Hur skatteindrivare betraktades första århundradet

SKATTEINDRIVAREN har aldrig varit någon populär person. I synnerhet var han det inte i första århundradet v.t. bland de judar som bodde i Galileen och Judeen.

Judarna tyckte så illa om de romerska myndigheternas pålagor att blotta möjligheten till fler skatter var nog för att framkalla uppror. En av dessa resningar är omnämnd i Apostlagärningarna 5:37: ”Judas från Galileen [uppträdde] vid den tid, då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom.”

En skattskrivning av det här slaget väckte frågor som var betydelsefullare än enbart den utgift skatten medförde: Vilka var egentligen herrar i landet? Var inte varje nytt krav ytterligare en sten på den börda Rom tvingade dem att bära? Judarna hade visserligen fått behålla en viss makt för att upprätthålla den allmänna ordningen, men hade inte tillfället nu kommit att ta upp kampen mot ytterligare intrång i deras rättigheter? I den stilen resonerade sådana män som Judas från Galileen. Enligt historikern Josefos pressade de sina landsmän till att göra motstånd genom att säga att ”de skulle vara fega stackare om de fann sig i att betala skatt till romarna”.

Men förutom detta att judarna tvingades erkänna sin underkastelse under en främmande makt, så fanns det ytterligare ett skäl till det judiska hatet mot skatterna. Detta blir uppenbart när man tar i betraktande det sätt varpå skatterna inkasserades och de missförhållanden som blev följden.

Det romerska uppbördssystemet

Personliga avgifter och grundskatter inkasserades av kejserliga ämbetsmän. Men befogenheten att inkassera skatter på export- och importvaror samt varor som köpmän förde genom landet inropades på offentlig auktion. Rättigheten att inkassera dessa skatter gick till den som bjöd högst. När dessa personer inkasserade skatterna, blev deras vinst den del av uppbördsbeloppet som översteg vad de hade bjudit. Dessa män var kända under namnet publicani. De arrenderade ut till underentreprenörer rätten att inkassera skatter i bestämda mindre områden inom deras distrikt. Underentreprenörerna övade i sin tur tillsyn över andra män som personligen inkasserade skatterna.

Det framgår till exempel att Sackeus var förman för skatteindrivarna i och omkring Jeriko. (Luk. 19:1, 2) Matteus, som Jesus kallade att bli apostel, var en sådan som utförde själva inkasseringen. Matteus, också känd under namnet Levi, hade av allt att döma sitt skattekontor i eller i närheten av Kapernaum. — Matt. 10:3; Mark. 2:1, 14.

En taxekungörelse från Palmyra skriven år 137 v.t. illustrerar några av de olägenheter som skattesystemet var behäftat med. I företalet uppges att i äldre tider (första århundradet) var skattebeloppet inte fixerat. Avgifterna togs ut enligt vad som var brukligt, ofta helt efter skatteindrivarens godtycke. Detta gav anledning till tvister titt och tätt.

Ohederliga skatteindrivare

Vid tiden för Jesu förkunnartjänst på jorden var skatteindrivarna ofta sådana som spekulerade och hade en tvivelaktig moral. Många var utpressare som satte för höga taxeringsvärden på varorna och sedan erbjöd sig att låna ut pengar — mot hög ränta — till dem som inte kunde betala. Med ämbetsstav i handen och utstyrda med en iögonenfallande bronsplatta på bröstet brukade de stoppa karavaner och kräva att alltsammans skulle vräkas ut på marken för att inspekteras. Sedan tog de hand om vad de behagade. Ofta ledde de bort de välfödda lastdjuren och ersatte dem med undermåliga djur.

