”Bara du och jag, mamma”
Barn till en ensamstående förälder: Kan de finna sig till rätta i den svåra situationen? Hur kan de bidra till ett lyckligare hem?
”FAR övergav oss, och mor har varit mycket sjuk. Hon är bättre nu, men vi har det besvärligt. Vi behöver en far, för vi klarar oss knappast. Ibland har vi bara lite mat eller ingen alls, för det mesta av pengarna går åt till att betala räkningar och till reparationer på huset. Jag avskyr att se min mor så ensam. Ja, vad kommer att hända med oss? Vi bävar.”
Detta smärtfyllda brev var en ömmande vädjan från en 14 år gammal pojke, en bland de milliontals ungdomar som växt upp hos en ensamstående förälder.
Om du inte själv upplevt denna situation, kan du inte helt och fullt föreställa dig vilken chockartad upplevelse det är för barnet, när en av föräldrarna plötsligt ger sig i väg — kanske för alltid. Många familjer har förlorat den ena föräldern genom döden, men i de flesta fall har ena parten övergett familjen, eller också har man kommit överens om skilsmässa eller separation. Man beräknar att 40 procent av alla nu levande barn i Förenta staterna kommer att tillbringa någon del av sitt liv i en familj med bara en förälder. Och världen utöver sker en försämring.
Det är en verklig utmaning för en ung människa att ta sig igenom de problem som uppstår. En beskrev situationen som ”en mur av missräkningar, smärta och oro”. Vad kan han eller hon göra för att gå i land med den nyuppkomna situationen? Om ett barn slår in på en dålig kurs, är det då alltid förälderns fel? I hur hög i grad kan ett sådant barn självt bestämma över sin framtid? Följande erfarenheter ur verkliga livet kan kanske hjälpa dig att finna svaret på dessa frågor.
Vad kan göra saker och ting värre?
”Om jag inte får göra så där, då flyttar jag till pappa — för honom får jag göra det!” Det hotade en tonåring med, när hans mor tillrättavisade honom. Sådana hotelser är inte ovanliga. En flicka på 14 år tillstod öppet: ”Jag har mer frihet också. Pappa låter mig göra fler saker än mamma tillät. ... Mödrar försöker ibland fostra en på det sätt de tror är bäst, men fäder låter en hellre vara på det sätt man själv vill.” Naturligtvis är det inte alltid så.
Men att ”vara på det sätt man själv vill”, skänker det verklig tillfredsställelse? Många yngre skulle utan tvekan utropa ”Ja!” Det gjorde också en 16-åring, som dock längre fram ändrade inställning.
Den här pojkens föräldrar var skilda, och modern hade fått vårdnaden om honom och hans bror. Modern, som var kristen, var bestämd och hade fastställt vissa regler för familjen, däribland ”utegångsförbud” efter en viss tid på kvällen, och hon krävde att pojkarna lydde reglerna. Men den 16-årige pojken tyckte att mamma var alldeles för sträng. Han ville ha frihet, så han flyttade hemifrån. Han flyttade till far, som genast öste över honom materiella gåvor — en ny bil, en ny klocka och annat. Han var fri. Men den här nyvunna friheten förde med sig problem ganska snart.
Han struntade i de moralprinciper han tidigare hade hållit högt. Hans sexuella promiskuitet drog honom in i ett besinningslöst slagsmål med en svartsjuk pojkvän. Han flydde hemifrån flera gånger på grund av det spända förhållandet hemma hos fadern, som nu gift om sig. För att komma ifrån spänningen där hemma rusade han i väg och gifte sig, och tillsammans med sin unga hustru kastade han sig in i ett nöjesliv med ständiga fester. Nästan varje kväll brukade de ta en krogrond. Han levde sannerligen sitt liv som han själv ville.
En kväll, när han satt på en bar, började han allvarligt granska sig själv och vad det hade blivit av honom. ”Vad gör jag med mitt liv; vad är det som håller på att hända mig; vart är jag på väg egentligen?” undrade han. Efter en kort tid lämnade hans fru honom. Hans liv slogs i spillror. Men han visste var tryggheten fanns, så han återvände hem till sin mor, och han önskade nu leva enligt de regler som tidigare hade gjort honom så upprörd. Han insåg nu att de var till för hans eget bästa. Lyckligtvis insåg han hur sant bibelns ordspråk är (29:15): ”Ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.”
