Må alla ”stå fasta”!
”Följaktligen, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och min krona, stå fasta på detta sätt i Herren, ni älskade.” — Fil. 4:1, NW.
1. Citera eller läs igen 2 Tessalonikerna 2:13—15, och visa hur vi med rätta kan betrakta detta skriftställe.
NÄR vi yngre av Herrens andra får läser ett sådant ställe som 2 Tessalonikerna 2:13—15, är det som om vår store ”äldste broder”, Kristus Jesus, genom Jehovas ”trogne och omdömesgille slav”-klass talade till oss och sade till oss, att på grund av de goda nyheter som denna klass har predikat för oss har vi möjlighet till frälsning, och vi är tacksamma för den förmaning att ”stå fasta”, som Jehova ger oss genom denna kanal, detta förmedlande redskap.
2. Vari finner vi ett bevis för att helgelsen kan vidmakthållas?
2 Att det under de fyrtio år som gått sedan det himmelska rikets födelse har här på jorden funnits fasta, sunda, trogna medlemmar av den ”lilla hjorden” av helgade kristna och också medlemmar av den skara som utgör Herrens andra får, medlemmar som varit länge i tjänsten, det bevisar, inte endast att helgelsen är Jehovas vilja för de kristna, utan också att den är någonting som kan vidmakthållas år efter år. Helgelsen bevisas vara både verklig och möjlig. De av Jehovas tjänare, som inser sig höra till Kristi kropps lemmar eller den helgade församlingen, tackar Gud i ödmjukhet inför honom för de privilegier de har haft och nu har, och de vet att de också måste fortfara att stå fasta och framhärda i sin helgelse, i det de håller fast vid den med en bulldoggs envishet. De söker inte tillfälle att dra sig tillbaka från tjänsten, tänker inte på att vika av från vägen, vilket skulle vara oförenligt med deras smörjelse. Deras steg framåt mot sin himmelska segerlön har fört dem alltför långt på vägen för att de ens skulle tänka på att vika av från den nu i denna sena tid. Det Rikets välstånd, som nu är för handen och som ytterligare skall komma, anger inte för dem att några bör låta sina händer sjunka och sakta farten eller slå sig till ro och söka personligt nöje, utan det eggar dem i stället till att skynda vidare, alldeles som Paulus själv sade: ”Bröder, jag anser mig icke ännu hava gripit tag i det, men en sak är säker i förbindelse därmed: Förgätande det som är bakom och sträckande mig mot det som ligger framför, jagar jag hän emot målet, efter den segerlön som tillhör kallelsen där ovan och som Gud räcker fram i Kristus Jesus. Vad oss angår, är vårt medborgarskap i himlarna, varifrån vi också ivrigt vänta en frälsare, Herren Jesus Kristus, som skall så omgestalta vår förnedrade kropp, att den likdanas med hans härliga kropp — enligt den makts verkan som han besitter, nämligen att underlägga sig allt. Följaktligen, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och min krona, stå fasta på detta sätt i Herren, ni älskade.” (Fil. 3:13, 14, 20, 21; 4:1; NW) Den till åren komna församlingen, som inbegriper de ”återstående” eller den ”omdömesgille slaven” och dess medlemmar, har längtat efter den tillväxt som de nu ser, och då de nu ser den, känner de stor glädje.
3. Förklara förhållandet mellan aposteln Paulus och församlingen i Filippi, och påvisa ett parallellt förhållande i våra dagar.
3 Liksom det var Paulus’ privilegium att vara den förste som predikade för tessalonikerna, så synes han också ha varit först i fråga om att förkunna de goda nyheterna för filipperna, innan han skrev de ord vi här nyss återgivit. Det var ett starkt band av kärlek som existerade mellan Paulus och församlingen i Filippi. Sedan denna församling grundats, besökte Paulus den två gånger och styrkte dess medlemmar i tron. Han skrev till dem det brev som är upptaget bland de kristna grekiska skrifterna såsom Paulus’ brev ”till filipperna”, och filipperna gav både andlig hjälp och materiellt bistånd åt Paulus. Förvisso tillfredsställde de hans längtan. De var hans glädje. Om vi talar både å den gamla organisationens vägnar och å deras, som är äldre tjänare i Guds verk i denna tid, kan vi säga: Ni som mera nyligen har kommit in i sanningen och i Jehovas tjänst, ni som hör till Herrens andra får och bidrar till att öka både deras antal och deras aktivitet som utgör detta den nya världens samhälle, ni är vår glädje. Vi har längtat efter er. Ni är levande tecken och bevis på att hängivenheten för Jehovas rättfärdiga sak inte är begränsad till en liten handfull människor, utan många är delaktiga därav, också ni, och till er säger vi: ”Stå fasta på detta sätt i Herren, ni älskade.”
