Att leva i överensstämmelse med namnet
”Du får icke taga upp Jehovas, din Guds, namn på ett värdelöst sätt.” 2 Mos. 20:7, NW.
1. Vad anger att en kristen måste gå framåt i sin tillbedjan?
DEN sanna tillbedjan är inte en meningslös, månghundraårig formsak. Den är levande, framåtskridande, produktiv. ”Guds ord är levande”, säger den inspirerade aposteln Paulus. (Hebr. 4:12) Och Ordspråksboken 4:18 tillkännager: ”De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd.” Vi måste fortsätta att vandra i det framåtskridande ljuset. Att vara en kristen är därför inte bara en fråga om att inhämta vissa lärosatser, erkänna ett antal principer angående livsföringen såsom goda och riktiga och sedan alltid därefter göra anspråk på att betecknas som kristen. Inte alls! En kristen måste leva enligt sin tro, gå framåt i studiet av sanningen och i dess tillämpning i tillbedjan av Gud och vara produktiv, när det gäller rätta gärningar som bringar lov och pris åt hans Gud, Jehova.
2. Vad måste undvikas av dem som tar emot sanningens ljus?
2 Vi har redan sett behovet av en hållbar, biblisk grund för våra trossatser, varigenom människors obetydliga traditioner och filosofiska resonemang, som berövar en sanningens ljus, blir förda åt sidan. Jesus sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig kommer alls icke att vandra i mörker, utan skall äga livets ljus.” (Joh. 8:12, NW) När någon blir kallad ut ur mörkret in i detta underbara ljus, måste han tillräckligt inse och uppskatta ljusets värde för att fortsätta att vandra i det, och han får inte göra några utflykter tillbaka in i det mörker som insveper världen. (1 Petr. 2:9; Jes. 60:2) Det kan inte finnas någon gemenskap mellan ljus och mörker. — 2 Kor. 6:14.
3. Varför är det livsviktigt att man identifierar sig med den nya världens samhälle?
3 Det finns många som har kommit till insikt om det tjocka andliga mörker som övertäcker världen och förblindar människors sinnen; de har fått syn på ljuset från sanningen, vilken förkunnas av dem som Jesus kännetecknade såsom ”världens ljus”, men ändå identifierar de sig inte med detta den nya världens samhälle av ljusbärare. (Matt. 5: 14) De bemödar sig om att upprätthålla en som de menar ”neutral” ställning. När de gör detta, tar de inte med i beräkningen att när de nu i denna domstid får tillfälle att lära känna sanningen och ta sin ståndpunkt för Jehova Gud och hans rättfärdiga rike, träffar de ett val som betyder liv eller död. (5 Mos. 30:15, 16) De kanske tror budskapet, men om de inte verkligen följer Kristus och identifierar sig med honom och hans bröder, den samlade skaran av Jehovas smorda vittnen, så äger de inte livets ljus. Ingen i det forntida Sodom, som underlät att handla och verkligen sluta sig till Lot och hans husfolk och bege sig ut ur denna till undergång dömda stad, fick överleva. Ingen som underlät att hörsamma det varningsbudskap, som Noa frambar, och tillsammans med honom och hans familj gå in i arken fick överleva syndafloden, som inträffade då. ”Så skall Människosonens närvaro vara.” (Matt. 24:39, NW) Hur angeläget är det inte i den korta tid som återstår att man identifierar sig med den nya världens samhälle inne i den arkliknande nya tingens ordning! Skriften är eftertrycklig i sin framställning, och de sanna kristna är tacksamma för detta, ty det lämnar inget tvivel i deras sinnen angående vad som krävs för att man skall få Guds godkännande.