Tillgivna söner och döttrar
En 16-årig flicka i Bogotá i Colombia visade sig vara en dotter av det rätta slaget. Fadern lämnade familjen när hon var tre år, och eftersom modern inte fick något underhåll från mannen, kämpade hon hårt för att sörja för lilla Yvonnes fysiska och känslomässiga behov, samtidigt som hon försökte ingjuta kristna principer i henne. När flickan var 13 år drabbades hon av en förlamningssjukdom. Men mamman vårdade henne, och hon tillfrisknade. Då, helt oväntat, när flickan var 16 år, dök pappan upp igen — nu var han en framgångsrik affärsman.
Han satte omedelbart i gång åtgärder för att med lagens hjälp få vårdnaden av flickan. Yvonne och hennes mor ställdes inför domstol, där fadern slungade ut anklagelsen: ”Hon har försummat min dotters hälsa och hennes utbildning!”
”När jag var sjuk och behövde vård, var fanns min far då?” invände Yvonne mjukt. När hon tänkt över de moralprinciper som hennes mor lärt henne, fortsatte hon: ”Min mor har gett mig den finaste utbildning jag någonsin kunnat få.”
”Men jag vill ge min dotter allt hon behöver för att bli lycklig i livet”, genmälde fadern. Han tillade: ”Hon kan få fullständig universitetsutbildning på den bana hon väljer, fina kläder, fester, bra sociala kontakter — ja, allt hon behöver för att bli framgångsrik. Och jag har medel att kunna förse henne med allt detta.”
Vilket erbjudande! Modern var verkligen inte i den ställningen att hon kunde ta upp kampen — med materiella tillgångar. ”Hör vad ni förvägrar er dotter!” sade domaren bitande och stirrade på modern, som kände sig vanmäktig.
”Yvonne är stor nu. Hon kan välja själv”, svarade modern. ”Om hon vill följa med sin far, så kommer jag inte att hindra henne.”
Utan att tveka tog Yvonne vid: ”Jag uppskattar allt du vill göra för mig, far, men mitt liv tillsammans med mor är redan mycket lyckligt och tillfredsställande. Materiellt sett har jag allt jag egentligen behöver.” Sedan hon tänkt över sin egen uppgift i livet, att på heltid ge andlig hjälp åt andra, tillade hon: ”Men förutom de materiella ting jag äger, har jag nu också ett verkligt uppsåt i livet, vilket är ännu värdefullare. Det kan inte köpas för pengar.” Med tårar i ögonen omfamnade modern flickan, medan fadern gav upp sina anspråk och störtade ut ur rättssalen.
I Detroit i USA blev en kristen hustru änka efter en olyckshändelse och lämnades ensam med tre tonårsdöttrar. En av dem är totalförlamad och helt ur stånd att sköta sig själv.
Hur skulle du känna det, om du måste mata en 18-åring, byta blöjor på henne, bada och klä på henne och dessutom bära henne både dit och hem när ni far till mötena? Detta är ingen lätt uppgift, och förut hade fadern varit till mycket stor hjälp. Skulle modern nu bli tvungen att lämna flickan på någon vårdinrättning?
De andra döttrarna ställde upp. ”Vi skall sköta henne, mamma”, lovade de. Och det var just vad de gjorde. ”Jag har kunnat ha flickan kvar hemma endast tack vare de andra två”, sade modern.
Det finns många andra exempel på barn till ensamstående föräldrar som skött hushållssysslor och hjälpt sina föräldrar på ett enastående sätt. Det är inte bara föräldern som far väl av detta, utan en framstående barnpsykolog, dr Lee Salk, framhöll att också barnet har nytta av det: ”En del ensamstående föräldrar har lyckats mycket bra. ... De kan säga: ’Jag har så mycket att göra i dag att det skulle vara till stor hjälp för mig om du kunde duka när du kommer hem från skolan. Du kunde kanske till och med gå bort till affären och köpa några tomater och ägg och en limpa — då skulle det bli ännu lättsammare för mig när jag kommer hem.’ Barn älskar att få syssla med sådant. Det får dem att känna att de betyder något. De vinner självaktning av att uträtta något som gör livet lättare för föräldern och av att bli uppskattade för det.” Det gagnar alltså både barnet och familjen.
Unga människor vill inte bli betraktade som spädbarn. De kan vara unga till åren, men de flesta av dem vill känna att de blir mer vuxna i sitt tänkesätt.
