Bruk och missbruk av bidrag i välfärdssamhället
FÖRESTÄLL dig ett land där oräkneliga män, kvinnor och barn dör på grund av undernäring; där massor av människor vandrar omkring från plats till plats utan hem eller arbete; där många hundra tusen människor bor i slumkvarter som ohämmat breder ut sig och där ”husen” är gjorda av lådor eller rostiga bilvrak; där tiggarna håller sig vid liv genom att stjäla eller genom att leta efter avfall i soptunnor.
Nej, detta är inte något utarmat land i Asien eller Afrika. Detta är Förenta staterna för 50 år sedan under den stora depressionen. Vid den tiden var milliontals människor både i Europa och i Förenta staterna oerhört fattiga, med mycket litet hopp om att deras situation skulle förbättras. Det var för att hindra att sådan fattigdom åter kom tillbaka som många regeringar upprättade ett allmänt välfärdssystem.
Arbetande människor i många industriländer har en ganska god ekonomisk trygghet på grund av samhälleliga program för ekonomisk hjälp. På somliga platser får de bidrag, till exempel barnbidrag. De kanske har rätt att begära understöd som hjälper dem att klara sig igenom perioder av arbetslöshet eller få medicinsk vård eller ålderspension. I dessa länder finns det, om medborgarna lider på grund av svårigheter, ofta allmänt bistånd tillgängligt för att hjälpa dem att leva vidare.
Alla sådana program är humanitära, mycket människovänliga. Men de har också medfört problem. Somliga människor är bittra därför att de misstänker att deras skatt används till att ge understöd åt människor som skulle kunna arbeta för sitt livsuppehälle om de bara ville. Andra tycker att det är ovärdigt att ta emot allmosor. Hur bör en kristen betrakta välfärdsanordningar? Är det rätt att ta emot stöd? Ligger det någon fara i det?
Vägledning från bibeln
För omkring 3.000 år sedan flyttade två änkor, Noomi och Rut, till staden Betlehem i Juda. De var utfattiga, men de behövde inte hungra. Varför inte det? Därför att lagen i detta land gjorde särskilda anordningar för att hjälpa de fattiga, i synnerhet änkan och den faderlöse. — 5 Moseboken 26:12, 13.
På de kristna apostlarnas tid fick den fattige ofta hjälp genom den kristna församlingen. Aposteln Paulus skrev ett brev till Timoteus, som var äldste, och i detta brev gavs bland annat föreskrifter om att ge ett regelbundet bidrag till äldre änkor som inte hade någon familj som kunde sörja för dem. — 1 Timoteus 5:3—16.
Denna forntida lag i Israel och aposteln Paulus’ brev till Timoteus är båda i dag en del av bibeln. Bibeln uppmuntrar således till att ge hjälp åt behövande. De kristna som har möjlighet att hjälpa sina fattiga bröder är i själva verket förpliktade att göra det. — 1 Johannes 3:17.
Hur förhåller det sig då när staten har anordningar för att hjälpa sina medborgare ekonomiskt? En kristen kan samarbeta i detta. Alla kristna är förpliktade att betala ”skatten åt honom som kräver skatten, tullen åt honom som kräver tullen”. (Romarna 13:7) Detta inbegriper all den skatt som avsätts för att brukas för samhälleliga förmåner.
På samma sätt är det rätt att ta emot alla de förmåner som vi är lagligt berättigade till på grund av nuvarande omständigheter. Aposteln Paulus sade att de överordnade myndigheterna är ”Guds tjänare åt dig till din nytta”. (Romarna 13:4) Varje bidrag, varje hjälp i form av pension eller sjukförsäkring, till och med allmän hjälp på grund av fattigdom, kan alltså med rätta tas emot av en kristen som är berättigad till det. Men problem kan uppstå.
Ett beslut enligt samvetet
Begrunda den situation som en ung man, som har valt en bana som heltidsförkunnare, kan komma i. Eftersom detta predikoarbete är oavlönat och frivilligt, tar han ett deltidsarbete för att försörja sig. Det kan hända att han, därför att det enda deltidsarbete som är tillgängligt ger honom en inkomst under en viss summa, är berättigad till statliga förmåner. Bör han ansöka om dem?
Han försöker inte undvika arbete. Han gör en ansträngning för att försörja sig på hederligt sätt. Så länge som myndigheterna helt och fullt förstår hans situation och instämmer i att han är berättigad, finns det inte någon orsak för honom att vägra att ta emot förmåner som är tillgängliga. Det är inte skamligt att ta emot sådan hjälp. I Förenta staterna får till och med några som arbetar inom krigsmakten sådan hjälp.