4. Framhåll vad som är den nya världens samhälles härlighet och prydnad.
4 Den härlighet som den gamla tingens ordning gör anspråk på är sjaskig och oäkta, därför att den återspeglar det onda hos dess falske gud, Satan, djävulen. Den underbara härligheten hos Jehovas rike går inte att beskriva med våra otillräckliga ord, ty den återspeglar den sanne Gudens, Jehovas, härlighet. I vad det gäller oss här på jorden, såsom medlemmar av och representanter för själva grundstommen av den nya världens samhälle, är vårt gemensamma syfte att tillbedja denne härlige Gud. Jehovas härlighet och skönhet över den jordiska organisationen av Guds tjänare är att finna i dess trogna medlemmar, vilka själva rättar sig efter rättfärdighetens principer, och på detta sätt blir, i någon om också naturligtvis begränsad mån, Guds härlighet återspeglad. När ni får vetskap om Jehovas föranstaltningar, så som dessa beskrivs i hans ord, tar ståndpunkt på hans sida, överlämnar er åt honom och förfäktar hans sak, då är ni denna kristna skaras prydnad. Jehova känner dem som hör honom till, och om ni hör honom till, så känner han er och älskar er. Edra medtjänare på jorden hyser stor aktning för er, och ni som är yngre bröder i Guds tillbedjan och tjänst är i själva verket att likna vid Guds jordiska organisations glädje i denna tid. Ni har ett stort ansvar, en stor förpliktelse att bevara er rena och oförvitliga, att inte gå på den väg där nationerna vandrar, vilka inte känner Gud, ty ”den som visar ringaktning ringaktar alltså icke människor, utan Gud, som ingjuter sin heliga ande i eder”. — 1 Tess. 4:8, NW.
5. Vad säger 1 Tessalonikerna 2:19, 20 till er, som hör till Herrens andra får, och i vilken skuld står ni?
5 När ni förblir trogna mot Jehova, är det som om edra äldre bröder och den ”omdömesgille slaven”, som är äldre än ni, sade till eder: ”Ty vad är vårt hopp eller vår glädje eller vår krona, som vi jubla över — vad, är det icke just ni? — inför vår Herre Jesus vid hans närvaro? Ni äro förvisso vår ära och glädje.” ( 1 Tess. 2:19, 20, NW) Härav följer att ni står i stor skuld, en andlig skuld till Gud och till hans trogna ”sällskap”, som har fört sanningen till er, vilken har funnit genklang hos er och lett er till att slå in på helighetens och frälsningens stig. Betala er skuld i lojalitet och kärleksfull hängivenhet.
6. Nämn i korthet några ytterligare förutsättningar för helgelse.
6 Vi kan säga att helgelse erhålles inte endast från Gud och genom sanningen och därigenom att denna blir predikad för oss, utan också genom att vi överlämnar oss åt Jehova. För lemmarna av Kristi kropp kommer alltså deras helgelse genom förening med Kristus, genom Guds ande, som är över dem, genom deras tro på Jehova och hans ord och tro på Kristus Jesus, genom vilken Jehova har gjort föranstaltning för liv. Såsom det är skrivet: ”Enligt Guds, Faderns, förutvetande, med helgelse genom anden, för det syftet att de skulle vara lydiga och bliva bestänkta med Jesu Kristi blod.” — 1 Petr. 1:2, NW.