4. Vilken synpunkt bör vi anlägga på närvaro vid möten?
4 De som befinner sig i den nya världens samhälle inser att det krav som uttalas i Hebréerna 10:24, 25 har blivit framställt för deras andliga välfärds skull. Det heter där: ”Låt oss tänka på varandra för att uppegga till kärlek och rätta gärningar, i det att vi icke försumma att komma tillsammans, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig.” (NW) Jehova har tillrett ett andligt gästabud med feta rätter åt sitt folk för att uppbygga dem och styrka dem för de trosprövande påfrestningar som de nu har att utstå och som kommer över dem i ännu större utsträckning, när Gog i Magog med uppbådande av alla sina krafter rycker an för att utplåna det andligen blomstrande ”nya världens samhälle”. Nu är det tid att hörsamma inbjudningen att fritt och för intet ta del av denna andliga föda. (Upp. 22:17) Nyintresserade och även andra kan finna att andra intressen har en benägenhet att ställa sig i vägen för denna regelbundna samvaro och kontakt med den nya världen. Är det förvärvsarbete, besökande eller annat som upptar oss? Läs då noggrant det råd som vi finner i Efesierna 5:15—17 (NW): ”Vaka därför noga över att ni vandra, icke såsom ovisa, utan såsom visa, i det att ni köpa den lägliga tiden åt eder, emedan dagarna äro onda.” Ja, det kommer att kosta oss någonting. Vi kanske får avstå från andra förehavanden på de kvällarna. Men om vi såsom kristna har fäst vårt hjärta vid de nya himlarna och den nya jorden, där rättfärdighet skall bo, är det då inte det förnuftigaste vi kan göra att ständigt ha detta intresse i tankarna och inrätta vårt liv därefter? (2 Petr. 3:11—13, NW) ”Sluta fördenskull upp med att vara oförnuftiga, men fortsätt med att fatta vad Jehovas vilja är.” Det råder inget tvivel om vad hans vilja är i denna sak; han har givit uttryck åt den i sitt ord. Det förnuftiga kristna handlingssättet är att vi formar våra liv efter det mönster som kan tillvinna oss hans godkännande. — Rom. 12: 2.
5. Vad är den naturliga önskan hos en som lär känna sanningen?
5 När våra sinnen är fyllda med sanningen, kan vi inte annat än drivas av en överväldigande önskan att för Jehova Gud kungöra vår uppskattning av de otaliga uttrycken för hans kärleksfulla godhet mot sina skapelser. Vi anser oss lyckliga att få räknas bland hans tjänare och ägna honom odelad hängivenhet. De ord som psalmisten för länge sedan uttalade väcker gensvar hos oss, och vi upprepar dem: ”O, tacken Jehova, ty han är god, ty hans kärleksfulla godhet varar evinnerligen.” Om vi hölle oss tillbaka, skulle, vi känna det som Jeremia, som sade att Guds ord ”är ... liksom en brinnande eld, som är instängd i mina ben, och jag ... kan icke tiga”. (Ps. 136:1; Jer. 20:9; AS) Vi kan visa denna önskan att tjäna genom att överlämna oss åt Gud, symbolisera detta överlämnande genom att låta oss nedsänkas i vatten och sedan leva i överensstämmelse därmed genom att fortsätta att göra hans vilja.
Ett kristligt överlämnande
6. Vad visar att överlämnande och dop är nödvändiga för den som lever i överensstämmelse med det kristna namnet?
6 Att överlämnande åt Gud och dop är något som Gud kräver, det ges klart till känna i bibeln. Det kristliga överlämnandet är den handling då en individ genom en högtidlig överenskommelse, obetingat och oförbehållsamt, avskiljer sig för att göra Jehova Guds vilja genom Kristus Jesus, sådan denna vilja är framställd i bibeln och görs klar och tydlig genom Guds heliga ande. För att utröna det riktiga i en sådan handling behöver man bara fråga sig: ”Är det tillbörligt för en individ att tjäna Gud, i det han ägnar honom odelad hängivenhet, och bör man i bön göra denna önskan kunnig för Gud?” På detta måste man uppenbarligen svara Ja! Jesus förkastade djävulens förslag i motsatt riktning, när han sade: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är åt honom allena du skall ägna helig tjänst.” (Luk. 4: 8, NW) Kort dessförinnan uttalade han sig i bön till sin Fader så som det långt tidigare hade blivit nedskrivet i Psalmerna: ”Se, jag har kommit ... för att göra din vilja.” (Hebr. 10:7—9, NW) Han tillkännagav sin önskan att ägna helig tjänst uteslutande åt sin Fader, Jehova Gud. Såsom en symbol av detta löfte, varmed han överlämnade sig, blev han döpt i floden Jordan av Johannes döparen. (Mark. 1:9) Han förklarade själv för den något tveksamme Johannes att detta var nödvändigt för att Guds rättfärdiga fordringar skulle uppfyllas, och Jehova själv deltog i att bära vittnesbörd om detta förhållande genom att öppna himlarna och säga att han godkände sin Son och följaktligen den kurs som denne hade valt. (Matt. 3:13—17) Jesus påpekade att de som blir hans lärjungar likaså skulle bli döpta. — Matt. 28:19, 20.
