Helgelsens vidmakthållande

”Ty detta är vad Gud vill, edert helgande, ... att var och en av eder skall veta, hur han skall få välde över sitt eget kärl i helgelse och ära.” — 1 Tess. 4:3, 4, NW.

1. Hur dyrbart är Guds ord?

JEHOVAS ord kommer ned till oss i den bok som vi kallar bibeln och som består av många mindre böcker, alla inspirerade av den store Författare som har brukat trogna mänskliga skrivare till att på detta sätt ge till känna, vad han tänker om de saker och ting som bibeln avhandlar, hur han betraktar dem. Detta Guds ord är beprövat och är som luttrad malm: det är obemängt. (Ords. 30:5, 1878) Århundradena igenom har det blivit bevarat, så att det nu står strålande och rent mitt i en fördärvad tingens ordning, som är stadd i upplösning. Då detta ords stora Källa är fullständig, rättfärdig och helig, är ordet tillräckligt, och ingenting behöver eller bör läggas till eller tas ifrån det. (5 Mos. 4:2; Upp. 22:18, 19) Det är alldeles otvivelaktigt att människor som älskar rättfärdigheten och allt som den innebär måste vända sig till detta Guds heliga ord, därför att man endast där kan finna vägledning i rättskaffenhet och oförvitlighet. Så rent, heligt och dyrbart är det, och så sköna är dess beståndsdelar, att det lägliga och lämpliga ordet jämförs med gyllene äpplen i en ram eller infattning av silver. ”Gyllene äpplen i silverskålar äro ord, som talas i rättan tid.” ”Likt äpplen av guld i en infattning av snidat silver är ett ord som talas på lämpligt sätt.” ”Gyllene frukt i mönstrade silverkorgar är ett ord, som talas vid ett passande tillfälle.” — Ords. 25:11, 1917; AT; Ro.

2. Vilken sanning finner vi bland Guds ords innehåll, och vilka olika inställningar därtill finns det bland människorna?

² Om också ett högt skattat prydnadsföremål eller kärl är av rent guld eller silver, kan det, om det fattas av orena eller vårdslösa händer, bli grovt missbrukat, vändas upp och ned och tömmas på sitt dyrbara innehåll. Så har det skett med Guds sanningsord, som ogudaktiga människor har handskats illa med. Bland det sköna och livsviktiga innehållet i bibeln finner vi sanningen om helgelsen, och dock, hur mycket begrepp och hur mycken insikt beträffande helgelsen har människorna ens i den så kallade kristna världen i våra dagar? Skenheligheten känner de, med allt det avskyvärda den innebär. Skenhelighet, skrymtaktighet stryker billig polityr över hela det gamla världssystemet i ett fåfängt försök att dölja ruttenheten under varje del av den gamla tingens ordning. Därför att de ledare som påverkar allmänhetens tänkesätt, i synnerhet de religiösa lärarna i hela kristenheten, oförtrutet bemödar sig om att rättfärdiga sitt ogudaktiga handlingssätt genom att felaktigt tillämpa skriftställen, har de berövat människorna insikten om vad äkta helgelse är, sådan den framställs i Guds ord. Katolska, protestantiska, judiska och andra religionsförkunnare ger i allmänhet näring åt massornas njutnings- och nöjeslystnad, och själva fortsätter de med för Gud vanärande sedvänjor, vilket allt har till följd att mänsklighetens känsla för tingens värde snedvrids i sådan grad, att den människa som uppriktigt sörjer över dessa förhållanden, vilka är en styggelse för Gud, i sanning utgör ett undantag. (Hes. 9: 4) Och likväl finns det många sådana undantag, människor med ärliga hjärtan, som verkligen älskar rättfärdighet. Dessa kan med förvissning veta, att trots skrymtaktig skenhelighet som utövas i Guds namn är sann helgelse, nu som alltid, den visa kurs som de kristna bör följa. Må de hålla sin uppmärksamhet fäst vid den store Upphovsmannens helighet, vid hans sanningsords helighet och vid heligheten hos dess oförstörbara läror.

3. Tala om i vilket förhållande aposteln Paulus stod till församlingen i Tessalonika och hur han uppmuntrade dem och oss med avseende på helgelsen.

