Jehova är vår härskare!

”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — APOSTLAGÄRNINGARNA 5:29.

1, 2. Vilken apostolisk hållning intar Jehovas vittnen, när människor kräver sådant som strider mot Guds vilja?

JEHOVA GUD hade tillåtit att 12 män fördes inför en hög domstol. Det var år 33 v.t., och domstolen var den judiska Sanhedrin. De som stod inför rätta var Jesu Kristi apostlar. Lyssna! ”Vi gav er ... order att inte fortsätta med att undervisa på grundval av detta namn”, säger översteprästen, ”och ändå ... har [ni] uppfyllt Jerusalem med er undervisning.” Då förklarar Petrus och de andra apostlarna: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” (Apostlagärningarna 5:27—29) De sade i själva verket: ”Jehova är vår härskare!”

² Ja, Jehova är Jesu sanna efterföljares härskare. Detta klargör bibelboken Apostlagärningarna, skriven i Rom omkring år 61 v.t. av ”Lukas, den älskade läkaren”. (Kolosserna 4:14) Likt apostlarna lyder Jehovas folk i våra dagar sin himmelske härskare, när människor kräver sådant som strider mot hans vilja. Men vad mer kan vi lära av Apostlagärningarna? (Vi föreslår att du vid ditt enskilda studium läser de avsnitt i boken som anges i hänvisningarna i halvfet stil.)

Jesus ger vittnen ett uppdrag

3. Vad var Jesu efterföljares förnämsta intresse, sedan de blivit döpta ”i helig ande”?

³ Eftersom apostlarna hade blivit andligen styrkta, kunde de ta fast ståndpunkt för Gud. Kristus hade dött på en tortyrpåle, men de visste att han hade blivit uppväckt. (1:1—5) Under 40 dagar ”framställde” Jesus sig ”levande” för dem i materialiserade kroppar och undervisade om Rikets sanningar. Han sade också till sina lärjungar att vänta i Jerusalem på dop ”i helig ande”. Att predika skulle sedan bli deras förnämsta intresse, precis som det är för Jehovas vittnen i våra dagar. — Lukas 24:27, 49; Johannes 20:19—21:24.

4. Vad skulle hända, när den heliga anden kom över Jesu efterföljare?

⁴ Apostlarna var ännu inte döpta med helig ande, och därför hade de den felaktiga uppfattningen att en jordisk styrelse skulle göra slut på romerskt herravälde, när de frågade: ”Herre, återställer du riket åt Israel i denna tid?” (1:6—8) Jesus svarade i själva verket nej, för det tillkom inte dem att få veta ”tider eller tidsperioder”. När den heliga anden kom över dem, skulle den ge dem kraft att vittna om Guds himmelska rike, inte ett rike på den här jorden. De skulle predika i Jerusalem, Judeen och Samarien ”och till jordens mest avlägsna del”. Med andens hjälp utför Jehovas vittnen ett sådant arbete runt hela jorden i dessa yttersta dagar.

5. Hur skulle Jesus komma på samma sätt som han for sin väg?

⁵ Jesus hade just gett detta världsomfattande predikouppdrag, när han började fara upp till himmelen. Han började sin färd till himmelen med en förflyttning uppåt, bort från sina lärjungar, och därefter trädde Jesus inför sin himmelske härskares närvaro och in i verksamhet i andevärlden. (1:9—11) När Jesus kom utom synhåll för apostlarna genom att han skymdes av en molnsky, dematerialiserade han sin kropp av kött. Två änglar visade sig och sade att han skulle komma ”på samma sätt”. Och så har det också blivit. Det var endast Jesu lärjungar som såg honom fara sin väg, precis som endast Jehovas vittnen erkänner hans osynliga återkomst.

Jehova gör ett val

6. Hur valde man ut en ersättare för Judas Iskariot?

⁶ Snart var apostlarna tillbaka i Jerusalem. (1:12—26) I ett rum i övervåningen (kanske i Markus’ mor Marias hem) höll de 11 lojala apostlarna ihärdigt ut i bön tillsammans med Jesu halvbröder, hans övriga lärjungar och hans mor, Maria. (Markus 6:3; Jakob 1:1) Men vem skulle få Judas’”tjänst att öva tillsyn”? (Psalm 109:8, NW) Omkring 120 lärjungar var närvarande, när Gud utvalde en man till att ersätta Judas, som hade förrått Jesus, och återställa apostlarnas antal till 12. Valet måste bli någon som var en lärjunge under tiden för Jesu tjänst och som hade bevittnat hans uppståndelse. Mannen måste naturligtvis också erkänna Jehova som sin härskare. Efter en bön kastade man lott om Mattias och Josef Barsabbas. Gud lät lotten falla på Mattias. — Ordspråksboken 16:33.

