Jehovas folk stärks i tron

”Församlingarna [fortsatte] ... att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag.” — APOSTLAGÄRNINGARNA 16:5.

1. Hur använde Gud aposteln Paulus?

JEHOVA GUD använde Saulus från Tarsus som ”ett utvalt kärl”, och som aposteln Paulus fick han lida mycket. Men genom hans och andras arbete kunde Jehovas organisation glädja sig åt endräkt och en underbar tillväxt. — Apostlagärningarna 9:15, 16.

2. Varför kommer det att vara till nytta att begrunda Apostlagärningarna 13:1—16:5?

² Icke-judar blev kristna i växande antal, och ett viktigt möte som hölls av den styrande kretsen gjorde mycket för att främja endräkten bland Guds folk och stärka dess medlemmar i tron. Eftersom Jehovas vittnen nu upplever liknande tillväxt och liknande andliga välsignelser, kommer vi att få stor nytta av att begrunda skildringen i Apostlagärningarna 13:1—16:5 om det som då hände. (Jesaja 60:22) (Vi föreslår att du vid ditt enskilda studium av artiklarna om Apostlagärningarna i detta nummer läser de ställen ur boken som anges i halvfet stil.)

Missionärer börjar verka

3. Vilket arbete utfördes av ”profeter och lärare” i Antiokia?

³ Män som sänts ut av församlingen i Antiokia i Syrien hjälpte de troende att bli fasta i tron. (13:1—5) I Antiokia fanns sådana ”profeter och lärare” som Barnabas, Simeon (Niger), Lucius från Cyrene, Manaen och Saulus från Tarsus. Profeterna förklarade Guds ord och förutsade händelser, medan lärarna undervisade i bibeln och om ett gudaktig leverne. (1 Korintierna 13:8; 14:4) Barnabas och Saulus fick ett specialuppdrag, och de tog med sig Barnabas’ syskonbarn Markus och for till Cypern. (Kolosserna 4:10) Där predikade de i synagogorna i hamnstaden Salamis på öns östra del, men vi läser inte någonstans att judarna där gav positivt gensvar. Vad hade sådana människor för behov av Messias? De hade det ju så bra ställt i materiellt avseende.

4. Vad hände, när missionärerna fortsatte att predika på Cypern?

⁴ Men Gud välsignade arbetet med att vittna på andra håll på Cypern. (13:6—12) I Pafos mötte missionärerna den judiske trollkarlen och falske profeten Bar-Jesus (Elymas). När han försökte hindra prokonsuln Sergius Paulus från att höra Guds ord, blev Saulus fylld med helig ande och sade: ”O du som är full av ... svek och ... skurkaktighet, du djävulens son, du fiende till allt som är rättfärdigt, skall du inte upphöra med att vränga Jehovas räta vägar?” Då gjorde Guds bestraffande hand Elymas blind under en tid, och Sergius Paulus blev ”troende, eftersom han häpnade över Jehovas lära”.

5, 6. a) Vad sade Paulus om Jesus, när han predikade i synagogan i Antiokia i Pisidien? b) Vilken verkan hade Paulus’ tal?

⁵ Från Cypern seglade sällskapet till staden Perge i Mindre Asien. Paulus och Barnabas färdades därefter norrut genom bergspassen till Antiokia i Pisidien, och det skedde antagligen ”i faror från floder” och ”i faror från stråtrövare”. (2 Korintierna 11:25, 26) Där talade Paulus i synagogan. (13:13—41) Han gick igenom Guds handlande med Israel och identifierade Davids avkomling, Jesus, som Frälsaren. Judiska styresmän hade krävt att Jesus måste dö, men Gud uppfyllde löftet till deras förfäder genom att uppväcka honom. (Psalm 2:7; 16:10; Jesaja 55:3) Paulus uppmanade sina åhörare att inte förakta Guds frälsningsgåva genom Kristus. — Habackuk 1:5, Septuagintaöversättningen.

⁶ Paulus’ tal väckte intresse, precis som Jehovas vittnens offentliga föredrag gör i våra dagar. (13:42—52) Följande sabbat samlades nästan hela staden för att höra Jehovas ord, och detta uppfyllde judarna med svartsjuka. Ja, på bara en vecka hade tydligen dessa missionärer omvänt fler icke-judar än dessa judar hade gjort i hela sitt liv! Eftersom judarna hädiskt motsade Paulus, var det dags för det andliga ljuset att lysa på annat håll, och de sade till judarna: ”Eftersom ni nu stöter bort det [Guds ord] ifrån er och inte bedömer er själva vara värdiga evigt liv, se, då vänder vi oss till nationerna.” — Jesaja 49:6.

7. Hur reagerade Paulus och Barnabas för förföljelse?

⁷ Nu började icke-judarna att glädja sig, och alla som var inordnade rätt för evigt liv blev troende. Men när Jehovas ord bars ut över landet, eggade judarna upp ansedda kvinnor (antagligen för att de skulle utöva påtryckningar på sina män och andra) och de främsta männen att förfölja missionärerna, Paulus och Barnabas, och driva bort dem från sina gränser. Men detta fick dem inte att sluta upp. De skakade bara ”dammet av sina fötter emot dem” och begav sig till Ikonium (det nutida Konya), en större stad i den romerska provinsen Galatien. (Lukas 9:5; 10:11) Hur var det då med de lärjungar som de lämnade efter sig i Antiokia i Pisidien? Eftersom dessa hade stärkts i tron, fortsatte de ”att uppfyllas av glädje och helig ande”. Detta hjälper oss att inse att motstånd inte behöver hindra andliga framsteg.

Fasta i tron trots förföljelse

8. Vad hände som en följd av ett framgångsrikt vittnande i Ikonium?

⁸ Paulus och Barnabas visade sig vara fasta i tron trots förföljelse. (14:1—7) Som en följd av deras vittnande i synagogan i Ikonium blev många judar och greker troende. När icke troende judar eggade upp icke-judarna mot dessa nya troende, talade dessa båda arbetare dristigt med Guds bemyndigande, och han visade sitt godkännande genom att ge dem förmåga att utföra tecken. Pöbeln söndrades, eftersom somliga var för judarna och andra var för apostlarna (sådana som hade sänts ut). Apostlarna var inte fega, men när de fick reda på att man planerade att stena dem, gick de förståndigt nog därifrån för att predika i Lykaonien, ett område i södra Galatien i Mindre Asien. Genom att vara försiktiga kan vi också ofta förbli aktiva i tjänsten trots motstånd. — Matteus 10:23.

9, 10. a) Hur reagerade invånarna i Lystra, när en ofärdig man blev botad? b) Hur reagerade Paulus och Barnabas i Lystra?

⁹ Därefter vittnade man för staden Lystra i Lykaonien. (14:8—18) Där botade Paulus en man som var ofärdig från födelsen. Eftersom folkskarorna inte förstod att Jehova låg bakom underverket, ropade de: ”Gudarna har blivit lika människor och har kommit ner till oss!” Och eftersom detta sades på lykaoniska, visste inte Barnabas och Paulus vad det var som höll på att hända. Då ju Paulus förde ordet, betraktade människorna honom som Hermes (gudarnas vältalige budbärare) och menade att Barnabas var Zeus, den främste grekiske guden.

