bara några få, ibland flera hundra —, som alla vittnar om det förhållandet, att döden härskar som konung. Men förutom de döda som ligger där, finns det tusen och åter tusen som det inte har hållits någon räkning på, som ingen kommer ihåg, som inte har någon sten eller något monument till att utmärka platsen där de vilar. Den platsen kan vara ett slagfält, en öken, ett snöfält eller havets skenbart oändliga vidder. De som kände dem finns själva inte här längre och kan alltså inte tala om det för oss. Graven är i sanning ett av de tre ting som aldrig kan mättas. (Ords. 30:15, 16, AV) Men betänk också den till synes obegränsade varaktigheten av denne suveräns välde. Våra förfäder erkände alla hans konungamakt. Ja, vi kan gå tillbaka till den allra första mannen och den allra första kvinnan och finna, att i deras tid var detta ovälkomna konungsliga herravälde också erkänt, och det var då det tog sin början.

2. Vad är Jehovas uppsåt med avseende på människan och jorden?

2. Emellertid var det inte Skaparens uppsåt att döden skulle svepa fram genom landet och beständigt lägga nya plundringar till sina föregående. Han finner inte behag i döden, utan vill hellre att till och med den ogudaktige skall vända om från sin väg och få leva. (Hes. 18:32; 33:11) Den gråt, den hjärtesorg, de skövlade hem, som kan föras på sjukdomarnas, farsoternas, hungersnödens och svärdets konto, skulle aldrig ha behövt förekomma, om inte en ondskefull konspiratör och två medbrottslingar till honom hade vållat allt detta. Om Skaparens visa befallning hade blivit åtlydd och hans jordiska barn hade bevarat kärleken till Jehova i sina hjärtan, skulle vi nu ha en värld fylld av lyckliga, friska, mogna män och kvinnor. Dessa skulle finna fullständig lycka i att fostra och undervisa lika glada och lyckliga barn, och ingenting av synd, sorg, lidande, död och ofullkomlighet skulle kunna spåras hos någon enda av dem. Hur vet vi detta? Den äldsta och mest tillförlitliga boken i världen, den heliga bibeln, uppenbarar att detta var Skaparens uppsåt. Den säger: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: ’Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.’ ” (1 Mos. 1:27, 28) Hans uppsåt är att jorden skall bli befolkad för beständigt. ”Ty så säger HERREN [Jehova], han som har skapat himmelen, han som är Gud, han som har danat jorden och gjort den, han som har berett den och som icke har skapat den till att vara öde, utan danat den till att bebos: Jag är HERREN [Jehova] och eljest ingen.” (Jes. 45:18) Hans uppsåt skall gå i fullbordan. — Jes. 66:1; 60:13; 11:9.

3. Vem är ansvarig för dödens välde, och vad gick hans ärelystna strävan ut på?

3. Men vem åstadkom då förändringen från ett fullkomligt idealiskt tillstånd till det eländiga kaos som världen i dag befinner sig i? kanske du frågar. Den onde konspiratör som satte i gång alltsammans, Satan, djävulen, förutsåg inte hur följderna av hans orätta handlingar slutligen skulle komma att te sig i sin fulla vidd. Han beslöt att tillfredsställa en orättmätig, självisk ärelystnad och visa andra vad han kunde åstadkomma. Denna ärelystnad har förtärt honom som ett intensivt begär och har förvandlat honom från en ursprungligen fullkomlig skapelse till en som inte tar någon som helst hänsyn till det lidande och elände som tillfredsställandet av hans begär vållat. Det kom en tid då han beslöt, att i stället för att lojalt representera sin Skapare och bruka sitt upphöjda ämbete så, att han ledde de jordiska skapelser, som han hade tillsyn över, till att ägna lydnad och tillbörlig tillbedjan åt Jehova, skulle han leda dem till att ägna denna hyllning åt honom själv. Eftersom han var intagen av egenkärlek och hade förspillt eller fördärvat sin vishet, resonerade han som så, att hans personliga skönhet, en gåva av hans Skapare, förtjänade ett sådant erkännande. I sitt krav på beundran och tillbedjan bedyrade han att han skulle bli lik den Högste. — Hes. 28:14—17.

