Sky skapelsedyrkans snara!

MÄNNISKANS instinkt och natur är sådan att hon önskar tillbedja och visa vördnad för någon som hon anser högre och mäktigare än hon själv. ”Det finns ju många ’gudar’ och många ”herrar’.” Över hela jorden, bland alla raser och folk, utövas hjältedyrkan. Kineserna tillbeder sina förfäder; kommunisterna sina diktatorer; backfisharna sina film- och sångarhjältar. Förgudande och tillbedjan av skapelser tar sig också andra uttryck, ty, i stället för att upphöja andra, sätter somliga människor upp sig själva på en piedestal i syfte att dra uppmärksamhet till sig och bli beundrade. Åter andra ”hava buken till sin gud”. — 1 Kor. 8:5; Fil. 3:19.

Satan, djävulen, var en gång en himmelsk kerub, strålande härlig och fullkomlig i skönhet. Men därför att han blev högfärdig och uppblåst i sina egna ögon och önskade att människor och änglar skulle tillbedja honom i stället för Gud, gjorde han uppror mot Gud, förledde Eva till synd och föranledde Adams fall. (Hes. 28:17) Sedan detta uppror, som skedde för tusentals år sedan, har denna förmätna, onda varelse brukat varje upptänkligt medel till att vända människor bort från deras Skapare. Om djävulen inte kan förmå skapelserna att ge honom sin hyllning direkt, söker han få dem att tillbedja andra skapelser, så att de skall glömma Honom, som allena är livets källa.

Fördenskull uppreste Satan Nimrod som en prisad djurdödare, en utomordentlig sportsman och hjälte, vilken folket förgudade och tillbad som ”en väldig jägare [emot eller förmer än] Jehova”. (1 Mos. 10:8, 9, AS; Ro) Detta blev början inte bara till hjältedyrkan, utan också till läran om att ”konungarna härskar med Guds nåde”, och många andra former av avgudadyrkan, som fortfarande är i svang inom hednavärlden såväl som kristenheten.

Vi förstår därför varför Jehova Gud, sedan han avskilt israeliterna från de avgudadyrkande folken för att de skulle vara en helig nation, uteslutande hängiven Hans rena tillbedjan, gav dem dessa två bud, de första två av de tio budorden: ”Jag är Jehova, din Gud ... Du skall inga andra gudar hava framför [likt Nimrod, som sattes ”framför”] mig. Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden, eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag, Jehova, din Gud, är en nitälskande Gud.” — 2 Mos. 20:2—5, AS.

Israels nations sorgliga historia visar oss emellertid att detta styvsinta folk om och om igen bröt mot dessa gudomliga lagar och gjorde sig bildstoder av allehanda djur, som de såg upp till och dyrkade. Kort efter det att israeliterna hade lämnat det tjurdyrkande Egypten, göt de en kalv av guld och frambar offer åt den som om den var Gud. (2 Mos. 32:1—35) Samma slags skapelsedyrkan var också ”Samarias synd”, den dyrkan som infördes av Jerobeam, Salomos son, då denne avföll och bildade de tio stammarnas rike. För att hindra dessa israeliter att gå upp till Jerusalem för att tillbedja i Jehovas tempel, lät Jerobeam uppresa två guldkalvar, till vilka folket skulle frambära offer och böner. — 1 Kon. 12:25—33; Hos. 8:4—7; Am. 8:11—14.

