Låt oss noga vaka över hur vi vandrar

JEHOVA Gud, den Högste, är rättfärdig, ren och helig. Han är himlaljusens Fader, och allt hans verk är fullkomligt. (3 Mos. 19:2; 5 Mos. 32:4; Jak. 1:17) Hans Son, Kristus Jesus, efterliknade så sin Fader, att han kunde säga: ”Den som har sett mig har också sett Fadern.” (Joh. 14:9, NW) Och för vårt jordklot har Gud gjort föranstaltningar om en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet skall bo. — 2 Petr. 3:13.

Kan vi — ens för ett ögonblick — tänka oss att människorna i denna nya värld kommer att dricka sig druckna, hänge sig åt omoraliskhet, söka skilsmässor under många förevändningar, ställa till vilda fester, pröva på hur långt de kan avlägsna sig från den rätta vägen utan att verkligen falla eller hur nära de kan komma otukt eller äktenskapsbrott och ändå kunna dra sig tillbaka? Naturligtvis kommer de inte att göra något av detta! Människorna på den tiden kommer att leva ett rent, anständigt och rättskaffens liv.

Det finns emellertid somliga människor som inbillar sig, att därför att vi är födda i synd, kan man låta sådana köttets gärningar passera — antingen alldeles obeaktade eller med ett mått av förebråelse, men i alla fall passera. I den nya världen, resonerar de, kommer de att vara annorlunda. Men kommer Harmageddonstriden, som kommer att betyda slutet på den här världen, att förändra sådana människor, så att de då inte längre önskar göra vad de nu längtar efter att göra? Kommer denna Jehovas mäktiga handling att omedelbart och mirakulöst utplåna deras själviska böjelser och automatiskt göra var och en ren?

Låt oss inte bedraga oss själva. Harmageddonstriden kommer att tillintetgöra den här ogudaktiga världen lika visst som syndafloden tillintetgjorde den onda världen i Noas dagar, men den kommer inte att utplåna våra dödliga kroppars fallna tendenser. Det är genom återlösningen — inte genom Harmageddonstriden — som vi blir renade från synden. Om vi skall kunna få gagn av återlösningen, måste vi samverka med Guds heliga ande genom att motstå synden. — Matt. 24: 37—39; Ef. 4:30; 1 Joh. 1:7.

Ja, i den nya världen måste vi alltjämt strida mot dessa fallna tendenser och böjelser, även om det utan tvivel kommer att bli lättare då än nu. Framsteg i att göra det rätta kommer att få sin belöning i ett förbättrat sinnets och kroppens tillstånd, som kommer att befrämja allt flera framsteg. Det kommer då inte att finnas någon Satan och inga hans änglar till att fresta oss. Ej heller kommer det att finnas en oren, drucken, frossande, girig och sexuellt fördärvad gammal värld till att fresta Guds tjänare. Allt detta kommer att förgås i striden vid Harmageddon. — 1 Joh. 2:16, 17; Upp. 20:3; 21:4.

Ingen bör emellertid inbilla sig, att en sådan förändring i omgivningen är allt som behövs för att lösa problemet, ty även på den tiden kommer somliga att på grund av sin själviskhet avskäras genom döden efter en tid av 100 år. Och det ser ut som om vid slutet av de 1.000 åren ett avsevärt antal kommer att visa sig vara själviska och bli tillintetgjorda tillsammans med Satan och hans demoner. — Jes. 65:20; Upp. 20:7—10.

Om vi väntar med att rena oss till dess den nya världen är här, därför att förhållandena kommer att vara mycket gynnsammare då, kommer vi troligen inte alls in i den, ty Gud kommer inte. att skona någon som har sympatier för den nuvarande ogudaktiga tingens ordning och dess vanor. Om vi önskar åtnjuta den nya världens välsignelser, måste vi nu efter bästa förmåga leva enligt dess rena och rättfärdiga principer. Vi bör inte uppskjuta kampen. Vi måste nu föra striden mot synden i våra kroppar, om vi skall få taga emot Guds barmhärtighet, ty hans barmhärtighet överskyler inte obekymrat, uppsåtligt och ständigt upprepat syndande, utan endast enstaka överträdelser på grund av den från Adam nedärvda svagheten. — Ps. 51.

