Hur människovärlden blir frälst genom blod

”’Förbundets blod’, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder.” — Matt. 26:28, NW.

1. Vem var den förste som sade: ”Allt kötts själ [liv] är i blodet”?

”ALLT kötts själ [eller: liv] är i blodet.” Vem var den förste som sade så? Det var inte Hippokrates, den grekiske filosof och läkare på 400-talet f.v.t. som har blivit kallad ”läkekonstens fader”. Inte heller var det Muhammed, islams profet, som levde på 600-talet v.t. och som uttalade sig om kosten.a Det var inte heller Mose, den hebreiske profeten som levde på 1500- och 1400-talen f.v.t. Det var ingen mindre än livgivaren själv, Skaparen av mänsklighetens blod, han som också gav liv åt detta blod. Det var han själv som sade så, mer än tusen år innan Hippokrates föddes på ön Kos.

2, 3. Varför var det passande att han sade detta, och för vem dikterade han detta uttalande?

² Hur passande var det inte att Skaparen av denna röda livsström hos människorna skulle göra ett så vetenskapligt korrekt uttalande! Profeten Mose skrev bara ned detta uttalande såsom Gud dikterade det för honom i öknen Sinai i Arabien år 1512 f.v.t. I Tredje Moseboken heter det:

³ ”Och HERREN [Jehova] talade till Mose och sade: Tala ... Ty allt kötts själ [eller: liv, 1878] är i blodet, och jag har givit eder det till altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är det som bringar försoning genom själen [eller: livet] som är däri.” — 3 Mos. 17:1, 2, 11.

4. Hur långt tillbaka i forntiden insåg man blodets livgivande egenskaper? Av vilken metod framgår detta, och hur uppmärksammade Gud den?

⁴ Vem vill motsäga det gudomliga uttalandet att det finns liv i denna utomordentligt viktiga vätska i våra kroppar? Ingen kan göra det med framgång. Läkarkåren har också konstaterat att denna dyrbara ström vanligen fullbordar sin omloppsbana genom våra kroppar en gång var tjugotredje sekund för att föra livsuppehållande ämnen till kroppens olika vävnader. De livgivande egenskaperna hos denna vätska i våra artärer, vener och kapillärer kom man på ett tidigt stadium underfund med. Det uppges nämligen att ”blodtransfusion leder sitt ursprung ända från de forntida egyptiernas dagar”. Om en sådan metod användes där i Egypten vid den tid då profeten Mose förde sitt folk ut ur Egyptens land år 1513 f.v.t., undgick inte detta Mose Gud. Det var inte inkonsekvent, om Gud tänkte på denna egyptiska metod, då han gav sin lag åt Mose folk beträffande blodet och det rätta sättet att handskas med det. — The Encyclopedia Americana, band 4, sidan 113, 1929 års upplaga.

5, 6. a) Hur visar skildringen av mordet på Abel att det råder samband mellan blodet och livet? b) Av vilka har detta brott, som är förknippat med religionen, begåtts många gånger om, och hur framgår detta av orden i bibelns sista bok?

⁵ Bibelns skribenter, från den förste av dem (Mose) till den siste (aposteln Johannes), kände väl till den livgivande, livsuppehållande egenskap som vi kommer in på här. Därför hette det också att den som i strid med lagen berövade en annan människa livet utgöt hennes blod, eftersom livet är i blodet. Tänk till exempel på det mord på den gudfruktige Abel som hans avundsjuke bror Kain begick. När Gud konstaterade att Kain var mördaren, sade han till Kain, som sökte skyla över sitt brott: ”Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar till mig från jorden.” (1 Mos. 4:10) Det här brottet, som begicks därför att det uppstått en tvist om religionen eller om det rätta sättet att tillbedja Gud, har man gjort efter millioner gånger inom den falska religionens världsvälde, som aposteln Johannes kallar det stora Babylon. I den sista boken i bibeln framhålls det ansvar som vilar på detta den falska religionens långlivade världsvälde, därför att det i religionens namn har berövat människor livet. Detta religiösa välde liknas vid en omoralisk kvinna, och det heter om henne:

⁶ ”På hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse: ’Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden.’ Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod.” ”I vilken man såg profeters och heliga mäns blod, ja, alla de människors blod, som hade blivit slaktade på jorden.” — Upp. 17:1—6; 18:24.