Det är ofta så att barn till ensamstående föräldrar växer snabbare känslomässigt än barn med två föräldrar. Varför det? I en tidskriftsartikel med rubriken ”Skilsmässa: Den positiva sidan” framhåller skribenten Jane Adams: ”Skilsmässobarn tvingas till oberoende — en ensam förälder kan helt enkelt inte vara så uppmärksam, tillgänglig och ha samma möjlighet att hjälpa som två. ... Jag vet att båda mina barn — i tidiga tonåren — kan laga till en tämligen näringsrik måltid. Båda kan hjälpa till så att hushållet flyter smidigt, och de klarar många sysslor, från att damma, tvätta och stryka sina egna kläder till att byta en trasig fönsterruta. De städar efter sig därför att de måste — det finns ingen annan som gör det åt dem.”
Ju mer de mognar till i sitt tänkesätt, till desto större hjälp blir de för den ensamma föräldern. Ett exempel på det är den frånskilda kristna kvinna som skulle fostra fem pojkar och en flicka. Hon blev visserligen försörjd med pengar, men det började uppstå problem. ”Jag var mer släpphänt med de yngre barnen, eftersom jag kände att jag konkurrerade med deras far, som hade rätt att hälsa på dem. Jag ville inte förlora dem”, tillstod hon.
Men en av pojkarna gjorde henne perplex när han sade: ”Mamma, du skämmer bort ungarna! Titta bara hur de uppför sig — de behöver tuktan. Du måste vara bestämd. Ditt ’ja’ måste betyda ’ja’ och ditt ’nej’, ’nej’.” Mamman var snar att följa detta mogna råd, och vilken skillnad det blev i det hemmet! — Ords. 22:15; Jak. 5:12.
De ungdomar som lägger bort barnsliga drag genom att mogna till i tänkesätt och uppförande tänker alltid tillbaka med tacksamhet när de blivit äldre. Det gör nu en man, som vid fyra års ålder förlorade sin far i döden. Det var en svår tid ekonomiskt, och många undrade hur modern skulle gå i land med att ensam ta hand om 11 barn! — 1 Kor. 13:11.
Släktingar kom och var beredda att skilja barnen åt och ta hand om några var. ”Nej”, sade mor stolt, ”vi vill vara tillsammans, om vi också skall svälta tillsammans!”
”Jag tänker tillbaka på den här erfarenheten i mitt unga liv”, skrev denne numera fullvuxne man, som då var fyra år, ”och jag förstår att den var bland det viktigaste som hänt mig. Vi började nu göra förenade ansträngningar som familj, så att vi skulle kunna överleva.”
De började med att göra smörgåspaket och fick tillstånd att sälja dem vid järnvägsstationer. Senare öppnade modern en liten restaurang. Den tidigare nämnde sonen berättar: ”Jag kommer så väl ihåg de gånger då någon kunde komma in i restaurangen och beställa en äggsmörgås och jag skickades ut bakvägen för att gå till handlaren och köpa ett ägg.”
Nu har den här kristne mannen inte bara fostrat upp egna barn, utan han har också grundat en affärskedja som blivit ett mångmillionföretag. Han skrev eftersinnande: ”Jag tackar Gud för en sådan underbar mor.”
Känd genom dina egna gärningar
De föregående exemplen visar bestämt att barn till ensamstående föräldrar inte behöver bli hjälplösa offer för svåra omständigheter. Visserligen kan förlusten av ena föräldern ha, och har i många fall haft, en dramatisk inverkan på ett barns tillvaro, men många ungdomar har bevisat sanningen i Ordspråksboken 20:11: ”Redan barnet röjer sig i sina gärningar [inte på grund av föräldrarnas ställning], om dess vandel är rättskaffens och redlig.”
Ett vad man kallar splittrat hem behöver inte vara ödeläggande för ett barns liv. Ungdomar som villigt hjälper föräldern och som tar emot sund moralisk vägledning och fostran från denne kan få framgång i livet. De får inte bara självaktning, utan de kommer också att utveckla den inre sinnesfrid som olyckligtvis saknas hos så många unga i dag. De kan bidra till ett lyckligt familjeliv. Genom sitt handlingssätt kan de verkligen säga: ”Bara du och jag, mamma — men tillsammans kan vi bygga upp ett innehållsrikt och meningsfullt liv.”