Är folkets röst Guds röst?
DET finns ett latinskt ordstäv, Vox populi, vox Dei, som betyder: ”Folkets röst är Guds röst.” Många människor anser att detta hävdvunna ordstäv är sant, och det har särskilt vunnit burskap bland dem som håller på demokratien. Men är det med nödvändighet så att folkets röst eller majoritetens röst är Guds röst?
Om det verkligen vore sant att folkets röst är Guds röst, då skulle man mycket väl kunna påstå att minoriteter eller enstaka oliktänkande individer inte har några rättigheter, eftersom de skulle stå på motståndarens, Satans, djävulens, sida, enligt Jesu ord: ”Den som icke är på min sida är emot mig, och den som icke församlar med mig förskingrar.” Även om det inte är så många som skulle vilja säga detta rent ut, är och förblir det likväl så att i den mån flertalet visar intolerans mot mindretalet, i samma mån säger de i själva verket, åtminstone i tankarna och genom sina gärningar, just detta. — Matt. 12:30, NW.
Att folkets röst inte är Guds röst, dvs. inte med nödvändighet är det, framgår av att folket i olika länder har valt skilda former för statsstyrelsen. Om folkets röst är Guds röst, då måste Gud vara fullständigt förvirrad. Men Gud är inte en oordningens eller förvirringens Gud utan en ordningens och fridens Gud. — 1 Kor. 14:33.
Om folkets röst vore Guds röst, skulle detta vidare innebära att Gud strede mot sig själv. Under det senaste valet i Italien gick kommunisterna avgjort framåt. Om det skulle bli så att kommunisterna en vacker dag finge majoritet i detta romersk-katolska land och övertoge regeringsmakten, skulle man då kunna säga att det var Guds röst, Guds vilja, att en till bekännelsen kristen styrelse ersattes av en erkänt ateistisk styrelse? Skulle Gud kasta ut Gud? Inte ens djävulen skulle bete sig på det sättet! — Matt. 12:26.
I stället för att folkets röst skulle vara Guds röst har det ofta varit tvärtom. Rätta dig efter folkets röst, så är det mycket troligt att du kommer på avvägar. Aron, som blev det forntida Israels förste överstepräst, lyssnade till exempel till sitt folks röst och gjorde en guldkalv åt dem, vilket han senare kom att ångra djupt och känna sig skamsen över. Till just detta folk sade Mose strax före sin död: ”Jag känner din gensträvighet och hårdnackenhet. Se, ännu medan jag har levat kvar bland eder, haven I varit gensträviga mot HERREN [Jehova]; huru mycket mer skolen I ej då bliva det efter min död!” Mose visste hur det förhöll sig, ty han anförde, dömde och styrde dessa israeliter under fyrtio års tid! — 2 Mos. 32:1—4, 21—24; 5 Mos. 31:27.
En annan händelse, som bibeln skildrar och som det är lämpligt att vi här påminner om, var den då Israels folk på domaren Samuels tid begärde att få en konung. Detta var folkets röst, men var det Guds ”röst” eller vilja? Domaren Samuel, som också var Jehovas profet, kände sig sårad över att folket förkastade honom, men Jehova Gud bjöd honom att foga sig efter folkets krav: ”Lyssna till folkets röst vad allt det beträffar som de säga till dig; ty det är icke dig som de hava förkastat, utan det är mig som de hava förkastat från att vara konung över dem. I överensstämmelse med alla deras gärningar, som de hava begått från den dag då jag förde dem upp ur Egypten intill denna dag, i det att de beständigt övergåvo mig och tjänade andra gudar, är detta det sätt varpå de nu också handla mot dig.” — 1 Sam. 8:7, 8, NW.
Med tanke på Arons, Mose och Samuels erfarenheter bör det inte vara svårt att förstå att det judiska folkets röst, när de förkastade Jesus Kristus och inte erkände honom såsom den länge efterlängtade Messias då för omkring nitton hundra år sedan, inte kunde vara Guds röst. Lukas säger härom att sedan Pilatus för tredje gången sagt att han ville ge Jesus fri, ”började de bliva pockande, med högljudda röster, och krävde att han skulle fastnaglas vid pålen; och deras röster började få överhanden”. — Luk. 23:23, NW; Joh. 1:11, 12.
Om folkets röst verkligen vore Guds röst, då skulle de män som väljs till att bekläda olika ämbeten i denna tid vara sådana som Gud utvalt. Men hur skulle valen kunna ge uttryck åt vad som är Guds vilja, när framgången vid valen i de flesta fall är beroende av hur mycket pengar som satsas eller av vem det är som genom tomma eller samvetslösa löften starkast vädjar till folks passioner och fördomar eller själviskhet?
I detta sammanhang är några yttranden som fälldes av den polske kardinalen Wyszynski vid en intervju under ekumeniska mötet i Rom härförleden av ett visst intresse. Han sade att katolska kyrkan i Polen vid tiden för valen i januari 1957 fruktade att folkets vrede skulle driva människor till att avge en väldig protest mot regimen, varför han påbjöd att alla katolska präster skulle instruera sina hjordar om att rösta för de ateistiska kommunistiska kandidaterna, vilkas namn var tryckta på valsedlarna. Detta gjorde de polska katolikerna lydigt. Men gjorde detta erkännande av de ateistiska kommunistiska kandidaterna från romerskkatolska hierarkiens och den katolska befolkningens sida detta val till ett uttryck för Guds röst eller vilja? — Die Weltwoche (Världsveckan), Zurich, Schweiz, för 1 mars 1963.
Att folkets röst inte med nödvändighet är Guds röst framhävs ytterligare av det förhållandet att Jehova Gud har sin egen regering, som skall styra världen, nämligen hans rike med hans Son, Jesus Kristus, som konung. Om sitt rike sade Jesus, när han stod inför Pilatus: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” (Joh. 18:36, NW) Det representerade inte folkets röst, denna världens människors röst, utan Guds röst. Det är det rike, om vilket alla kristna, de skenkristna såväl som de verkligt kristna, har bett i nitton hundra år, men endast de verkligt kristna har handlat i överensstämmelse med denna bön.
Om folkets röst vore Guds röst, skulle det inte ha varit nödvändigt för Jesu Kristi apostlar att säga: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” Närhelst det råder någon motsättning mellan det som Gud kräver och det som världsliga regeringar begär, kommer de som utövar en apostolisk kristendom att svara på samma sätt, ty de vet väl att folkets röst inte med nödvändighet är Guds röst. — Apg. 5:29, NW.