7. Varför kan man påstå att det stora Babylon är kannibaliskt, och vilken fråga uppstår i samband med att det offrar människoliv?

⁷ Denna profetiska bild visar att den här symboliska kvinnan, det stora Babylon, är kannibalisk. Hon sägs ju vara ”drucken” av människors blod. Och likväl påstår världens babyloniska religion att dess uppgift är att frälsa människoliv till evig tid. Men har Guds ord gått till överdrift i denna framställning av det kannibaliska stora Babylon? Nej, visst inte, måste den svara som i all uppriktighet tänker på hur många människoliv som har offrats i religionens namn, varvid också Guds namn förmätet har blivit förknippat med sådana dödsbringande förehavanden. Därför frågar vi: Skall Gud aldrig ställa religionen till räkenskap för all denna blodsutgjutelse?

8. a) Hur skulle det vara rimligt att mänskligt blod kom till nyttig användning, eftersom det är förknippat med livet? b) Vilka varningsord i förbindelse med läkekonsten har Lukas uttalat?

⁸ Både i bibeln och i världen utanför den förknippas blodet med livet och får representera livet. Därför att det har en sådan funktion och ett sådant värde, också i Guds ögon, skulle det vara rimligt att mänskligt blod blev använt för att skänka liv åt andra, ja, till och med åt hela världen. Men hur skall detta kunna åstadkommas? Vem skall göra det med ett sådant medel? Enligt många människors åsikt i våra dagar är det Hippokrates’ efterföljare, vilka avlägger vad man kallar ”den hippokratiska läkareden”b, som skall göra detta genom att använda allt slags modern yrkesteknik, till och med genom att spruta ”livsvätskan” direkt in i patientens kropp. Genom att visa sådant förtroende för de modernt skolade professionella läkarna ignorerar man bibelns varningsord. Detta påvisas i ett fall för nitton hundra år sedan, som omtalas av en läkare, en bibelskribent vid namn Lukas, som den kristne aposteln Paulus kallar ”Lukas, den älskade läkaren”. (Kol. 4:14, NW) Lukas beskriver detta såsom fallet med en ”kvinna, som hade haft blodgång i tolv år och icke hade kunnat botas av någon”. — Luk. 8:43—48.

9. Vad har Markus skrivit om samma fall?

⁹ En fullständigare beskrivning av samma fall ger Lukas’ vän Markus, som skriver: ”Nu var där en kvinna, som hade haft blodgång i tolv år och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.” Men Markus och läkaren Lukas beskriver hur denna förtvivlade kvinna blev botad på ett övernaturligt sätt, enbart genom att bakifrån röra vid den store läkarens, Jesu Kristi, mantel. Om detta säger Markus: ”Strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp, att hon var botad från sin plåga.” — Mark. 5:25—34.

”Livräddande läkare”

10. Hur framgick det av Brittiska läkarsällskapets uttalande år 1965 att det anser att Guds lag om blodet är dödsbringande?

¹⁰ Nu ger emellertid tidningspressen uttryck åt den uppfattningen att Guds lag om blodet är dödsbringande och talar om moderna professionella läkare som ”livräddande läkare”. I londontidningen Daily Herald för 26 februari 1965 hette det om Brittiska läkarsällskapet: ”Sällskapet sade att en läkare har den ’suveräna plikten’ att rädda en patients liv. Vilken läkare som helst, mot vilken man vidtagit lagliga åtgärder därför att han försökt rädda ett liv genom att operera mot föräldrarnas vilja, kunde räkna med sällskapets stöd.”

11. Hur yttrar sig många läkare, då de jämför Guds lag i bibeln med den moderna medicinska vetenskapen, och vad anser evolutionisterna om blodet?

