Kan skogarna räddas?

”MED många slag fälles också den största ek.” Så skrev den engelske 1500-talsförfattaren John Lyly. Dessa ord har i sanning en profetisk klang för Västtyskland, där antalet angripna ekar fortsätter att öka. Detta är naturligtvis inte första gången som träd har blivit sjuka och dött. Men ändå har skogarna lyckats överleva i hundratals år. Varför då denna uppståndelse?

Skogsträdens sjukdomar drabbar i normala fall bara en viss art. Men i detta fall är alla större arter i Centraleuropa angripna. Aldrig tidigare har skogsdöden förekommit på så många platser samtidigt eller spritt sig med sådan hastighet. Aldrig tidigare har skadegörelsen varit så omfattande och träden drabbats så urskillningslöst, vare sig de växer i mager eller fet jord, i alkalisk jord eller i sur, på låga höjder eller på höga.

Förr i tiden var det också lätt att fastställa orsaken — en torka, en skadeinsekt, en svampsjukdom. Om det var så att förorenad luft från en närbelägen industrianläggning bar skulden, var det lätt att upptäcka vilket speciellt giftämne som hade förorsakat skadan. När skogsvårdsmyndigheterna såg de första sjukdomstecknen i slutet av 1970-talet, var det därför naturligt att misstankarna riktades mot dessa ”normala” orsaker. Men sedan såg de att sjukdomen började omfatta fler och fler arter: först silvergranar, sedan gran och tall och längre fram bok, ek, lönn och ask. Med bestörtning lade de märke till ett allt större antal träd som var hämmade i växten, träd med missbildade rotsystem, träd vars löv eller barr började bli gula och falla av. Dessa och andra dittills okända symptom bevisade att de hade att göra med ett nytt fenomen. Vem var den skyldige, som dödade deras skogar? De förstod snart att de hade funnit boven i dramat: surt regn.

Det sura regnets roll

Svaveldioxid och kväveoxider släpps ut av kolkraftverk, industripannor och motorfordon. Surt regn bildas när dessa gaser reagerar med vattenånga och bildar svaga lösningar av svavelsyra och salpetersyra. Dessa skadliga ämnen kan spridas över stora områden, till och med till andra länder.

I Canada hävdar man till exempel att svavelhaltiga utsläpp från kraftverk i Förenta staterna i stor utsträckning bär ansvaret för det sura regn som ödelägger dess skogar och vattendrag. En liknande situation råder i Europa, där surt regn, som troligtvis ursprungligen kommer från Centraleuropa, har gått illa åt sjöar och floder i Skandinavien, ökat deras surhetsgrad och dödat fisken.

När det sura regnet sipprar ner i marken, bryter det ner naturliga mineral, som innehåller till exempel kalcium, kalium och aluminium, och för dessa ämnen ner till de undre jordlagren, varigenom träd och andra växter berövas viktiga näringsämnen. Men vid närmare undersökningar har det visat sig att detta inte är den enda orsaken till våra dagars skogsdöd. De försök som gjorts att närmare precisera orsaken har emellertid varit resultatlösa.

Den olösta gåtan

En meteorolog medgav: ”Vi är som en skara blinda män som försöker få tag i en elefant.” En svensk skogsvårdsexpert tog faktiskt nyligen upp 167 olika teorier som har framförts för att förklara orsaken till problemet.

Vad orsaken nu än är, har man ”delvis gått ifrån tanken på från andra länder kommande svaveldioxid”, heter det i den amerikanska tidskriften Smithsonian, ”åtminstone i Schwarzwald”. Detta beror på att halten av svaveldioxid i atmosfären är lägre nu än den var för 15 år sedan, och som det påpekas i Smithsonian är den ”allra lägst där träden är som sjukast”.

Vetenskapliga undersökningar tycks nu ge vid handen att små mängder giftiga metaller som spys ut i atmosfären genom bilavgaser och förbränning av fossila bränslen förenar sig med det sura regnet och förstör de näringsämnen som är nödvändiga för att hålla träden vid liv. Vissa experter tror att den fortgående försurningen av jorden kan göra att spårelement löses upp och upptas av rötterna och därigenom stryper trädets vattentillförsel.

Hans Mohr, som innehar en lärarbefattning vid universitetet i Freiburg, hävdar att problemet tycks förorsakas av kväve, just det ämne som växterna ofta lider brist på. Han åberopar forskningsresultat som visar att kväveföreningarna i atmosfären har ökat med 50 procent under de 20 senaste åren. Denna ökning har främst sin grund i bilavgaser, elektriska urladdningar, gas-, olje- och koleldade centralvärmeanläggningar samt ammoniakutsläpp från jordbruket och sopförbränningsanläggningar. Bernhard Ulrich vid universitetet i Göttingen hävdar att träden inte kvävs av det som finns i luften, utan förgiftas av det som finns i jorden. Andra experter höjer ett anklagande finger mot ozonhalterna, den sjunkande grundvattennivån eller den ineffektiva skogspolitiken.

”Ett nytt forskningsprojekt”, sägs det i tidskriften Smithsonian, ”gör gällande att det inte är någon enskild luftförorening som bär skulden, utan snarare en hittills okänd form av samverkan dem emellan, som gör att den sammanlagda effekten blir större än delarna.” Detta är mycket möjligt. Det finns närmare 3.000 kemiska föreningar som kan betecknas som luftföroreningar. Koncentrationen av dessa har byggts upp under åtskilliga årtionden, vilket lett till att skogarna utsatts för ständiga påfrestningar.