Lägg märke till hur aposteln Johannes jämför de två slagen av synd och sätter dem i motsats till varandra. Å ena sidan skriver han: ”Mina små barn, jag skriver detta till eder, för att ni icke må begå en synd. Och likväl, om någon verkligen begår en synd, hava vi en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus, en som är rättfärdig. Och han är ett försoningsoffer för våra synder, men icke endast för våra, utan också för hela världens.” Här ser vi att det finns förlåtelse för begångna synder. Men å andra sidan säger Johannes: ”Var och en som utövar synd utövar också laglöshet, och därför är synd laglöshet. Var och en som förblir i förening med honom, han utövar icke synd; ingen som utövar synd har vare sig sett honom eller lärt känna honom. Små barn, låt ingen vilseleda eder. ... Den som utövar synd har sitt ursprung hos djävulen, ty djävulen har hållit på med att synda, ända sedan han började.” Härav framgår klart och tydligt att det inte finns någon förlåtelse för dem som gör det till en vana att synda. — 1 Joh. 2:1, 2; 3:4, 6—8; NW.

Somliga, som försöker rättfärdiga sitt vårdslösa uppförande, pekar på felsteg som trogna människor i forntiden begick, sådana som Noa, David och andra. Men dessa människor förbiser det faktum, att ingenting tyder på att dessa Guds tjänare begick sådana fel om och om igen. Nej, de gjorde sig skyldiga till en synd, ångrade sig uppriktigt, tog emot Herrens tuktan, och återställdes till Guds ynnest. Och dessa avvikelser från den rätta vägen upptecknades, för att de som skulle komma efter dem och skulle komma att synda på liknande sätt måtte finna tröst och hopp i Guds barmhärtighet, men inte såsom någon ursäkt för synd eller något försvar för moralisk slapphet. — Rom. 15:4.

Må därför varje kristen som hoppas vinna liv i den nya världen nu lyda apostelns förmaning: ”Vaka därför noga över att ni vandra icke såsom ovisa, utan såsom visa, i det att ni köpa den lägliga tiden åt eder, emedan dagarna äro onda.” (Ef. 5:15, 16, NW) Ja, och må var och en, ”som menar att han intager en fast ställning, taga sig till vara, så att han icke faller”. Vi har en illistig, ond och fördärvad fiende, vedersakaren djävulen, som ”går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka”. Vi måste därför ”fatta posto emot honom, fasta i tron”, förvissade om att om vi står emot djävulen, så skall han fly ifrån oss. Om vi blir vårdslösa och låter honom föra oss på avvägar, då kan vi inte skylla på djävulen. Den ursäkten dög inte i Evas fall, och inte heller kommer den att duga i vårt fall. — 1 Kor. 10:12; 1 Petr. 5:8, 9; Jak. 4:7; NW.

Vi måste också hålla oss undan ifrån världen, ty ”vilken gemenskap har ljus med mörker”? Världen följer minsta motståndets väg. ”Ty det är tillräckligt, att ni under den tid som har förflutit hava fullgjort nationernas vilja, då ni vandrade i ett lösaktigt uppförandes gärningar. ... Emedan ni icke fortsätta att löpa med dem i detta lopp till samma djupa pol av liderlighet, äro de förbryllade och fortfara att tala skymfligt om eder.” — 2 Kor. 6:14—18; 1 Petr. 4:3, 4, NW.

Både djävulen och hans värld vädjar till våra naturliga begär och vår benägenhet för det onda, och om vi inte är på vår vakt, kommer dessa begär och böjelser att härska över oss i stället för att vi borde behärska dem, och så blir vi syndens slavar. (Rom., kap. 6; 1 Joh. 2:16, 17) Bättre är den som styr sitt sinne än den som intager en stad. (Ords. 16: 32) Vi har en kamp inom oss, så att det vi önskar göra, det gör vi inte, och vad vi inte önskar göra, det bedriver vi. Därför måste vi ständigt uppbjuda vår viljestyrka och kuva vår kropp, hålla den på sin plats som en usel slav, i annat fall kommer den att göra sig till en självrådig och nyckfull husbonde. (Rom. 7:15—23; 1 Kor. 9:27; NW) För att hjälpa oss att undvika skadliga ting ger oss Guds ord många exempel på vad som hände dem som vandrade sin väg vårdslöst fram. — 1 Kor. 10:5—11.

Om vi önskar vaka noga över våra handlingar, måste vi börja med sinnet, hjärtat. Det är där som svårigheterna börjar, alldeles som Jesus framhöll, och därför ger oss också den vise mannen rådet att — framför allt — bevara våra sinnen eller hjärtan. (Ords. 4:23; Matt. 15:19) Bästa sättet att hålla de orätta, otillbörliga tingen borta från sinnet är att fylla det med rätta, tillbörliga tankar: ”Slutligen, bröder, vadhelst som är sant, vadhelst som har vikt och betydelse, vadhelst som är rättfärdigt, vadhelst som är kyskt, vadhelst som är värt att älska, vadhelst som blir väl omtalat, vad dygd som finnes och vadhelst lovvärt som finnes, fortsätt med att tänka över dessa ting.” — Fil. 4:8, NW.