4. Hur gick djävulen till väga för att verkställa sitt uppsåt, och vad kom Eva att falla till föga?

4. För att uppnå sitt mål var Satan nu villig att bli en baktalare, en bedragare, en motståndare till Jehova och en uppslukare, vilket allt betecknas genom namnen Djävul, Orm, Satan och Drake. I det han på ett mycket försåtligt sätt utnyttjade sin upphöjda ställning och frambar sitt budskap genom den synliga ormen, försäkrade han den första kvinnan om att hon genom att följa hans förslag skulle få någonting långt större än det som en otillförlitlig Gud hade givit henne. Om hon kände eller inte kände sig upprörd, när det först framkastades att hennes himmelske Fader inte skulle vara att lita på, är oväsentligt, och berättelsen säger ingenting om detta. Att hon föll till föga för det lockande i den lön eller vinst som förespeglades henne och begick överträdelsen är det viktiga. Jakob skrev: ”Utan var och en blir prövad genom att han drages och lockas av sin egen begärelse. När så begärelsen har blivit fruktsam, föder den synd; när synden har blivit fullbordad, frambringar den i sin tur död.” (Jak. 1:14, 15, NW) Det är tydligt, att Eva inte till fullo övervägde frågan, om den auktoritet som gav henne löftet var pålitlig, och inte heller bad hon Adam, sitt huvud, om råd i saken. I detta visade hon brist på kärlek. Förtrollad av det hon menade sig ha utsikt att vinna, beslöt hon att bemäktiga sig det förbjudna och sedan förhjälpa sin man till det.

5. a) Vilket avgörande tvingades därigenom på Adam, och vad kom honom att fatta ett orätt beslut? b) Vad åstadkom konspiratören genom att förmå Adam och Eva att avfalla?

5. Sedan den sluge motståndaren hade lyckats med Eva, brukade han nu henne som sitt verktyg till att bryta Adams ostrafflighet. Hon var ben av Adams ben och kött av hans kött. När hon uppmanade Adam att äta, är det mycket sannolikt, att de följder, som hennes olydnadshandling skulle få, framstod för honom i hela sin vidd. Han blev inte bedragen. Hur skulle hans Skapare ingripa? Skulle han, Adam, omedelbart förlora sitt enda mänskliga sällskap? Varför hade hon tvingat denna fråga på honom? Om han gav efter för henne, så innebar det olydnad mot hans Gud. Det var ett val mellan kärlek och plikt gentemot Jehova och tillgivenhet för och personlig dragning till henne som var hans medhjälp; ett val mellan Skaparen och den skapade, mellan att låta sitt liv styras av en princip i enlighet med de gudalika egenskaper, som han hade blivit utrustad med, och att låta det behärskas av passion, den starka dragning som den mänskliga känslan utövar. Också Adam saknade sann kärlek till sin Skapare och fattade ett orätt beslut. Det första människoparet hyste ingen tacksamhet mot Gud, och så blev de medbrottslingar till den store konspiratören. Satan hade lyckats i att bringa smälek över Jehova, vilkens ära sträcker sig över jorden och himlarna. Djävulen ersatte sanningen med lögn och omintetgjorde ren och sann tillbedjan på jorden. Jesus betygade om honom: ”Denne var en mandråpare, när han började, och han stod icke fast i sanningen, ty sanning finnes icke i honom. När han talar, lögnen, talar han enligt sitt eget sinnelag, ty han är en lögnare och lögnens fader.” — Joh. 8:44, NW.

6. a) Vilket förtal gentemot Jehova låg i Satans lögn? b) Hur borde Adam och Eva ha reagerat? Hur reagerade de emellertid, och varför?