7. a) Hur gick det till att Judas köpte ”en åker för lönen för orättfärdighet”? b) Hur dog Judas?

⁷ Judas Iskariot hade verkligen inte erkänt Jehova som sin härskare. Han hade ju förrått Guds Son för 30 silvermynt! Judas återlämnade pengarna till de främsta prästerna, men Petrus sade att denne förrädare ”inköpte ... en åker för lönen för orättfärdighet”. Hur då? Jo, han tillhandahöll pengarna och skälet till att köpa ”blodsåkern”, som den kallades. Den har identifierats med ett jämnt stycke mark på södra sidan om Hinnoms dal. Eftersom Judas fullständigt hade förstört sitt förhållande till sin himmelske härskare, hängde han sig. (Matteus 27:3—10) Det kan hända att repet eller trädgrenen brast, så att han ”föll med huvudet före” och ”brast ... [ljudligt] mitt itu”, när han föll på vassa stenar. Må ingen av oss bli en falsk broder!

Uppfyllda med helig ande!

8. När blev Jesu lärjungar döpta i helig ande, och med vilket resultat?

⁸ Hur var det då med det utlovade dopet i helig ande? Det inträffade vid pingsten år 33 v.t., tio dagar efter Jesu himmelsfärd. (2:1—4) Vilken spännande händelse måste inte det dopet ha varit! Föreställ dig scenen. Omkring 120 lärjungar var i rummet i övervåningen, när det plötsligt kom ”ett kraftigt ljud alldeles som ljudet av en framfarande styv bris, och det uppfyllde hela huset”. Det var inte någon vind, men det lät som det. En tunga ”såsom av eld” satte sig på var och en av lärjungarna och apostlarna. ”De blev alla uppfyllda av helig ande och började tala olika tungomål.” När det dopet inträffade, blev de också pånyttfödda av helig ande, smorda och försedda med sigill som ett tecken på sitt himmelska arv. — Johannes 3:3, 5; 2 Korintierna 1:21, 22; 1 Johannes 2:20.

9. Vad talade de av anden uppfyllda lärjungarna om?

⁹ Denna händelse påverkade judar och proselyter i Jerusalem från ”varje nation ... under himmelen”. (2:5—13) Förvånat frågade de: ”Hur kommer det sig att vi ... , var och en av oss, [hör] vårt eget språk som vi föddes i?” Det kunde vara språket i sådana trakter som Medien (öster om Judeen), Frygien (i Mindre Asien) eller Rom (i Europa). Många blev häpna, när de fick höra lärjungarna tala ”om Guds storslagna gärningar” på olika språk, men andra drev gäck med dem och menade att de var berusade.

Petrus avger ett väckande vittnesbörd

10. Vilken profetia uppfyllde händelsen vid pingsten år 33 v.t., och har detta någon nutida motsvarighet?

¹⁰ Petrus började vittna genom att visa att det var för tidigt att vara berusad klockan nio på morgonen. (2:14—21) Denna händelse var i stället en uppfyllelse av Guds löfte att utgjuta helig ande över sitt folk. Gud inspirerade Petrus att peka fram emot vår tid genom att tillägga orden ”i de yttersta dagarna” och ”de skall profetera”. (Joel 2:28—32) Jehova skulle ge förebud i himmelen och tecken på jorden före sin stora dag, och endast de som anropade hans namn i tro skulle bli frälsta. Ett liknande utgjutande av anden över de smorda har gjort att de har kunnat ”profetera” med stor vitalitet och effektivitet i våra dagar.

11. Vad gjorde judarna och vad gjorde Gud, när det gällde Jesus?

¹¹ Därefter identifierade Petrus Messias. (2:22—28) Gud intygade att Jesus var Messias genom att ge honom förmåga att utföra kraftgärningar, tecken och förebud. (Hebréerna 2:3, 4) Men judarna lät honom ”genom laglösa mäns händer” fästas vid en påle — genom romare som inte brydde sig om Guds lag. Jesus blev ”utlämnad enligt Guds bestämda rådslut och förutvetande” genom att detta var Guds vilja. Men Gud uppväckte Jesus och undanskaffade hans mänskliga kropp på ett sådant sätt att den inte utsattes för förgängelse. — Psalm 16:8—11.