Självupphöjelse får svåra följder

Satan, djävulen, förmådde också ärelystna, självmedvetna och högdragna israeliter att glömma Guds grundlagar, som förbjöd dyrkan av skapelser, och detta fick fruktansvärda följder för dem. Mirjam och Aron upphöjde sig själva men fick lida förödmjukelse. (4 Mos. 12:1—15) Något senare samlade Kora i förening med Datan och Abiram två hundra femtio hövdingar och ansedda män i öppet uppror mot Mose. Eftersom de tyckte att den privilegierade tabernakeltjänst, som de fått sig tilldelad inom den teokratiska organisationen, var alltför ringa och fikade efter större ära, lov och pris, sammansvor de sig för att rycka till sig den myndighet som Gud hade givit åt Mose och Aron. Genom en enda stor katastrof helt enkelt öppnade sig jorden under dem ”och uppslukade dem och deras hus och allt Koras folk och alla deras ägodelar”. ”Och eld gick ut från Jehova och förtärde de tvåhundrafemtio männen, som hade burit fram rökelse.” — 4 Mos. 1—35, AS.

Israels förste konung, Saul, blev också ledd in i djävulens snara att tillbedja sig själv. Att sätta sin egen vilja över Guds, i uppror mot Hans vilja, och envist gå sin egen väg och följa sin egen håg och böjelse, betyder helt enkelt att göra sig själv till sin avgud. Det innebär att man sätter det skapade framför Skaparen. Saul var en sådan människa och fördenskull förkastade Gud honom. ”Samuel sade: Har Jehova samma behag till brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör Jehovas röst? Nej, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av vädurar. Ty gensträvighet är trolldomssynd, och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan.” — 1 Sam. 15:22—24, AS.

Girighet och vinningslystnad är tecken på själviskhet, ett sätt att förguda sig själv, och fördöms därför i Skriften såsom varande avguderi. ”Låt därför eder kropps lemmar, som äro på jorden, bliva såsom döda vad beträffar otukt, orenhet, sexuell åtrå, skadlig begärelse och vinningslystnad som är avgudadyrkan!’ ”Må otukt och orenhet av alla slag eller girighet [’vinningslystnad’ marg.] icke ens nämnas bland eder, alldeles så som det anstår heliga människor. Ty ni veta detta och inse det själva, att ingen horkarl eller oren människa eller någon som är girig — vilket betyder att vara en avgudadyrkare — har någon arvedel i Kristi och Guds rike.” (Kol. 3:5; Ef. 5:3, 5; NW) Ge akt på denna varning: ”Fly från avgudadyrkan”, i alla dess former, ty ”de som hängiva sig åt sådant skola icke få ärva Guds rike”. — 1 Kor. 10:14; Gal. 5:19—21; 1 Joh. 5:21; NW.

Berättelsen om den onde agagiten Haman ger oss också goda råd. Denne sannskyldige personifikation av djävulen, som levde på 400-talet f. Kr., var en ytterligt fåfäng och inbilsk avgud av eget fabrikat. Han steg till makt och ära och förlorade allt på en enda gång. Den persiske konungens, Ahasveros, alla tjänare ”böjde knä och föllo ned för Haman” — alla utom en, Mordokai, en sann jude, som troget tjänade uteslutande Jehova, den Högste. Men Haman var en övermodig skrävlare av värsta sorten, som skröt för sin hustru och sina vänner om ”sin rikedom och härlighet och om sina många barn och om all den storhet som konungen hade givit honom”. Men detta tillfredsställde inte Haman, eftersom Mordokai fortfarande vägrade att buga sig till jorden, då han gick förbi. Slutligen blev Haman hängd i galgen, som han låtit resa för Mordokai, men den trogne Mordokai blev upphöjd till platsen närmast konungen själv. — Est. kap. 3 t. o. m. 10, AS.

Kristi och apostlarnas exempel

Det exempel som vi bör följa är Kristus Jesus. Vid början av hans förkunnaregärning ”tog djävulen honom med sig till ett ovanligt högt berg, och visade honom all världens riken och deras härlighet, och han sade till honom: ’Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och utför en handling av tillbedjan inför mig.’ Då sade Jesus till honom: ’Gå bort, Satan! Ty det skrivet: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är honom allena du skall ägna helig tjänst.” ’ ” — Matt. 4:8—10, NW.