¹¹ Hälsade som livräddare och imponerade av sin genom yrket påtagna uppgift att rädda andra människors nuvarande liv tror dessa män mestadels att den moderna medicinska vetenskapen genom sina framsteg har gjort Guds lag i den Heliga skrift gammalmodig, ovetenskaplig och utan kraft i denna tid på grund av dess höga ålder. ”Hör nu”, säger de, ”bibeln skrevs och avslutades för nitton hundra år sedan. Så vad visste de där bibelskribenterna om medicinsk vetenskap jämfört med vad vi vet i dag och vårt sätt att förena teknologin med medicinen för att rädda människoliv?” Om de är evolutionister, som förkastar bibelns lära om skapelsen och med berått mod griper efter evolutionsteorin, har de ingen respekt för Guds lag utan ställer upp sina egna medicinska moralregler. Enligt deras åsikt har blodet utvecklats; det har inte danats av människans Skapare.

12. Vilken åsikt har andra om blodet, och vad är deras slutsats grundad på?

¹² Fria människor har emellertid rätt att hysa egna åsikter och att ge uttryck åt dem. Det finns de som har den åsikten att blodet inte är någon produkt av en opersonlig, blind, tillfällig utveckling, som saknar tankeförmåga, utan att det är den allsmäktige Gudens makalösa verk. Deras åsikt är i själva verket en utmärkt, logisk slutledning, grundad på ovedersägliga fakta. Vi påminner här om en artikel, skriven före det blodiga första världskriget av med. dr William Hanna Thomson, som i många år på ett framträdande sätt var förbunden med en del sjukhus i New York. I dr Thomsons artikel, som publicerades i New York Times, hette det:

13, 14. a) Redogör för hur hemoglobinet i vårt blod utvisar om en enda molekyl av det skulle kunna bildas av en tillfällighet, b) Vad är det som överskuggar hemoglobinets invecklade beskaffenhet, och vad finner den moderna vetenskapen nu, när det gäller frågan om livets ursprung?

¹³ ”Men för att kunna leva måste vilket djur det vara må, som finns här på jorden och som har rött blod, i sina blodceller ha den bestämda substans som kallas hemoglobin. En hemoglobinmolekyl måste emellertid innehålla följande antal olika atomer i deras rätta proportioner, nämligen 1.130 väteatomer, 712 kolatomer, 214 kväveatomer, 245 syreatomer, 2 svavelatomer och 1 järnatom eller tillsammans 2.304 atomer. Dessutom kan det påpekas att om denna enda järnatom, i sitt egendomliga förhållande till de övriga (’maskerad’ som en del fysiologer säger), skulle fattas, då skulle djuret varken kunna uppta syre eller avge kolsyra; det skulle med andra ord inte kunna andas. Jag frågade en gång en välkänd fysiologisk kemist, av tysk härkomst och skolad i Tyskland, hur dessa atomer i en hemoglobinmolekyl kan förenas på detta sätt av en tillfällighet. Han svarade kort och gott: ’Det är ingen tillfällighet.’

¹⁴ Men hemoglobinets invecklade beskaffenhet överskuggas av de kemiska ämnen som den kemiska forskningen har upptäckt vid undersökningen av den mekanism som reglerar immuniteten mot smittosamma sjukdomar. ... Den moderna vetenskapen finner nu att frågan om livets ursprung blir mer och mer outgrundlig i samma mån som forskningarna i ämnet skrider framåt.” — The Watch Tower för 1 juli 1911, sidorna 198, 199; även Vakt-Tornet för februari 1912, sidorna 26—28.

15. Vad är det som utesluter varje tanke på att blodet skulle kunna vara en produkt av utveckling?

¹⁵ Blodets själva natur och sammansättning och det underbara faktum att det är bärare av livet utesluter att det skulle kunna vara en produkt av livlös, oavsiktlig utveckling, som saknar tankeförmåga. Dessa blodets egenskaper vittnar på ett överväldigande sätt om den skapande verksamheten hos en levande, intelligent, formgivande Gud med ett uppsåt, människans Skapare.