¹⁰ Prästen åt Zeus förde till och med fram tjurar och kransar för att anställa slaktoffer åt besökarna, Paulus och Barnabas. De förklarade snabbt — antagligen på den allmänt förstådda grekiskan eller genom tolk — att de också var människor med skröpligheter och att de förkunnade de goda nyheterna för att människor skulle vända sig ifrån ”dessa fåfängligheter” (livlösa gudar eller avgudar) till den levande Guden. (1 Kungaboken 16:13; Psalm 115:3—9; 146:6) Ja, Gud hade förut tillåtit nationerna (men inte hebréerna) att vandra på sina egna vägar, även om han inte hade låtit sig vara utan vittnesbörd om sin existens och godhet genom att ge dem ”regn” och ”fruktbara tider” och ”till brädden” fylla deras hjärtan ”med mat och munterhet”. (Psalm 147:8) Trots att missionärerna, Barnabas och Paulus, argumenterade på det här sättet, kunde de bara med knapp nöd avhålla folkskarorna från att offra åt sig. Men de vägrade att ta emot vördnadsbetygelser som gudar, och inte heller använde de sådan myndighet till att grunda kristendomen i den trakten. Ett fint exempel för oss, särskilt om vi är benägna att kräva grovt smicker för det som Jehova låter oss få uträtta i hans tjänst!

11. Vad kan vi lära oss av orden: ”Vi måste gå in i Guds rike genom många vedermödor”?

¹¹ Plötsligt stack förföljelsen upp sitt otäcka huvud. (14:19—28) Hur då? Övertalade av judar från Antiokia i Pisidien och Ikonium stenade folkskarorna Paulus, och i tron att han var död släpade de honom ut ur staden. (2 Korintierna 11:24, 25) Men när lärjungarna ställde sig i ring runt om honom, steg han upp och gick obemärkt — kanske i skydd av mörkret — in i Lystra. Följande dag begav sig han och Barnabas till Derbe, där rätt många blev lärjungar. När dessa missionärer återigen besökte Lystra, Ikonium och Antiokia, styrkte de lärjungarna, uppmuntrade dem att förbli i tron och sade: ”Vi måste gå in i Guds rike genom många vedermödor.” Som kristna räknar vi också med att få utstå vedermödor, och vi bör inte försöka undkomma dem genom att kompromissa med vår tro. (2 Timoteus 3:12) Det var vid det här tillfället som de tillsatte äldste i de församlingar till vilka Paulus riktade sitt brev till galaterna.

12. Vad gjorde de båda missionärerna, när Paulus’ första missionsresa var slut?

¹² Paulus och Barnabas färdades genom Pisidien och talade därefter ordet i Perge, en framträdande stad i Pamfylien, och så småningom kom de så tillbaka till Antiokia i Syrien. Nu var Paulus’ första resa över, och de två missionärerna informerade församlingen ”om de många ting, som Gud hade gjort med hjälp av dem, och att han för nationerna hade öppnat dörren till tro”. De uppehöll sig under någon tid hos lärjungarna i Antiokia, vilket säkert bidrog mycket till att stärka dessa i tron. Besök av resande tillsyningsmän i våra dagar får liknande resultat i andligt avseende.

En viktig fråga avgörs

13. Vad måste man göra för att inte kristendomen skulle komma att splittras i en hebreisk och en icke-judisk fraktion?

¹³ Fasthet i tron krävde endräkt i tanken. (1 Korintierna 1:10) Om kristendomen inte skulle splittras i en hebreisk och en icke-judisk fraktion, måste den styrande kretsen avgöra om icke-judarna, som nu strömmade in i Guds organisation, måste hålla den mosaiska lagen och bli omskurna eller ej. (15:1—5) Vissa män från Judeen hade redan färdats till Antiokia i Syrien och börjat lära icke-judiska troende där att de inte kunde bli frälsta, om de inte blev omskurna. (2 Moseboken 12:48) Därför sändes Paulus, Barnabas och andra till apostlarna och de äldste i Jerusalem. Också där insisterade troende, som en gång hade varit formalistiskt sinnade fariséer, på att icke-judar måste omskäras och hålla lagen.

14. a) Vilket gott exempel gavs, även om det förekom disputerande vid mötet i Jerusalem? b) Vad var kontentan av Petrus’ argumentering vid det tillfället?

¹⁴ Man höll ett möte för att utröna Guds vilja. (15:6—11) Ja, det förekom disputerande, men det rådde inte någon missämja, när män med stark övertygelse yttrade sig, verkligen ett fint exempel för de äldste i våra dagar! Till slut sade Petrus: ”Gud ... gjorde det valet ... att folk av nationerna [till exempel Kornelius] genom min mun skulle höra ... de goda nyheterna och tro; och Gud ... vittnade genom att ge den heliga anden åt dem, ... och han gjorde ingen åtskillnad ... mellan oss och dem. ... [Apostlagärningarna 10:44—47] Så varför sätter ni nu Gud på prov genom att på lärjungarnas hals lägga ett ok [en förpliktelse att hålla lagen] som varken våra förfäder eller vi har varit i stånd att bära? ... Vi [judar enligt köttet] [hoppas] på att bli frälsta genom Herren Jesu oförtjänta omtanke på samma sätt som ... dessa.” Att Gud hade tagit emot oomskurna icke-judar visade att man varken måste omskäras eller hålla lagen för att bli frälst. — Galaterna 5:1.

15. Vad slog Jakob fast, och vad föreslog han att man skulle skriva till de icke-judiska kristna?

¹⁵ Församlingen blev tyst när Petrus slutade, men fler skulle yttra sig. (15:12—21) Barnabas och Paulus berättade om de tecken som Gud hade utfört genom dem bland icke-judarna. Därefter sade ordföranden, Jesu halvbror Jakob: ”Simeon [Petrus’ hebreiska namn] har ... berättat om hur Gud ... vände sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem ta ut ett folk för sitt namn.” Jakob visade att det förutsagda återuppbyggandet av ”Davids hydda” (återupprättandet av kungamakten i Davids släktlinje) uppfylldes genom insamlandet av Jesu lärjungar (Rikets arvingar) från både judar och icke-judar. (Amos 9:11, 12, Septuagintaöversättningen; Romarna 8:17) Eftersom detta var Guds uppsåt, borde lärjungarna acceptera det. Jakob gav rådet att man skulle skriva till icke-judiska kristna att de skulle avhålla sig från 1) ting som var förorenade genom avgudar, 2) otukt och 3) blod och sådant som var kvävt. Dessa förbud fanns i Mose skrifter, som höglästes i synagogorna varje sabbat. — 1 Moseboken 9:3, 4; 12:15—17; 35:2, 4.

16. Angående vilka tre punkter ger brevet från det första århundradets styrande krets fortfarande vägledning?

¹⁶ Den styrande kretsen skickade nu ett brev till de icke-judiska kristna i Antiokia och Syrien och Cilicien. (15:22—35) Både helig ande och brevskribenterna krävde avhållsamhet från ting som var offrade åt avgudar, från blod (som vissa människor regelbundet åt), från ting som blivit kvävda utan att blodet fått rinna av (många hedningar betraktade sådant kött som en delikatess) och från otukt (det grekiska ordet, por·neí·a, anger otillåtna sexuella förbindelser utanför ett skriftenligt äktenskap). Genom att avhålla sig från sådant skulle de få framgång i andligt avseende, precis som Jehovas vittnen nu får, på grund av att de rättar sig efter ”dessa nödvändiga ting”. Orden ”må ni få vara vid god hälsa!” var detsamma som att säga ”farväl”, och man bör inte dra den slutsatsen att dessa krav i första hand hade med hälsoföreskrifter att göra. När brevet lästes i Antiokia, gladde sig församlingen över den uppmuntran det gav. Vid detta tillfälle stärktes Guds folk i Antiokia också i tron av de uppmuntrande orden från Paulus, Silas, Barnabas och andra. Må vi också söka sätt att uppmuntra och uppbygga medtroende.

