Var sak har två sidor

ETT mynt har — i likhet med många andra ting — bokstavligen två sidor, en framsida och en baksida. Vi kallar dem också krona och klave eller gubbe och pil. I engelskspråkiga länder använder man ord som betyder ”huvud” och ”svans”. Dessa senare benämningar är lämpliga, ty de utgör varandras motsvarigheter eller ”komplement”, eftersom man, om det finns ett ”huvud”, gärna tänker sig att det också finns en ”svans”, såsom i detta exempel från bibeln: ”De äldste och högst uppsatte, de äro huvudet, och profeterna, de falska vägvisarna, de äro svansen.” (Jes. 9:15) När man talar om en ”framsida” förutsätter man också att det finns en ”baksida”; en ”insida” förutsätter en ”utsida”. ”Öst” och ”väst” är varandras motsatser eller ”komplement” osv.

En liknande princip gäller inom finansvärlden. Alla tillgångar antyder att det måste finnas skulder. En bank måste till exempel i sin årliga balansräkning uppvisa tillgångar som uppväger dess skulder. Till dessa tillgångar räknas insatta medel till ett värde av många tusentals kronor; men dessa medel utgör samtidigt skulder, eftersom bankens kunder kan begära att få tillbaka de insatta medlen, då ju pengarna i själva verket tillhör dem och banken betalar ränta på pengarna för förmånen att få använda dem.

Den här principen, att var sak har två sidor, kan också sägas gälla i fråga om många av de bud och befallningar vi finner i Guds ord — och även annorstädes för den delen —, särskilt dem som ålägger människor vissa förpliktelser på grund av deras förhållande till andra. Varje befallning som ges en viss grupp människor och som är till gagn och nytta för en annan grupp kan sägas utgöra en tillgång för dem som får röna gagnet. Men med sådant gagn följer nära nog alltid någon underförstådd förpliktelse eller skyldighet å deras sida som röner gagnet. Så förhåller det sig i första hand därför att vi skall göra mot andra så som vi vill att de skall göra mot oss. — Luk. 6:31.

Enligt Guds ord är till exempel den äkta mannen familjens ”huvud”, och hustrun liknas vid hans kropp. Fördenskull uppmanas hustrurna att underordna sig sina män i allting. (Ef. 5:23, 24) Men den äkta mannen bör inte känna något mått av skadeglädje över detta. Varför inte det? Därför att med denna hans ställning följer en förpliktelse, en skyldighet. Den innebär att han måste behandla sin hustru som sin egen kropp, måste älska henne som sig själv, sörja för henne, omhulda henne, ge henne mat och kläder, se till att hon har tak över huvudet och skydda henne från att lida ont. Den tillgång, som den äkta mannen har på grund av sin ställning såsom ”huvudet” och underdånigheten som hustrun visar honom, innebär inte någon ringa förpliktelse, den medför en motsvarande skyldighet, vilket kan sägas vara den andra sidan av saken. Detta bör göra mannen anspråkslös och ödmjuk såsom familjens ”huvud”!

Samma sak gäller naturligtvis med avseende på befallningen till de äkta männen att de skall älska sina hustrur såsom sina egna kroppar, alldeles som Jesus ”Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne”. (Ef. 5:25) Klagar en hustru över att hennes man inte älskar henne såsom han älskar sin egen kropp? I så fall bör hon fråga sig: Samarbetar jag med min man såsom jag borde göra? Underordnar jag mig honom såsom hans egen kropp gör? Hans egen kropp knotar och klagar inte ideligen, och inte hackar den heller ständigt på honom. Bibeln säger: ”Bättre är att bo i en vrå på taket än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.” (Ords. 21:9) Med de tillgångar eller fördelar, som en hustru alltså har som en följd av den bibliska befallningen till hennes man att han skall älska henne som sin egen kropp, följer alltså den hustruliga plikten eller skyldigheten att i så stor utsträckning som det är henne möjligt samarbeta med sitt ”huvud”. Detta kommer naturligtvis att göra det så mycket lättare för mannen att älska hustrun såsom han älskar sig själv!

Nu bör emellertid ingen mena att försumlighet å den enes sida rättfärdigar försumlighet å den andres. Så är det inte! Plikterna kvarstår oberoende av vad den andre gör eller inte gör; rättvisan och kärleken till nästan kräver emellertid att var och en gör sin del.

Principen att var sak har två sidor gäller också bibelns befallningar om ett rätt uppförande mellan könen. Guds ord ger utomordentligt visa, sunda råd i sådana ting, ty de har blivit inspirerade av honom som förstår människonaturen bättre än någon annan i universum. Bibeln manar till exempel männen i den kristna församlingen att behandla ”yngre kvinnor såsom ... systrar, i all renhet”. Den framhåller också med allt allvar att om en man håller i med att se på en kvinna, så att han får passion för henne, begår han äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. — 1 Tim. 5:2; Matt. 5:28.

Sådana befallningar som dessa kan sägas utgöra en tillgång eller fördel för de yngre kvinnorna, ja, för alla kvinnorna, ty de ger dem en känsla av trygghet och frihet, särskilt inom den kristna församlingen. Men med denna fördel följer också en förpliktelse; den innebär en skyldighet för dem. Vad är det? Att de uppför sig och klär sig såsom systrar till dessa män, inte såsom förförerskor. Aposteln Paulus gav detta råd till kristna kvinnor: Jag önskar ”att kvinnorna skola pryda sig i välordnad klädsel, med blygsamhet och sinnets sundhet”. — 1 Tim. 2:9, NW.

Principen att var sak har två sidor kan också sägas vara särskilt tillämplig på alla förhållanden som har med myndighet och underordnande att göra. De studerandes plikt att ägna uppmärksamhet åt undervisningen motsvaras till exempel av lärarens förpliktelse att undervisa skickligt och entusiastiskt, så att han kan fängsla de studerande. Men oavsett vad den ene eller den andre gör, så har, såsom vi redan framhållit, var och en sina plikter: läraren att ge sitt bästa, oavsett om de studerande är uppmärksamma eller inte; de studerande att vara vakna och uppmärksamma, även om läraren brister i fråga om skicklighet och entusiasm.

På samma sätt är det i den kristna församlingen. Dess medlemmar har blivit befallda att vara ”lydiga mot dem som hava ledningen bland eder” och att vara ”undergivna”. Men denna befallning kompletteras av plikten att utöva en sådan ledning att det inte blir onödigt betungande att vara lydig, eftersom de som har ledningen måste avlägga räkenskap beträffande dem som de skall svara för. — Hebr. 13:17, NW.

Att vi har klart för oss att var sak har två sidor, att det följer en underförstådd förpliktelse eller skyldighet med många av de befallningar som tycks vara till vårt eget gagn, det hjälper oss att visa empati. Det bidrar till bättre insikt och förståelse, bättre samarbete, större samstämdhet och effektivitet. På så sätt kan vi hjälpa den andre att fullgöra sina plikter; och därigenom följer vi regeln att vi skall göra mot andra såsom vi vill att de skall göra mot oss.