16. a) Hur bevisar de röda blodcellerna eller blodkropparna att det måste finnas en Skapare? b) Hur tidigt talade Gud om blodet, och hur många gånger är det nämnt i hans ord?

¹⁶ Tänk bara på de röda blodkropparnas form och specialiserade funktion. Endast ett ytterst matematiskt sinne skulle kunnat forma och ordna dem. Därför är var och en av de 30 billioner röda blodkropparna i en genomsnittsmänniskas blodkärl ett ovederläggligt argument och bevis för att det finns en Skapare, som också har gjort människan. Han vet bättre än den mest avancerade läkare vad denna röda livsvätska främst behöver, vilka egenskaper den har och vilket syfte den tjänar. Ja, mer än fem tusen åtta hundra år innan en professor i medicin vid Chicagouniversitetet år 1918 för första gången använde lagrat blod för att utföra transfusioner, talade Gud om blodet till den första människan som blivit född, Kain, efter det att denne i hemlighet hade slagit ihjäl sin yngre bror Abel. (1 Mos. 4:10, 11) Alltsedan dess har Gud haft mycket att säga om blodet. I hans skrivna ord, som består av sextiosex böcker med 1.189 kapitel, omnämns blodet faktiskt 447 gånger från Första Moseboken till Uppenbarelseboken (AV).c

17. a) Vem måste, med tanke på vad Jesus Kristus gjorde, vara den störste av alla läkare? b) Hur talar han med auktoritet till oss nu?

¹⁷ Eftersom Gud gav sin Son, Jesus Kristus, makt att bota människor på ett övernaturligt sätt, inte med droger, mediciner eller kirurgiska ingrepp, utan ögonblickligen, genom att stoppa kroniska blodflöden, ge de blinda sin syn, få de döva och stumma att höra och tala, återställa de vanföra, bota de spetälska, ja, till och med uppväcka de döda, och läka hjärnan, så är Gud, Skaparen, den störste av alla läkare. Han vet mer om den mänskliga kroppen och dess sammansättning och om hur den kan läkas, återställas och återupplivas än den mest skolade läkare av i dag. Han är den ofelbara, absoluta auktoriteten i ämnet. Låt honom tala! Låt honom bli hörd! Alla kan vi lära, när han talar, och få gagn av det. Han talar nu till oss genom sitt inspirerade, oförändrade ord. Vad säger det?

18. Varför behövde ingen gudomlig lag mot att äta blod utfärdas i Edens lustgård?

¹⁸ Mänskligheten äter för att leva. Sedan hur länge har då människosläktet varit bemyndigat av Gud, Skaparen, att äta kött av djur? Inte sedan den första människans skapelse, men under de senaste 4.336 åren av människans tillvaro. I Edens paradisiska trädgård blev det fullkomliga människoparet bemyndigat att äta och leva av frukter, nötter och markens vegetabiliska produkter. (1 Mos. 1:29, 30) Alltså behövde ingen lag utfärdas mot att leva av djurens blod.

19. a) När Gud drev ut Adam ur lustgården, gav han då människan något bemyndigande att äta blod? b) Hur vet vi om Abel drack av offerdjurens blod eller inte?

¹⁹ Inte ens när Gud drev ut människorna ur Edens lustgård, därför att de upproriskt hade syndat mot honom genom att äta av den förbjudna frukten, sade Gud att människan från och med då skulle äta djurkött. Gud sade till den förste mannen: ”Du måste äta markens växtlighet. I ditt anletes svett skall du äta bröd, till dess du återvänder till jorden, ty av den [inte från något lägre djur genom en utvecklingsprocess] blev du tagen. Ty stoft är du, och till stoft skall du återvända.” (1 Mos. 3:18, 19, NW) Flera år senare, när Adams andre son, Abel, frambar offer av får till Jehova Gud, utgöts dessa offerdjurs blod, men Abel drack inte blodet. Därför godkände Gud hans offer. — 1 Mos. 4:3—11.