³ Det var troligen omkring år 49 eller 50 e. Kr. som aposteln Paulus, medan han var ute på sin andra predikoresa, grundade den kristna församlingen i Tessalonika. Dessa kristna fick från början utstå svår religiös förföljelse på grund av sin tro. Deras uthärdande var en glädje för deras äldre broder, Paulus, och när han skrev till dem, lovordade han dem för deras tro och uppmuntrade dem med stort eftertryck till att vidmakthålla sin helgelse och fortsätta på den rättfärdighetens väg som de hade beträtt. Det var gott att Paulus skrev till dem som han gjorde i 1 Tessalonikerna, och om de kristna i våra dagar blott vill ge dessa Paulus’ ord lov att vara dem till hjälp, kan de som älskar Jehova Gud nu få bistånd därigenom till att hålla sin helgelse vid makt.

4. Vad är ursprunget till de kristnas helgelse?

⁴ Den kristna församlingens helgelse hade inte sitt ursprung hos aposteln Paulus. Den som ger upphov åt den och sörjer för den är Jehova Gud själv. Genom hans Son, Kristus Jesus, möjliggjordes detta förhållande till Gud, detta samband med honom, och gjordes tillgängligt, och Jesus själv hänsyftade på helgelsen. Paulus visar, att helgelsen var Jehovas vilja med avseende på lemmarna av Kristi kropp, den smorda kristna församlingen, varav de kristna i Tessalonika var en del.

5. Ge bevis från Skriften beträffande Guds vilja för de kristna.

⁵ I det första av de skriftställen, som vi här ovan citerat, framhåller Paulus, att ”detta är vad Gud vill, edert helgande”. (1 Tess. 4:3, NW) Paulus visar ytterligare, att helgelse är Jehovas vilja beträffande de kristna, när han uttryckte sig på liknande sätt i Hebréerna 10, då han avhandlade Kristi Jesu ämbete och hans prästerliga verk till gagn för sin kropp, sin andliga församling. På Kristus Jesus tillämpar Paulus profetian i Psalm 40:9, där det heter: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.” Paulus uttrycker det så här: ”När han kommer i världen, säger han därför: ... ’ ”Se, jag har kommit (i bokrullen är det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud.” ’ I kraft av nämnda ’vilja’ hava vi blivit helgade, genom att Jesu Kristi kropp blivit offrad en gång för alla.” (Hebr. 10:5, 7, 10, NW) Lika säkert som det var Gud Jehovas vilja som Jesus utförde, lika säkert är det Hans vilja att de kristna skall bli helgade, vad nu än helgelse är för något.

6. Tala om vad denna artikels rubrik innebär, och räkna upp tre saker som kommer att vara till hjälp för oss.

⁶ När vi talar om att vidmakthålla helgelsen, så antyder vi därmed, att helgelsen är någonting som inte automatiskt bibehålles, utan som man beständigt måste vinnlägga sig om. Och så är det också. Vilken uppmuntran i detta hänseende måste det inte ha varit för de tessaloniska kristna att få Paulus’ brev! Deras beslutsamhet i fråga om att fortsätta på den väg som de hade slagit in på, trogna mot sin Gud, måste ha blivit ännu fastare, när de läste: ”Slutligen, bröder, bedja vi eder och förmana eder vid Herren Jesus, att så som ni fingo föreskrift från oss om hur ni böra vandra och behaga Gud, såsom ni i verkligheten vandra, så må ni fortsätta med att göra det mera helt och fullt. ... Ty detta är vad Gud vill, edert helgande, att ni avhålla eder från otukt; att var och en av eder skall veta, hur han skall få välde över sitt eget kärl i helgelse och ära.” (1 Tess. 4:1—4, NW) För att vi skall kunna hålla helgelsen vid makt, behöver vi naturligtvis veta vad den är för något, hur man får den och hur den kan vidmakthållas.

Vad är helgelse?

7. Gör en början till att definiera begreppet ”helgelse”, och visa helgelsens berättigande och den kontrast som den understryker.

