tjänarna? Guds ord säger: ”Var lydiga mot dem som har ledningen bland er och var undergivna, ty de håller vakt över edra själar såsom de som skall avlägga räkenskap; på det att de må göra detta med glädje och inte med suckan.” — Hebr. 13:17, NW.

Att ta ledningen i församlingen kräver mycket hårt arbete och många och långa timmar för att fullgöra olika uppgifter och reda ut problem. Om några inte vill samarbeta utan handlar tvärtemot gudaktiga principer, kan tjänarna börja tycka att de blir berövade en del av sin glädje, eftersom det inte är något nöje att ha med överträdare av Jehovas lagar att göra. Men om samarbetet är gott och var och en gör sitt, kan tjänarna fullgöra sitt arbete med glädje.

Ibland begår tjänare misstag, eftersom de är ofullkomliga såsom alla andra. Därför bör de inte mena att de inte behöver någon tillrättavisning, att de inte behöver lyssna till några förslag till förbättringar. De får inte ha den känslan att endast de förslag som de ger andra kan betraktas som goda råd och att de förslag som andra ger dem bara är kritik. Det är en oerhörd skillnad mellan konstruktiva förslag och ogrundad kritik eller ständigt knot.

Trots sina egna ofullkomligheter bemödar sig tjänarna på allt sätt om att fullgöra sina förpliktelser. Detta inbegriper att de strängt måste hålla på vad som är rätt. Ibland händer det att framför allt tillsyningsmännen måste ”förmana dem som vandrar oordentligt”. Ja, det blir kanske nödvändigt för dem att ”hålla i med att tillrättavisa dem med stränghet, för att de må vara vid god hälsa i fråga om tron”. Och vid andra tillfällen kan de till och med bli tvungna att ”tillrättavisa inför alla åskådare de personer som bedriver synd, på det att de övriga också må hysa fruktan”. Även om tillsyningsmän och biträdande tjänare inte får tänka högre om sig själva än nödvändigt, är det alltså deras uppgift att ge råd, tillrättavisning och förmaning, så att församlingen skall kunna bli uppbyggd och bevaras moraliskt ren. — 1 Tess. 5:14; Tit. 1:13; 1 Tim. 5:20; NW.

Jehova godkänner och välsignar sina tjänares trägna arbete. Därför sade Paulus: ”Vi ber er, bröder, att ni uppskattar dem som arbetar så hårt ibland er och som i gemenskap med Herren är edra ledare och visar er den rätta vägen. Omfatta dem med innerlig kärlek på grund av det arbete som de utför.” — 1 Tess. 5:12, 13, Hd.

Vilken god anda råder inte när de biträdande tjänarna och tillsyningsmännen tar ledningen i att arbeta hårt, bevisar andra heder, håller före att de som befinner sig i deras vård är dem överlägsna och när bröderna i sin tur ger villigt gensvar genom att omfatta dem med innerlig kärlek! Vilken glädje är det inte att få höra till ett helt ”samhälle” av människor som bemödar sig om att följa rådet att inte tänka högre om sig själva än nödvändigt utan att osjälviskt arbeta för allas gemensamma bästa och för deras uppbyggande! Hur underbara är inte Jehovas vägar! — Ps. 107:8.

Frågor från läsekretsen

● Vilken Sakarias talade Jesus om, då han nämnde ”Sakarias’, Barakias’ sons, blod, hans som I dräpten mellan templet och altaret”? — H. R., Canada.

Jesus vände sig emot de religiösa ledarna på hans tid, då han sade: ”Så skall över eder komma allt rättfärdigt blod, som är utgjutet på jorden, ända ifrån den rättfärdige Abels blod intill Sakarias’, Barakias’ sons, blod, hans som I dräpten mellan templet och altaret.” (Matt. 23:35) I Lukas’ skildring är orden ”Barakias’ sons” utelämnade. (Luk. 11:50, 51) De finns inte heller med i Matteus’ skildring i den sinaitiska handskriften. Men av handskrifternas övervägande bevismaterial att döma talade Jesus verkligen om ”Sakarias’, Barakias’ sons, blod”.

Det är helt naturligt att man undrar över vilken man Jesus syftade på, eftersom det i de hebreiska skrifterna talas om mer än tjugo män med namnet Sakarja (som i de grekiska skrifterna återges med Sakarias). Somliga bibelkommentatorer menar visserligen att Jesus syftade på profeten ”Sakarja, son till Berekja”, som skrev Sakarjas bok, men det finns ingenting som antyder att han blev mördad. — Sak. 1:1; LXX; Dy.

Den vanligaste uppfattningen är att Jesus syftade på ”prästen Jojadas son” Sakarja, eftersom denne Sakarja blev stenad till döds på konung Joas’ tid. (2 Krön. 24:20—22) Ett stöd för denna slutsats är det faktum att Krönikeböckerna kommer sist i den traditionella judiska kanon, vilket innebär att Abel blir den förste rättfärdige man som — enligt de hebreiska skrifterna — skulle ha blivit mördad och Sakarja den siste. Den plats som anges för denne Sakarjas död, ”på förgården till HERRENS hus”, stämmer överens med det som Jesus sade om var denna händelse inträffade: ”mellan templet och altaret”.

I samband med såväl Abel som Sakarja talas det om en räkenskap för utgjutet blod. (1 Mos. 4:10; 2 Krön. 24:22) Man finner också en slående likhet, om man jämför förhållandena och händelserna på