7. I paragraf sju framhålles flera punkter beträffande kyrklig skenhelighet. Var god och relatera dem med dina egna ord.
7 Nåväl, när vi nu tänker på alla dessa punkter som har att göra med helgelsen och med hur den erhålles, var finner vi då de prunkande kyrkliga ceremonierna? Ingenstädes. De har ingenting att göra med den helgelse som förkunnas i bibeln. De är mänskliga påfund, som härrör från direkt hedendom och som nutida hedniska gudsdyrkare har utsmyckat enligt sin fantasi för att göra intryck på folket och leda det vilse. Ett av de framträdande bevisen, förutom de bevis som själva bibeln ger, för att den påstådda helgelsen genom den ortodoxa kristenhetens barnsliga ceremonier är falsk och endast bidrar till skrymtaktig skenhelighet finner vi i det förhållandet, att kristenheten är moraliskt dålig, rutten och fördärvad inom alla sina olika grenar, att den smädar Jehova Gud, strider mot honom, inte för honom och hans sak, gör allt för att förfölja dem som försöker lära människorna Guds heliga ords rena principer och är dömd att tillintetgöras av Jehovas förnämste förkämpe, Kristus Jesus, i den nära förestående striden vid Harmageddon. Dess hedniska och falska läror om så kallad helgelse, och därtill också andra läror och sedvänjor, har inte det ringaste stöd i Skriften. Kristenhetens representanter begår en stor orätt mot människosläktet i allmänhet, därför att de för folkets ögon döljer sanningen från Guds ord, bibeln, om sann helighet. Ledarna och folket har gemensamt gjort sig skyldiga till att smäda och vanära Guds namn.
8. Vad måste de göra, som är rättfärdigheten hängivna?
8 När vi begrundar helgelsen, behöver vi inte bli förvirrade eller modfällda av det som den ortodoxa religionen har gjort mot detta gyllene uttryck, som vi finner i Guds ord och som är fullt av mening och innehåll och betecknar någonting för den kristne väsentligt. Du som är rättfärdigheten hängiven har inte råd att ens en minut följa med den gamla världen, denna gamla tingens ordning, och dess normer, dess läror eller dess sedvänjor. Du måste stå ren. Framhärda i din helgelse och ditt hopp om att bli helgad till liv.
Hur kan vi bevara helgelsen?
9. Vilken huvudpunkt framhåller Paulus beträffande självbehärskning?
9 One of the points Paul makes in9 En av de huvudpunkter som Paulus framhåller, när han skriver till tessalonikerna om självbehärskning, är följande: ”Att var och en av eder skall veta, hur han skall få välde över sitt eget kärl i helgelse och ära, icke i lysten sexuell åtrå, sådan som också de nationer hava, vilka icke känna Gud; att ingen går så långt som till att vålla skada och går sin broders rättigheter för nära i denna sak, ty Jehova är en som utkräver straff för alla dessa ting, alldeles såsom vi på förhand sade eder och även gåvo eder ett grundligt vittnesbörd.” (1 Tess. 4:4—6, NW) (Ett liknande bruk av ordet ”kärl” finner vi i Apostlagärningarna 9:15, NW, där Saulus kallas för ett ”utvalt kärl”. 1917 har där ”redskap”.)
10. Hur brukas ordet ”kärl” här, och på vilket sätt är självbehärskning av väsentlig betydelse?
10 Här är det varje enskild kristens kropp som åsyftas med ordet ”kärl”. Det talas om Guds tjänares kropp eller jag som ett redskap som bör brukas av den kristne på det tillbörliga sättet. Detta kräver självbehärskning. Det får pålitlighet till följd, och denna pålitlighet kommer av vår rätta värdesättning av vårt förhållande till Jehova Gud, av den härliga skatt vi har i tjänsten och av den nya världens teokratiska samhälle och vår del däri. Den som bevarar sin helgelse är en pålitlig man eller en pålitlig kvinna. Att helgelsen inte automatiskt vidmakthålles, utan att man ständigt måste vinnlägga sig om den, det framgår av Paulus’ enträgna uppmaning: ”Uppför eder endast på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna om Kristus, på det att jag — vare sig jag kommer och besöker eder eller är frånvarande — må höra om de ting som angå eder, att ni stå fasta i en ande, i det att ni med en själ kämpa sida vid sida för tron på de goda nyheterna och icke i något avseende låta skrämma eder av edra motståndare. Just detta är ett bevis på tillintetgörelse för dem, men frälsning för eder, och det är Gud som angiver detta. Ty åt eder blev för Kristi skull privilegiet givet, icke endast att sätta eder tro till honom, utan också att lida för hans skull.” — Fil. 1:27—29, NW.