Så länge det ekologiska systemet var intakt och tillräckligt starkt för att motstå verkningarna av föroreningen, gick allt bra. Men när det nu dyker upp sådana sjukdomsorsaker som frost, torka och skadeinsekter är träden för svaga för att kunna stå emot.

Det är tydligt att det är många faktorer som bidrar till att bringa Tysklands stolta ekar på fall. Att försöka avgöra exakt vilken förorening som bär huvudansvaret för deras frånfälle är lika omöjligt och meningslöst som att försöka säga vilken av tio rinnande vattenkranar som till sist får behållaren att flöda över.

Vad görs för närvarande?

Införstådda med att någonting måste göras snabbt, om inte det värsta skall hända, tar kommunala, regionala och statliga myndigheter nu till ”kortsiktiga lösningar för att bevara träden till dess man lyckas finna en långsiktig lösning”, som en tidskrift uttryckte det. Under tiden bedrivs en omfattande forskning, som bland annat inbegriper IR-fotografering (infrarött ljus) av skogarna från luften för att avgöra hur stora skadorna är och vilka åtgärder som bör vidtas.

”Varför kan de helt enkelt inte plantera nya träd för att ersätta de angripna?” kanske du undrar. Men så enkelt är det inte; nyplanterade träd har nämligen redan börjat uppvisa samma sjukdomssymptom som de äldre träden. Man har också försökt använda gödselmedel för att motverka utarmningen av jorden, men inte ens detta har haft någon större framgång.

Åtgärder för att minska luftföroreningen ges nu högsta prioritet. Man har infört strängare miljölagar för industrin, och i Västtyskland hoppas man att man med hjälp av dessa lagar skall ha minskat svaveldioxiden i luften med omkring två tredjedelar och kväveoxiderna med omkring hälften i mitten av 1990-talet.

Generöst tilltagna skattelättnader har getts åt personer som varit villiga att köpa bilar som utrustats med vissa anordningar, till exempel katalysatorer, som i hög grad minskar luftföroreningarna. Som en extra sporre har blyfri bensin ofta getts ett lägre pris än blyad. I Österrike kan man, i motsats till i de flesta andra europeiska länder, få tag i blyfri bensin överallt. I Schweiz trädde nya miljölagar i kraft i slutet av år 1986, vilka också hade till syfte att främja försäljningen av bilar utrustade med katalytisk avgasrening.

Dessa åtgärder vidtas eftersom skogsdöden, enligt chefen för Skogsvetenskapliga fakulteten vid lantbruksuniversitetet i Wien, inte kan hejdas med mindre än att luftföroreningarna nedbringas till 1950 års nivå. Men är detta realistiskt när antalet motorfordon enbart i Västtyskland, som har fler bilar per kvadratkilometer än någon annan nation i världen, är över 19 gånger så stort som det var då?

Undersökningar visar att hastighetsbegränsningar i hög grad skulle nedbringa bilarnas farliga avgasutsläpp. Förslag i den riktningen har emellertid mött hårdnackat motstånd. Men trots den allmänt beryktade tyska fortkörningsmentaliteten har somliga bilförare börjat inse att de för sina skogars skull — för att inte tala om det egna livet — måste sakta farten. Andra åter tillbakavisar själviskt alla sådana restriktioner. Typiska för dessa är de förare som har följande dekal på sina stötfångare: ”Min bil går lika bra utan skogar.”

En mycket viktig faktor när det gäller att lösa detta problem är således att övertyga enskilda individer och de styrande om vikten av samarbete. Eftersom luftföroreningar inte tar någon hänsyn till nationella gränser, är det nödvändigt med internationella handlingsprogram. De försök som gjorts att utforma en enhetlig linje inom EG har hittills varit resultatlösa.

Vad mer kan göras?

Många människor anser att mer måste göras. Denna känsla har i själva verket bidragit till uppkomsten av ett nytt politiskt parti i Tyskland som kallas ”de gröna”. Detta parti är starkt engagerat i miljöskyddsfrågor och började vinna nationellt erkännande i slutet av 1970-talet. År 1983 fick det slutligen tillträde till den tyska förbundsdagen, då det vid valen erhöll 27 mandat och samlade 5,6 procent av rösterna.

Det finns ett tyskt talesätt som säger att grönt är hoppets färg. Men har ”de gröna” något hopp att erbjuda skogarna? Trots goda avsikter och idealistiska mål har partiet haft ringa framgång. Många medborgare anser att dess anhängare är politiskt naiva och kommer med alltför lättvindiga lösningar på komplicerade problem.

Många vidtar emellertid praktiska åtgärder för att minska luftföroreningarna i största möjliga mån. De kör långsammare, inskränker antalet resor, samåker till arbetet, använder blyfri bensin och lyder de miljölagar som myndigheterna utfärdar. Men detta är uppenbarligen ändå inte tillräckligt.

Sådana alternativ som drastiska inskränkningar i bruket av motorfordon, flygplan och industrianläggningar skulle visserligen bidra till att lösa problemet med luftföroreningar men skulle med största säkerhet skapa nya problem. För att finna en lösning på problemet med skogsdöd — ja, faktiskt på alla miljöproblem — måste vi vända oss åt annat håll.

[Infälld text på sidan 8]

En mycket viktig faktor när det gäller att lösa detta problem är att övertyga enskilda individer och de styrande om vikten av samarbete

[Bild på sidan 7]

Forskarna är oeniga om vilka miljögifter som egentligen förorsakar skogsdöden