Men på somliga platser är människor känsliga när det gäller hjälp från staten. På sådana platser kunde en liknande situation väcka anstöt i samhället. Den kristne kommer då att noggrant tänka igenom situationen.
Kom ihåg aposteln Paulus. Då han var i Korint och i Tessalonika, vägrade han att ta emot ekonomisk hjälp från församlingarna där, fastän han hade rätt att be om det. Varför vägrade han? För att inte orsaka problem för sina medkristna där. (2 Korintierna 11:9; 2 Tessalonikerna 3:8, 9) Men på andra platser tog han tydligtvis emot hjälp. — 1 Korintierna 9:6, 9.
Andra situationer som somliga har tagit anstöt av har gällt ensamstående kvinnor med barn. Bör de ta förvärvsarbete eller bör de försöka få förmåner från samhället?
Detta är helt visst något som varje enskild kvinna i denna situation själv måste bestämma. Det är hennes barn det gäller. I ett fall kan en mor känna sig helt och fullt berättigad att ta emot statligt ekonomiskt bistånd som gör det möjligt för henne att vara tillsammans med sina små barn hela tiden. En annan kvinna med barn i skolåldern kanske tycker det skulle vara oförståndigt att inte vara hemma när barnen kommer hem från skolan varje dag.
En annan mor däremot finner det vara rätt att ta ett arbete och lämna sina barn till någon annan som tar hand om dem under dagen. Varje situation är unik, och ingen bör kritisera någon annan för den kurs hon beslutar sig för att ta. Att ta hand om ett hem och att fostra barn är ett betungande och tidsödande ansvar i synnerhet för en ensam kvinna. Familjer med endast en förälder betraktades på det forntida Israels tid som sådana som behövde särskild hjälp. Varje kvinna i dag bör överväga sin egen ekonomiska situation och andra omständigheter och besluta sig för hur hon bör ta itu med situationen. — 5 Moseboken 24:19—21; Jakob 1:27.
Men ibland fattar människor beslut som är uppenbart felaktiga.
Frestelserna med att kunna få bidrag
I somliga länder kan en man som förlorar sitt arbete få en arbetslöshetsersättning som kan uppgå till 80 procent av det som han tjänar om han arbetar. En man som får sådana förmåner kanske undrar: Vad är det för mening att söka ett annat arbete? En kristen kan till och med se fördelar med att inte få något arbete. Han behöver då inte lyssna till ruttet tal och kan undvika dåligt umgänge som ofta är ett problem i förvärvsarbetet.
Är det rätt att resonera på detta sätt? Nej, verkligen inte. Han glömmer det förhållandet att när arbetslöshetsersättning betalas, är det vanligtvis underförstått att man skall söka arbete. Om han inte gör det, kan bedrägeri komma in i bilden. Dessutom kommer pengarna för sådana förmåner från andra människors skatter. Med andra ord blir det så att andra människor arbetar för att försörja hans familj. Är detta en situation som en arbetsför kristen skulle kunna känna sig tillfreds med? — Matteus 7:12.
När Paulus skrev till församlingen i Tessalonika, talade han om somliga som inte arbetade och sade: ”Om någon inte vill arbeta, så må han inte heller äta.” (2 Tessalonikerna 3:10) Detta var ett vist råd. Människan känner tillfredsställelse av att arbeta. (Predikaren 2:24) Att inte vara upptagen i produktivt arbete kan påverka en människa i felaktig riktning. Det kan medföra missräkning och till och med brottslighet. ”Den som är försumlig i sitt arbete, han är allaredan en broder till rövaren.” — Ordspråksboken 18:9.
Det är sant att ibland när arbete inte finns tillgängligt kan en människa tvingas förlita sig på hjälp från det allmänna. Men när arbete är tillgängligt bör detta rimligtvis accepteras. Gör man det, följer man Paulus’ råd: ”[Sätt] som ert mål att leva i stillhet och att sköta var och en sitt och att arbeta med era händer, alldeles som vi har föreskrivit för er; så att. ni måtte vandra anständigt gentemot dem som är utanför.” — 1 Tessalonikerna 4:11, 12.
Men skulle inte en kristen som i stället för att ha ett heltidsarbete erhåller bidrag av olika slag få mer tid för kristen verksamhet? Detta är kanske riktigt, men vilken inverkan skulle detta kunna ha på andra? Paulus sammankopplar ”arbeta med era händer” med ”vandra anständigt gentemot dem som är utanför”. De som inte vill arbeta blir inte respekterade. Deras dåliga rykte kommer troligen att motverka allt det goda de utför på annat sätt. — 1 Timoteus 3:7.