7. Varför avhåller sig några från att överlämna sig åt Gud och låta döpa sig?
7 När vi har ett så markerat föredöme i fråga om detta kristliga handlingssätt, vad finns det då som skulle kunna förmå en att avhålla sig från att överlämna sig åt Gud och låta döpa sig? Brist på mogen kristlig kärlek. Den som älskar Gud lyder hans bud. (1 Joh. 5:3) Naturligtvis kan detta förhållande påverkas av olika ting. Några är till exempel så upptagna av affärsintressen eller av att skaffa sig världens bekvämligheter, att de har föga tid till övers. I så fall är det nu tid för dem att byta föremål för sin tillgivenhet, med liv i den nya världen i sikte. ”Älska varken världen eller tingen i världen. Om någon älskar världen, så är Faderns kärlek icke i honom; ty allting i världen — köttets begärelse och ögonens begärelse och det skrytsamma uppvisandet av vad man har av livets goda — det har icke sitt ursprung hos Fadern, utan har sitt ursprung hos världen. Dessutom försvinner världen, och det gör också dess begärelse, men den som gör Guds vilja förblir evinnerligen.” (1 Joh. 2:15—17, NW) Bibeln talar om de ting som åtrås av många såsom ”rikedomens bedrägliga makt”, därför att besittningen av rikedom ger individen en falsk känsla av säkerhet. (Matt. 13:22, NW) Sann säkerhet finner vi i att älska och tjäna Jehova.
8. Varför kommer den som älskar Gud inte att vilja undvika att överlämna sig och symbolisera det genom vattendopet?
8 Det finns sådana som kärlekslöst avhåller sig från att överlämna sig åt Jehova, därför att de menar att de på det sättet undgår en tung börda av ansvar, som de annars hade måst göra räkenskap för. De önskar leva i den nya världen men är för lata att göra någonting för att få det. ”Den late är full av lystnad, och han får dock intet, men de idogas hunger varder rikligen mättad.” (Ords. 13:4) De har inte undgått ansvarighet, ty förpliktelsen kom när de fick tillfälle att höra Jehovas ord. (Hes. 33:7—9) Genom att överlämna sig åt Gud ådagalägger de att de förstår hans vilja och är ivriga att göra den. Genom att sedan låta döpa sig ikläder de sig inte någon ytterligare förpliktelse, utan ger endast genom lydnad till känna att de menade vad de sade, när de förband sig till obetingad lydnad för Gud. De ger ett offentligt vittnesbörd inför sina medkristna, liksom de redan har givit vittnesbörd inför Gud, om att de menar det, när de säger att de vill tjäna Gud. Det är en lydnadshandling å deras sida, och i stället för att lägga en tyngre börda på dem framkallar den Jehovas välsignelse, ty de lever då i överensstämmelse med det löfte de redan har givit i sin bön till Gud, när de överlämnade sig åt honom.
9. ”Vad är det i verkligheten som saknas, när några avhåller sig från att överlämna sig av fruktan för att de inte vet tillräckligt, och vilka skriftställen visar att det är så?
9 Hos andra kan det vara ett medvetande om otillräcklighet, en känsla av att de inte vet mycket nog för att kunna förklara bibeln för andra, som kommer dem att räddhågat hålla sig tillbaka. Men är det uteslutande i kunskap de brister? Den etiopiske hovmannen, som omnämns i Apostlagärningarna 8, var redo att symbolisera sitt överlämnande åt Jehova efter ett samtal med Filippus under en färd i vagn. En spetälsk, som blev renad av Jesus, var så uppfylld av tacksamhet, att han inte kunde behålla det för sig själv, utan började ”kungöra det ganska mycket och utsprida berättelsen därom”. (Mark. 1:40—45, NW) Säkert kunde han inte svara på alla frågor från dem som han talade med, men han visste att detta var det bästa han någonsin hade träffat på, och han kunde tala om för andra var de kunde få veta mera. Dessa människor hade kanske inte svar på allt, men de hade hjärtan som flödade över av tacksamhet för det som de hade hört och erfarit. De höll sig inte tillbaka i fruktan. ”Det finnes ingen fruktan i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver ut fruktan, ty fruktan verkar som ett återhållande band.” (1 Joh. 4:18, NW) Inte endast ett huvud fullt av svar, utan ett hjärta fullt av kärlek är vad som driver en till att lyda Guds bud. Om vi vill vinna liv i den nya världen, måste vi ha detta slags kärlek. ” ’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt sinne’ och ’din nästa såsom dig själv’. ... ’Fortsätt med att göra detta, så får du liv’.” — Luk. 10:25—28, NW.