11, 12. Vad är nödvändigt för att helgelsen skall kunna vidmakthållas?
11 Vi har i korthet nämnt de medel, genom vilka helgelsen erhålles. För att vi skall kunna vidmakthålla helgelsen är det nödvändigt att vi bevarar dessa medel, genom vilka vi får den, rena och ogrumlade. Helgelsen kommer från Jehova Gud. För att kunna vidmakthålla den måste man hålla sitt hjärta fäst vid Jehova. Helgelsen kommer genom sanningen från Jehovas ord, bibeln. Om man skall kunna förbli i detta tillstånd av gudaktig hängivenhet, måste man beständigt studera sanningsordet och hålla sig till det. Sanningens vatten framställs som en väldig ström, som flyter ut från Jehovas tempel. (Upp. 22:1, 2) Från denna rikt flödande ström måste de kristna beständigt fylla sina hjärtan och sinnen, och när de så fortfar att dricka av detta livets vatten, skall vattenkällor porla fram inom dem för att förläna evigt liv. — Joh. 4:14.
12 Till oss kom möjligheten att bli helgade på så sätt att någon annan människa, som predikade de goda nyheterna från Guds ord, förkunnade dem för oss. Från denna synpunkt sett berodde vår helgelse på den tjänst som den människan utförde. För att vi skall kunna bevara vår helgelse, är det av väsentlig betydelse att vi är aktiva i tjänsten, tar del i den, predikar, bär ut sanningen till andra. Denna aktivitet är ett bevis på vår tjänst och förhärligar vår Gud i överensstämmelse med vad den helgade Herren Kristus Jesus tillkännagav: ”Min Fader blir förhärligad därigenom att ni fortsätta med att bära mycken frukt och bevisa eder vara mina lärjungar.” (Joh. 15:8, NW) Hängivenheten för Jehova, som vi ger ett vittnesbörd om genom att låta oss nedsänkas i vatten till en symbol av vårt överlämnande åt honom, måste vara beständig, och däri måste vår enhet med våra medtjänare ådagaläggas. Må vi bevara den tro stark och fast, som förde oss till gemenskap med Jehova, så att hans ande, som leder till helgelse, alltid må vila på oss. Liksom tessalonikerna känner vi i denna tid de förhållningsorder som Guds ord ger åt de kristna. ”Ty ni känna de förhållningsorder som vi gåvo eder genom Herren Jesus.” — 1 Tess. 4:2, NW.
Är de andra fåren helgade?
13. Paulus identifierar dem som är helgade. Vilka är de?
13 Vi lade förut märke till, att när Paulus riktade sig till tessalonikerna, skrev han till blivande lemmar i Kristi kropp, som blivit helgade av Jehova Gud, därför att de blivit avskilda till att utföra deras verk, som är hans andliga söner. ”Vidare, bröder, vilja vi icke att ni skola vara okunniga i fråga om dem som sova i döden, för att ni icke skola sörja, som ju de övriga göra, vilka icke hava något hopp. Ty om vår tro är att Jesus dog och uppstod igen, så kommer Gud att också genom Jesus föra dem, som hava insomnat i döden, fram med honom. Ty detta är vad vi säga eder genom Jehovas ord, att vi, de levande, som leva kvar till Herrens närvaro, på intet vis skola komma före dem som hava somnat in i döden, ty Herren själv skall stiga ned från himmelen med ett befallande rop, med en ärkeängels röst och med en Guds basun, och de som äro döda i förening med Kristus skola uppstå först. Efteråt skola vi, de levande, som leva kvar, tillsammans med dem bliva bortryckta i skyar för att möta Herren i luften, och sålunda skola vi alltid vara med Herren. Fortsätt följaktligen att trösta varandra med dessa ord.” (1 Tess. 4:13—18, NW) I förbindelse med kravet på de kristna att vidmakthålla helgelsen och avhålla sig från otukt skrev Paulus också till korintierna: ”Veta ni icke, att edra kroppar äro Kristi lemmar? Skall jag då taga bort Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Aldrig må detta ske!” — 1 Kor. 6:15, NW.