Frestelsen med statlig ekonomisk hjälp som är tillgänglig kan medföra andra problem. För inte så länge sedan flyttade en man till ett land med sådana förmåner och begärde arbetslöshetsunderstöd. I sin ansökan dolde han det förhållandet att han ägde egendom i sitt hemland — ett förhållande som gjorde att han inte var berättigad till förmåner. Han fick således pengarna från staten genom att dölja sanningen.
Bedrägeri kan utövas på många sätt. För att få ekonomisk hjälp kanske en hustru säger till myndigheterna att hennes man har övergett henne. Men mannen kanske fortfarande bor tillsammans med henne. Ett gift par kanske tar ut skilsmässa — men fortsätter att leva tillsammans — för att få fler förmåner. Någon kan vara berättigad att få vissa förmåner, men efter en tid förändras situationen. Han kanske till exempel får ett arbete. Men genom att inte rapportera förändringen fortsätter han att ta emot ekonomisk hjälp från staten.
Detta är typiska missbruk av välfärdssystemet. Genom att dölja fakta eller öppet ljuga eller på annat sätt bryta mot kristna principer är det ibland möjligt att bedra myndigheterna och få extra pengar. Men bibeln varnar: ”En styggelse för Herren [Jehova] är den falske, men med de redliga har han sitt umgänge.” Det heter också: ”De skatter som förvärvas genom falsk tunga, de är en försvinnande dunst och hastar till döden.” (Ordspråksboken 3:32; 21:6) Ingen kristen skulle vilja bli en styggelse i Jehovas ögon bara för ekonomisk vinning.
Men det finns en annan fara som man måste vara på sin vakt emot.
Bidragsinriktade
Människor som vet att statliga förmåner finns tillgängliga kan bli ansvarslösa. De kan komma att förlita sig på staten när det gäller det ansvar som bibeln säger att den enskilde individen själv bör axla. I somliga fall växer människor upp under omständigheter där det råder ett sådant tänkande. Kanske åtskilliga generationer har växt upp med allmän hjälp, och det är svårt för dem att föreställa sig något annat levnadssätt.
En stats anordningar för att ge ekonomisk hjälp befriar emellertid inte en kristen från hans gudagivna ansvar. Paulus sade: ”Om någon inte sörjer ... för sitt husfolk, då har han förnekat tron och är värre än en som är utan tro.” (1 Timoteus 5:8) Om samhället i vissa länder till en del hjälper överhuvudet för ett hushåll att sörja för familjen — genom pension för äldre, familjebidrag och liknande andra åtgärder — kan han vara tacksam för den anordningen, men att ta hand om familjen är fortfarande hans ansvar.
Aposteln Johannes sade likaså att det är en kristens ansvar att hjälpa sina fattigare bröder. (1 Johannes 3:17) Det är sant att i vissa länder kan staten vidta vissa materiella åtgärder för de fattiga. Men den kristnes plikt att hjälpa finns fortfarande där. En kristen bör fortsätta att vara vaken för att ge materiell och andlig hjälp till dem som är i verkligt behov.
Ja, sådana statliga anordningar att ge ekonomiska förmåner är en humanitär åtgärd av ”kejsaren”. Om de inte hade funnits, skulle kristna församlingar troligen varit tvungna att göra långt mer i detta avseende än de gör för närvarande. Men en kristen bör inte missbruka anordningarna. Han bör inte ljuga, dölja sanningen eller på något annat sätt kompromissa i fråga om de kristna normerna. Och han bör inte vara beroende av staten för att ta hand om sina gudagivna ansvarsuppgifter.
I sitt brev till hebréerna sade aposteln Paulus: ”Må ert levnadssätt vara fritt från penningkärlek, i det ni nöjer er med det som är. Ty han [Jehova] har sagt: ’Jag skall på inga villkor släppa dig, inte heller på några villkor överge dig.’” (Hebréerna 13:5) Han uppmuntrade också korintierna att göra ”allt till Guds ära”. — 1 Korintierna 10:31.
Vilka fina principer betonas inte här! Fly från penningkärlek. Må vi förlita oss på Jehova i allting, även om vi tar emot från staten de förmåner som vi är berättigade till. Låt oss i allting tänka på hur det kan påverka Guds namn. Om vi bevarar dessa tre principer i vårt sinne, kommer vi att ha en rätt syn på välfärden.
[Bild på sidan 27]
För att förhindra att sådana situationer som denna upprepas har man genom det allmänna gjort särskilda anordningar för hjälpbehövande
[Bild på sidan 28]
Det förhållandet att det i ett land är möjligt att få ekonomisk hjälp tar inte ifrån en man hans ansvar för att ta hand om sin egen familj