Guds lag förbjuder att man äter blod

20. När Noa kom ut ur arken, vad gjorde han då omedelbart?

²⁰ Mer än femton hundra år senare, på den gudfruktige Noas och hans tre gifta söners tid, kom den stora vattenfloden. Under åtminstone ett hundra åttio dygn var jorden och dess berg fullständigt täckta av flodens vatten. (1 Mos. 7:11—8:5) Några månader senare, när de åtta människor som överlevde floden kom ut ur den vattentäta arken, offrade Noa omedelbart av alla de rena djuren och fåglarna till Jehova Gud. Men Noa och hans familj drack inte av offerdjurens blod, och inte heller åt de av deras kött.

21. Vilken lag utfärdade och kungjorde Gud då för Noa?

²¹ Detta behagade Gud. Han välsignade dem och uppmanade dem att fylla hela jorden med sin avkomma. Liksom med Adam och Eva i Eden utfärdade Gud därefter en lag om födan för hela den framtida mänskliga familjen, oss nutidsmänniskor inbegripna. Han sade: ”Alla djur som röra sig och äro vid liv få tjäna till föda åt eder. Såsom det förhåller sig med den gröna växtligheten, så giver jag eder också allt detta. Endast kött med sin själ — sitt blod — få ni icke äta. Och — förutom detta — edert blod av edra själar skall jag återkräva. Ur varje levande varelses hand skall jag återkräva det.” (1 Mos. 8:18—9:5, NW) Därefter framträdde regnbågen för första gången, och Gud slöt ett evigt förbund om att aldrig mer låta en världsomfattande flod komma över människosläktet. — 1 Mos. 9:8—17.

22. a) Vad är det alltså som klart utvisar att Guds lag som förbjuder att man äter blod inte kom till genom Mose lag? b) Varför gäller Guds lag som förbjuder att man äter blod fortfarande för oss alla, också efter år 33 v.t.?

²² På den tiden fanns det inga hebréer, inga israeliter, inga judar och ingen omskärelse. Endast förfäderna till de semitiska, jafetitiska och hamitiska grenarna av den mänskliga familjen fanns till då. Det var år 2369 f.v.t., dvs. åtta hundra femtiosex år innan Jehova Gud gav lagen åt profeten Mose, de tio budorden inbegripna, för att han skulle överlämna den till Israels nation. Guds lag som förbjuder införandet av djurblod i våra mänskliga kroppar kom följaktligen inte till genom den gudomliga lag som gavs genom Mose år 1513 f.v.t. Detta slår fast att Guds lag om denna livsviktiga sak inte då var och inte nu är begränsad till hebréerna, israeliterna eller judarna. Denna speciella lag upphörde inte att gälla och förlorade inte sin kraft år 33 v.t., när Gud fastnaglade Mose lag vid Jesu Kristi dödspåle och avskaffade den. (Kol. 2:13, 14; Ef. 2:13—15) Denna lag från Noas tid gäller fortfarande för hela människosläktet, lika visst som människosläktet ännu fortsätter att äta kött av djur och fåglar och lika visst som människosläktet inte kunnat vända åter till Edens lustgård och återgå till en helt vegetarisk kost. — 1 Mos. 1:29, 30; 2:15—17.

23, 24. a) Vad rekommenderade lärjungen Jakob, vilket visar att de apostoliska kristna fortfarande höll fast vid Guds lag till Noa? b) Vilken uppgift hade den heliga anden enligt ordalydelsen i denna kungörelse?