6. Låt oss nu ett ögonblick tänka på den taktik som djävulen använde alltifrån starten. Genom att sprida ut sitt lögnaktiga påstående ”ingalunda skolen I dö”, utsådde han tvivel, misstro och otro i de första människornas sinnen och drog därigenom ner Jehovas oförlikneliga, lysande och prisvärda namn till den nivå som en egennyttig utsugares namn befinner sig på. Han beskyllde Gud för att vara en medveten bedragare, som var intresserad av att hålla människan nere som en liten svag stackare, och för att fördenskull vara helt och hållet opålitlig. I allt detta lade han i dagen vad han själv hade blivit. Kände den himmelske Faderns mänskliga barn, som var omgivna av så många uttryck för hans kärlek, godhet och omtanke, harm över dessa falska anklagelser? Var det någon av dem som ropade: ”Du orm där i gräset, något sådant kan du inte säga om min Fader”? Berättelsen ger oss inte anledning att tro det. Bedragaren utförde sitt verk så skickligt och vädjade så till deras personliga intressen, att de glömde sin bäste vän och vände honom ryggen. Utan att de hade några orsaker till att tvivla det ringaste på Jehova, underlät de likväl att visa den tro som fordrades för att de skulle täckas Gud. När det föreslogs dem ett handlingssätt som erbjöd dem obegränsad frihet, ett liv utan några som helst tyglar, så störtade de i väg på egen hand och började göra sig till kopior av sin husbonde. Genom att de valde en överträdares handlingssätt blev döden deras konung. Han har varit en sträng, obeveklig härskare, och hur människan än försöker, är hon inte i stånd till att bryta dödens välde.

7. Vilket beslut måste vi var för sig fatta? Varför, och med vilket syfte för ögonen?

7. Men också du och jag måste välja mellan lojalitet mot Jehova å ena sidan och underkastelse under ärkefienden Satan, djävulen, å den andra. Genom vårt handlingssätt ger vi vårt stöd åt den ene eller den andre av dessa båda husbönder. Det är så, därför att vi har en fri vilja. Att lyda Jehova betyder liv, att ge efter för hans fiende betyder slutlig död. Vi måste vara på vår vakt, så att vi inte ger efter för frestelsen att behaga vårt kött, och vi måste akta oss för att bli gjorda till redskap åt motståndaren, genom vilka han kan snärja andra. Aposteln Paulus uttalade denna varning: ”Ty om ni leva i överensstämmelse med köttet, skola ni förvisso dö, men om ni genom anden döda kroppens förehavanden, skola ni leva.” — Rom. 8:13, NW; Gal. 5:16, 17; Rom. 8:5—8.

8. Hur har människans år avtagit i antal, sedan hon blev avskuren från Jehovas kärleksfulla godhet?

8. Låt oss nu tänka på hur människans år avtagit i antal, vilket var följden av att hon hade avskurit sig från Guds oförtjänta godhet. Då ju Adam och hans avkomlingar levde i ett land där döden kastade sin skugga, fick ingen av dem leva en hel och full tusenårsdag. Den långa livslängden avtog småningom, varvid den dock flera gånger plötsligt sjönk ganska avsevärt. Efter de första tio generationerna från Adam till Noa uppnådde ingen en ålder som gick över niohundraårsstrecket. Sem, som följde Noa, blev endast sex hundra år gammal. De tre efterföljande generationerna uppnådde åldrar som låg mellan fyra hundra och fem hundra år. Därpå kom en ny plötslig sänkning, ty inom loppet av fem generationer skars människans livstid ner med hälften. De fyra generationer som följde därpå — fram till Josef, Jakobs son, — sänkte den livslängd, som människan på sin höjd kunde hoppas uppnå, till något över ett hundra år. (1 Moseboken 5, 7 och 11) Döden härskade som konung från Adam till Mose, och människans tynande liv var endast som en dimma, som visade sig en liten stund. Den store konspiratören hade förmåga att införa dödens plåga som en följd av överträdelse, men han hade inte makt att ge liv, ty endast i Jehovas hand är hela människosläktets anda eller livskraft. — Jak. 4:14, NW; Job 12:10.

9. Vad visar att patriarkernas år var lika långa som våra i denna tid?

9. Det är ohållbart att säga, att patriarkernas år inte var så långa som våra, kanske lika korta som våra månader, ty Gud hade särskilt givit människan ljus på himlavalvet till att utmärka dagar och år. Fastän deras årsperioder inte beräknades precis på minuten och sekunden, fanns det ingen möjlighet att ta fel på årstiderna, eftersom Jehova hade sagt: ”Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.” — 1 Mos. 1:14; 8:22.