Det är därför inte att undra på att judarna hade låga tankar om sina skatteindrivare. Blotta närvaron av en sådan väckte förbittring. De stod ju i en främmande makts tjänst, anställda av Rom, och kom i nära kontakt med ”orena” hedningar. De andra judarna undvek i vanliga fall att frivilligt vara tillsammans med dem. (Matt. 18:17) Skatteindrivare ställdes i klass med sådana som var kända som syndare, skökor inbegripna. (Matt. 9:11; 11:19; 21:32; Mark. 2:15; Luk. 5:30; 7:34) Att lura en skatteindrivare betraktades inte som någon synd bland judarna. Talmud ställde skatteindrivare i klass med mördare och rövare och ansåg deras inkomster vara förvärvade genom bedrägeri och våld, olämpliga att godtas ens för välgörande ändamål.

Jesu uppfattning om att betala skatt

Starka och bittra känslor var alltså förknippade med frågan om att betala skatt. Jesu fiender, som var väl medvetna om detta, försökte få honom i en fälla i förbindelse med detta spörsmål. Vid ett tillfälle blev Jesus tillfrågad av vissa partianhängare till Herodes och lärjungar till fariséerna: ”Är det lovligt att betala huvudskatt till kejsaren eller ej?” — Matt. 22:17, NW.

Om Jesus hade svarat nej, skulle han ha gjort sig skyldig till upproriskhet mot Rom, eftersom ”huvudskatten” inkasserades av kejserliga ämbetsmän. Å andra sidan förargade det i allmänhet judarna att tvingas erkänna sin underkastelse under Rom genom att betala denna skatt. Om Jesus hade svarat ja, skulle detta därför ha resulterat i att judarna på det hela taget hade betraktat honom med ogillande. Men Jesus urskilde deras motiv och sade till dem: ”Varför sätter ni mig på prov, ni skrymtare? Visa mig huvudskattemyntet.” Skildringen fortsätter: ”De räckte honom en denar. Och han sade till dem: ’Vems bild och inskrift är detta?’ De sade: ’Kejsarens.’ Då sade han till dem: ’Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.’” — Matt. 22:18—21, NW.

Jesus framställde alltså här en princip som hans åhörare själva måste tillämpa. Om de valde att erkänna att pengarna tillhörde ”kejsaren”, därför att denne hade utfärdat dem och åsatt dem ett särskilt värde, då kunde de inse det tillbörliga i att betala skatt. Vidare visste de att den romerska staten utförde en mångfald tjänster åt sina underlydande folk. Det måste komma in skatt för att täcka utgifterna för dessa allmännyttiga tjänster.

Jesu inställning till skatteindrivare

Jesus Kristus blundade naturligtvis inte för den korruption som var så utbredd bland skatteindrivare. Men han var alltid villig att hjälpa dem i andligt avseende. Av detta skäl utpekade hans fiender honom som ”en publikaners och syndares vän”. — Matt. 11:19.

Likväl blev ingen skatteindrivare någon verklig ”vän” till Jesus, förrän mannen i fråga väl hade ändrat sitt levnadssätt. Sålunda visade Jesus i en av sina liknelser att den skatteindrivare, som ödmjukt erkände sig vara syndare och som ångrade sig och gjorde bättring, var rättfärdigare än farisén som högmodigt ansåg sig själv som rättfärdig. (Luk. 18:9—14) Bland sådana skatteindrivare som gjorde bättring befann sig Matteus och Sackeus, vilka båda fick utsikten till medlemskap i himmelriket. — Jämför Matteus 21:31, 32.

Jesu inställning till skatteindrivare bör vara en källa till uppmuntran för alla som tycker att de har levat ett uselt liv i Jehova Guds ögon. De kan känna sig förvissade om att de, sedan de ångrat sig, ändrat sinne och rättat sitt liv efter de gudomliga krav som är framställda i bibeln, kommer att få Guds förlåtelse och ett rent samvete. Det förhållandet att sådana människor som den förmögne skatteindrivaren Sackeus ändrade sitt leverne gör det tydligt att de som önskar följa ett liknande handlingssätt också kan göra det. — Jes. 55:7.