Den andra missionsresan börjar

17. a) Vilket problem uppstod, när förslaget om en andra missionsresa väcktes? b) Hur hanterade Paulus och Barnabas sin dispyt?

¹⁷ Det uppstod ett problem, när det väcktes förslag om en andra missionsresa. (15:36—41) Paulus föreslog att han och Barnabas återigen skulle besöka församlingarna på Cypern och i Mindre Asien. Barnabas samtyckte, men han ville ta med sig sitt syskonbarn Markus. Men eftersom Markus hade övergett dem i Pamfylien, var Paulus av en annan mening. Då uppstod ”ett häftigt utbrott av förbittring”. Men varken Paulus eller Barnabas sökte rättfärdiga sig själv genom att försöka blanda in andra äldste eller den styrande kretsen i sina privata mellanhavanden. Vilket fint exempel!

18. Vad blev resultatet av att Paulus och Barnabas delade på sig, och hur kan vi dra nytta av denna händelse?

¹⁸ Men denna dispyt ledde till att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus till Cypern, medan Paulus däremot tog med sig Silas som sin kamrat och ”färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte församlingarna”. Barnabas kan ha varit påverkad av familjeband, men han borde ha erkänt Paulus’ apostlaskap och att han var uttagen som ”ett utvalt kärl”. (Apostlagärningarna 9:15) Och hur förhåller det sig med oss? Denna händelse bör inskärpa hos oss behovet av att erkänna teokratisk myndighet och att samarbeta helt och fullt med ”den trogne och omdömesgille slaven”! — Matteus 24:45—47.

Framsteg i frid

19. Vilket föredöme har kristna ungdomar i vår tid i Timoteus?

¹⁹ Denna dispyt tilläts inte störa friden i församlingen. Guds folk fortsatte att stärkas i tron. (16:1—5) Paulus och Silas färdades till Derbe och vidare till Lystra. Där bodde Timoteus, son till den troende judinnan Eunike och hennes icke troende grekiske man. Timoteus var ung, för till och med 18 eller 20 år senare fick han fortfarande höra: ”Låt ingen någonsin se ner på din ungdom.” (1 Timoteus 4:12) Eftersom han ”var väl omtalad av bröderna i Lystra och [i det omkring 30 kilometer längre bort liggande] Ikonium”, var han väl känd för sin utmärkta tjänst och sina gudaktiga egenskaper. Kristna ungdomar i våra dagar bör söka Jehovas hjälp att bygga upp ett liknande anseende. Eftersom Paulus och Timoteus skulle gå till judiska hem och synagogor, där man visste att Timoteus’ far var icke-jude, omskar Paulus honom. Aposteln ville inte att något skulle få hindra judiska män och kvinnor, som behövde få höra om Messias. Utan att överträda bibelns principer gör Jehovas vittnen i våra dagar också vad de kan för att göra de goda nyheterna välkomna för alla slags människor. — 1 Korintierna 9:19—23.

20. Vad blev resultatet av att man rättade sig efter den styrande kretsens brev under det första århundradet, och hur tycker du att detta bör påverka oss?

²⁰ Med Timoteus som följeslagare överlämnade Paulus och Silas den styrande kretsens förordningar åt lärjungarna till efterlevnad. Och vad blev resultatet? Lukas syftade antagligen på Syrien, Cilicien och Galatien, när han skrev: ”Församlingarna [fortsatte] ... att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag.” Ja, att man rättade sig efter den styrande kretsens brev ledde till endräkt och andlig välgång. Vilket fint exempel för vår kritiska tid, när Jehovas tjänare måste förbli förenade och fasta i tron!

Jehovas ord visar sig överlägset!

”Jehovas ord [fortsatte] att på ett mäktigt sätt växa till och visa sig överlägset.” — APOSTLAGÄRNINGARNA 19:20.

1. Vad skall behandlas i detta studium av bibelboken Apostlagärningarna?

JEHOVA öppnade en dörr till verksamhet, och det var framför allt Paulus, ”en apostel till nationerna”, som skulle gå i spetsen för den verksamheten. (Romarna 11:13) I vårt fortsatta studium av Apostlagärningarna finner vi honom verkligen upptagen av spännande missionsresor. — Apostlagärningarna 16:6—19:41.

2. a) Hur tjänade aposteln Paulus som en av Gud inspirerad skribent mellan omkring år 50 v.t. och år 56 v.t? b) Vad hände, när Gud välsignade Paulus’ och andras tjänst?

² Paulus var också en av Gud inspirerad skribent. Mellan omkring år 50 v.t. och år 56 v.t. skrev han 1 och 2 Tessalonikerna från Korint, även Galaterna från den staden eller från Antiokia i Syrien, 1 Korintierna från Efesus, 2 Korintierna från Macedonien och Romarna från Korint. Och allteftersom Gud välsignade Paulus’ och andras tjänst, ”fortsatte Jehovas ord att på ett mäktigt sätt växa till och visa sig överlägset”. — Apostlagärningarna 19:20.

Från Asien till Europa

3. Hur var Paulus och hans kamrater goda föredömen, när det gällde att ta emot vägledning av helig ande?

³ Paulus och hans kamrater var goda föredömen i fråga om att ta emot vägledning av helig ande. (16:6—10) Anden hindrade dem kanske genom hörbara uppenbarelser, drömmar eller syner från att predika i provinserna Asien och Bitynien, vilka nåddes med de goda nyheterna längre fram. (Apostlagärningarna 18:18—21; 1 Petrus 1:1, 2) Varför hindrade anden de goda nyheterna från att komma in där i ett tidigt skede? Arbetarna var få, och anden vägledde dem till mer fruktbärande områden i Europa. Det är likadant i våra dagar. Om vägen är stängd för Jehovas vittnen att komma in i ett visst område, predikar de på annat håll, övertygade om att Guds ande kommer att leda dem till de fårlika.

4. Vilket gensvar gav Paulus och hans kamrater till synen av en macedonisk man som bad om hjälp?

⁴ Paulus och hans kamrater ”förbigick” då Mysien, ett område i Mindre Asien, som sitt missionsfält. Men i en syn fick Paulus se en macedonisk man be om hjälp. Därför for missionärerna genast till Macedonien, ett område på Balkanhalvön. På liknande sätt vägleds många vittnen av den heliga anden till att nu tjäna där behovet av Rikets förkunnare är stort.

5. a) Varför kan det sägas att Jehovas ord visade sig överlägset i Filippi? b) På vad sätt är många nutida vittnen lika Lydia?