Vi bekänner oss älska Gud, eller hur? Om vi verkligen älskar honom, då kommer vi att hålla hans bud. (1 Joh. 5:3) Vårdslöshet och hållningslöshet kommer att draga smälek över hans namn. Den forntida nationen Israel och vissa individer på Paulus’ tid gjorde sig skyldiga härtill. (Hes. 36:20—32; Rom. 2:24) Eftersom Jehova Gud nitälskar för sitt namn, har han intet val, utan måste hålla sina välsignelser tillbaka från dem som drar smälek över det genom ett själviskt handlingssätt. När Akan och Elis söner allvarligt överträdde Guds bud, led hela folket nederlag. (Jos., kap. 7; 1 Sam. 2:22—25; 3:11—14) Guds principer förändras inte. Om vi önskar få Jehovas välsignelse, kommer detta att driva oss till att vara vaksamma och omsorgsfulla.

Om vi älskar vår nästa som oss själva, då kommer också detta att uppfordra oss till vaksamhet, omsorgsfullhet, i vår handel och vandel. Hur kan vi få andra, som suckar och jämrar sig över alla styggelser de ser bedrivas i landet, att intressera sig för Guds rike, om de också hos oss ser en ogudaktighet lik världens? (Hes. 9:4) Hur kan vi med gott samvete undervisa andra och inte själva allvarligt bemöda oss om att leva enligt Guds fordringar? ”Men du, som undervisar en annan, undervisar du dig icke själv? Du som predikar: ’Du skall icke stjäla’, stjäl du?” (Rom. 2:21—23, NW) Det avfälliga prästerskapet må följa den kursen, men inte en sann Jehova „Guds tjänare. — Ps. 50:16, 17, AS, som här har ”undervisning” i stället för ”tuktan”; Matt. 23:1—5.

Att vi hyser kärlek till vår nästa kommer också att leda till att vi inte uppmuntrar honom på hans orätta vägar. Ogärningsmännen kanske tycker att de är ”duktiga”, men allteftersom tillfälle yppar sig, bör vi låta dem förstå, att vi inte tycker att de är det. ”Du skall icke hava hat till din broder i ditt hjärta, men väl må du tillrättavisa din nästa, så att du icke för hans skull kommer att bära på synd.” ”Den som tillrättavisar människor vinner slutligen mera ynnest än den som smickrar med sin tunga.” (3 Mos. 19:17; Ords. 28:23, 1878) Detta är vida bättre än att skvallra om din nästas fel. Skvaller hjälper varken den som skvallrar eller den som det skvallras om och inte heller den som får lyssna till skvaller. Nej, det skadar alla tre kategorierna. Varför då inlåta sig på det?

Under det vi noga vakar över att vi vandrar visligen, så låt oss inte gå till några fanatiska ytterligheter. Låt oss inte likna de gammalmodiga religionsanhängarna, som rynkade på näsan åt all dans, allt inmundigande av dryckesvaror, allt skratt och glam, ja, som till och med ansåg det vara synd om någon kysste sin äkta hälft eller sina barn på söndagen. Det kommer inte att finnas några ”glädjedödare” i den nya världen. Den nya världen kommer att bli en glädjefylld värld, men glädjen kommer att gälla de rätta tingen. Glädjeämnena kommer att vara rena och sunda, och glädjen kommer att bestå. Den glädje som djävulen och hans värld nu erbjuder oss är lika värdelös som aska. Den lämnar oss besvikna, otillfredsställda. Varför skulle vi förlora sinnesfrid, lida smälek och kanske gå miste om evigt liv för att nu få några stunder av spänning och övergående njutningar?

Gudaktig hängivenhet jämte tillräcklighet i sig själv är ett medel till stor vinning. (1 Tim. 6:6, NW) Gud vet vad som är bäst, och när han avråder oss från vissa handlingar, låt oss då inte handla tvärtemot den gudomliga visheten och trotsa Guds kärlek genom att ignorera hans råd. Ja, för att Jehovas namn må bli ärat, till förmån för våra medmänniskor och till vår egen välfärd, låt oss noga vaka över att vi vandrar såsom visa människor.