Människans dödstillstånd

10. Vilka olika icke bibliska teorier finns det beträffande dödstillståndet?

10. I sex tusen år har människorna hållit på med att dö, och ändå vet de flesta av dem — hur besynnerligt detta än kan tyckas — inte vad dödstillståndet i verkligheten är. De som är utan bibeln tror antingen på sina personliga teorier eller på sina särskilda heliga böcker. Till och med de som har bibeln är mycket förvirrade av människors traditioner. Den allmänna religiösa uppfattningen är den, att döden innebär en skilsmässa eller ett avlägsnande från Gud. Några har sagt, att den betyder att himmelen stänges för den förtappade själen. Eftersom det antages, att själen är odödlig och måste leva vidare för evigt, och eftersom en lycklig tillvaro, eller himmelen, är den förvägrad, så följer därav att den måste tillbringa sin evighet i ett tillstånd av elände och olycka. Den hedniska traditionen, den mänskliga filosofien, världens litteratur och undervisning har i allmänhet följt dessa slutsatser.

11. Vad är Skriftens vittnesbörd angående de dödas tillstånd?

11. Låt oss, till vårt eget bästa, rådfråga Guds ord för att få det rätta svaret. Psalm 146:4 talar om vad som sker i det ögonblick då en människa dör. Vi läser där: ”Hans ande måste sin väg, han vänder tillbaka till den jord, varav han är kommen; då varda hans anslag om intet [på den dagen skola alla deras tankar förgås, Dy].” Om ens tankar förgås, måste naturligtvis allt vetande och all känsla likaså förgås. Detta bekräftas av Predikaren 9:5: ”Och väl veta de som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten.” Profeten Job beskriver också dödstillståndet i orden: ”Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila; där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst. Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.” (Job 3:17—19) ”Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?” (Job 14:10) Det förekommer ingen verksamhet i dödstillståndet. ”De döda prisa icke Jehova, ej heller någon av dem som gå ned i det tysta.” ”Allt vad din hand kan åstadkomma med din kraft, gör det; ty ingen verksamhet, ingen klokhet, ingen kunskap, ingen vishet finnes i Scheol, dit du far.” — Ps. 115:17; Pred. 9:10; Åkeson.

12. Vilka förhållanden ger stöd åt den skriftenliga uppfattningen om dödstillståndet, och hur framgår detta av den dom som uttalades över Adam?

12. Av alla vittnesbörd kan vi alltså se, att döden är slutet på människans tillvaro. Det är en fysisk död, och varje försök att göra någon skillnad mellan den och en så kallad andlig död är i strid med Skriften. Människan dör fysiskt, mentalt och andligt, allt på en gång. Den döde individens tankeförmåga kan inte fungera, hans ögon kan inte se, hans öron kan inte höra, och inte heller kan hans läppar tala. Döden är för människan detsamma som den är för djuren. (Pred. 3:19—21; Ps. 104:29; 145:20) Lägg märke till hur tydligt Gud framställde detta vid den tidpunkt då den första dödsdomen uttalades. Gud avslutade sin dom över Adam med dessa ord: ”Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” (1 Mos. 3:19) Han skulle gå tillbaka till det tillstånd av icke-tillvaro, som han hade kommit ifrån. Det fanns ingenting gudomligt i människan som måste bevaras vid liv.

13. Hur vet vi, att Adam inte var odödlig och att himmelen inte skulle vara hans framtida bestämmelse?

13. Berättelsen säger vidare ingenting om att Adam eller hans efterkommande gick miste om himmelen. Himmelen hade aldrig blivit utlovad åt vare sig Adam eller hans efterkommande, och om de hade gjort anspråk på någon rätt till den, skulle det ha varit i högsta grad förmätet. ”Himlarna äro Jehovas himlar, men jorden har han givit åt människors barn.” (Ps. 115:16, AS) Enbart detta att de blev skapade berättigade dem inte till ett villkorslöst, ändlöst jordiskt liv, så mycket mindre då till ett andligt eller himmelskt tillstånd. Endast motståndaren utlovade detta, nämligen att de skulle bli lika gudar, och han var ur stånd att hålla sitt löfte att människan inte skulle dö. Gud genomförde dessutom dödsstraffet genom att handla i enlighet med sitt ord om att människan inte skulle få lov att räcka ut sin hand och äta och leva för evigt. Därför sände Jehova Gud ut människan ur Edens lustgård, och han satte keruberna och ett ljungande svärd till att bevaka vägen till livets träd. — 1 Mos. 3:22—24.