⁵ Jehovas ord visade sig överlägset i Macedonien. (16:11—15) I Filippi, en koloni där de flesta invånarna var romerska medborgare, fanns det antagligen inte så många judar och inte heller någon synagoga. Bröderna gick därför till ”ett böneställe” längs med en flod utanför staden. Där träffade de bland andra Lydia, antagligen en judisk proselyt från Tyatira, en stad i Mindre Asien som var känd för sin färgindustri. Hon sålde purpurfärg eller tyger och kläder färgade med den färgen. När Lydia och hennes husfolk hade blivit döpta, erbjöd hon sin gästfrihet så enträget att Lukas skriver: ”Hon nödgade oss helt enkelt att komma.” Vi är tacksamma för systrar av detta slag i våra dagar.

En fångvaktare blir troende

6. Hur ledde demonverksamhet till att Paulus och Silas blev fängslade i Filippi?

⁶ Satan måste ha blivit rasande över den andliga utvecklingen i Filippi, för demonverksamhet ledde där till att Paulus och Silas blev fängslade. (16:16—24) Under flera dagar följdes de av en flicka som hade ”en spådomsdemon” (ordagrant ”en python-ande”). Demonen kan ha uppträtt som Apollon, den pytiske, en gud som sades ha dödat en orm eller drake som hette Python (pý·thon). Flickan skaffade sina herrar riklig förtjänst genom att utöva spådomskonst. Ja, hon kan ha talat om för jordbrukare när de skulle så, för jungfrur när de skulle gifta sig och för guldgrävare var de skulle leta efter guld! Hon följde oavbrutet efter bröderna och ropade gång på gång: ”De här männen är den högste Gudens slavar, som förkunnar för er frälsningens väg.” Demonen kan ha fått henne att säga detta för att få det att verka som om hennes spådomar var inspirerade av Gud, men demoner har ingen rätt att göra uttalanden om Jehova och den frälsning han sörjt för. När Paulus blev trött på denna plåga, drev han ut demonen i Jesu namn. Eftersom flickans herrars inkomstkälla nu hade förstörts, släpade de Paulus och Silas till torget, där de blev piskade med spön. (2 Korintierna 11:25) Därefter satte man dem i fängelse och satte deras fötter i stocken. En sådan anordning kunde justeras för att tvinga isär en persons ben och på så sätt vålla stor smärta.

7. För vilka och hur ledde fängslandet av Paulus och Silas i Filippi till välsignelser?

⁷ Detta fängslande blev till välsignelse för fångvaktaren och hans familj. (16:25—40) Ungefär vid midnatt höll Paulus och Silas på att be och lovprisa Gud med sång, övertygade om att Gud var med dem. (Psalm 42:9) Plötsligt kastade en jordbävning upp dörrarna och löste alla bojor genom att lösgöra dem från bjälkarna eller murarna. Eftersom fångvaktaren trodde att hans fångar hade kommit undan, fruktade han för att bli straffad med döden, och han stod i begrepp att begå självmord, när Paulus ropade: ”Gör dig inget ont, för vi är alla här!” Fångvaktaren förde ut Paulus och Silas och frågade hur han kunde bli frälst. ”Tro på Herren Jesus”, blev svaret. När ”han och hans egna” fick höra Jehovas ord, blev de “döpta utan dröjsmål”. Vilken glädje måste inte detta ha medfört!

8. Vilken åtgärd vidtog magistratens ledamöter i Filippi, och vad skulle kunna uppnås, om de erkände sitt misstag offentligt?

⁸ Följande dag skickade magistratens ledamöter bud om att man skulle frige Paulus och Silas. Men Paulus sade: ”Offentligt, utan att vi var dömda, har de pryglat oss, män som är romare, och kastat oss i fängelse; och kastar de nu ut oss i hemlighet? ... Låt dem komma själva och föra oss ut.” Om magistratens ledamöter erkände sitt misstag offentligt, kanske de inte skulle vara lika benägna att piska eller fängsla andra kristna. Eftersom magistratens ledamöter inte kunde driva ut romerska medborgare, kom de och bad bröderna att ge sig av, men bröderna gjorde detta först sedan de hade uppmuntrat sina medtroende. Ett liknande intresse får nu medlemmar av den styrande kretsen och andra resande representanter att besöka och uppmuntra Guds folk runt om på jorden.

Jehovas ord visar sig överlägset i Tessalonika och Berea

9. Genom vilken metod, som fortfarande används av Jehovas vittnen, ”förklarade och bevisade” Paulus att Messias måste lida och uppstå från de döda?

⁹ Därefter visade sig Jehovas ord överlägset i Macedoniens huvudstad och förnämsta hamnstad, Tessalonika. (17:1—9) Där resonerade Paulus med judarna och ”förklarade och bevisade” att Messias måste lida och uppstå från de döda. (Paulus gjorde detta genom att jämföra profetior med händelser som utgjorde uppfyllelser, precis som Jehovas vittnen nu gör.) Därigenom blev en del judar, många proselyter och andra troende. Några svartsjuka judar fick till stånd en pöbelhop, men när de inte kunde finna Paulus och Silas, förde de Jason och andra bröder till stadens styresmän och anklagade dem för uppvigling, en falsk anklagelse som fortfarande riktas mot Jehovas folk. Men bröderna släpptes efter att ha gett ”tillräcklig säkerhet”.

10. I vilken bemärkelse rannsakade judarna i Berea Skrifterna?

¹⁰ Därefter begav sig Paulus och Silas till staden Berea. (17:10—15) Judarna där ”rannsakade” Skrifterna, precis som Jehovas vittnen uppmuntrar människor i våra dagar att göra. Dessa bereaner misstrodde inte Paulus, utan de forskade för att bevisa att Jesus var Messias. Resultatet? Många judar och vissa greker (kanske proselyter) blev troende. När judar från Tessalonika hetsade upp massorna, eskorterade bröderna Paulus till kusten, där somliga av hans sällskap kan ha gått ombord på ett fartyg till Pireus, Atens hamnstad.

Jehovas ord visar sig överlägset i Aten

11. a) Hur vittnade Paulus dristigt i Aten, men vilka gav sig i ordskifte med honom? b) Vad antydde somliga, när de talade om Paulus som en ”pratmakare”?

¹¹ Paulus vittnade modigt i Aten. (17:16—21) På grund av det Paulus sade om Jesus och uppståndelsen gav sig filosofer i ordskifte med honom. Somliga var epikuréer, vilka betonade njutning, och andra var stoiker, vilka betonade självbehärskning. ”Vad är det den här pratmakaren skulle vilja ha sagt?” frågade somliga. ”Pratmakare” (ordagrant ”en som pickar upp sädeskorn eller frön”) antydde att Paulus var som en fågel som pickade upp sädeskorn eller frön och sedan delade ut dessa kunskapsbitar men saknade vishet. Andra sade: ”Han tycks vara en förkunnare av främmande gudomligheter.” Detta var en allvarlig anklagelse, eftersom Sokrates hade mist livet på grund av en sådan anklagelse. Snart fördes Paulus till Areopagen (Marskullen), där man antar att deras högsta domstol höll sina möten utomhus i närheten av Akropolis.

12. a) Vilka aspekter av god offentlig talekonst var framträdande i Paulus’ tal på Areopagen? b) Vad slog Paulus fast angående Gud, och med vilket resultat?

