Vad bibeln säger
Varför betonas den kristna friheten?
”KRISTUS [har] gjort oss fria. Stå därför fasta, och låt er inte sättas fast i ett slavok igen.” (Gal. 5:1) ”Var såsom fria, och bruka ändå inte er frihet såsom täckmantel för uselhet, utan såsom Guds slavar.” (1 Petr. 2:16) Dessa och liknande uttalanden i de kristna grekiska skrifterna betonar den kristna frihetens höga värde och vikten av att skydda denna frihet. En undersökning av de omständigheter som var rådande i det första århundradet v.t. kan hjälpa oss att inse varför man bör lägga sådan tonvikt på den kristna friheten.
Innan Jesus Kristus kom till jorden för att ge sitt liv som ett offer, handlade den allsmäktige Guden uteslutande med Israels nation. I det första århundradet hade israeliterna stått under den mosaiska lagen i mer än 1.500 år. Judaismens religiösa ledare, i synnerhet fariséerna, trodde att de kunde förvärva förtjänst hos Gud genom att strikt hålla lagen enligt den traditionella tolkningen. I stället för att ödmjukt förlita sig på Guds barmhärtighet och ynnest gjorde dessa män skrytsamt gällande att de var bättre än andra israeliter och hade ett högre anseende hos Gud. I sin inställning var de lika fariséen, som Jesus talade om i en av sina liknelser och som bad: ”O Gud, jag tackar dig för att jag inte är som övriga människor, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller ens som den här uppbördsmannen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tiondelen av allting jag förvärvar.” — Luk. 18:11, 12.
I själva verket fördömde den mosaiska lagen även fariséerna som syndare. Medan Paulus var farisé insåg han till exempel att han inte kunde hålla lagen fullkomligt. Trots att han gjorde sitt bästa, fann han att budet mot att ha begärelse fördömde honom. I sitt brev till romarna skrev han: ”Jag skulle ... inte ha vetat av begärelse om inte lagen hade sagt: ’Du skall inte ha begärelse.’ Men synden, som fick en anledning genom budet, frambringade hos mig allt slags begärelse, ty utan lag var synden död. I själva verket var jag en gång vid liv utan lag; men när budet kom, fick synden liv igen, men jag dog.” — Rom. 7:7—9.
Ett av lagens främsta mål var att leda israeliterna till Messias genom att göra dem medvetna om behovet av dennes återlösande verk. Sedan Jesus Kristus hade fullbordat sitt offer och framburit värdet av det till sin Fader, hade lagen därför fullgjort sitt syfte. (Gal. 3:24, 25) Alla som utövade tro på Guds anordning genom Kristus för att få sina synder förlåtna blev befriade från syndens fördömelse och också från lagen som gjorde denna fördömelse uppenbar. — Rom. 7:6; 8:1, 2.
Vissa judar i det första århundradet v.t., vilka blivit kristna, insåg inte denna viktiga sanning, utan insisterade på att man inte kunde vinna frälsning utan att iaktta lagen. De trodde att ett godkänt moraliskt uppförande var beroende av att man strikt höll sig till lagen, och därför ville de förelägga icke-judar att hålla den. (Apg. 15:2, 5) Dessa judar förlorade ur sikte att lagen i sig själv inte kunde säkerställa ett gott uppförande och att Guds ande, som verkar på dem som utövar tro på Kristus, är en mycket starkare kraft till rättfärdighet. (Gal. 5:16—18) Guds ande frambringar kärlek hos individen, och ”kärleken gör inget ont mot nästan”. — Rom. 13:10.
Människor som insisterade på att lagen skulle iakttas förnekade värdet av tro, som är det väsentligaste, och fortsatte att förlita sig på gärningar som ett medel att själva göra sig rättfärdiga. Deras lagiska syn på frågor angående tillbedjan skulle ha fört de kristna tillbaka under en anordning som bara påvisade att människor var syndare och förtjänade döden. — Rom. 3:20; 6:23.
Att insistera på att man måste iaktta lagen för att vinna frälsning var därför i själva verket att återvända till ett slaveri, från vilket de kristna hade blivit befriade på grundval av Jesu offer. Aposteln Petrus påpekade detta för dem som ansåg att de troende bland oomskurna icke-judar skulle föreläggas att uppfylla lagens krav. Aposteln hänvisade till att italienaren Kornelius och andra hade mottagit Guds ande, medan de befann sig i ett oomskuret tillstånd, och drog följande slutsats:
”Gud, som känner hjärtat, vittnade genom att ge den heliga anden åt dem, alldeles som han hade gjort också åt oss. Och han gjorde ingen åtskillnad alls mellan oss och dem, utan renade deras hjärtan genom tron. Så varför sätter ni nu Gud på prov genom att på lärjungarnas hals lägga ett ok [den mosaiska lagen] som varken våra förfäder eller vi [judar] har varit i stånd att bära? Däremot hoppas vi på att bli frälsta genom Herren Jesu oförtjänta omtanke på samma sätt som också dessa.” — Apg. 15:8—11.
Eftersom Jehova Gud, genom sin Son, utgöt sin ande över troende icke-judar, kritiserade dessa, som ville att oomskurna troende skulle underställas lagen, i själva verket Gud. De fick det att förefalla som om den Högste inte visste vad han gjorde, när han godtog icke-judar utan att först kräva att de skulle hålla lagen. Detta var verkligen att otillbörligt sätta Gud på prov. Den kristna friheten måste försvaras, så att de troende inte skulle misshaga Jehova.
I våra dagar måste vi också skydda vår kristna frihet. Detta betyder inte att vi kan vara laglösa. Tvärtom, vi är slavar åt Gud och Kristus. Om vi började utöva synd, skulle vi förneka själva syftet med att Guds Son dog för vår skull, nämligen för att befria oss från synd. Hur orätt skulle det inte vara att missbruka den oförtjänta barmhärtighet som har visats oss! (Rom. 8:2—11; 1 Petr. 1:17—19) Vi måste emellertid vara noga, så att vi inte går i den fällan att vi tror att vi kan vinna gåvan evigt liv genom att utföra vissa gärningar. Detta skulle kunna få oss att tänka för högt om oss själva, som fariséerna gjorde, och ge oss själva förtjänsten för det verk som Gud utför genom Kristus och den heliga anden. (Jämför Romarna 7:21—25; 1 Korintierna 3:6, 7.) Våra goda gärningar och vårt goda uppförande är endast ett uttryck för vår aktiva, levande tro. (Jak. 2:26) De visar att vi låter vår himmelske Fader och hans Son använda oss som sina redskap. All ära går därför till Jehova Gud och till vår Herre Jesus Kristus.
Må vi aldrig bli blinda för värdet av den kristna friheten att ägna Gud tjänst av rätta motiv. En fullkomlig lagsamling kan inte göra någon människa rättfärdig. För att bli godkända av Gud behöver vi en starkare kraft än lagen i vårt liv, en som kan övervinna våra syndfulla köttsliga tendenser. Denna starkare kraft är Guds ande, vilken verkar helt och fullt gentemot människor som har sann tro på Guds anordning för frälsning genom Kristus. Att ersätta den kristna friheten med judisk lagiskhet innebär därför att förneka den kristna tron.
”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” — Joh. 8:31, 32.