14. Vilka alternativ får skapelserna sig förelagda av Gud?

14. Liv och död, inte liv i lycka kontra liv i elände, är de skriftenliga motsatserna. Detta visas genom Mose uttalande till Israels barn: ”Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Så må du välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva.” (5 Mos. 30:19) Ordspråksboken 8:35, 36 säger: ”Ty den som finner mig, han finner livet ...; alla de som hata mig, de älska döden.”

15. a) Vad förlorade Adam för sig själv och sina efterkommande? b) Vad bevisar att Gud inte har tillämnat evig pina åt någon medlem av det fallna människosläktet?

15. Dödens välde som konung motsäger varje påstående om att evig pina, eller över huvud taget en framtid i olycka, skall bli Adams eller hans avkomlingars öde. Det var inte evig pina som började härska som konung eller som nu var människosläktets framtida lott. Vad Adam förlorade för sig själv och sina efterkommande var privilegiet att fullgöra det gudomliga uppdraget att fortplanta sig, föröka sig, uppfylla jorden och lägga den under sig; han förlorade herraväldet över fåglarna i luften, över boskapen och fiskarna, och han förlorade sitt eget liv. Fastän han tilläts att existera i 930 år, var dock denna tillvaro förbunden med sorg och möda och saknade Guds frid och välsignelse. Vi har ärvt den ofullkomlighet som vår stamfader efterlämnade åt oss. Guds ord säger: ”Genom en enda människa kom synden in i världen och döden genom synden, och på så sätt sträckte sig döden till alla människor, därför att de alla hade syndat.” (Rom. 5:12, NW) Alla fanns representerade i sin stamfader Adam, genom hans ofödda säd, och syndade i och genom honom som ställföreträdare. Därför finns det inte någon rättfärdig människa, inte en enda. Detta var också orsaken till att ingen avkomling av Adam kunde rädda sin medmänniska från dödens herravälde, ty hur skulle den ene slaven kunna befria den andre? Det är skrivet: ”Ingen av dem kan på något sätt återlösa sin broder eller giva Gud en lösen för honom.” (Ps. 49:8, AS; Rom. 3:10) I stället för att evig pina skulle vara syndens lön, läser vi: ”Ty den lön synden betalar är död, men den gåva Gud giver är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre.” — Rom. 6:23, NW.

16. Ge bevis från Skriften för att döden regerar inte endast över människornas kroppar, utan också över själar.

16. Dödens härskardöme utövas inte bara över människornas kroppar, utan också över deras själar. Det är den själ, som syndar, som dör. (Hes. 18:4, 20, 1878) Det är själen som vid döden går ned i graven, varifrån den räddas genom en uppståndelse. Psalm 89:49 säger: ”Ty vilken är den man, som får leva och undgår att se döden? Vem räddar sin själ från dödsrikets våld [gravens hand, AV]? Sela.” Psalm 49:16 säger: ”Min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets [gravens, AV] våld, ty han skall upptaga mig. Sela.” Psalm 116: 8 säger: ”Ja, du har räddat min själ från döden, mitt öga från tårar, min fot ifrån fall.” Några ytterligare texter som bevisar att själen kan dö eller bli tillintetgjord är följande: Ps. 30:4; 78:50; Jes. 55:3; Matt. 10:28; Mark. 14:34; Luk. 2:35; Upp. 16:3, AV; Åkeson.

Människosjälen

17, 18. a) Vad är själen? b) Vilka skriftställen vederlägger falska läror beträffande människosjälar?

17. Nu kanske du frågar: Vad är då själen? Den är inte ett ofattbart, mystiskt någonting, som ingen någonsin har sett. I 1 Moseboken 2:7 (AS) ges oss följande definition av människosjälen: ”Och Jehova Gud formade människan av markens stoft och inblåste i hennes näsborrar livets andedräkt, och människan blev en levande själ.” Varje person är en själ. Livets andedräkt eller livsanden — medelst vilken Gud satte liv i den mänskliga organismen, gav den kraft eller energi — och människans kropp utgjorde tillsammans den första levande mänskliga skapelsen eller själen. Därför får också människans existens ensam beteckningen själ. Det fanns fisk-, fågel- och djursjälar på jorden, innan människan skapades, såsom engelska biblar med noter i marginalen vid 1 Moseboken 1:20, 30 anger. Dessa marginalnoter sätter ”själ” och ”levande själ” för ”liv” i själva texten. — Se också v. 30 i 1917 års sv. övers.