Hur vi kan utföra effektiv tjänst
10. Hur skall tjänst på fältet utföras, om den skall vara godtagbar för Jehova?
10 Åt de kristna i denna ändens tid ges föreskrifterna om tjänst i Matteus 24:14: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” (NW) Alla som i kärlek lyder Kristus räknar det som ett privilegium att ta del i denna tjänst. Genom att vara med i denna verksamhet för att predika Riket frambär de ”åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn”. (Hebr. 13:15, NW) Dessa offer bör inte frambäras på måfå utan på ett sätt som är värdigt den Gud, i vilkens tjänst de blir framburna. Hur pass godtagbar någons tjänst är avgörs emellertid inte genom jämförelse med vad hans bröder presterar; det bestäms genom jämförelse med vad han själv kan göra. Jesus påpekade att en fattig änka, som i templets offerkista lade ned endast två mynt av mycket ringa värde, hade givit mer än de rika, ty hon gav ”hela sitt uppehälle”. (Mark. 12:44, NW) Hur livsviktigt är det inte att vi också ger allt vi har, när vi frambär vårt offer av lovprisning åt Gud!
11. Nämn ett gott bevis på fruktbärande tjänst, och varför är det så viktigt att bära frukt?
11 Kristus Jesus visade vad det vidare är som gör någons tjänst välbehaglig i Guds ögon. ”Min Fader blir förhärligad därigenom att ni fortsätta med att bära mycken frukt och bevisa eder vara mina lärjungar.” (Joh. 15:8, NW) Att endast så ut säd är inte detsamma som att bära frukt. Denna sanningens säd måste vattnas och skötas om och växa till en produktiv planta för att bära frukt. Om sanningens säd som resultat av vår förkunnargärning verkligen slår rot och får omvårdnad, till dess den också växer upp till en fruktbärande planta, då blir Jehova förhärligad av vår tjänst, därför att den frambringar fler lovprisare. Varje församling och varje individ, som deltar i Jehovas tjänst, skulle göra väl i att stanna till ett tag och fråga: ”Kan jag peka på en frukt av lovprisande, åt Gud överlämnade förkunnare som bevis för att min tjänst varit produktiv i fråga om lov och pris åt Jehova?” Paulus kunde det, och han sade: ”Ni visas vara ett Kristi brev, skrivet av oss såsom tjänare, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens ande, icke på stentavlor, utan på tavlor av kött, på hjärtan.” (2 Kor. 3:3, NW) Om vi inte har något sådant anbefallningsbrev, så skulle vi — i stället för att fortsätta med att utföra en tjänst som i detta hänseende är improduktiv — göra väl i att rannsaka oss själva och vår tjänst för att se vari förbättring kan åstadkommas.
12. Vilken egenskap, som ådagalades av Jesus och vari de kristna söker efterlikna honom, styrker dem till att fortsätta att predika trots motstånd?