⁷ Helgelse innebär att vara i överensstämmelse med Jehova Gud, som aldrig gör avsteg från sin helighet och rättfärdighet, aldrig förändras. Jehovas rättfärdighet gör det fullständigt rätt och tillbörligt för hans skapelser att hängiva sig åt honom. I själva verket föregås helgelsen av det personliga överlämnandet åt att göra Guds vilja, och detta steg å individens sida, såväl som hans efterföljande handlingssätt i harmoni därmed, har sin grund i hans tillbedjan av Jehova Gud. Detta understryker förvisso den ytterliga kontrasten mellan Jehovas moraliskhet i varje avseende och den nuvarande civilisationens omoraliskhet i varje avseende. Denna Guds helighet dikterar hans handlingar och driver hans skapelser till rättfärdiga handlingar i lydnad för honom och i tillbedjan av honom, och därför är de ord på sin plats, som han uttalade till Israel, vilket då redan var i ett lagförbund med honom: ”Jag är Jehova, eder Gud; helgen eder därför och varen heliga, ty jag är helig; icke heller skolen I besudla eder. ... Ty jag är Jehova, som förde eder upp ur Egyptens land för att vara eder Gud. I skolen därför vara heliga, ty jag är helig.” — 3 Mos. 11:44, 45, AS.

8. Vilken tillämpning på den kristna församlingens medlemmar har 3 Moseboken 11:44, 45?

⁸ Denna helgelse på grund av Jehovas helighet slutade inte med Israels nation. Tvärtom utsträcktes den i princip till den kristna församlingen av Kristi Jesu smorda efterföljare med ännu mera eggande kraft, så att aposteln Petrus både tillämpade den i sitt liv och predikade den. När Petrus gjorde detta, framhöll han för andra kristna nödvändigheten för dem att vidmakthålla sin helgelse. Han sade: ”Samla därför eder sinnesstyrka till verksamhet, bevara eder jämvikt fullständigt och sätt edert hopp till den oförtjänta godhet som skall komma eder till del vid Jesu Kristi uppenbarelse. Såsom lydiga barn må ni sluta upp med att låta eder gestaltas i överensstämmelse med de begärelser som ni förut hyste i eder okunnighet, utan i överensstämmelse med den helige som kallade eder må ni också själva bliva heliga i allt edert uppförande, emedan det är skrivet: ’Ni måste vara heliga, emedan jag är helig.’ ” — 1 Petr. 1:13—16, NW.

9. Hur utgjorde Israel ett varnande exempel?

⁹ Som nation misslyckades Israel i att vidmakthålla sin helgelse och förlorade därför Guds godkännande och välsignelse. De kristna måste taga varning därav. — 1 Kor. 10:6—11.

10. Fortsätt med den kraftfulla förklaringen av ”helgelsens” innebörd.

¹⁰ Ordet ”helga” betyder att göra helig, att avskilja för ett heligt ämbete. Detta är en allmänt erkänd definition av detta ord, som också har betydelsen göra fri från synd, rena från moraliskt fördärv. Det är förvisso ett kraftigt och innehållsmättat ord.

Är helgelsen verklig, möjlig?

11. Är helgelsen en verklighet, och vad är orsaken till ditt svar?

¹¹ Vad skall vi säga? Är helgelsen för kristna män och kvinnor på jorden nu verklig, eller är den bara ett talesätt, som religiösa organisationer införlivar med sina läror, sin förkunnelse, men som inte har någon motsvarighet i verkligheten och inte har någon praktisk tillämpning? Helgelsen är verklig, alldeles som Jehova Gud är en verklighet och är helig. Om vi tror det enkla och klara uttalandet från Guds ord, som vi förut har anfört, så vet vi att Jehovas helighet är något verkligt, det är ingenting bedrägligt eller låtsat i den. Guds Son, Kristus Jesus, framställde inte saker och ting i falsk dager, när han kort före sin död sade i bön till sin himmelske Fader: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har givit mig ut ur världen. ... Jag framställer en begäran beträffande dem; jag framställer en begäran, icke beträffande världen, utan beträffande dem som du har givit mig. ... Helige Fader, vaka över dem av hänsyn för ditt eget namn, som du har givit mig, på det att de må vara ett, alldeles såsom vi äro. ... Jag har givit ditt ord åt dem; men världen har hatat dem, emedan de icke äro någon del av världen, alldeles såsom jag icke är någon del av världen. ... Helga dem förmedelst sanningen; ditt ord är sanning. ... Och jag helgar mig för deras skull, för att de också må bliva helgade förmedelst sanning.” — Joh. 17: 6—19, NW.

