Psaltaren
Förtalande tungor kan göra livet outhärdligt
VÄLGÖRANDE tal kan bygga upp och uppmuntra. I ett inspirerat ordspråk heter det: ”Välbehagliga yttranden är en honungskaka, de är ljuvliga för själen och en läkedom för benen.” (Ords. 16:24, NW) Honung smakar gott och piggar snabbt upp den hungrige. Behagliga yttranden kan vara precis lika uppfriskande för den fysiska organismen, eftersom de kan försätta en människa i ett lyckligt sinnestillstånd. När en människa är glad och på gott humör, är hon vanligtvis rak i ryggen och rör sig lätt.
Men när människor blir föremål för förtal, kan livet bli outhärdligt för dem. Detta var psalmistens erfarenhet. Han bad om att bli räddad från att bli fördärvad av de lögnaktiga tungor, som sladdrade om honom. Vi läser i Psalm 120:1, 2: ”Jag ropar till HERREN [Jehova] i min nöd, och han svarar mig. HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.”
Förtalarnas lögnaktiga ord liknade pilar skjutna från en krigares båge. Likt glödande kol ökade de lögnaktiga orden på elden av strid och kiv. Men skulle ett sådant nedbrytande tal få fortsätta hur länge som helst? Nej, psalmisten såg med förtröstan fram emot en räkenskapens dag, i det han sade: ”Varmed bliver du lönad både nu och allt framgent, du falska tunga? Jo, med en våldsverkares [hjältes, Åkeson] skarpa pilar och med glödande ginstkol.” (Ps. 120:3, 4) Eftersom psalmisten hade vädjat till Jehova, var det den Högste som skulle tysta de ondas förtalande tungor. Den förtalande tungan skulle bringa olycka över sig själv. Den skulle tystas av en krigares pilar och av Guds glödande domar, som kunde jämföras med träkol som framställts av veden från ginstbuskar som brinner med intensiv hetta.
Under tiden var psalmisten intensivt medveten om den nöd eller det betryck som det innebar att leva bland hätska människor; han jämför det med att vara en främling bosatt bland Meseks barbarer och de vildsinta nomaderna i Kedar. Han utbrister: ”Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!” — Ps. 120:5.
Eftersom psalmisten redan hade levat alltför länge bland dem som hatade friden, längtade han efter lugn och ro. Men de onda ville helt enkelt inte låta honom få det. De var alltid redo att mucka gräl med honom. Psalmisten fortsätter: ”Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden. Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.” — Ps. 120:6, 7.
Om vi, likt psalmisten, är fridsinnade, bör vi tygla vår tunga och inte förorsaka andra nöd eller betryck genom sårande eller nedbrytande tal. Bibelns råd är: ”Låt inte något ruttet tal gå ut ur er mun, utan det slags tal som är gott, lämpat att bygga upp allt efter behov, för att det må förmedla vad som är gynnsamt för dem som hör på.” (Ef. 4:29) Om vi utsätts för andras förebråelser och lögnaktiga tal, kan vi hämta tröst av det faktum att Jehova Gud i sinom tid kommer att rätta till allting.