Att mena väl räcker inte!
LÄKARNA menade verkligen väl. När allt kom omkring var ju deras patient den mest framstående medborgaren i deras nyfödda land. Läkarna följde samvetsgrant den tidens medicinska praxis — åderlåtning. Men i stället för att ge bot påskyndade de faktiskt döden för sin berömde amerikanske patient, George Washington.
Läkarna på den tiden var lika benägna att ta till åderlåtning som många i våra dagar är att beordra blodtransfusioner, av vilka inte så få faktiskt leder till men för patienten. Hur väl understryker inte allt detta sanningen i talesättet: ”Att mena väl räcker inte”!
Men låt oss lämna den profana historien och vända oss till den religiösa. Aposteln Matteus återger i sin evangelieskildring en händelse som kan sägas framhäva samma sak.
Jesus Kristus hade frågat sina apostlar vem de trodde att han var. Petrus gjorde då följande rättframma uttalande: ”Du är den Smorde, den levande Gudens Son.” Jesus berömde Petrus för detta yttrande. Men när Kristus berättade för sina lärjungar att han skulle få lida mycket och bli dödad i Jerusalem, var detta så oväntat att Petrus tog Jesus åt sidan och förebrående sade: ”Var barmhärtig mot dig själv, Herre; du skall inte alls få detta slut.” Jesus svarade honom med orden: ”Försvinn bakom mig, Satan! Du är för mig en sten att snava på, eftersom du inte tänker Guds tankar utan människors.” (Matteus 16:13—23) Petrus brast tydligen i kunskap och insikt. Han menade väl, men det räckte inte.
Insikt och balans en nödvändighet
Det räcker inte att vara välmenande. Vi måste också ha kunskap, upplysning, insikt. Aposteln Paulus skrev följaktligen till sina älskade medkristna i Filippi: ”Detta fortsätter jag att bedja om: att er kärlek än mer och mer må överflöda av exakt kunskap och full omdömesförmåga; att ni må skaffa er visshet i fråga om de viktigare tingen, så att ni må vara fläckfria och inte får andra att snava.” — Filipperna 1:9—11.
Ja, om vi verkligen skall göra gott mot andra, och i synnerhet mot dem vi älskar, räcker det inte att vi är välmenande, utan vi måste också balansera våra känslor med vishet och gott omdöme. Detta är särskilt viktigt för fäder och mödrar.
Föräldrar har ofta en benägenhet att låta enbart känslosamhet och välvilja styra det sätt varpå de behandlar sina barn, utan att tänka närmare på hur detta kommer att påverka de unga. Känslosamhet förmår många föräldrar att pjoska med sina barn, vara efterlåtna och rentav skämma bort dem. Föräldrarna låter kanske barnen få sin vilja fram eller låter dem få mycket större frihet än vad som är förståndigt. Det är sant att sådana föräldrar kanske tror att detta kommer att göra deras barn lyckliga. Men alltför ofta blir följden att barnen blir besvikna, förutom att de blir för självsvåldiga och råkar i svårigheter när de blir äldre.
Ja, om föräldrar verkligen vill visa sina barn kärlek, kommer de att på ett förståndigt sätt balansera denna kärlek med fasthet, med tuktan. Eftersom ”oförnuft häftar vid barnets hjärta”, finns det tillfällen då kärlek till barnet betyder att tukta det. Som det sägs i Guds ord: ”Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid.” (Ordspråksboken 22:15; 13:24) Du kan vara förvissad om att denna princip kan tillämpas på både söner och döttrar.
Ja, är det inte på detta sätt som Gud handlar med sina ofullkomliga jordiska barn? ”Den som Jehova älskar, den tuktar han; ja, han gisslar var och en som han tar emot såsom son.” (Hebréerna 12:5, 6) Jehova ger oss tuktan, därför att han vet att vi behöver den och därför att den är till vårt allra bästa. Tuktan är naturligtvis inte behaglig i sig själv. ”Det är sant att ingen tuktan för ögonblicket tycks vara till glädje, utan till bedrövelse; men efteråt frambringar den, åt dem som har blivit övade genom den, fridsam frukt, nämligen rättfärdighet.” — Hebréerna 12:11.
Att det inte räcker att vara välmenande är en princip som också kan tillämpas på förhållandet mellan man och hustru. En näringsexpert sade en gång att den man som gifter sig med en kvinna som är duktig på att laga mat befinner sig i livsfara. Varför? Därför att en mängd sjukdomar kan förorsakas av att man äter för mycket mat eller för fet mat. Att uppmuntra en make som redan har bra aptit att äta ännu mer kan kanske vara välmenande. Men är det förståndigt?
Också när det gäller äkta män kan deras missriktade välvilja ta en ogynnsam vändning. En del män är så plikttrogna på sin arbetsplats att de har föga tid och energi över för sin familj. En kristen make kan också vara så ivrig att hjälpa andra i församlingen att han försummar sin egen familj och inte ger den det mått av uppmärksamhet som han ägnar andra behövande. Det räcker inte att mena väl. En äkta man måste ha balans mellan sina förpliktelser mot andra och dem han har mot sin familj.
Vad visas av dessa exempel? Behovet av balans. Vår Skapare, Jehova Gud, är balanserad. Hans handlingssätt är alltid i full harmoni med hans fyra kardinalegenskaper vishet, rättvisa, makt och kärlek. Detta framkommer till exempel i den beskrivning som Gud gav av sig själv, när hans tjänare Mose bad att få se hans härlighet. Efter att ha fått veta att ingen människa kunde se Gud och ändå leva hörde Mose en röst som beskrev Gud i följande ord: ”Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning, som bevarar kärleksfull omtanke åt tusenden, överser med förseelse och överträdelse och synd.” Men lät Jehova det stanna vid detta? Nej. För att inte somliga människor skulle missbruka Jehovas nåd och kärleksfulla omtanke, fick Mose passande höra följande väl avvägda ord: ”Men ingalunda skall han [Jehova] frita från straff.” — 2 Moseboken 34:6, 7, NW.
Samma princip kan tillämpas på all vår verksamhet som kristna. För att vi skall åstadkomma mesta möjliga goda måste vi inte bara vara välmenande, utan vi måste också låta dessa egenskaper vägledas av vishet och rättvisa. Detta är viktigt, för det räcker inte att bara mena väl.