¹² Paulus’ tal på Areopagen är ett utmärkt exempel på ett tal som har en effektiv inledning, logisk utveckling och övertygande argument — sådant som man får lära sig i Jehovas vittnens skola i teokratisk tjänst. (17:22—34) Han sade att atenarna var mer religiösa än andra. De hade ju till och med ett altare ”åt en okänd Gud”, kanske för att undvika att förbise någon gudomlighet! Paulus talade om Skaparen, som ”från en enda människa [har] gjort varje nation av människor” och har ”förordnat om de fastställda tiderna och de bestämda gränserna för deras boende”, till exempel tidpunkten för kananéernas uppryckande med rötterna. (1 Moseboken 15:13—21; Daniel 2:21; 7:12) Man kan finna denne Gud — ”vi är ju också hans ättlingar”, sade Paulus, när han citerade deras skalder Aratos och Kleanthes och anspelade på att Jehova hade skapat människan. Som Guds ättlingar bör vi inte tänka att den fullkomlige Skaparen är lik en avgud gjord av ofullkomliga människor. Gud hade en gång överseende med sådan okunnighet, men nu sade han till människorna att de skulle ändra sinne, eftersom han hade fastställt en dag för att döma människorna genom den som han hade förordnat. Eftersom Paulus hade förkunnat ”de goda nyheterna om Jesus”, visste hans åhörare att han menade att Kristus skulle bli den domaren. (Apostlagärningarna 17:18; Johannes 5:22, 30) Epikuréerna blev irriterade över att höra om sinnesändring, och även om grekiska filosofer kunde acceptera att man talade om odödlighet, kunde de inte acceptera att man talade om död och uppståndelse. Likt många i våra dagar, som avfärdar de goda nyheterna med en axelryckning, sade somliga antagligen avfärdande: ”Vi vill höra dig ... en annan gång.” Men domaren Dionysius och andra blev troende.

Guds ord visar sig överlägset i Korint

13. Hur försörjde Paulus sig i tjänsten, och vilken nutida motsvarighet till detta finner vi?

¹³ Paulus fortsatte till Korint, huvudstaden i provinsen Akaja. (18:1—11) Där träffade han Akvila och Priscilla, som hade kommit dit när kejsar Klaudius hade gett de judar som inte var romerska medborgare order om att lämna Rom. För att få till sitt uppehälle i tjänsten tillverkade Paulus tält tillsammans med detta kristna par. (1 Korintierna 16:19; 2 Korintierna 11:9) Det var hårt arbete att skära till och sy i tyg av stelt gethår. På liknande sätt sörjer Jehovas vittnen för sina materiella behov genom att förvärvsarbeta, men förkunnartjänsten är deras livsuppgift.

14. a) Vad gjorde Paulus, när han mötte judarnas envisa motstånd i Korint? b) Hur blev Paulus övertygad om att han skulle stanna kvar i Korint, men hur får Jehovas folk vägledning i våra dagar?

¹⁴ Judarna i Korint fortsatte att tala skymfligt, när Paulus förkunnade att Jesus var Messias. Han skakade därför ut sina kläder för att frånsäga sig ansvar gentemot dem och började hålla möten hemma hos Titius Justus, som antagligen var romare. Många (däribland Krispus, som tidigare hade presiderat i synagogan, och hans hus) blev döpta troende. Om judisk antagonism hade fått Paulus att fundera över om han skulle stanna kvar i Korint, så försvann alla sådana tvivel, när Herren sade till honom i en syn: ”Hys ingen fruktan, utan håll i med att tala ... , eftersom jag är med dig och ingen skall ... göra dig skada; ty jag har mycket folk i denna stad.” Paulus fortsatte därför att undervisa i Guds ord där — i sammanlagt ett år och sex månader. Även om Jehovas folk i våra dagar inte får se några syner, hjälper både bön och vägledning från den heliga anden dem att fatta liknande visa beslut, som berör Rikets intressen.

15. Vad hände när Paulus fördes inför prokonsuln Gallio?

¹⁵ Judarna förde Paulus till prokonsuln Junius Gallio. (18:12—17) De ville göra gällande att Paulus’ proselytverksamhet var olaglig — en falsk anklagelse, i likhet med den som grekiska präster nu riktar mot Jehovas vittnen. Gallio var medveten om att Paulus inte gjort sig skyldig till något illdåd och att judarna inte hyste något större intresse för vare sig Roms välgång eller dess lagar, och därför drev han bort dem. Gallio ingrep inte ens när åskådare slog Sostenes, den man som nu presiderade i synagogan — kanske därför att han tyckte att den uppenbare ledaren för pöbelaktionen mot Paulus nu fick vad han förtjänade.

16. Varför kunde Paulus låta kortklippa sitt hår i samband med ett löfte?

¹⁶ Paulus seglade från den egeiska hamnstaden Kenkrea till Efesus, en stad i Mindre Asien. (18:18—22) Före sin avresa lät han ”kortklippa håret på sitt huvud, för han hade avlagt ett löfte”. Det sägs inte om Paulus hade avgett löftet innan han blev en Jesu efterföljare och inte heller om detta var början eller slutet på den utlovade perioden. De kristna är inte under lagen, men den var gudagiven och helig, och det var inget syndigt med ett sådant löfte. (Romarna 6:14; 7:6, 12; Galaterna 5:18) I Efesus resonerade Paulus med judarna och lovade att han skulle komma tillbaka, om Gud ville det. (Det löftet uppfyllde han senare.) I och med att han kom tillbaka till Antiokia i Syrien avslutades hans andra missionsresa.

Jehovas ord visar sig överlägset i Efesus

17. Vilken undervisning behövde Apollos och några andra angående dopet?

¹⁷ Paulus började inom kort sin tredje missionsresa (omkring år 52—56 v.t.). (18:23—19:7) Under tiden undervisade Apollos om Jesus i Efesus, men han kände bara till Johannes’ dop, som var en symbol av sinnesändring i fråga om synder mot lagförbundet. Priscilla och Akvila ”utredde Guds väg mera korrekt för honom” och förklarade antagligen att ett sådant dop som Jesu dop innebar att en person måste låta sig sänkas ner i vatten och så få den utgjutna heliga anden. Efter det att dopet med helig ande inträffat vid pingsten år 33 v.t. måste alla som blivit döpta med Johannes’ dop bli omdöpta i Jesu namn. (Matteus 3:11, 16; Apostlagärningarna 2:38) I Efesus blev senare 12 judiska män, som hade blivit döpta med Johannes’ dop, ”döpta i Herren Jesu namn” i det enda omdop som omnämns bibeln. När Paulus lade händerna på dem, fick de den heliga anden och två övernaturliga förmågor som tecken på himmelskt erkännande, nämligen förmågorna att tala i tungor och att profetera.

18. Var vittnade Paulus, när han var i Efesus, och med vilket resultat?

¹⁸ Paulus hade helt visst fullt upp att göra i Efesus, en stad med omkring 300.000 invånare. (19:8—10) Dess tempel åt gudinnan Artemis var ett av den forntida världens sju underverk, och dess teater hade 25.000 sittplatser. I synagogan talade Paulus ”övertygande” genom att framföra övertygande argument. Men när somliga talade skymfligt om Vägen, det levnadssätt som är grundat på tro på Kristus, drog han sig bort. I två år talade Paulus dagligen i hörsalen i Tyrannus’ skola, och ordet spreds utöver provinsen Asien.