18. Alltifrån begynnelsen har Guds store motståndare kommit den lögnen att fritt förkunnas, att människan har en odödlig själ, som alltså är immun mot döden och inte dör. Enligt denna mänskliga tradition har varje människa bara en själ, medan däremot 2 Moseboken 1:5 (1878) säger: ”Och alla de själar, som hade utgått ifrån Jakobs länd, voro sjuttio.” Hur kunde sjuttio komma ut ifrån jakobs länd, när traditionen påstår, att Gud ger varje kropp en själ vid dess födelse? Uppenbarligen har ordet själ avseende på Jakobs sjuttio levande ättlingar och ingenting annat. Enligt 3 Moseboken 5:1,2 (AV) kan själar höra, se, tala, synda och vidröra. Kan det vara alltför svårt för någon att förstå, vad de här omtalade själarna måste vara, då det ju endast är levande människor som kan göra allt detta? Låt oss inte längre följa människors vilsefarande traditioner, som är till smälek för Gud och leder till döden, när det är så lätt att lära känna sanningen, som leder till liv.

19. Hur är det möjligt att så många far vilse beträffande själen och de dödas tillstånd?

19. Emellertid tänker kanske någon: Det är inte möjligt att millioner människor kan ha orätt, eller hur? Låt oss återigen vända oss till Skriften för att få svar. Den visar att Satan har bedragit eller förvillat hela världen. I det 12:e kapitlet av Uppenbarelseboken talar den om hur Mikael för krig mot draken och hans änglar. Vers 9 lyder: ”Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan och som förvillar hela världen.” Aposteln Johannes skrev: ”Vi veta att vi hava vårt ursprung hos Gud, men hela världen ligger i den ondes våld.” (1 Joh. 5:19, NW) Profeten Jeremia förutsåg hur människor av en god vilja skulle komma att inse, att de hade följt villfarelsen, och skulle fly till Jehovas organisation för att finna tillflykt, och han gav uttryck åt detta, när han skrev: ”O Jehova, min starkhet och mitt fäste och min tillflykt på hemsökelsens dag, till dig skola nationerna komma från jordens ändar och skola säga: Våra fäder hava ingenting annat ärvt än lögner, ja, fåfänglighet och ting, i vilka det intet gagn är.” — Jer. 16:19, AS.

20. Hur bevisar frågan om en uppståndelse, vad de dödas tillstånd är?

20. Men hur skulle det vara, om det inte funnes någon de dödas uppståndelse? Enligt människors tradition skulle de från kropparna lösgjorda själarna röna det förskräckliga ödet att i evighet förbli utan kropp. Men i enlighet med aposteln Paulus’ logiska argument skulle alla som har dött ha förgåtts. (1 Kor. 15:18, NW) Aposteln Paulus hade inga tvivel angående uppståndelsen, utan förklarade den på ett tydligt och klart sätt och förkunnade den frimodigt. Han undvek fabler och egna utläggningar. Han formulerade inte privata definitioner, såsom några gör, i det de säger: ”Syndens lön är döden — en död som aldrig dör”, ty detta är att handskas bedrägligt med Guds ord. Han påstod inte, att ”förgöra” inte betyder ”förgöra”, utan betyder ”bevara vid liv i pina”, ty om man påstår något sådant, förvränger man Skriften och ådrar sig tillintetgörelse. (Ps. 145:20) Paulus lät Gud vara sannfärdig, även om det gjorde varje människa till en lögnare.

21, 22. a) Vilka två klasser kommer till synes, och vilket hopp har de som utövar tro? b) Hur kan skenbart motstridande texter bringas i överensstämmelse med varandra?

21. Medan döden härskade som konung, var det två klasser av människor som kom till synes. Den ena hade tro på Guds löfte, att kvinnans säd skulle krossa ormens huvud, när tiden därför kom. Dessa sökte behaga Jehova.

