Mose lag — ett sammanhörande helt
EN DEL religiösa organisationer lär att den mosaiska lagen består av två delar: dekalogen, eller ”morallagen”, och ”ceremoniallagen”. De hävdar att dekalogen, de tio budorden, fortfarande gäller för de kristna, under det att ”ceremoniallagen” upphörde att gälla i och med Messias’ ankomst.
Man gör mycket väsen av denna uppdelning särskilt i sådana sekter, där man håller på att den kristnes sabbat eller vilodag är veckans sjunde dag och att ett bokstavligt iakttagande av den är avgörande för att man skall vinna frälsning. Då skriftställen citeras, vilka visar att Kristus avskaffade lagen, svarar man inom dessa kretsar att sådana texter endast gäller ”ceremoniallagen”. Låt oss undersöka Skriften för att få veta om denna uppdelning av lagen är riktig.
I sin bergspredikan antydde inte Jesus att det finns en sådan uppdelning. Han omnämnde föreskrifter i dekalogen omväxlande med andra delar av den mosaiska lagen, så som att bringa gåvor till altaret, att bevilja skilsmässa, att kräva ”öga för öga”, och att man skall älska sin nästa som sig själv. Jämför Matteus 5:21, 23, 24, 27, 31, 33, 38, 43 med 2 Moseboken 20:13; 5 Moseboken 16:16, 17; 2 Moseboken 20:14; 5 Moseboken 24:1; 3 Moseboken 19:12; 5 Moseboken 19:21 och 3 Moseboken 19:18.
Det var därför om hela laganordningen som Jesus sade: ”Mena icke, att jag kom för att omintetgöra lagen eller profeterna. Jag kom icke för att omintetgöra, utan för att uppfylla. Ty jag säger eder i sanning, att förr skulle himmel och jord försvinna än den minsta bokstav eller del av en bokstav på något sätt försvinna ur lagen och icke allting bliva uppfyllt.” (Matt. 5:17, 18, NW) Med dessa ord visade Jesus att lagen utgjorde profetiska förebilder, som med visshet skulle gå i uppfyllelse, och i och med uppfyllelsen skulle förebilderna avlägsnas.
Israeliterna var t. ex. ålagda att fira påsken varje år. Men när Kristus hade blivit offrad, såsom det verkliga påskalammet, upphörde kravet på att den förebildliga påsken skulle firas. (2 Mos. 12:14; 1 Kor. 5:7, 8) Varje år gick också översteprästen på den tionde dagen i den sjunde månaden in i det allra heligaste med det blod som skulle offras på denna ”försoningsdag”. Men sedan Kristus Jesus gått in i det allra heligaste i himmelen med värdet av sitt eget blod, hade djuroffer inte längre något värde. — 3 Mos. 16:14; Hebr. 9:11—14; 10:1.
Paulus gör ingen uppdelning av lagen
Aposteln Paulus hade mycket att säga om de lagar som Gud gav israeliterna genom Mose, men vi söker förgäves efter någon åtskillnad mellan dekalogen och de andra delarna av laganordningen. När han framhöll att ”[Gud] förlät oss i sin godhet alla våra överträdelser och utplånade det handskrivna dokumentet emot oss, vilket bestod av stadgar och lade hinder i vägen för oss, och han har undanskaffat det genom att fastnagla det vid tortyrpålen”, så hänsyftade han inte bara på den så kallade ”ceremoniallagen”. Hur vet vi det? Genom bevisföringen i sammanhanget: ”Låt därför ingen människa döma eder i fråga om att äta och dricka eller med hänsyn till en högtidsdag eller firandet av nymånen eller en sabbat, ty dessa ting äro en skugga av de ting som skola komma, men verkligheten tillhör Kristus.” (Kol. 2:13, 14, 16, 17, NW) Att påstå att detta syftar enbart på årliga sabbater är detsamma som att erkänna att ens ställning är så svag att den inte kan försvaras med några bevis.