19. Vad hände i Efesus, som fick Jehovas ord att fortsätta att ”växa till och visa sig överlägset” där?

¹⁹ Gud visade att han godkände Paulus’ verksamhet genom att ge honom förmåga att bota sjuka och driva ut demoner. (19:11—20) Men eftersom de sju sönerna till den judiske försteprästen Skevas inte representerade Gud och Kristus, kunde de inte driva ut demoner genom att använda Jesu namn. De blev till och med skadade av den demonbesatte mannen! Detta gjorde människor rädda, och ”Herren Jesu namn fortfor att göras stort”. De som blev troende tog avstånd från sina ockulta sedvänjor och brände offentligt sina böcker, vilka antagligen innehöll besvärjelseformler och trollformler. ”Således”, skriver Lukas, ”fortsatte Jehovas ord att på ett mäktigt sätt växa till och visa sig överlägset.” I våra dagar hjälper Guds tjänare också människor att bli fria från demonism. — 5 Moseboken 18:10—12.

Religiös intolerans har inte någon framgång

20. Varför satte silversmederna i Efesus i gång ett upplopp, och hur blev det slut på det?

²⁰ Jehovas vittnen har ofta mött upphetsade pöbelhopar, och det gjorde också de kristna i Efesus. (19:21—41) När de troendes antal ökade, förlorade Demetrius och andra silversmeder pengar, eftersom färre personer köpte silvertempel av den mångbröstade fruktbarhetsgudinnan Artemis. En pöbelhop som uppeggats av Demetrius förde Paulus’ kamrater, Gajus och Aristarkus, in på teatern, men lärjungarna lät inte Paulus gå in. Till och med somliga av de kommitterade för fester och spel uppmanade honom enträget att han inte skulle ta den risken. I omkring två timmar skrek pöbeln: ”Stor är efesiernas Artemis!” Slutligen sade stadens skrivare (som var ledare för stadens styrelse) att hantverkarna kunde framföra sina anklagelser till en prokonsul, som var bemyndigad att fatta rättsliga beslut, eller också skulle fallet kunna avgöras i ”en laglig folkförsamling” av medborgare. Annars skulle Rom kunna anklaga dem som var i denna olagliga folksamling för att ställa till upplopp, och i och med detta upplöste han församlingen.

21. Hur välsignade Gud Paulus’ arbete, och hur välsignar han Jehovas vittnens arbete i våra dagar?

²¹ Gud hjälpte Paulus att möta olika prövningar och välsignade hans ansträngningar att hjälpa människor att motstå religiös villfarelse och omfatta sanningen. (Jämför Jeremia 1:9, 10.) Hur tacksamma är vi inte över att vår himmelske Fader på liknande sätt välsignar vårt arbete! Precis som under det första århundradet växer Jehovas ord nu till och visar sig överlägset.

Förkunna dristigt om Jehovas rike!

”Han tog välvilligt emot alla som kom in till honom ... [och] predikade Guds rike för dem.” — APOSTLAGÄRNINGARNA 28:30, 31.

1, 2. Vilket bevis på Guds stöd hade aposteln Paulus, och hur var han ett föredöme?

JEHOVA uppehåller alltid dem som förkunnar om Riket, och det gjorde han verkligen med aposteln Paulus! Med Guds stöd uppträdde han inför styresmän, utstod angrepp från pöbeln och förkunnade dristigt om Jehovas rike.

² Till och med när Paulus var fånge i Rom tog han ”välvilligt emot alla som kom in till honom” och ”predikade Guds rike för dem”. (Apostlagärningarna 28:30, 31) Ett verkligt fint föredöme för Jehovas vittnen i våra dagar! Vi kan lära mycket om Paulus’ tjänst av Lukas’ berättelse i de sista kapitlen i bibelboken Apostlagärningarna. — 20:1—28:31.

Medtroende uppbyggda

3. Vad hände i Troas, och vilken motsvarighet kan vi tänka på?

³ När tumultet i Efesus hade upphört, fortsatte Paulus sin tredje missionsresa. (20:1—12) Men när Paulus skulle segla till Syrien, fick han reda på att judarna hade anstiftat en komplott mot honom, och då de kan ha planerat att gå ombord på samma fartyg och där döda honom, färdades han i stället genom Macedonien. I Troas tillbringade han en vecka och uppbyggde medtroende, precis som resande tillsyningsmän gör bland Jehovas vittnen i våra dagar. Kvällen före sin avresa höll Paulus ett tal och drog då ut på det ända till midnatt, och Eutykus, som satt vid fönstret och antagligen var uttröttad efter dagens ansträngningar, somnade och sjönk ihop i sömnen och föll ner från tredje våningen och slog ihjäl sig, men Paulus återkallade honom till liv. Vilken glädje detta måste ha gett upphov till! Tänk då vilken glädje som blir resultatet då många miljoner uppväcks i den kommande nya världen. — Johannes 5:28, 29.

4. Vad lärde Paulus de äldste i Efesus, när det gällde tjänsten?

⁴ På sin väg till Jerusalem sammanträffade Paulus i Miletus med de äldste i Efesus. (20:13—21) Han påminde dem om att han hade undervisat dem ”från hus till hus” och att han ”grundligt” hade vittnat ”både för judar och för greker om sinnesändring inför Gud och tro på vår Herre Jesus”. De som till sist blev äldste hade ändrat sinne, och de ägde tro. Aposteln hade också övat dem i att dristigt förkunna om Riket för icke troende i tjänst från hus till hus lik den som Jehovas vittnen utför i våra dagar.

5. a) Hur var Paulus föredömlig i fråga om att ta emot vägledning av helig ande? b) Varför behövde de äldste få råd om att ge akt på hela hjorden?

⁵ Aposteln Paulus var föredömlig i fråga om att ta emot vägledning av Guds heliga ande. (20:22—30) Eftersom han var ”bunden i anden” eller kände sig tvungen att följa dess ledning, skulle han fara till Jerusalem, trots att bojor och vedermödor väntade honom där. Han satte värde på livet, men det viktigaste för honom var ändå att bevara sin ostrafflighet mot Gud, precis som det också bör vara för oss. Paulus uppmanade de äldste att ge akt ”på hela den hjord, inom vilken den heliga anden” hade satt dem ”till tillsyningsmän”. När han hade ”gått bort” (antagligen i döden), skulle ”förtryckande vargar ... inte behandla hjorden skonsamt”. Sådana män skulle uppstå bland de äldste själva, och lärjungar som inte hade tillräcklig urskillning skulle acceptera deras förvända läror. — 2 Tessalonikerna 2:6.

6. a) Varför kunde Paulus med förtröstan anförtro de äldste åt Gud? b) Hur följde Paulus principen i Apostlagärningarna 20:35?

⁶ De äldste måste förbli andligen vakna för att skydda sig mot avfall. (20:31—38) Aposteln hade undervisat dem i de hebreiska skrifterna och om Jesu läror, vars helgande förmåga kunde hjälpa dem att ta emot det himmelska Riket, ”arvet bland alla de helgade”. Genom att arbeta för att försörja sig och sina kamrater hade Paulus också uppmuntrat de äldste att arbeta hårt. (Apostlagärningarna 18:1—3; 1 Tessalonikerna 2:9) Om vi följer en liknande kurs och hjälper andra att vinna evigt liv, kommer vi helt och fullt att inse sanningen i Jesu ord: ”Det är lyckligare att ge än att få.” Andemeningen i detta påstående finner man i evangelierna, men det citeras endast av Paulus, som kan ha fått det muntligen eller genom inspiration. Vi kan få uppleva mycket lycka om vi är lika självuppoffrande som Paulus var. Ja, han hade gett så mycket av sig själv att de äldste från Efesus blev mycket ledsna när han for sin väg!