Jesus var inte vinningslysten i sin föremänskliga tillvaro såsom Logos, ty ”fastän han var till i Guds gestalt, tänkte han alls icke på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bliva jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” (Fil. 2:6—8, NW) ”Lydig” vid alla tillfällen! I motsats till djävulen, Kora, Saul och andra upprorsmän var Jesus inte självrådig; till Jehova sade han: ”Icke såsom jag vill, utan såsom du vill.” (Ps. 40:7, 8; Matt. 26:39, 42, 44; Joh. 4:34; 5:30; 6:38) Jesus var inte lysten efter makt, ställning i samhället eller inflytande. Han vägrade att bli en av människor vald konung; och när hans Faders bestämda tid var inne för att han skulle erbjuda sig som Jehovas konung, gjorde han det med den största ödmjukhet och undergivenhet. (Joh. 6:15; Sak. 9:9, LXX; Matt. 21:4, 5) Då somliga försökte visa Jesus ära och vördnad genom att kalla honom ”god”, tillrättavisade han dem och påpekade att sådana benämningar tillkom endast Gud. — Luk. 18:18, 19.

Jesus undervisade också sina lärjungar om att de skulle undvika att upphöja sig själva eller andra skapelser. ”Låt icke kalla eder ’rabbi’ [’Ers Högvördighet; Ers Excellens’], ty en är eder lärare, medan ni alla äro bröder. Ytterligare, kalla ingen eder fader på jorden, ty en är eder Fader, Han som är i himmelen. Låt icke heller kalla eder ’ledare’, ty en är eder Ledare, Kristus. Men den störste bland eder skall vara eder tjänare. Vemhelst som upphöjer sig skall bliva förödmjukad, och vemhelst som ödmjukar sig skall bliva upphöjd.” (Matt. 23:8—12, NW) Vi finner alltså, att Jesus gav genljud åt de sannfärdiga ord som Elihu uttalade: ”Må jag icke hava anseende till personen; ej heller giva smickrande titlar åt någon. Nej, jag kan icke giva smickrande titlar åt någon; huru snabbt kunde eljest min Skapare rycka mig bort.” — Job 32:21, 22, AS.

Något senare hade aposteln Petrus förmånen att vara den förste som förkunnade Rikets budskap för hedningarna, men han tog sig inte själv någon ära härav; inte heller tillät han att man tillbad honom. ”Då Petrus kom in, gick Kornelius emot honom, föll ned för hans fötter och betygade honom sin vördnad. Men Petrus reste honom upp och sade: ’Stig upp; jag är också en människa.’ ” — Apg. 10:25, 26, NW.

Återigen läser vi om hur Paulus och Barnabas botade en lam man ur den hedniska befolkningen i Lystra och hur folkskarorna då genast ropade: ”Gudarna hava blivit såsom människor och hava kommit ned till oss!” De kallade Paulus ”Hermes” [”Mercurius”] och Barnabas ”Zevs” [”Jupiter”], och de skulle ha slaktat tjurar som offer åt Paulus och Barnabas, om inte dessa hade protesterat så våldsamt: ”Män, varför göra ni detta? Vi äro också människor, skapelser som äro lika skröpliga som ni, och vi förkunna de goda nyheterna för eder, för att ni skola vända eder från dessa fåfängliga ting till den levande Guden, som har gjort himmelen och jorden och havet och allt som är i dem.” (Apg. 14:8—15, NW) Paulus och Barnabas bevarade i färskt minne vad som nyss hade hänt den ogudaktige gamle Herodes; ty, under det denne skrävlare höll ett offentligt tal, ”började det församlade folket ropa: ’En guds röst, och icke en människas!’ I detsamma slog honom Jehovas ängel, därför att han icke gav Gud äran; och han blev uppäten av maskar och utandades.” — Apg. 12:22, 23, NW.