Återigen läser vi i Romarna 7:6 (NW): ”Men nu hava vi blivit fritagna från lagen, emedan vi hava dött gentemot det varigenom vi en gång voro fasthållna, för att vi skulle kunna bliva slavar i en ny mening genom anden, och icke i den gamla meningen genom den skrivna lagboken.” Gäller detta då endast ”ceremoniallagen”? Nej, visst inte. Paulus inbegrep dekalogen eller ”morallagen”, när han talade om ”den skrivna lagboken”, ty i den följande versen citerar han det tionde budet. Han fortsätter: ”Vad skola vi då säga? Är lagen synd? Aldrig må det bliva så! Jag skulle i själva verket icke hava lärt känna ... begärelsen, om icke lagen hade sagt: ’Du skall icke hava begärelse.’ ” (Rom. 7:7, NW) Det är tydligt, att den lag som de kristna befriades från innefattade även dekalogen.
Lägg också märke till Paulus’ ord i Galaterna 3:24, 25 (NW): ”Lagen har alltså blivit vår uppfostrare för att leda oss till Kristus, på det att vi må bliva förklarade rättfärdiga på grund av tro. Men nu, då denna tro har kommit, stå vi icke längre under en uppfostrare.” Genom att dekalogen tydligt påvisade behovet av en återlösare, riktade den uppmärksamheten på Messias lika direkt som de andra delarna av laganordningen, sådana som judarnas årligen återkommande offer på försoningsdagen. Och sedan laganordningen hade lett judarna till Kristus hade den fyllt sin uppgift.
Ej heller kan vi i Paulus’ ord i Galaterna 4:21—31 (NW) finna grund för påståendet att Mose lag inte är en enda lag. Paulus talar här till judiska kristna, som fortfarande önskade vara under Mose lag. Han ställer Sinai i Arabien i motsats till det Jerusalem som är där ovan och visar hur det förra hade sin förebild i Hagar och det senare i den fria kvinnan Sara. Den fullständiga laganordningen gavs vid Sinai, inte bara den så kallade ”ceremoniallagen”, och om de kristna är fria från den anordning, som betecknas med Hagar-Sinai, då är de också fria från dekalogen. Paulus uppmanar därpå de kristna att sträva efter att bevara sin frihet, eftersom det var för att de skulle vara fria som Kristus hade frigjort dem. (Gal. 5:1) Men hur kunde de kristna vara fria, om de fortfarande var bundna av dekalogen? Varken Mose lag i sig själv eller en ansträngning att hålla den kan leda till rättfärdighet, utan endast Kristi blod. (Rom. 3:19, 20; 1 Joh. 1:7) De kristna är ”icke ... under lag utan under oförtjänt godhet”. — Rom. 6:14, NW.
När Paulus på ett annat ställe dryftar slutet på den mosaiska lagen, säger han: ”Men i förening med Kristus Jesus hava nu ni, som en gång voro avlägsna, kommit att befinna er nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han, som gjorde de två parterna till ett och bröt ned muren där emellan, som skilde dem åt. Medelst sitt kött avskaffade han hatet, budordens lag, som bestod av stadgar, på det att han måtte av de båda folken i förening med sig skapa en enda ny människa och stifta frid och på det att han måtte i en kropp till fullo försona båda folken med Gud genom tortyrpålen, emedan han hade genom sig själv dödat hatet.” (Ef. 2:13—16, NW) Det var den fullständiga laganordningen och inte bara den så kallade ”ceremoniallagen”, som tydligt åtskilde judarna från människor av nationerna, och det var denna anordning i sin helhet, ”budordens lag, som bestod av stadgar”, vilken tjänade som en mur eller ett hinder, som Kristus avlägsnade.
Ej heller kan vi finna stöd för en uppdelning av den mosaiska lagen i Paulus’ ord i 2 Korintierna, kapitel 3, där han påvisar att laganordningen ersattes av någonting bättre, ett nytt förbund. Den fullständiga laganordningen är inbegripen i uttrycken ”stentavlorna” och den ”skrivna lagboken”, som fördömde till döden och ersattes av den lag som skrivits medelst anden och det på hjärtan, och som för människor till liv. ”Dessutom, om de lagbud som förmedlar död och som med bokstäver var inristade på stenar blev till i härlighet, ... varför skulle icke andens förmedlande vara förknippat med mycket större härlighet? ... Ty om det som skulle tagas bort infördes medelst härlighet, så bör än mer det som förbliver vara förknippat med härlighet.” (2 Kor. 3:7—11, NW) Helt visst var det den hela, fullständiga, laganordningen, som framträdde i härlighet, och det var dekalogen eller den så kallade ”morallagen”, som ”med bokstäver var inristad på stenar”. Allt i samband med laganordningen förmedlade död till judarna, och alltsammans undanskaffades för att ersättas med något bättre.