Må Jehovas vilja ske

7. Hur var Paulus ett föredöme i fråga om att underkasta sig Guds vilja?

⁷ När Paulus’ tredje missionsresa närmade sig sitt slut (omkring år 56 v.t.), underkastade han sig på ett föredömligt sätt Guds vilja. (21:1—14) I Caesarea stannade han och hans kamrater hos Filippus, vars fyra döttrar, som var jungfrur, ”profeterade” — förutsade händelser genom helig ande. Där band den kristne profeten Agabus sina egna händer och fötter med Paulus’ gördel och drevs av anden att säga att judarna skulle binda dess ägare i Jerusalem och överlämna honom i händerna på icke-judar. ”Jag är redo, inte bara att bli bunden utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namn”, sade Paulus. Lärjungarna gav då med sig och sade: ”Må Jehovas vilja ske.”

8. Vad kan vi påminna oss, om vi ibland tycker att det är svårt att ta emot ett gott råd?

⁸ För de äldste i Jerusalem berättade Paulus vad Gud genom hans tjänst hade gjort bland icke-judar. (21:15—26) Om vi någonsin finner det svårt att ta emot ett gott råd, kan vi påminna oss hur Paulus tog emot ett sådant. För att bevisa att han inte undervisade judar i icke-judiska länder om ”ett avfall från Mose” lydde han de äldstes råd att genomgå ceremoniell rening och att själv stå för utgifterna för sig själv och de fyra andra männen. Även om Jesu död hade avlägsnat lagen, gjorde Paulus inte något orätt genom att tillämpa det den sade om löften. — Romarna 7:12—14.

Ofredade men oförskräckta

9. Vilken parallell finns det mellan Paulus’ erfarenheter och Jehovas vittnens erfarenheter i våra dagar, när det gäller pöbelvåld?

⁹ Jehovas vittnen har ofta bevarat sin ostrafflighet mot Gud trots pöbelvåld. (Se till exempel 1975 Yearbook of Jehovah’s Witnesses, sidorna 180—190.) Judar från Mindre Asien satte också i gång en pöbelaktion mot aposteln Paulus. (21:27—40) Eftersom de hade sett efesiern Trofimus tillsammans med aposteln, anklagade de honom falskeligen för att ha befläckat templet genom att föra in greker i det. Paulus höll faktiskt på att bli dödad, när tumultet stillades av den romerske tribunen Klaudius Lysias och hans män! Som det var förutsagt (men genom judarnas förvållande) lät Lysias binda Paulus med kedjor. (Apostlagärningarna 21:11) Aposteln skulle just föras till soldaternas förläggning, som låg intill tempelgården, när Lysias fick reda på att Paulus inte var någon upprorsmakare, utan en jude, som hade lov att gå in på tempelområdet. När Paulus fått tillåtelse att tala, riktade han sig till folket på hebreiska.

10. Hur togs Paulus’ tal emot av judarna i Jerusalem, och varför blev han inte gisslad?

¹⁰ Aposteln Paulus vittnade med dristighet. (22:1—30) Han identifierade sig som jude undervisad av den mycket respekterade Gamaliel. Aposteln förklarade att han, när han var på väg till Damaskus för att förfölja efterföljare till Vägen, hade blivit blind då han fick se den förhärligade Jesus Kristus, men att Ananias hade återställt hans syn. Senare hade Herren sagt till Paulus: ”Gå du bara, eftersom jag skall sända ut dig till nationer långt borta.” De orden blev den tändande gnistan. I vrede slängde folkskaran sina ytterkläder hit och dit och kastade damm upp i luften och skrek att Paulus inte borde få leva. För att få reda på varför judarna var så emot Paulus lät Lysias föra honom till förläggningen för att han skulle förhöras under gisselslag. Paulus undgick gisselslagen (med ett redskap som hade läderremmar med knutar eller med inbäddade ben- eller metallbitar) genom att fråga: ”Har ni lov att gissla en människa som är romare och inte är dömd?” När Lysias fick höra att Paulus var romersk medborgare, blev han rädd och förde honom inför Sanhedrin för att få reda på varför han anklagades av judarna.

11. I vilket avseende var Paulus farisé?

¹¹ När Paulus började sitt försvar inför Sanhedrin genom att säga att han hade uppfört sig ”inför Gud med ett fullkomligt rent samvete”, gav översteprästen Ananias order om att man skulle slå honom. (23:1—10) Paulus sade: ”Gud skall komma att slå dig, du vitkalkade vägg.” ”Förolämpar du Guds överstepräst?” frågade några. Paulus hade dålig syn och kände kanske inte igen Ananias. Men när Paulus lade märke till att rådsförsamlingen utgjordes av fariséer och sadducéer, sade han: ”Jag är farisé. ... På grund av hoppet om de dödas uppståndelse håller jag på att dömas.” Detta söndrade Sanhedrin, eftersom fariséerna trodde på uppståndelsen, medan sadducéerna inte gjorde det. Det uppstod en så stor meningsbrytning att Lysias måste rädda aposteln.

12. Hur undkom Paulus en komplott mot sitt liv i Jerusalem?

¹² Därefter undkom aposteln Paulus en komplott mot sitt liv. (23:11—35) Fyrtio judar hade svurit att varken äta eller dricka förrän de hade dödat honom. Men Paulus’ systerson underrättade både honom och Lysias om detta, och under militär bevakning fördes han till landshövdingen Antonius Felix i Caesarea, den administrativa romerska huvudstaden i Judeen. Efter att ha lovat att lyssna till Paulus höll Felix honom under bevakning i Herodes’ pretorianska palats, landshövdingens högkvarter.

Dristighet inför styresmän

13. Vad vittnade Paulus om för Felix, och med vilken verkan?

¹³ Aposteln försvarade sig snart mot falska anklagelser och vittnade dristigt för Felix. (24:1—27) Inför sina judiska anklagare visade Paulus att han inte hade uppviglat någon pöbelhop. Han sade att han trodde det som var framställt i lagen och skrivet i profeterna och att han hoppades på ”en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. Paulus hade kommit till Jerusalem med ”barmhärtighetsgåvor” (bidrag till Jesu efterföljare, som kan ha blivit fattiga på grund av förföljelsen), och han hade blivit ceremoniellt renad. Felix sköt upp domen, men Paulus predikade senare för honom och hans hustru Drusilla (dotter till Herodes Agrippa I) om Kristus, rättfärdighet, självbehärskning och den kommande domen. Förskräckt av sådant tal lät Felix aposteln Paulus gå. Men senare lät han ofta hämta honom, eftersom han förgäves hoppades att få mutor. Felix visste att Paulus var oskyldig, men när han två år senare efterträddes av Porcius Festus, lämnade han honom bunden efter sig i hopp om att vinna ynnest hos judarna.

14. Vilken laglig möjlighet utnyttjade Paulus, när han uppträdde inför Festus, och vilken motsvarighet finner du till detta?