12. Vilken kontrast ställs i bjärt ljus genom den situation Jesus befann sig i, när han uttalade orden i Johannes 17:6—19?

¹² Hur tarvlig är inte skenhelighetens falska religiösa polityr bredvid Mästarens sunda, äkta ord, talade ur ett fullt hjärta av en som stod ansikte mot ansikte med döden på en tortyrpåle! Lika säkert som det är att Jesus levde och dog på grund av sin tillbedjan av Jehova Gud, precis lika säker och viss till sin realitet är hans egen helgelse, som han här talade om, och likaså hans medförbundnas, hans kropps lemmars, helgelse, som han här också häntydde på.

13. Vad visade Paulus och Petrus, att helgelsen är?

¹³ Den var verklig för tessalonikerna, enligt Paulus, ty till dem sade han: ”Såsom ni i verkligheten vandra, så må ni fortsätta med att göra det mera helt och fullt.” (1 Tess. 4:1, NW) Och när Petrus gav oss sin här förut återgivna förmaning att vara heliga, vilseledde han oss inte beträffande helgelsens verklighet. Vad det här gäller att förstå är alltså att helgelsen är faktisk, inte en tom fras som bara behöver uttalas, utan ett praktiskt kristligt levnadssätt, Guds vilja för sitt folk och en realitet.

14. Angiv de förhållanden som hör samman med ofullkomliga människor och vilken fråga de ger anledning till.

¹⁴ Men i all uppriktighet kanske någon menar så här: Vi är svaga och ofullkomliga varelser, och vi är syndiga på grund av arv, så att även om helgelsen är Guds vilja för de kristna och vi till och med förutsätter att den är något verkligt i hans ögon, hur är det möjligt för oss att bli helgade, heliga, rättfärdigheten hängivna eller avskilda för en helig tjänst? Med stöd i Skriften svarar vi på detta, att helgelse är möjlig att uppnå.

15, 16. Avhandla möjligheten till helgelse, sådan den ter sig från Jehovas och Kristi Jesu synpunkt och sådan den tedde sig för församlingen i Rom.

¹⁵ Det finns ingen som bättre känner de mänskliga skröpligheter vi är behäftade med än Jehova Gud själv. Kristus Jesus var och är väl medveten om vårt tillstånd, han inser till och med i högre grad än vi själva, vad som är orsaken till det och vad botemedlet är, och likväl har han uttalat de här förut citerade orden, som ger förvissning och tillförsikt. Vidare skrev aposteln Paulus till en annan församling om helgelse, och denna församling bestod både av judar och av ickejudar och befann sig i vad som förmodligen var den mest fördärvade och sedeslösa staden på jorden på den tiden: den hedniska staden Rom, huvudstaden i det hedniska romerska imperiet. Rom har blivit liknat vid en kloakbrunn, vari allt ruttet och förskämt i det vidsträckta romerska imperiet tömdes. Naturligtvis har den onda gamla tingens ordning inte förbättrats sedan dessa det forntida Roms dagar. Den har blivit värre, och den är mera fördärvad i denna tid med sin polityr av falsk kristendom, men liksom Guds föranstaltningar för sina tillbedjare var effektiva i den tidiga romerska församlingens dagar, så är de också fullständigt effektiva nu. Lägg därför märke till den omtanke som aposteln Paulus visade om sina bröder i Rom med hänsyn till deras svårigheter och svagheter, och vet att samma omtanke som Paulus här gav uttryck åt, den visar Jehova genom Kristus Jesus till gagn för sitt folk nu:

¹⁶ ”Låt därför icke synden fortfara att härska som konung i edra dödliga kroppar, så att ni skulle lyda deras begärelser. Fortsätt icke heller med att frambära edra lemmar åt synden som orättfärdighetens vapen, utan frambär eder själva åt Gud som rättfärdighetens vapen. Ty synden får icke vara husbonde över eder, eftersom ni icke äro under lag, utan under oförtjänt godhet. Vad följer härav? Skola vi begå en synd, därför att vi icke äro under lag utan under oförtjänt godhet? Aldrig må detta ske! Veta ni icke, att om ni fortsätta med att framställa eder såsom slavar åt någon till att lyda honom, så äro ni slavar åt honom, därför att ni lyda honom, vare sig åt synden med död i sikte eller åt lydnaden med rättfärdighet i sikte? Men Gud vare tack för att ni voro syndens slavar men blevo av hjärtat lydiga den form av undervisning, åt vilken ni blevo överlämnade. Ja, eftersom ni gjordes fria från synden, blevo ni rättfärdighetens slavar. Jag talar med mänskliga uttryckssätt på grund av edert kötts svaghet. Ty alldeles som ni framburo edra lemmar såsom slavar åt orenheten och laglösheten med laglöshet i sikte, må ni nu likaså frambära edra lemmar som slavar åt rättfärdigheten med helighet i sikte.” — Rom. 6:12—20, NW.

17. Vilken förändring i individernas liv inbegrips i begreppet ”helgelse”, och förblir denna helgelse automatiskt de kristnas tillhörighet?

¹⁷ För de kristna i Rom då för tiden såväl som för dem i Tessalonika och för smorda kristna nu i vår tid, år 1954, har helgelsen den betydelsen, att de har förändrat sitt liv och att varje individ ibland dem har vänt sig bort ifrån ett laglöst handlingssätt till det som är lagligt och tillåtet inför den store laggivaren, Jehova Gud. Denna helgelse är givetvis någonting som måste eftersträvas och vidmakthållas. Den förblir inte automatiskt en människas tillhörighet, ty den innebär en förändring i en individs liv, en förändring som han åvägabringar sedan han har överlämnat sig åt att tjäna den Högste och vari han måste framhärda och mogna. Denna förändring i individens liv betyder att han fullgör sitt överlämnande åt den rättfärdige Guden och därför åt hans rättfärdiga sak. Vilken sak på jorden är rättfärdig: en nationell sak, en politisk sak? Vilken sak är fri från varje besmittelse med orenhet och korruption? Vilken stridsfråga är värd en hängiven insats från förnuftsbegåvade skapelsers sida? Det tillbörliga avgörandet av frågan om vem som är Gud, om överhögheten, om ren tillbedjan, den enda rättfärdiga saken och det enda heliga företaget är Gud Jehovas sak. Denna fråga om Jehovas överhöghet förmår dem som tillbeder honom att förfäkta hans egenskap av Gud genom att rikta människors uppmärksamhet på de fakta som hör samman med hans förhållande till sina skapelser och som hör samman med hans uppenbarade ord, bibeln.

18. Finner Jehova bland denna gamla världs religioner någon som kämpar för hans sak?

¹⁸ Har Jehova bland denna gamla världs religioner någon som kämpar för hans sak? Nämn någon! Det finns ingen. En illustration av detta finner vi i det som en framträdande talesman för protestantismen skriver. I sin nyligen utkomna bok, Preaching in a Revolutionary Age (Att predika i en revolutionär tidsålder), hänvisar denne författare, som är biskop, till vad åter en annan tidigare skrivit och omtalat om en far och hans son i kyrkan. Biskopen berättar: ”Den gamle kyrkoherden läste ur Gamla testamentet, och pojken fick höra om den förskräcklige Guden, som sände plågor över folket och skapade giftiga ormar till att angripa dem. När fadern den kvällen gick igenom pojkens sovrum, ropade pojken på honom, slog sina armar om faderns hals, drog honom tätt intill sig och sade: ’Far, du hatar Jehova, och det gör jag med. Jag avskyr honom, den gemene tyrannen.’ ” Lägg nu märke till författarens kommentar till denna anekdot, och döm själv om han försvarade bibelns Gud och Skriftens berättelser om de handlingar, genom vilka Gud hävdade sitt ord och sitt namn i forna tider: ”Vi har för länge sedan förkastat uppfattningen om en försoning som är historiskt förbunden med tanken på en avskyvärd gudom. Vi kan inte tänka oss Gud som en vred, förfärlig, hämnande varelse, vilken på grund av Adams synd måste — likt Shylock [i Shakespeares drama] — få sitt pund kött. Inte att undra på att den ärlige pojken i rättmätig motvilja kunde säga: ’Den gemene tyrannen.’ ”