Också sabbaten avskaffad
Någon kanske i alla fall vill invända att Gud påbjöd att sabbaten skulle hållas som ”ett evigt förbund ... ett evärdligt tecken”. (2 Mos. 31:16, 17) Det är riktigt att ordet ”evigt” förekommer här, men lägg märke till att det ursprungliga hebreiska ordet, ohláhm inte betyder för alla evigheter, utan syftar på en obestämd, icke angiven tidrymd, vars längd är fördold. Samma ord användes i förbindelse med andra detaljer i laganordningen, t. ex. det aronitiska prästadömet, vilket Paulus visar blev avskaffat. Lägg i förbindelse härmed också märke till, att Paulus förklarar att en förändring i fråga om prästadömet även betyder en förändring av lagarna. — 2 Mos. 40:15; 3 Mos. 6:18, 22 (där sv. övers, återgivit ohláhm med ”evärdligt”, ”evärdliga” och ”evärdlig”); Hebr., kap. 7.
Intill dess laganordningen blev fastnaglad vid tortyrpålen, följde Jesus och hans lärjungar alla dess bestämmelser, eftersom de var födda under lagen. Men efter denna tidpunkt hade de inte längre några sådana förpliktelser, och undan för undan fick de kristna klarhet och insikt i dessa ting. (Apg., kap. 10) Blott och bart det förhållandet att Paulus därefter predikade på sabbaten betyder inte att han ansåg sig bunden att hålla sabbaten, lika litet som det förhållandet att han predikade på Areopagen anger att han gillade dyrkan av Ares. Paulus predikade vid varje lägligt tillfälle, var som helst och när som helst. Eftersom sabbaten var en vilodag för judarna, en dag då de kunde komma tillsammans på torgen och i synagogorna, begagnade sig Paulus av sabbaten för att predika för dem. På samma sätt anger förhållandena i kristenheten att det där är lämpligt att hålla offentliga föredrag på söndagarna. Paulus själv påbjöd inte att man skulle hålla sabbaten, och han säger att han inte hade brustit i att förkunna allt Guds rådslut. Han visade i stället att sabbaten var förebildlig. — Apg. 20:27; Hebr., kap. 3, 4.
Mötet i Jerusalem
Lägg i förbindelse med detta märke till de åtgärder som apostlarna och de äldre bröderna vidtog vid det möte som samlats i Jerusalem för att avgöra vilka föreskrifter i laganordningen som de som omvänt sig till kristendomen från hedendomen fortfarande borde följa. Petrus, som talade emot att lagens ok skulle läggas på de nyomvändas skuldror, sade: ”Varför sätta ni då nu Gud på prov genom att på lärjungarnas hals lägga ett ok, som varken våra förfäder eller vi hade förmåga att bära? Vi förtrösta tvärtom på att bliva frälsta genom Herren Jesu oförtjänta godhet på samma sätt som dessa människor också göra.” (Apg. 15:10, 11, NW) Detta ok, som de ej förmått att bära, kunde inte begränsas till att blott och bart omfatta den så kallade ”ceremoniallagen”, ty dekalogen var en långt större börda. Lägg också märke till att frälsning inte kommer av att man försöker hålla dekalogen, de tio buden, utan genom ”Herren Jesu oförtjänta godhet”.
Och vilka anvisningar gav då den första kristna församlingens styrande krets, som var samlad här, åt de nyomvända kristna? Att de skulle hålla de tio buden? Att de skulle hålla sabbaten? Nej, utan uppmaningen löd i stället: ”Eftersom vi hava hört att några från oss hava oroat eder med sitt tal och sökt förvända edra själar, fastän vi icke hade givit dem någon anvisning, hava vi enhälligt fattat ett beslut ... Ty den heliga anden och vi själva hava funnit det gott att icke lägga någon ytterligare börda på eder, med undantag av dessa nödvändiga ting: att ni avhålla eder från sådant som offrats åt avgudar och från blod och från sådant som dödats utan att blodet fått rinna av och från otukt. Om ni sorgfälligt avhålla eder från dessa ting, skola ni hava framgång.” (Apg. 15:24—29, NW) Eftersom den fråga som uppstått gällde vilka delar av lagen som fortfarande ägde gällande kraft, vilket tillfälle till att klarlägga att sabbatsfirande fortfarande var obligatoriskt lät inte bröderna här gå sig ur händerna — om så verkligen varit förhållandet!