¹⁴ Aposteln Paulus framförde också dristigt sitt försvar inför Festus. (25:1—12) Om han var förtjänt av döden, skulle han inte be att få slippa ifrån, men ingen kunde utlämna honom åt judarna som en ynnestbevisning. ”Jag vädjar till kejsaren!” sade Paulus och utnyttjade en romersk medborgares rätt att dömas i Rom (vid den tiden inför Nero). Vädjan beviljades, och Paulus skulle få ”vittna i Rom”, som det var förutsagt. (Apostlagärningarna 23:11) Jehovas vittnen utnyttjar också de lagliga möjligheter som finns att ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. — Filipperna 1:7.

15. a) Vilken profetia uppfylldes, när Paulus framträdde inför kung Agrippa och kejsaren? b) Hur spjärnade Saulus mot pikstaven?

¹⁵ Kung Herodes Agrippa II från norra Judeen och hans syster Bernice (med vilken han hade ett incestförhållande) hörde Paulus, när de var på besök hos Festus i Caesarea. (25:13—26:23) Genom att vittna för Agrippa och kejsaren uppfyllde Paulus profetian om att han skulle bära Herrens namn till kungar. (Apostlagärningarna 9:15) När Paulus berättade för Agrippa om vad som hade hänt på vägen till Damaskus, sade han att Jesus hade sagt: ”Att hålla i med att spjärna mot pikstaven gör det svårt för dig.” Precis som en envis tjur skadar sig själv genom att streta emot sticken från pikstaven, hade Saulus skadat sig själv genom att kämpa emot Jesu efterföljare, vilka hade stöd av Gud.

16. Hur reagerade Festus och Agrippa på Paulus’ vittnesbörd?

¹⁶ Hur reagerade då Festus och Agrippa? (26:24—32) Ur stånd att fatta läran om uppståndelsen och häpen över Paulus’ övertygelse sade Festus: ”Den stora lärdomen driver dig till galenskap!” På liknande sätt anklagar somliga nu Jehovas vittnen för att vara galna, trots att de egentligen liknar Paulus i att uttala ”ord av sanning och ett sunt sinne”. ”På kort tid skulle du övertala mig att bli en kristen”, sade Agrippa, som avslutade förhöret men erkände att Paulus skulle ha kunnat bli frigiven, om han inte hade vädjat till kejsaren.

Faror på havet

17. Hur skulle du vilja beskriva de faror som Paulus mötte till sjöss under sin resa till Rom?

¹⁷ Resan till Rom utsatte Paulus för ”faror på havet”. (2 Korintierna 11:24—27) En officer vid namn Julius hade ansvaret för fångarna som seglade från Caesarea till Rom. (27:1—26) När deras fartyg lade till vid Sidon, fick Paulus lov att besöka medtroende, som vederkvickte honom andligen. (Jämför 3 Johannes, vers 14.) I Myrra i Mindre Asien fick Julius fångarna ombord på ett spannmålsfartyg, som skulle segla till Italien. Trots kraftig motvind kom de fram till den hamn som kallades Sköna hamnar i närheten av staden Lasea på Kreta. Sedan de avseglat därifrån för att komma till Fenix, grep en nordöstlig stormvind tag i fartyget. Eftersom sjömännen var rädda för att driva på Syrtenrevlarna (kvicksand) utanför norra Afrika, ”sänkte de ner tacklet”, kanske seglen och masterna. Tåg hade slagits runt skrovet, så att fartyget inte skulle brista i fogarna. Eftersom de följande dag fortfarande kastades hit och dit av stormen, lättade de båten genom att kasta lasten överbord. Den tredje dagen kastade de ut tacklingen (segel eller extra tackel). När allt hopp verkade vara ute, visade sig en ängel för Paulus och sade till honom att han inte skulle vara rädd, för han skulle komma att stå inför kejsaren. Vilken lättnad måste det inte ha blivit, när aposteln sade att alla resenärerna skulle vräkas upp på en viss ö!

18. Vad hände till slut med Paulus och hans medresenärer?

¹⁸ Resenärerna överlevde mycket riktigt. (27:27—44) Vid midnatt den 14:e dagen märkte sjömännen att land var nära. Detta bekräftades, när man lodade, och för att undgå en katastrof på klipporna firade man ner ankaren. På Paulus’ uppmaning åt alla de 276 männen mat. Därefter lättade man fartyget genom att kasta vetet överbord. Vid gryningen kapade sjömännen ankarna, gjorde loss styrårorna och hissade förseglet för vinden. Fartyget stötte på ett rev, och aktern började brytas sönder. Men alla lyckades ta sig i land.

19. Vad hände med Paulus på Malta, och vad gjorde han för andra där?

¹⁹ Genomvåta och uttröttade upptäckte offren från skeppsbrottet att de var på Malta, där öborna visade dem ”ovanlig människokärlek”. (28:1—16) Men när Paulus lade torra kvistar på elden, återupplivade värmen en huggorm som låg i dvala, och den högg sig fast i hans hand. (I våra dagar finns det inte några giftormar på Malta, men detta var ett ”giftigt djur”.) Malteserna trodde att Paulus var en mördare, som den ”hämndgiriga rättvisan” inte skulle tillåta att leva, men när han inte föll död ner eller svällde upp av inflammering, sade de att han var en gud. Senare botade Paulus många, däribland fadern till Publius, Maltas förnämste ämbetsman. Tre månader senare avseglade Paulus, Lukas och Aristarkus på ett fartyg med galjonsbilden ”Zeus’ söner” (Castor och Pollux, tvillinggudar som antogs gynna sjöfarare). När de landsteg i Puteoli, drog Julius och hans vaktmanskap vidare. Paulus tackade Gud och fattade mod, när kristna från den romerska huvudstaden mötte dem vid Appius’ marknadsplats och Tre värdshus utefter Via Appia. När man slutligen kom till Rom, tilläts Paulus att vistas för sig själv, även om han bevakades av en soldat.

Fortsätt att förkunna om Jehovas rike!

20. Med vilken verksamhet var Paulus fullt upptagen i sin bostad i Rom?

²⁰ I sin bostad i Rom förkunnade Paulus dristigt om Jehovas rike. (28:17—31) Så här sade han till judarnas främsta män: ”Ty för Israels hopps skull har jag den här kedjan omkring mig.” Det hoppet innebar att ta emot Messias, något som vi också måste vara villiga att lida för. (Filipperna 1:29) Även om de flesta av dessa judar inte trodde, hade många icke-judar och en judisk kvarleva det rätta hjärtetillståndet. (Jesaja 6:9, 10) I två år (omkring 59—61 v.t.) tog Paulus emot alla som kom in till honom och ”predikade Guds rike för dem och undervisade om de ting som gällde Herren Jesus Kristus, med mycket fritt och öppet tal, utan hinder”.

21. Vilket föredöme utgjorde Paulus ända till slutet av sitt jordiska liv?

²¹ Nero förklarade antagligen aposteln Paulus oskyldig och släppte honom, och aposteln återupptog då sitt arbete i sällskap med Timoteus och Titus. Men han blev återigen fängslad i Rom (omkring år 65 v.t.) och led antagligen martyrdöden under Nero. (2 Timoteus 4:6—8) Men ända till slutet var Paulus ett gott föredöme som en modig Rikets förkunnare. Må de som i dessa yttersta dagar är överlämnade åt Gud dristigt förkunna Jehovas rike med samma anda!