12 Jesus framhöll att det andra av de två stora buden bjuder oss att älska vår nästa som oss själva. Han nöjde sig inte med att tala om det; han visade det också i handling. Han kände medlidande med folkskarorna som han predikade för, emedan, som han sade, ”de voro utplundrade och drevos hit och dit, såsom får utan någon herde”. (Matt. 9:36, NW) Hans hjärta klappade varmt för dem, och denna kärlek drog till sig dem som hade en rättfärdig sinnesinställning. På samma sätt är det med dem som är hans lärjungar. De känns igen som hans lärjungar, därför att de ådagalägger den bestående egenskapen kärlek. (Joh. 13:35) Med gudaktig omsorg om ”husbondens” får går de tillbaka till människors hem gång på gång och uppmanar dem som bor där att bli ”försonade med Gud”. (2 Kor. 5:20, NW) Visst kan det hända att de har blivit kallt avvisade eller att man har smällt igen dörren mitt för näsan på dem förra gången de kom till det hemmet, men ”kärleken är långmodig”. Den ”söker icke sina egna intressen, blir icke uppretad. Den lägger icke oförrätten på minnet.” (1 Kor. 13:4, 5, NW) Och då det är kärleken som driver dem till att besöka hemmen, så är de, när de kommer igen, precis lika angelägna om att hjälpa människorna där att vinna liv i den nya världen, som de var vid sitt första besök. Det är denna egenskap som gör att de inte håller sig borta från distrikt eller hem, där de kanske inte har blivit gästfritt mottagna i det flydda, och inte heller gynnar vissa slag av distrikt framför andra. Den bevarar dem optimistiska, när det budskap de bär fram gång på gång förkastas. De har gjort sitt bästa för att utarbeta och framföra det, och de vet att fåren känner husbondens röst och hörsammar den, och de gläder sig när de framför sig ser de tydliga bevisen för det åtskiljande verk som nu sker under ledning av konungen, Kristus Jesus, genom det predikoarbete som bedrivs av hans smorda bröder och deras följeslagare av de ”andra fåren”. (Matt. 25:31—33) När någon tar emot sanningen, hur glada blir de inte då över att få ännu en av dem som utgör Herrens får förenad med sig! Och när de har gjort sin del för att utarbeta och — när så är möjligt — framföra budskapet, så blir de inte modfällda, utan får i stället sin tro befäst, när de ser de i profetian förutsagda bespottarna, som förkastar de goda nyheterna. — 2 Petr. 3:3, 4.
Upprepad genomgång av distriktet
13, 14. a) Vilken situation har uppstått på många platser på grund av förkunnarnas flit i tjänsten? b) Vilken liknande situation rådde i det första århundradets församling i Jerusalem?
13 I omkring fyrtio år nu sedan Herren Jehova med sin ”förbundets budbärare” kom till det andliga templet för att hålla dom, har Jehovas trogna vittnen gått igenom länderna, varigenom synen av mannen i linnekläder och med ett skrivtyg vid sin länd går i uppfyllelse. (Hes. 9:1—11) I somliga städer och samhällen har de gjort förnyade besök i hemmen om och om igen, kanske med bara några veckors mellanrum. Människorna som de kommer till kanske säger till dem att de har hört budskapet, och de religiösa prästerna och predikanterna klagar över att de har uppfyllt landet med sin lära om Jehova Gud och hans rike. På många platser möter Jehovas vittnen allmän likgiltighet eller till och med öppet motstånd. Bör de nu med tanke på detta anse att arbetet är fullgjort?
14 När vi står inför denna situation, är det tillrådligt att tänka på den situation som våra bröder i det första århundradets församling i Jerusalem befann sig i. Så intensivt hade predikoverksamheten gjort sig märkbar där, att bröderna för andra gången blev dragna inför Högsta domstolen och där fick denna stränga förebråelse: ”Vi ålade eder bestämt att icke fortsätta att undervisa på grundval av detta namn, och se, ändå hava ni uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och ni äro beslutna att bringa denne mans blod över oss.” Somliga satte inte värde på de upprepade besöken i deras hem, men stod det fördenskull apostlarna fritt att dra sig tillbaka från denna tjänst? Inte om de ville vara sanna kristna, Guds tjänare. Deras enkla svar till domstolen löd: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:28, 29, NW.
15, 16. a) Hur intensivt gick de igenom sitt distrikt? b) Vad blev det för resultat, och varför?
15 Tänk på de omständigheter som rådde i den församlingen. På pingstdagen, när den heliga anden utgöts och därmed den stora predikokampanjen startades i Jerusalem, fanns det en grupp på 120 personer som fick den heliga anden från Gud och därefter begav sig ut i arbetet. Helt naturligt blev Jerusalem deras arbetsfält. Hur stort var det? Det tycks ha varit så, att Jerusalem på den tiden mätte omkring 1.200 m från norr till söder och 800 m från öster till väster. Det omfattade ungefär en kvadratkilometer, inberäknat det vidsträckta tempelområdet. Då gatorna var trånga och hus med flera våningar låg tätt intill varandra, måste förstås befolkningens storlek ha varit betydande. Men vi skall försöka göra situationen åskådlig. Med detta område, som kan jämföras med omkring sjuttiotvå bostadskvarter i en nutida storstad, fanns det inte mycket mer än ett halvt kvarter för varje förkunnare att betjäna. Är ert distrikt för vittnande på fältet lika fullt av förkunnare om Riket?