De kristna under en positiv lag
De som förfäktar att de tio buden fortfarande skall efterlevas och att de andra delarna av laganordningen, som inte längre kan tillämpas, utgör en del av ”ceremoniallagen”, som undanröjdes, håller så orubbligt fast vid dekalogen därför att de fruktar för vad som skulle hända, om kristna människor bleve utan den vägledning eller de regler som budorden utgör. De inser inte att Guds lag för Hans tjänare är olika vid olika tider. Den israelitiska nationen till exempel fick befallningen att använda köttsliga vapen och att uppträda som Guds skarprättare, men de kristna har tydligt blivit underrättade om att deras vapen inte är köttsliga. — 1 Sam. 15:2, 3; 2 Kor. 10:4, 5.
Men att dekalogen undanröjdes behöver inte förorsaka någon fruktan eller några farhågor. I bästa fall var den en negativ väg till rättfärdighet. De kristnas lag är positiv: Älska Gud med hela ditt hjärta och sinne, hela din själ och din styrka, och älska din nästa som dig själv. Gör mot andra så som du vill att de skall göra mot dig. (Matt. 7:12; 22:37—40) Getterna, som omtalas i liknelsen om fåren och getterna, blev inte dömda till tillintetgörelse därför att de brutit mot något av de negativa buden, utan därför att de försummat att göra gott mot Kristi bröder. (Matt. 25:45) Den rike unge myndighetspersonen, som önskade vinna evigt liv, hade hållit de tio buden, men det var inte tillräckligt. (Matt. 19:16—24) Andra liknande exempel, som belyser samma sak, finner vi i Lukas 10:29—37; 18:9—14.
Sade Jesus i sitt avskedstal till sina lärjungar eftertryckligt till dem: ”Gör inte några bildstoder, håll sabbaten, stjäl inte, mörda inte, begå inte äktenskapsbrott, bär inte falskt vittnesbörd”? Hur främmande skulle en sådan anmodan inte ha tett sig. I stället gav han dem denna positiva uppmaning: ”Jag giver eder ett nytt bud, att ni skola älska varandra; alldeles såsom jag har älskat eder.” — Joh. 13:33—35, NW.
Aposteln Paulus visar likaså hur den positiva kärlekens lag är överlägsen Mose negativa lag: ”Var icke skyldiga någon någonting alls, utom att älska varandra, ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. ... och vilket annat bud som finnes — allt sammanfattas i detta ord, som lyder: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ Kärleken gör intet ont mot nästan, därför är kärleken lagens uppfyllelse.” Rom. 13:8—10, NW.
Vi finner samma sak hos aposteln Johannes. Vad är det han lägger tonvikt vid i sitt första och viktigaste brev? Att man bör hålla de tio buden? Nej, utan kärlekens allt överskuggande betydelse. ”Den som icke älskar har icke lärt känna Gud, ty Gud är kärleken.” (1 Joh. 4:8, NW) Vi behöver alltså inte hysa några farhågor för följderna, om dekalogen avskaffas, när den ersättes med kärlek.
Att påstå att lagen, som gavs genom Mose, kan uppdelas i en ”morallag”, dekalogen, och en ”ceremoniallag”, som har att göra med andra saker i fråga om uppförande och tillbedjan, är, som vi tydligt kan se, oskriftenligt, onödigt och ologiskt. I stället för att påvisa någon som helst uppdelning behandlade både Jesus och hans lärjungar hela laganordningen som en helhet, en skuggbild, en uppfostrare, som Jehova Gud fastnaglade vid Jesu tortyrpåle sedan den fyllt sin uppgift. Guds tjänare har allt sedan dess befunnit sig ”icke ... under lag utan under oförtjänt godhet”. — Rom. 6:14, NW.