Drama i luften

Den 24 februari 1989. Dagen var bara en timme gammal. Min hustru Linda och jag hoppades vara hemma i Australien igen inom cirka tolv timmar. Flight 811 till Nya Zeeland, den första etappen av vår hemresa, såg ut att bli en ren rutinflygning.

Tjugo minuter efter start fick vi till vår bestörtning höra en kraftig duns på planets högra sida. En sektion av flygplanskroppen slets bort, bara en rad framför oss. Spillror och stycken av glasfiber yrde omkring i kabinen. En tjutande vind av ofattbar styrka drog genom planet. Föga anade vi då att nio passagerare hade sugits ut ur planet — en av dem rätt in i den ena motorn på högra sidan!

Passagerarnas hysteriska skrik drunknade nästan i ljudet från den tjutande vinden och den skakande flygkroppen. Linda och jag stirrade bara på varandra. Ord var överflödiga. Vi var säkra på att vi snart skulle dö!

Vi bereder oss på en säker död

Jag vände mig om och såg att syrgasmasker hade fallit ner från taket för de flesta av passagerarna men inte på den plats där Linda och jag satt. Jag reste mig upp för att försöka bryta upp luckan till syrgasmaskerna, men min hustru drog ner mig i stolen igen.

Vi lyckades i alla fall få tag i flytvästarna under våra stolar. Vi böjde oss framåt och gjorde oss beredda på en kraschlandning. Efter vad vi förstod höll vi på att störta i Stilla havet!

Linda och jag tittade på varandra igen. ”Jag älskar dig, Linda”, sade jag. ”Jag älskar dig också”, svarade hon. Jag böjde mig framåt igen, böjde huvudet mot knäna och började be till Jehova Gud.

Man hör ofta talas om att människor som är nära döden inom sig ser olika scener ur deras liv spelas upp för dem. Vi upplevde båda detta. Vi ansattes också av många ”om bara”. Min hustru och jag är båda Jehovas vittnen. Jag hade hoppats att en dag bli kvalificerad som biträdande tjänare i församlingen. Men nu såg det ut som om jag aldrig skulle nå det målet. Linda ångrade också att hon inte hade trätt in i heltidstjänsten som pionjärförkunnare, som hon så ofta hade talat om.

Än en gång vände jag mig till Jehova i bön, denna gång högt, med högra handen i ett fast grepp om Lindas. En av flygvärdinnorna vädjade förtvivlat till passagerarna att sitta kvar på sina platser. Utanför var allt svart. Inne i planet härskade skräcken.

”Vad skulle hända om Linda dog och jag överlevde?” tänkte jag. ”Hur skulle hennes föräldrar betrakta mig, om jag tog deras dotter ifrån dem och hon aldrig mer kom hem?” Uppståndelsehoppet hade aldrig stått så klart för oss som i detta ögonblick.

Även om våra möjligheter att överleva nedslaget var mycket små, började jag tänka på hur det skulle vara att störta i havet och behöva kämpa mot hajarna. Jag tittade på mina fötter och sträckte mig efter skorna som låg under sätet framför oss. ”Om en haj skulle angripa mig”, tänkte jag, ”skall han i alla fall få besväret att bita igenom mina skor!” Irrationellt? Ja. Men man tänker knappast rationellt vid sådana tillfällen.

Vi landar!

Plötsligt hördes ett meddelande i högtalarna: ”Två minuter kvar till landning!”

”Två minuter kvar till landning?” Jag var förbryllad. ”Man landar väl inte i havet — man störtar”, tänkte jag. ”Kunde vi vara på väg tillbaka till Honolulu?” Några ögonblick senare fick jag svar på min fråga. Ljusen tändes, och vi gjorde en perfekt landning. Vilda applåder utbröt bland passagerarna när planet saktade in och stannade. Jag sjönk lättad ihop i min stol. En kort stund senare fick vi order om att evakuera planet. Vi gick mot utgångarna och kanade nerför rutschbanorna till säkerheten på landningsbanan nedanför.

På betryggande avstånd från det ramponerade planet tog jag mig en titt på orsaken till vår halvtimmeslånga skräckupplevelse: Ett 10 meter långt hål hade slitits upp i flygkroppen och blottat sex stolsrader i business class, en del av lastutrymmet och en liten bit av första klass. Jag kommer ihåg att jag lade märke till att en hel sektion av business classtolar såg ut att vara intakt och kände mig lättad över att alla måste ha överlevt. Men jag misstog mig! Det visade sig att omkring sex stolsrader hade sugits ut ur jetplanet, och nio passagerare hade gått en skräckfylld död till mötes.

Medan matarbussen förde oss tillbaka till flygterminalen, började passagerarna trösta varandra. Det märktes att fler och fler började duka under för chocken. När vi kom in i terminalen, blev alla telefoner genast upptagna. Chockade passagerare försökte komma i kontakt med sina familjemedlemmar, innan dessa skulle bli oroade av radio- och TV- rapporter.

Jag kommer aldrig att glömma de följande sex timmarna: Blodiga och chockskadade passagerare låg utsträckta på golvet i vänthallen. Reportrar och advokater skockades utanför. Flygbolagets personal försökte skydda oss mot dem. Ständiga kontrollräkningar företogs, eftersom myndigheterna hade besvär med att fastställa vilka passagerare som egentligen saknades.

Senare på natten blev alla passagerare utfrågade av FBI-agenter, som var angelägna om att så snart som möjligt försöka ta reda på om terrorister låg bakom olyckan. Det verkade inte troligt, men flygbolagets representanter var naturligtvis oroade. Bara två månader tidigare hade ett terroristattentat lett till att ett jetplan störtat över Lockerbie i Skottland. Längre fram fick vi emellertid veta att ett konstruktionsfel troligen var orsaken till tragedin på flight 811.

Äntligen hemma!

Efter några timmars vila och ett mål mat på ett hotell i Waikiki fick vi höra att man hade satt in ett nytt plan som skulle avgå senare samma natt. Några passagerare valde att stanna kvar i Waikiki för att återhämta sig, men Linda och jag och tiotals andra beslöt att vi ville ha denna mardröm överstökad så snart som möjligt. Men flygningen från Honolulu blev ändå en nervpåfrestande upplevelse. Vid minsta rörelse i planet gick det kalla kårar efter ryggen på oss. En av kabinpersonalen tappade en plastmugg med is, och ljudet gjorde oss vettskrämda. Hela rader av passagerare, också jag själv, hoppade högt i stolarna.

Så småningom kom vi i alla fall helskinnade fram till Australien. En släkting till oss, som inte delar vår tro, sade att vår tro förmodligen hade hjälpt oss att klara av dessa dramatiska händelser. Och när Linda och jag tänker tillbaka på denna skräckfärd, är vi säkra på att vår förtröstan på Jehova Gud och vår säkra tro på hans löfte om en uppståndelse var till stor tröst för oss.

Även om vi inte vill påstå att vi på något sätt blev mirakulöst räddade, är vi verkligen tacksamma över att vara vid liv. Denna upplevelse har faktiskt hjälpt oss att mer än någonsin inse att livet är en dyrbar gåva från Gud. Vi är också mer beslutsamma än någonsin att i full utsträckning använda det till hans lov och pris. — Berättat av Roger White.