16 Arbetet avstannade inte. Ty på denna händelserika pingstdag ”fogades omkring tretusen själar till” församlingen. Med denna stora tillströmning av troende, som var ivriga att tala om sanningen, blev ett ofantligt vittnesbörd avgivet på deras arbetsfält. ”Samtidigt fortfor Jehova att med dem dagligen förena dem som blevo frälsta.” Och församlingen utvidgades så att ”männens antal blev omkring fem tusen”. Ändå upphörde inte arbetet, utan ”Guds ord [fortfor] att växa, och alltjämt ökades lärjungarnas antal i Jerusalem mycket, och en stor skara präster började bliva tron lydiga”. (Apg. 2:41, 47; 4:4; 6:7; NW) Varför denna ofantliga utvidgning? Helt enkelt därför att de lydde Gud som härskare mer än människor. Deras motståndare tiggde dem om att sluta. Mänskligt sett kan det ha förefallit som om distriktet blev alltför grundligt genomgånget. Men arbetet utfördes under Guds andes ledning. De följde dess ledning och planterade och vattnade flitigt, och Gud kom det beständigt att växa.
17. a) Hur har Jehovas vittnen visat stor omtanke om sina medmänniskor genom att göra dessa upprepade besök? b) Bör de nu sakta farten på distrikt som de har gått igenom många gånger?
17 Men bör man inte tänka på vad som är lägligt och passande för allmänheten? Jo, och det gör Jehovas vittnen, när de sätter sitt intresse för sina medmänniskor över sin egen personliga bekvämlighet och går tillbaka till dem trots de avsnäsningar de kanske får, trots den likgiltighet de kanske möter, trots ogynnsamt väder eller kanske rentav trots förbud för deras verksamhet och hot om fängelse eller till och med döden, om de fortsätter. De vet att endast de som villigt tar emot tecknet eller märket på pannan, det vill säga sätet för intelligensen, därför att de har hört budskapet och tagit emot det och i tro handlat i enlighet därmed, kommer att överleva den kommande striden vid Harmageddon. Det är därför att de älskar sina medmänniskor som de enträget uppmanar dem att bli ”försonade med Gud”. Guds befallning till sina tjänare i denna tid såsom till Hesekiel i forna dagar lyder så: ”Tala mina ord till dem, evad de höra på dem eller icke.” (Hes. 2:7) De hos vilka budskapet vinner genklang och som tar emot märket av den klass som mannen i linnekläder var en bild av beskrivs som ”en stor skara, som ingen människa var i stånd till att räkna”. (Upp. 7:9, NW) Jehovas vittnen är väl medvetna om detta förhållande, och ingen av dem vågar säga att arbetet är fullgjort på deras distrikt, att där inte finns fler får. De är glada åt att fortsätta med sin förkunnargärning till dess Jehova säger att det är nog, genom att låta ”städerna bliva öde och utan någon invånare”. — Jes. 6:11.
18. Vad är nödvändigt, om det skall bli tillväxt i den kristna församlingen, och vad är därför den rätta kursen att följa?
18 Jehovas vittnen är djupt medvetna om att det inte är de, utan Gud, som beständigt låter hans organisation växa. (1 Kor. 3:6) När de tänker över hur de skall kunna förbättra sin tjänst som förkunnare, föreslår de därför inte att man skall införa människors idéer och planer för hur man skall samla folk och bygga upp en väldig organisation. Organisationen är Guds, och endast de som dras till honom, därför att de är fårlika människor, som älskar honom, hans Son och hans rike och som har lyssnat till hans ord i tro, har en plats i den. Då det ju är förmedelst sin ande som Jehova utför sitt verk, är de som hör till hans folk angelägna om att Guds andes verksamhet skall göra sig förnimbar i deras tjänst genom att denna bär frukt. Om det inte blir någon frukt, studerar de återigen de sätt och medel som Kristus Jesus använde och bemödar sig om att ännu mera noggrant följa hans exempel. Genom att på detta sätt släppa till sig för den ledning som ges i bibeln, vilken blev skriven under inspiration av helig ande, öppnar de vägen för Guds ande, så att den får verka mera obehindrat i deras liv och frambringa den frukt i deras ämbetsutövning som är till ära för Gud.