²³ Ja, kristna såväl som judar, icke-kristna såväl som icke-judar, alla är de underställda denna lag om vad man får äta, som gavs vår gemensamme förfader Noa efter syndafloden. Apostoliska kristna i första århundradet enligt den vanliga tideräkningen insåg och vidhöll att det var så. Sexton år efter det att Mose lag bildligt talat hade fastnaglats vid Kristi dödspåle såsom uppfylld och avskaffad rekommenderade den kristne lärjungen Jakob apostlarna och andra äldre bröder, som hade samlats till rådsmöte i Jerusalem, att skriva till de icke-judiska kristna ”att avhålla sig från sådant som blivit besmittat genom avgudar och från otukt och från det som blivit kvävt och från blod”. Denna rekommendation, att de skulle avhålla sig från ”köttet av kvävda djur och att smaka blod” (AT), var inte något som bara lärjungen Jakob hade funnit på utan något som också Guds heliga ande föreskrev. Detta allvarliga faktum betonades genom ordalydelsen i den officiella kungörelsen till de icke-judiska kristna. Den löd så här:

²⁴ ”Apostlarna och de äldre bröderna, till de bröder ... som äro av nationerna: Hälsningar! ... Ty den heliga anden och vi själva hava funnit det gott att icke lägga någon ytterligare börda på eder, med undantag av dessa nödvändiga ting: att ni avhålla eder från sådant som offrats åt avgudar och från blod och från sådant som blivit kvävt och från otukt. Om ni sorgfälligt avhålla eder från dessa ting, skola ni hava framgång. Lev väl!” — Apg. 15:19—29, NW.

25. a) Hur länge rättade sig de sanna kristna efter detta påbud, som hade utfärdats i Jerusalem, enligt vad historiska skildringar ger vid handen? b) Varför rättar sig Jehovas vittnen i våra dagar efter det?

²⁵ Flera år senare, när aposteln Paulus avslutat sin tredje missionsresa, talade lärjungen Jakob med honom om just denna kungörelse, som hade utfärdats vid rådsmötet i Jerusalem, såsom om ett påbud som fortfarande gällde för icke-judiska kristna. (Apg. 21:18—26) Enligt religiösa skribenter som levde under de tre första århundradena iakttog de kristna i flera hundra år efter utfärdandet detta inspirerade påbud, som förbjöd att blod infördes i en människas kropp. Speciellt från det romersk-katolska helgonet Augustinus’ dagar upphörde man i kristenheten med att rätta sig efter detta inspirerade påbud, och läkarkåren i kristenheten har lämnat det utan avseende såsom icke gällande för de kristna.d Men vem skulle ha avskaffat detta påbud? Inte Gud. Det var ju han som inspirerade det och kungjorde det genom sin trogna organisation i Jerusalem. Det avskaffades sannerligen inte i och med att Mose lag blev avskaffad. Av detta skriftenliga skäl rättar sig fortfarande Jehovas kristna vittnen i denna tid efter det här påbudet och avhåller sig inte bara från otukt och avgudadyrkan utan också från blod.

En förebild till frälsningen genom blod

26. a) Hur överensstämde det påbud, som utfärdades i Jerusalem, med den mosaiska lagen i fråga om vem blodet tillhör? b) Vad gjorde sig en jude skyldig till, om han utgöt offerblod men inte bar fram det inför Jehova?

²⁶ Detta påbud, som utfärdades vid rådsmötet i Jerusalem, gavs många år efter det att Jesus Kristus hade utgjutit sitt blod på dödspålen på Golgata. Men genom det här påbudet klargjorde Gud att han fortfarande höll fast vid vad han hade sagt i sin lag som gavs genom Mose, nämligen att blodet av människor och djur tillhör Gud, Skaparen. Detta är rätt, eftersom han är livets källa, och han har lagt människors och djurs liv i blodet och gjort detta till den förnämsta livsförmedlande faktorn. Därför var det så att om en man i Israel slaktade ett djur för att offra det och inte bar fram det inför Jehova, räknades det som om han hade begått ett mord: ”Detta [skall] tillräknas den mannen såsom blodskuld, ty blod har han utgjutit, och den mannen skall utrotas ur sitt folk.” Han skulle dödas. (3 Mos. 17:3, 4) Därför befallde Jehova också att prästen skulle gjuta ut offerdjurens blod vid foten av offeraltaret. (3 Mos. 4:7, 18, 25, 34; 8:15; 9:9) Blodet var heligt, liksom livet, och måste behandlas därefter.