Teokratien håller sig ren från avgudadyrkan

Kristenheten är full av all slags skapelsedyrkan. Likt forna tiders fariséer, som eftertraktade att vara de förnämsta i folkets ögon, har vår tids prästerskap handlat genom sin klädsel och sitt uppträdande. Då de traktar efter anhängare och människors bifall, har de givit upphov till hundratals sekter eller samfund, och genom att sätta människors bud och stadgar i stället för bibeln förmår de lättrogna människor att tillbedja ett stort antal avgudar. De har kanoniserat en mängd döda människor och kallar dem ”helgon”, förklarar att en människa är ”Guds moder”, och så beder folk till dessa. Sådana ledare som Luther, Wesley, Calvin m. fl. hålles heliga, och deras namn inristas på monument, plaketter och gravstenar till deras åminnelse. ”Inskränkta i sin tankegång”, har de ”utbytt Guds sanning mot lögnen och vördade och ägnade dyrkan åt skapelsen i stället för åt Honom som skapade.” — Ps. 96:5; Matt. 23:2—7; 2 Petr. 2:1; Rom. 1:21—25, NW.

Men all sådan demonisk dyrkan är helt och hållet främmande för den rena teokratiska organisationen. Bland de kristna får det inte vara splittringar och sekter, så att den ene säger att han hör till Apollos, en annan att han hör till Kefa, en annan till Paulus, och åter en annan till den här eller den där. Kristus är inte delad, och det är inte heller Guds organisation. ”Må ingen skryta med människor.” (1 Kor. 1:10—13; 3:3, 4, 21—23, NW) Det är inte ens rätt att tillbedja änglar, och då i forna tider män, som var invigda åt Gud, försökte göra det, fick de tillsägelsen: ”Akta dig! Gör icke så! Jag är bara en slav jämsides med dig och dina bröder ... Tillbed Gud.” De änglar som uppenbarade sig för Jakob och för Simsons föräldrar ville inte heller låta dessa tillbedja dem. — Upp. 19:10; 22:8, 9; NW; 1 Mos. 32:29; Dom. 13:15—18.

En mild men försåtlig form av avgudadyrkan, som vi måste vara på vår vakt emot, är den vana som somliga har att applådera särskilt kraftigt, då deras älsklingstalare eller någon av de mer bemärkta tjänarna inom Herrens organisation talar vid en sammankomst. Bara det att denne kommer fram på plattformen ger ibland orsak till handklappningar. Om han så håller ett klent tal men får väldiga bifallsyttringar, medan en inte så välkänd talare håller ett utomordentligt tal men får mycket ringa bifall, är det inte ett steg i riktning mot skapelsedyrkan? Om applåderna avser det som säges och inte den som säger det, då går äran till budskapets upphovsman, Jehova Gud; och det är så det skall vara.

Ja, människor är danade så att de önskar tillbedja något, och varför skulle de då inte tillbedja honom ”som har skapat himmel och jord och hav”, Jehova Gud? Fruktan och vördnad för skapelser leder in i en snara, men ”Jehovas fruktan är vishetens begynnelse”. (Upp. 14:7; Ords. 29:25; Ps. 111:10, AS) Därför bör skapelser inte vara visa i sina egna ögon. De bör inte ”mäta sig med sig själva” eller ”jämföra sig med sig själva”. Ty ”om någon inbillar sig att han är någonting, så bedrager han sig, ty han är ingenting”. Om därför någon vill berömma sig, ”må han berömma sig i Jehova”, ty, i sanning, ”icke den som anbefaller sig själv blir godkänd, utan den människa som Jehova anbefaller”. (Ords. 3:7; Rom. 12:16; Gal. 6:3, Mo; 2 Kor. 10:12, 17, 18, NW) Alltså bör visa, mäktiga eller rika människor inte sola sig i sin egen vishet, makt eller rikedom. I stället bör ”den som vill berömma sig, berömma sig av att han har förstånd och känner mig, att jag är Jehova”. — Jer. 9:23, 24, AS.