Fångade i en ”strömdal”
FRÅN ”VAKNA!”:S KORRESPONDENT I ISRAEL
TIDEN var kommen för det årliga påskfirandet i Israel. Eftersom vi var lediga från arbetet några dagar, bestämde vi oss för att fara söderut via Beer-Seba, tvärs genom norra delen av öknen Negeb och ända bort till Döda havet och Masada. Vi skulle åka med två bilar och såg fram mot en intressant resa.
Ett häftigt regn på påskdagsmorgonen dämpade vår entusiasm något, men vi tänkte att vädret snabbt kunde ändra sig, eftersom regntiden vanligen är över i april. Det ”vårregn” som föll nu var antagligen det sista. (5 Mos. 11:14) När vi kom längre söderöver, blev vädret bättre.
Landskapet kring Gat, som nu heter Kirjat-Gat, var mycket grönt och vackert. Filistéerna visste sannerligen var de skulle slå sig ner! När vi for förbi beduinernas svarta getskinnstält längs vägen till Beer-Seba, gick våra tankar tillbaka nästan 4.000 år i tiden, till Abrahams tid, då också han ”bodde i tält” i det här området. (Hebr. 11:9) När vi kom fram till Beer-Seba, var det strålande solsken.
Vi körde i sydlig riktning nu, och hela tiden bar det uppåt. Vilken färgrikedom öknen bjuder på här! Klipporna skimrar i alla nyanser — violett, grönt, gult, rött, blått, för att nu nämna bara några få av dem vi upptäckte.
Vi blev tvungna att göra ett uppehåll, eftersom vi hade två punkteringar på den ena bilen. Det fanns bara en sak att göra: den andra bilen måste sätta kurs mot närmaste stad för att få ringarna lagade. Hur överraskade blev vi inte, när det vackra vädret försvann på en enda gång och ett fruktansvärt störtregn kom över oss! Just då hade vi kommit fram till en wadi eller torrdal [tidvis uttorkad flodbädd]. Vägen gick rakt igenom dalen, som måste ha varit omkring åtta hundra meter bred. Vi märkte att det redan höll på att bildas en bäck. Himlen blev mörkare och mörkare, och skyfallet tilltog i olycksbådande grad. Till slut orkade inte bilens vindrutetorkare hålla undan regnet.
Det verkade som om hela dalen skälvde, som om den satts i rörelse av allt vatten som strömmade ner i den från alla sidor. Det bildades kvickt bäckar och strömmar överallt. Vattnet rann fortare och fortare. Vi beslöt oss för att försöka komma över till andra sidan av dalen för att nå högre mark. Vi var nästan ända framme, men då kom vi inte längre — vattnet var för djupt. En beduin vinkade åt oss att vi skulle fara tillbaka den väg vi hade kommit. Vi lyckades vända bilen och försökte åka tillbaka igen.
Men när vi hade kommit halvvägs genom dalgången, satte det framvällande vattnet stopp för vår färd. Det var fullständigt omöjligt att komma över till andra sidan. Vägen hade helt försvunnit under de stigande vattenmassorna. Vi lyckades få bilen av vägen upp på en stor sandbank, som vi fick dela med olika vägredskap och vägmaskiner. Alla arbetarna hade rest hem till sina familjer, eftersom det var påsk. Några meter bort vältes en arbetarbarack omkull av den strida strömmen. Hela dalen var ett enda kaos. Stora oljefat kom hoppande och farande i de upprörda vattenmassorna och törnade ihop så att innehållet rann ut. Redskap och annan utrustning drev också i väg med strömmen.
En beduin som höll vakt hade slagit upp sitt tält på en sandbank strax intill. Vi förundrade oss över att tältet verkligen kunde stå kvar trots det häftiga skyfallet! Att han fanns där i närheten hade en lugnande inverkan på oss.
Efter en timmes tid avtog regnet något, och sikten blev bättre. Vi kunde se att hela dalen var översvämmad av de kaskader som vräkt ner från skyn. Det fanns bara två torra plättar som stack upp ovanför vattnet, sandbanken där vi hade ”parkerat” och kullen där beduinen hade slagit upp sitt tält.
När vattnet hade sjunkit undan något, kom denne vänlige beduin vadande bort till oss och påpekade att vi måste vänta några timmar innan vi kunde fortsätta vår färd. Det gjorde ingenting — vi var så tacksamma för att vi var vid liv!
Efter ungefär tre timmar blev vägen synlig igen. Den var översållad med större och mindre stenar, som vi måste ta oss fram över med bilen. Det var besvärligt, men till sist kom vi fram till den andra sidan och träffade där samman med gruppen i den andra bilen.
Vi hade verkligen själva fått erfara vad bibeln menar när den talar om en ”strömdal” och en ”ström, som man icke kunde gå över”. — 5 Mos. 2:24, NW; Hes. 47:5.