14. Vilka åsyftas i Uppenbarelseboken 7:9?
14 Med giltighet både vid den tid då de skrevs och i våra dagar har de texter från de kristna grekiska skrifterna, som vi här har betraktat, omedelbart avseende på Guds helgade, invigda, andliga söner. Vad kan då sägas om Herren Jesu andra får? Om den stora skara av Guds tjänare som omtalas t. ex. i Uppenbarelseboken 7:9, där det (enligt NW) heter: ”Se, en stor skara, som ingen människa var i stånd till att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i vita, fotsida kläder, och de hade palmkvistar i händerna”? Deras tjänst, som går ut på att lovprisa Gud, visas i vers 10: ”Och de hålla i med att ropa med hög röst och säga: ’Frälsning hava vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’ ”
15. Är denna ”stora skara” helgad?
15 Just detta kapitel i Uppenbarelseboken klargör att de här omtalade inte är de med insegel tecknade 144.000 av det andliga Israel. I stället kommer de till synes, sedan uppmärksamheten har ägnats åt Kristi församling eller kropp. De som tillhör den ”stora skaran” är förvisso inte helgade i den meningen, att de är medlemmar av det andliga Israels församling. Men gäller ändå inte kraven på helighet dem i betraktande av alla de vittnesbörd som vi här förut har begrundat beträffande den rena och fläckfria tillbedjan av den sanne Guden, vilken själv är helig och rättfärdig? Vi svarar ja, av det skälet, att Jehova Gud inte godkänner orättfärdighet, och de som hör till den stora skaran av hans andra får äger förvisso hans godkännande, om, i det att och när de bevisar sin trogna hängivenhet för honom. Deras överlåtelse åt honom är utan tvivel äkta. Deras tjänst, varigenom de prisar honom, sväller nu ut till en ofantlig kör till hans ära och förhärligande. De smyckar Jehovas folks organisation på jorden i denna tid. De älskar Jehova, och han älskar dem. Deras utsikter till evigt liv i den nya världen är hänförande. Liksom Jehova föreskrev helighet för skaran av sina jordiska tjänare, vilka inte hade några himmelska förhoppningar, såsom vi finner det uttalat till dem i 3 Moseboken, och därvid påpekade sin egen helighet, och liksom Petrus framhöll samma princip som ett rättesnöre för de kristna på hans tid, så gäller denna regel nu för alla kristna i vår tid, inbegripet dem som utgör Herrens andra får.
16. Var visas det att denna ”stora skara” tjänar, och till vilken slutsats leder oss detta?
16 Det finns ännu ett skäl till denna slutsats, nämligen det förhållandet, att Uppenbarelseboken 7:15 säger om den stora skarans medlemmar, att de står ”inför Guds tron, och de ägna helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel, och den som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem”. (NW) Vi kan inte dra den slutsatsen, att någon som tjänar Jehova i hans tempel eller i förbindelse med hans tempel är fördärvad, ogudaktig, ohelig. ”I hans tempel talar var och en om hans härlighet.” — Ps. 29:9, AV.
17. Visa skillnaden mellan invigning och helgelse.
17 Är helgelse detsamma som invigning? Nej, ty ordet invigning används om Jehovas åtgärd att utvälja och bemyndiga Översteprästen, Kristus Jesus, och dem som är smorda, med Kristus Jesus förbundna, präster. (Se Vakttornet, 15 september 1952.) Helgelsen är ett tillstånd i förhållande till andra ting. Den ställer en som med rätta kallas ”helgad” i motsatsförhållande till en icke helgad människa eller ett icke helgat tillstånd. Det är därför fullständigt berättigat att Jehova Gud, genom sin store förordnade domare, Kristus Jesus, avgör vilka som tjänar honom troget och därför är värda hans godkännande på grund av sin hängivenhet för honom.
