Sörj inte alldeles som de övriga

HAR du någon gång lagt märke till hur en blomma kan se nedtyngd ut efter ett regnoväder? Det är på sätt och vis rörande att se. Ovädret har med all sannolikhet fått ett oräkneligt antal djur och människor — som är mycket tåligare skapelser än en blomma — att söka skydd. Men blomman stod där, fast rotad, och mötte det rasande ovädret. Trots det är den oskadad, böjd men inte bruten, vilket visar en styrka som står i kontrast till dess sköra utseende. Medan du beundrar blomman, kanske du undrar om den kommer att få tillbaka sin spänst och återigen lyfta upp sitt vackra huvud mot himlen.

Det är på liknande sätt med människor. I dessa oroliga tider möter vi stormar av alla slag. Ekonomiska påfrestningar, depression, sviktande hälsa, förlusten av en kär anförvant i döden — sådana stormar drabbar oss alla tid efter annan, och ibland kan vi inte undvika dem, alldeles som blomman inte kan rycka upp sig själv ur jorden och söka skydd. Det är rörande att se människor som ger intryck av att vara ganska bräckliga visa förvånansvärd styrka och uthärda sådana våldsamma angrepp. Hur klarar de av det? Nyckeln är ofta tro. Jesu Kristi halvbror Jakob skrev: ”Ni vet att när er tro med framgång utstår prövningar, resulterar det i förmåga att hålla ut.” — Jakob 1:3, Today’s English Version.

En annan nyckel är hopp. När till exempel en kär anförvant dör kan hoppet betyda mycket för de efterlevande. Aposteln Paulus skrev till de kristna i Thessalonike: ”Vi [vill] inte att ni skall vara okunniga om dem som sover i döden, för att ni inte skall sörja alldeles som de övriga, de som inte har något hopp.” (1 Thessalonikerna 4:13) Även om de kristna visserligen sörjer när någon har dött, finns det en skillnad. De har exakt kunskap om de dödas tillstånd och om uppståndelsehoppet. — Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15.

Den här kunskapen ger dem hopp. Och det hoppet i sin tur lindrar efter hand deras sorg. Den hjälper dem att uthärda, och mer än så. Med tiden kommer de, precis som blomman efter ovädret, att lyfta sitt huvud ur bedrövelsen och återigen finna glädje och mening i livet.