som exempel. Han visade tro på Jehova Gud och hans förmåga att uppväcka de döda. Därför väntade han förtröstansfullt på de ting som han inte kunde se före sin död. På grund av att Jehovas vittnen i vår tid har så stark tro på Gud, hoppas de på ting som de ännu inte ser och väntar därför på dem. När tiden sedan är inne och de kan se de ting de hoppats på, är deras tro och hopp när det gäller dessa ting slut, de har uppfyllts. Detta framkommer genom vad Paulus vidare säger i Romarna 8:24, 25, där vi läser:

¹¹ ”Vi blev nämligen frälsta i detta hopp; men ett hopp som ses är inte ett hopp, för när man ser en sak, hoppas man då på den? Men om vi hoppas på det som vi inte ser, fortsätter vi att avvakta det med uthållighet.”

12. På vilket sätt har Jehovas vittnen sett ”återställelsen av alla ... ting”, som det uttrycks i Apostlagärningarna 3:21? Vilka egenskaper kommer med tiden att upphöra, men vilken egenskap kommer inte att göra det?

¹² På liknande sätt har Jehovas vittnen här på jorden sedan efterkrigsåret 1919 sett ”återställelsen av alla de ting som Gud har talat om förr i tiden genom sina heliga profeters mun”. De har sett hur Jehovas synliga organisation åter kommit till liv efter det dödsbringande slag som den fick under första världskriget och sedan hur den återuppbyggts. Medlemmarna av den tillber åter Jehova Gud och gör det i ett andligt paradis här på jorden. (Jesaja, kapitel 35) De har befriats från det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. (Uppenbarelseboken 18:1—4) Många av de ting som förutsagts i Uppenbarelseboken, den sista boken i bibeln, har uppfyllts eller håller på att uppfyllas. Således tjänar tron och hoppet som grundats på en sådan biblisk tro sitt syfte, och så fort syftet med dessa egenskaper uppfyllts kommer de att upphöra. Men hur förhåller det sig då med kärleken? Den har bestått och kommer att bestå. Medan världen håller på att vittra sönder och elementen i den håller på att smälta på grund av den intensiva hettan, förblir det ”föreningsband” som grundats på kärleken från Gud oupplöst. Det hålls intakt gentemot Gud och hans godkända organisation och mellan kvarlevan av den ”lilla hjorden” och den välkomnade ”stora skaran” av ”andra får”. Det visar sig vara ”fullkomligt”. Kärleken är som ”band” en av Guds andes frukter.

13. Varför kommer kärleken aldrig att dö?

¹³ Gud är kärleken personifierad; och eftersom Gud aldrig dör, kommer kärleken aldrig att dö. Det sägs helt riktigt: ”Gud är kärleken.”

14. Vilken sanning som gäller kärlekens enande kraft kan gång på gång upprepas?

¹⁴ Med tanke på kärlekens enande kraft kan man gång på gång ta upp och framhålla den inspirerade sanning som står nedtecknad i 1 Johannes 4:8, 16: ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken, han förblir i gemenskap med Gud, och Gud förblir i gemenskap med honom.”

15. Vad var det som drev Gud till att skapa människan, och varför kan människan uppskatta och reagera rätt på denna drivkraft?

¹⁵ När Gud frambringade den första människan här på jorden, drevs han följaktligen till det av kärleken. Som det heter om detta i 1 Moseboken 1:27: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” Gud skapade inte den första människan med en kropp som liknade hans, utan Gud gav henne egenskaper som han själv har, och dessa mentala, andliga och från hjärtat kommande egenskaper skilde människan från de lägre livsformerna på jorden. Av denna anledning kunde denna begåvade människa uppskatta den kärlek hennes Skapare visat henne och reagera rätt på denna kärlek i likhet med en son gentemot sin far. Det rådde ett familjeband mellan dem, ett band som gjordes verkligt genom att de regelbundet samtalade med varandra trots det faktum att Fadern var osynlig för den jordiske sonen, för ingen människa kan ju se Gud och ändå leva vidare. Detta faktum framhöll Gud längre fram för Mose: ”Ingen människa kan se mig och leva.” (2 Moseboken 33:20) Denna regel har inte förändrats, för mer än femton hundra år senare skrev aposteln Johannes till sina medkristna: ”Ingen människa har någonsin sett Gud; den enfödde guden, som befinner sig på platsen vid Faderns bröst, denne har utförligt beskrivit honom.” — Johannes 1:18.

16. Med vad besvarade Johannes och hans medlärjungar Guds faderliga kärlek, och hur har ”föreningsbandet” av kärlek visat sig vara när det gäller den smorda kvarlevan och de ”andra fåren”?

¹⁶ Som en av anden pånyttfödd son av Gud stod aposteln Johannes i ett familjelikt förhållande till Jehova Gud och hans Son, ”den enfödde guden”, Jesus Kristus. Johannes och hans medkristna besvarade Guds faderliga kärlek och tillgivenhet med den form av kärlek som barn visar sina föräldrar. Denna kärlek var ett ”föreningsband” mellan dem och deras osynlige himmelske Fader. Det band också de av anden pånyttfödda fast samman som Guds andliga söner och som kristna bröder och systrar. När vi undersöker detta ”föreningsband” i vår tid, ser vi att det har bevisat sig vara ”fullkomligt”, för medlemmarna av den smorda kvarlevan har på ett oskiljaktigt sätt hållit sig till varandra som medtillbedjare av och medvittnen för Jehova Gud. Denna kärlek håller dem kvar i Guds familj och i det kristna broderskapet. Det är värt att lägga märke till att deras medtillbedjare i Guds tempel, den ”stora skaran” av Kristi ”andra får”, visar samma oövervinnliga kärlek, som så fullkomligt binder samman Jehovas vittnen i vår tid. Må vi vara beslutna att dela den övertygelse som aposteln Paulus hade om att inget ”skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek som är i Kristus Jesus, vår Herre”. — Romarna 8:38, 39.

Vi iför oss kärleken och fortsätter att vara iklädda den

1. Vad skall vi iföra oss, och när skall den största provsättningen i förbindelse därmed komma?

EFTERSOM kärleken är ett ”fullkomligt föreningsband”, är den den viktigaste egenskap vi oskrymtat bör iföra oss. Vi måste i all uppriktighet ständigt vara iklädda den. Den är inte någon kappa som man sveper in sig i för att dölja sitt verkliga jag. Följande inspirerade ord har bevarats som ett gott råd för oss i vår tid: ”Må er kärlek vara oskrymtad. ... Ha i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra.” (Romarna 12:9, 10) Den största