19. Vad kommer att tillförsäkra oss största möjliga resultat i vår tjänst, och varför är det så?
19 De som är mogna i kristen tillväxt har genom Skriften och genom att Jehovas ynnest så tydligt har visat sig vila över hans trogne och omdömesgille slav kommit till insikt om att Jehova handlar med sitt folk såsom organisation och att hans ande är verksam i förening med denna organisation. (Matt. 24:45—47) När de betraktar de faktorer som påverkar tillväxten i deras församling, vet de följaktligen att något av det som betyder mest är deras satt att ta emot och rätta sig efter de instruktioner, som regelbundet ges genom Vakttornet, Tjänsten för Guds rike och andra teokratiska publikationer och genom sammankomsterna. Eftersom denna Guds ande verkar i förening med organisationen, förhåller det sig så, att i den utsträckning som tillsyningsmännen, de biträdande tjänarna och de enskilda förkunnarna på en plats hörsammar de råd som ges dem genom den teokratiska organisationen, i samma utsträckning blir vägen härigenom öppen, så att Guds heliga ande fritt kan flöda in. Om det finns några som tycker att de, i fråga om den sanna tillbedjans utvidgning på det distrikt de har, inte ser så stora resultat som de skulle kunna göra, så torde de göra väl i att tänka över dessa faktorer, avlägsna varje negativ eller defaitistisk inställning och optimistiskt sätta alla de förslag i verket, som görs av den teokratiska organisationen. Om vi flitigt planterar och vattnar och därvid följer den ledning Jehova ger oss genom sitt ord och sin förbindelsekanal, så kommer han att välsigna våra ansträngningar med tillväxt, till dess alla hans får har blivit församlade i trygghet in i hans ”nya världens samhälle”.
20, 21. a) Hur kan vi organisera vårt liv för att utvidga vår tjänst? b) Vilken synpunkt bör anläggas på tjänsteprivilegier som vi fått oss anförtrodda?
20 Nu i denna kritiska tid, då den gamla världen under Satan närmar sig den tidpunkt då den skall bli fullständigt tillintetgjord genom Jehovas skarprättare, hans Son Kristus Jesus, är det mycket viktigt att vi lever i överensstämmelse med det namn vi bär som kristna vittnen för Jehova, så att vi kan befinnas äga Jehovas och hans Sons ynnest. Såsom Guds kristna förkunnare har vi ett uppsåt i livet och det är att ge odelad hängivenhet åt vår Gud, Jehova. Vi bör aldrig förlora detta ur sikte, utan bör alltid anpassa vårt liv efter detta uppsåt. Må vi aldrig vända tillbaka, sedan vi har börjat vandra på rättfärdighetens väg.
21 Om du har överlämnat dig åt Gud för att tjäna honom, så låt detta förhållande vägleda dig i dina beslut. I stället för att åtaga dig ytterligare förpliktelser, som kommer att minska dina möjligheter till att utöva din förkunnargärning, bör du alltid vara påpasslig att begagna dig av tillfällen till att utvidga din kunskap om sanningen, och till att ta emot ytterligare privilegier i fråga om tjänst. Det kan hända att du kan organisera dina förhållanden så, att du kan använda mera tid på fältet som församlingsförkunnare, kanske rentav flytta med din familj till distrikt där behovet av hjälp är stort. I så fall kommer du att vilja göra det. Kanske kan du organisera ditt liv så, att du kan gripa tag i heltidstjänstens härliga skatt, bli pionjär, gå igenom Gileadskolan och gå vidare ut i missiönärstjänst eller tjäna som medlem av Betelfamiljen. Fatta ett bestämt beslut att sedan du har tagit ett steg framåt hålla fast vid dina privilegier i fråga om tjänst. Det är lätt att stiga åt sidan och låta någon annan träda i stället, men det mönster som är framställt för oss i bibeln är det som angivits av trogna tjänare, vilka hållit i med sitt arbete. Det finns ingenting upptecknat om att Jesus lämnade tillbaka en tjänsteuppgift utan att ha slutfört den, utan det visas tvärtom att han genom trohet blev belönad med ytterligare och större tjänsteprivilegier. Abraham tog emot ett uppdrag från Jehova att tjäna i främmande land, när han var sjuttiofem år gammal, och han stannade kvar i arbetet i hundra år, det vill säga tills han dog. Må det vara det bestämda beslutet hos var och en som är förbunden med den nya världens samhälle av Jehovas vittnen att efterlikna dessa mönster av troget framhärdande. När vi har börjat följa denna kurs, må vi då med uthållighet löpa det lopp som är oss förelagt och följa den väg som kungjorts av Kristus Jesus, av honom som Gud godkänner. — Hebr. 12:1, 2.
(The Watchtower, 1 maj 1958)