19. Vilka är de enda som förfäktar Jehovas sak?

¹⁹ Det är skamligt av en som tar Kristi namn, hans som konsekvent var en förkämpe för Jehova, att söka rättfärdiga den slutsats som ett stackars vilselett barn kommit till, att Jehova Gud är en ”gemen tyrann”. Denna situation är emellertid inte ny. Vilka på jorden har, från Jesu tid och till nu, trätt upp för de hebreiska skrifternas Gud, förkunnat hans överhöghet, givit honom kärlek och hängivenhet och uppmanat sina medmänniskor att göra detsamma? Vilka handlar på detta sätt för att främja Gud Jehovas sak i denna tid? De människor, och endast de, som efter moget övervägande, med förståelse och kärlek, förändrar sitt liv, så att själva deras lemmar frambärs som ”slavar åt rättfärdigheten med helighet i sikte”. Detta är att tjäna den helige Gudens heliga sak. Helgelsen inbegriper att man på detta sätt till Jehova frambär sina åt honom överlämnade lemmar för att uppnå helighet. Denna helighet är någonting verkligt, och den är möjlig att uppnå och att vidmakthålla.

Hur får man den?

20. Från vem kommer helgelsen?

²⁰ I överensstämmelse med andra texter visar de skriftställen som vi här ovan har betraktat, att helgelsen är från Jehova Gud. Det är han som förmedelst sitt sanningsord drar människor till sig genom Kristus, på så sätt att hans egen rättfärdighet verkar tilldragande på dem. Det är han som genom föranstaltningen om Kristi lösen har gjort det möjligt för ofullkomliga människor att komma i ett tillstånd av försoning med Gud, i det att de blir förklarade rättfärdiga genom Jesu offers förtjänst och sin tro därpå. ”Men det är tack vare honom [Gud] som ni äro i förening med Kristus Jesus, vilken för oss har blivit vishet från Gud, också rättfärdighet och helgelse och frigörelse genom lösen.” (1 Kor. 1:30, NW) Jehova Gud är den som de troende överlämnar sig åt, och så är det också i sanning från Jehova som helgelsen kommer. Jesus angav detta genom att säga: ”Säga ni då till mig, som Fadern helgade och sände ut i världen: ’Du hädar’, därför att jag sade att jag är Guds Son?” — Joh. 10:36, NW.

21. Vilken uppgift har sanningen i förbindelse med helgelsen?

²¹ När vi begrundar genom vilket medel vi kan vinna helgelse, tänker vi också genast på Jesu ord, som visar att sanningen är detta medel, de ord som han yttrade till sin himmelske Fader: ”Helga dem förmedelst sanningen; ditt ord är sanning.” (Joh. 17:17, NW) Guds uppenbarade ord är alltså av väsentlig betydelse för det rättfärdiga förlopp eller skeende, som kallas helgelse. Då Jehova har helgat de åt honom överlämnade medlemmarna av den kristna församlingen av Kristi kropp genom att ge dem kallelsen till det himmelska riket och smörjer dem med sin ande, avskiljer han dem också verkligen för sin heliga tjänst, i det han inviger dem, och han vägleder dem genom sitt sanningsord. Ja visst, men hur kommer sanningen först människor till del i deras individuella liv? Det är alldeles säkert att Jehova Gud inte kommer ned och sätter sig hos dem och undervisar dem i sitt ord. Inte heller gör Kristus Jesus det, ty han är den himmelske konungen. När aposteln Paulus för andra gången skriver till tessalonikernas församling, visar han hur sanningen, som helgar, kommer till människorna, ty han erinrar om hur den kom till dem i Tessalonika och säger: ”Gud ... utvalde [från begynnelsen] eder till frälsning genom att helga eder med ande och genom eder tro på sanningen. Just till denna bestämmelse kallade han eder genom de goda nyheter som vi förkunna. ... Alltså, bröder, stå fasta.” — 2 Tess. 2:13—15, NW.