27, 28. a) Vilken egenskap framhölls det i Guds lag till Israel att blodet har, och till vad kan därför livsblodet brukas? b) Hur framgick detta av 3 Moseboken 17:11—14?

²⁷ I Guds lag till det forntida Israel, liksom i hans lag till den trogne Noa, framhölls det att denna egenskap hos livsströmmen, att den är helig, inte endast skulle tillskrivas de djur som frambärs som offer utan också de rena djur som människor jagade för att ha till föda. Under alla förhållanden var det fråga om livsblod, som är heligt, och därför kunde det användas för ett heligt uppsåt. Eftersom straffet för synd är döden och eftersom själen eller livet är i blodet, kan detta brukas till att upphäva synden och avvända syndens straff, döden. Vi behöver inte diskutera om vad denna lag innebär; den klara och tydliga texten lyder:

²⁸ ”Köttets själ är i blodet, och jag har själv anbragt det på altaret för eder till att göra försoning för edra själar, ty det är blodet som gör försoning genom själen [eller: livet] i det. Det är därför som jag har sagt till Israels söner: ’Ingen själ av eder skall äta blod, och ingen bofast utlänning, som vistas såsom utlänning ibland eder, skall äta blod.’ Om en man bland Israels söner eller en bofast utlänning, som vistas såsom utlänning ibland eder, under jakten fångar ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel som får ätas, skall han i så fall låta dess blod rinna av och täcka över det med jord. Ty varje slags kötts själ är dess blod genom själen i det. Följaktligen sade jag till Israels söner: ’Ni få icke äta blodet av något slags kött, ty varje slags kötts själ är dess blod. Vilken som helst som äter det skall bliva avskuren.’” — 3 Mos. 17:11—14, NW; jämför 5 Moseboken 12:16, 23—27.

29. a) På vilket underbart sätt kan Gud använda människokroppens livsström? b) Vad gör man i själva verket, om man använder blod på något annat sätt än Guds, och varför gäller detta om medicinsk användning av blodet?

²⁹ På grund av livsvärdet i den röda ström som hjärtat pumpar genom kroppen kan Jehova Gud använda blodet på ett underbart sätt till att frälsa människovärlden till evigt liv. Detta är alltså en sak som har att göra med hela människosläktets eviga liv. Det har en så allvarlig innebörd att om en person i Israels förebildliga nation använde blod som föda, skulle han dödas eller genomgå en speciell reningsprocedur. (3 Mos. 17:15, 16; 7:26, 27) Att använda denna dyrbara livsström på något annat sätt än Guds är att missbruka den, att använda den på ett fördärvligt sätt. Denna princip gäller om den medicinska användningen av blod ända från det forntida Egyptens dagar fram till vår tid. Varför det? Därför att läkarna inte är Guds ordinerade präster till att tjäna vid hans heliga altare och offra människosläktets blod inför honom enligt hans anvisningar. För länge sedan gjorde Gud en anordning för att frälsa människovärlden genom blod, och han behöver inte deras så kallade vetenskapliga användning av blod. Att de använder blodet i medicinens namn är inte Guds vilja.

[Fotnoter]

I en fotnot till ordet ”åkallats” heter det: ”Därför säger alltid muhammedanerna, närhelst de dödar ett djur till föda: Bismi··llah, dvs.: I Guds namn; och om de underlåter att göra detta, anser de att det inte är lovligt att äta det.”

En annan klausul i den hippokratiska läkareden lyder: ”Jag skall aldrig någonsin ge en kvinna fosterfördrivande medel för att framkalla abort.”

Se dr Immanuel Jacobovits’ bok med titeln ”Jewish Medical Ethics” (Judisk medicinsk etik), utgiven år 1959 (tredje tryckningen 1967), sidan 124, 172, 208—210.