Den andra klassen var — liksom det första människoparet — inriktad på att gå sin egen väg, och de som hörde dit blev de gudaktigas förföljare. Det dröjde inte länge, innan dens ande, som var dödens upphovsman, bar frukt och Kain dödade sin broder Abel. Åt alla likaså förföljda gav Jehova den försäkran, inte att de omedelbart skulle komma till himmelen, utan att de skulle få del i de dödas uppståndelse. Tusentals år senare var uppståndelsehoppet fortfarande gudaktiga människors hopp, såsom Jesus visade, när han sade till Nikodemus, att fram till den tiden hade ”ingen människa farit upp till himmelen utom han som for ned från himmelen, Människosonen”. (Joh. 3:13, NW) I den apokalyptiska syn, som blev nedskriven sextiosex år efter det att Jesu tjänst hade börjat, såg aposteln Johannes deras själar, vilka hade blivit dräpta på grund av Guds ord och på grund av det arbete med att frambära vittnesbördet, som de brukade utföra, och vilka ännu inte befann sig i himmelen. Han skrev: ”Och de ropade med hög röst och sade: ’Till när, du suveräne Herre, som är helig och sann, avhåller du dig från att döma och hämnas vårt blod på dem som bo på jorden?’” (Upp. 6:10, NW) Den slutliga belöningen ges dem inte förrän vid tiden för den dom som började 1918. — Upp. 11:18.

22. De skriftställen, som kan tyckas vara i strid med de slutsatser vi här kommit till, är mycket lätta att bringa i överensstämmelse med dem. Mose och Elias framträdande på förklaringsberget var inte någon fysisk verklighet, eftersom Jesus sade till lärjungarna: ”Omtala icke synen för någon, förrän Människosonen har blivit upprest från de döda.” (Matt. 17:9, NW) Att Enok blev borttagen och att Elia blev uppryckt betydde att deras tjänst var slut och att de dog, men inte att Guds löfte till dem uppfylldes, såsom det framgår av Hebréerna 11:39 (NW): ”Och fastän alla dessa fingo vittnesbörd buret åt sig genom sin tro, fingo de likväl icke uppfyllelsen av löftet.” I stället för att hoppas på att komma till en bokstavlig himmel blickade dessa trogna människor i forna tider med förväntan fram mot den tid, då Gud den Allsmäktige, som bor i himlarna, skulle upprätta sitt välde och sin myndighet här på jorden.

23. Vilket slags regering och styrelse väntade Abraham och andra trogna människor på?

23. Abraham och andra trogna människor väntade på en kommande stad eller regering, vars byggmästare och skapare skulle vara Gud. Eftersom denna ”stad” skulle ha ett himmelskt ursprung, kallar aposteln Paulus den för en himmelsk stad. (Hebr. 11:8—10, 13—16) De hoppades genom uppståndelsen få del i dess välsignelser och gav därför offentligt till känna, att de var främlingar och tillfälligt boende i landet. De hälsade detta rike, vari Guds vilja, skall ske på jorden såsom i himmelen, vari det gagneliga som jorden ger skall våra för alla och jorden skall vara fylld av Jehovas härlighets kunskap, liksom havsdjupet är fyllt av vattnet. (Pred. 5:8, AS: ”Jordens goda är för alla.” Hab. 2:14) Döden kommer då inte längre att äga och utöva suverän makt och myndighet över mänskligheten. Han kommer inte längre att vara konung. I tusen år kommer Kristus och hans brud att styra den nya världen, och Satan kommer att vara bunden.

24. Vilken verkan bör denna kunskap ha på oss?

24. Hur borde inte kunskapen om sanningen lösa våra tungor i tacksamhet och uppskattning över den befrielse från okunnighetens och vidskepelsens bojor som Jehova har låtit oss erfara ! Vilken önskan borde den inte väcka hos oss, att låta millioner människor få vetskap om den, så att de också måtte kunna bli frigjorda från Satans träldom! Jesus sade till sina lärjungar, att vad de hörde viskas i örat, det skulle de förkunna från hustaken. Vad annat kan vi göra, vi som en gång har varit slavar under synden och döden, men nu är fria? Säg till fångarna: Drag ut, tillbed Jehova i helig skrud!