• ”Vi ger inte Gud skulden”
    Vakna! – 1989 | 22 juli

    • ”Vi ger inte Gud skulden”

      NÄR ett av Pan Americans passagerarplan under flygning hade sprängts av terrorister i december 1988 med 259 personer ombord, riktade den romersk-katolske biskopen i Galloway, Maurice Taylor, några bittra ord till Gud:

      ”Fader, om du är kärlekens Gud, varför lät du då detta inträffa? Varför tillät du att ett par hundra oskyldiga människor miste livet? Och hur är det med de 10 som bodde i Lockerbie och alla dem som aldrig hört talas om Lockerbie men ändå fick sluta sitt liv så hemskt på gatorna och på fälten i denna del av Skottland? Och varför låter du så många få lida och bära den grymma, tragiska bördan att mista någon i döden?”

      Ett antal studenter från Syracuse University i Förenta staterna var bland offren. Mildred Sachuck, föreståndarinna för ett av studenthemmen, sade så här om de terrorister som placerat ut bomben: ”Vi borde spränga dem i bitar.”

      I ett tidningsreportage hette det: ”Flygmekanikern Paul Garrett, 41, hade planerat att öppna en boutique i Paris efter 15 års arbete vid flygbolaget. ’Det fruktansvärt tragiska är att det var meningen att den här flygturen skulle vara hans sista’, sade Jan MacMichael, en god vän i Millbrae i Kalifornien.”

      Pauls föräldrar, Ernest och Nadine Garrett, som är Jehovas vittnen och bor i Millbrae, reagerade helt annorlunda än biskopen i Galloway och föreståndarinnan vid Syracuse University. Hur Pauls föräldrar reagerade framkommer i ett brev som de sände som svar på det tröstande brev de fått från ett medvittne i New York:

      Ett världsomfattande brödraskap

      ”Det var verkligen vänligt av dig, Karl, att ta dig tid till att skriva ett sådant trösterikt brev, trots att du är så upptagen. Vi har fått många brev. Vittnen i Norge, Italien, Frankrike, England och Kamerun har hört av sig, och vi har fått närmare 600 kort, telegram och brev och mer än 250 telefonsamtal från hela världen. Paul kände så många genom att han arbetat som flygmekaniker i så många år vid flygbolaget Pan American. Begravningstal hölls i Paris, San Francisco och Jacksonville i Florida, och det var sammanlagt 1.385 närvarande.

      Vittnena i vår hemförsamling och i de närliggande församlingarna tog över hushållet och handlade mat, lagade till den, städade, turades om att sova hos oss och lämnade oss inte ensamma ett ögonblick under två veckors tid för att försäkra sig om att vi mådde bra. Ja, Jehovas vittnen över hela världen har sannerligen ’kärlek inbördes’. — Johannes 13:35.

      Den representant för Pan American som fått i uppdrag att trösta oss i vår familj och beklaga sorgen sade: ’Jag kom för att trösta er, men det är jag som har blivit tröstad i stället. Jag har vid sådana här tillfällen sett att ni skiljer er från andra människor.’ När vi frågade henne vad hon menade, sade hon: ’Ni tar verkligen hand om varandra.’

      Vi är tacksamma att vi förstår bibeln och vet att ’tid och oförutsedd händelse’ kräver sin tribut. (Predikaren 9:11, NW) Som du förstår, Karl, skulle vi aldrig ge Gud skulden eller häda honom för den här tragedin, så som den katolske biskopen i Galloway gjorde. Nej, vi ger inte Gud skulden för att vår son dött. Det biskopen i själva verket sade var att Jehova inte är en kärlekens Gud. — 1 Johannes 4:8.

      Inte heller söker vi hämnas på terroristerna, så som föreståndarinnan för ett av studenthemmen vid Syracuse University ville sedan hon förlorat en medlem vid kraschen, hon som sade: ’Vi borde spränga dem i bitar.’ Sådant överlåter vi åt Gud, för han säger: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla.’ — Romarna 12:19.

      Sist, men inte minst, har vi det underbara hoppet om uppståndelsen, som kommer att uppehålla oss varje dag tills vi får se vår käre son igen. ’Om en ... man dör, kan han då leva igen?’ frågade Job för länge sedan. I Jesaja 26:19 (NW) besvaras den frågan: ’Dina döda kommer att leva. ... De kommer att stå upp.’ Vi tröstar oss med att vår son dog trogen som ett Jehovas vittne, att han hade ett gott namn inför Gud, ett namn som Gud kommer ihåg vid tiden för uppståndelsen. (Predikaren 7:2; Johannes 5:28) Vi sörjer naturligtvis att vi förlorat vår son, men eftersom vi har hoppet om uppståndelsen, sörjer vi inte ’alldeles som de övriga, de som inte har något hopp’.” — 1 Tessalonikerna 4:13.

      Paul efterlämnar sin hustru, Dominique. Hon bor i Paris, är ett Jehovas vittne och känner det på samma sätt som Pauls föräldrar. Hon klandrar inte Gud för sin tragiska förlust och ser framtiden an med tillförsikt och hopp.