18, 19. Hur använder aposteln Paulus begreppet helgelse, när han talar om troende och icke troende parter i ett äktenskap?
18 Lägg märke till hur aposteln Paulus tillämpar denna princip i 1 Korintierna 7, där han avhandlar den relativa helgelse som kommer en icke troende gift person till del, vilken har en make eller maka som är en kristen. Hans ord lyder så: ”Om någon broder har en icke troende hustru och hon likväl är villig att bo tillsammans med honom, må han då icke lämna henne; och om en kvinna har en icke troende man och han likväl är villig att bo tillsammans med henne, må hon då icke lämna sin man. [Varför?] Ty den icke troende mannen är helgad i förhållande till sin hustru, och den icke troende hustrun är helgad i förhållande till brodern. Annars skulle edra barn verkligen vara orena, men nu äro de heliga.” — 1 Kor. 7:12—14, NW.
19 I denna delade familj finner vi en kontrast mellan den gynnsamma ställning, vari den icke troende av makarna befinner sig i förhållande till den troende, och den ogynnsamma situation som skulle råda, om båda makarna vore icke troende. Heligheten visas tillkomma de minderåriga barnen, vilka i annat fall skulle vara orena, om ingen av föräldrarna vore troende eller om den icke troende parten inte vore helgad i förhållande till den troende. Detta betyder inte att den icke troende inte är personligen ansvarig för sin hållning av otro, och det betyder inte att den troende parten kommer att föra den icke troende till evigt liv i otro. Vi är intresserade av det förhållandet, att aposteln Paulus verkligen säger att den icke troende parten är helgad relativt, fastän han inte blir en helgad eller ”helig”. Vi nämner det här för att visa, att när de som hör till Herrens andra får i Guds ord läser vad som fordras för helgelse åt Jehova Gud, är det tillbörligt för dem att på sig tillämpa dessa rättfärdighetens principer, som måste följas, och leva i överensstämmelse med dem. Det är också tillbörligt för dem att veta, att de måste bevara sitt tillstånd av hängivenhet för Guds rättfärdiga sak för att kunna vara till lov och pris för hans namn och få ärva evigt liv i hans rättfärdiga nya värld. (2 Petr. 3:13) Såsom det är skrivet till den helgade församlingen: ”Gud kallade oss, icke med eftergift för orenhet, utan i samband med helgelse.” (1 Tess. 4:7, NW) Fastän de andra fåren inte är medlemmar av den ”heliga nation”, som består av dessa som kallas ”heliga” eller ”helgade”, är de nu nära förbundna med denna nation såsom en del av den enda hjorden under den ende herden. Därför får de inte verka som ett besudlande inflytande bland dem, liksom den ”blandade folkhopen” en gång gjorde bland Israels barn i öknen. (4 Mos. 11:4) Nej, utan det fordras av dem att de skall uppfylla kraven på helighet, i den mån som dessa gäller för Herrens andra får, och så vara pålitliga följeslagare åt kvarlevan av den ”lilla hjorden” av helgade kristna.
20. Med vilken uppmuntran till att stå fasta slutar Paulus sitt första brev till tessalonikerna?
20 Paulus slutar sitt första brev till den tessaloniska församlingen av helgade kristna i en glad och uppmuntrande ton, i det han säger: ”Må fridens Gud själv helga eder fullständigt. Och med sundhet i varje del må, mina bröder, eder ande och eder själ och eder kropp bliva bevarade oförvitliga vid vår Herres, Jesu Kristi, närvaro. Han som kallar eder är trofast, och han kommer också att göra det. Vår Herres, Jesu Kristi, oförtjänta godhet vare med eder.” (1 Tess. 5:23, 24, 28, NW) I överensstämmelse med detta, att Gud fullständigt helgar kvarlevan av den ”lilla hjorden”, vilken ännu finns på jorden, kommer han att behandla den ”stora skaran” av trogna andra får med ynnest och välvilja på grund av deras lojala gemenskap med den helgade kvarlevan. — Matt. 25:34—40, 46.
(The Watchtower, 15 maj 1954)