22. Visa den plats som de kristnas tjänst intar i förbindelse med helgelsen.

²² Skall vi förstå det så, att det var genom att Paulus förkunnade de goda nyheterna för tessalonikerna som Guds sanningsord kom till dem, vilket de höll för sant och vilket de satte tro till, och att detta resulterade i att de blev utvalda av Gud till frälsning genom helgelse? Ja, just det! Så har det varit under hela den kristna eran, och så är det i våra dagar, att människor träder in i detta välsignade förhållande till sin Gud, detta förhållande av helgelse eller hängivenhet för honom, på grund av att andra kristna förkunnare, som varit före dem, har kommit till dem med budskapet från Guds ord och har predikat denna bibelns sanning för dem, och de har hört och givit gensvar. ”Att jag skulle vara en Kristi Jesu tjänare i offentligt värv för nationerna och ägna mig åt Guds goda nyheters heliga verk, på det att offret, det vill säga dessa nationer, må bevisa sig vara godtagbart, i det att det har blivit helgat genom helig ande.” — Rom 15:16, NW.

23. Beskriv hur det i våra dagar förhåller sig med ”äldre” och ”yngre” andliga bröder.

²³ Andligen talat var Paulus deras äldre broder, och de var hans yngre bröder i Tessalonika, därför att de hade fått detta Guds ords budskap från honom. Detta kristna mönster har inte förändrats. Det är detsamma i dag. Sedan Riket föddes år 1914 och Herren kom till sitt tempel för att hålla dom år 1918 och sedan det aktiva förkunnandet överallt på jorden av budskapet om Guds närvarande rike började år 1920, har antalet av dem som tillbeder Jehova ständigt stigit, till dess det i denna dag finns hundratusentals människor i 143 olika länder och områden, hos vilka i andligt avseende ”äldre” förkunnares predikan har funnit genklang, alldeles som aposteln Paulus’ predikan fann genklang hos tessalonikerna. Det finns förkunnare som har förfäktat Jehovas sak i många år och som ännu i dag är aktiva i Guds tjänst. Några av dem som var förkunnare av de goda nyheterna redan innan Riket föddes år 1914 är ännu i farten. Många av dem har varit med i den nuvarande kristliga verksamheten för bibelundervisning under hela den nuvarande ständigt tilltagande blomstring, vilken daterar sig från 1919. Dessa Guds trogna tjänare har utfört mycket predi koarbete, och allteftersom åren gått har andra slutit sig till dem, och så har verket tillväxt. På jorden finns det nu omkring 20.000 personer som vittnar om att de hör till de återstående eller kvarlevan av Guds helgade ”Kristi kropp”, vilket framgår av det antal som tog del av emblemen vid Åminnelsen år 1954.

24. I vad urskiljer vi vår ”äldre broder”?

²⁴ De av oss, som mera nyligen har fått våra ögon öppnade genom bibelns sanning till att se Jehovas under, ser i dessa äldre bröder förkunnare som till oss står i ett liknande förhållande som det, vari aposteln Paulus stod till församlingen i Tessalonika. Vidare, och det är av större betydelse, ser vi i den smorda kvarlevans organisation en kärleksfull äldre broder, och om vi nu är Gud hängivna, så vet vi, att orsaken till att vi har blivit utvalda till frälsning, då vi ju har tro på sanningen, är att denne ”äldre broder” har predikat de goda nyheterna för oss. Främst av allt inser vi emellertid alla den tjänst till gagn för oss som förut utförts och nu utförs av vår i sanning äldste broder, Kristus Jesus. Detta erkänner vi med glädje och ger all tacksägelsen och lovprisningen åt Jehova Gud genom Jesus Kristus.

Ty ”vemhelst som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst”. Hur skola de emellertid kunna åkalla den, som de icke hava satt tro till? Och hur skola de kunna sätta tro till den, som de icke hava hört något om? Och hur skola de kunna höra utan någon som predikar? — Rom. 10:13, 14, NW.