12. Vad förutsåg David, och vad måste man göra för att vinna frälsning?

¹² Petrus betonade ytterligare profetior om Messias, när han fortsatte att vittna. (2:29—36) Han sade att David hade förutsett uppväckandet av sin störste son, Jesus Messias. Från en upphöjd plats på Guds högra sida i himmelen hade Jesus utgjutit den heliga anden, som han hade mottagit från sin Fader. (Psalm 110:1, NW) Petrus’ åhörare såg och hörde verkan av detta, när de såg tungor som av eld ovanför lärjungarnas huvuden och hörde de främmande språk som de talade. Han visade också att man måste erkänna Jesus som Herre och Messias för att vinna frälsning. — Romarna 10:9; Filipperna 2:9—11.

Jehova ger tillväxten

13. a) Vad måste både judar och proselyter erkänna för att bli döpta på rätt sätt? b) Hur många blev döpta, och med vilket resultat i Jerusalem?

¹³ Vilken kraftig verkan fick inte Petrus’ ord! (2:37—42) Hans åhörare kände ett hugg i hjärtat för att de hade gett sitt samtycke till Messias’ avrättning. Han uppmanade dem därför: ”Ändra ert sinne, och må var och en av er bli döpt i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse, och ni skall få den heliga andens fria gåva.” Judar och proselyter erkände redan Jehova som Gud och sitt behov av hans ande. De måste nu ändra sinne och ta emot Jesus som Messias för att bli döpta i Faderns, Sonens och den heliga andens namn (och erkänna deras ställning eller funktion). (Matteus 28:19, 20) Genom att vittna för dessa judar och proselyter använde Petrus den första andliga nyckel som Jesus hade gett honom till att öppna kunskapens och tillfällets dörr för troende judar att få inträde i det himmelska riket. (Matteus 16:19) Den dagen blev 3.000 personer döpta! Föreställ dig så många Jehovas vittnen predikande på en så liten yta som Jerusalem!

14. Varför och på vad sätt hade de troende ”allting gemensamt”?

¹⁴ Många från avlägsna platser saknade proviant för en längre tids vistelse, men de önskade få lära sig mer om sin nya tro och predika för andra. Jesu första efterföljare hjälpte därför kärleksfullt varandra, precis som Jehovas vittnen gör i våra dagar. (2:43—47) De troende hade under en tid ”allting gemensamt”. Somliga sålde sin egendom, och medlen fördelades till dem som var i behov av hjälp. Detta gav församlingen en fin start, när Jehova dagligen till dem fogade ”dem som blev frälsta”.

Ett botande och resultatet av det

15. Vad hände när Petrus och Johannes gick in i templet, och hur reagerade människorna?

¹⁵ Jehova gav Jesu efterföljare sitt stöd genom ”tecken”. (3:1—10) När Petrus och Johannes gick in i templet klockan tre på eftermiddagen för bönetimmen i samband med kvällsoffret, bad därför en man som var ofärdig från födelsen och som satt nära Sköna porten om ”barmhärtighetsgåvor”. ”Silver och guld äger jag inte”, sade Petrus, ”men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréens, namn, gå!” Och mannen blev omedelbart botad! När han gick in i templet och där gick omkring och ”hoppade och prisade Gud”, blev människor fyllda av ”hänryckning”. Kanske några erinrade sig orden: ”Den lame [skall] hoppa som en hjort.” — Jesaja 35:6.

16. Hur kunde apostlarna bota en ofärdig man?

¹⁶ De förvånade människorna församlades vid Salomos pelargång, en täckt pelargång på templets östra sida. Där vittnade Petrus. (3:11—18) Han visade att Gud genom sin förhärligade tjänare, Jesus, hade gett apostlarna förmåga att bota den ofärdige mannen. (Jesaja 52:13—53:12) Judarna hade förnekat ”denne helige och rättfärdige”, men Jehova hade uppväckt honom. Trots att folket och dess styresmän inte visste att de dödade Messias, uppfyllde Gud således de profetiska orden om att ”hans Smorde skulle lida”. — Daniel 9:26.

17. a) Vilken åtgärd behövde judarna vidta? b) Vad har hänt sedan Kristus sändes ut i vår tid?

¹⁷ Petrus visade vad judarna borde göra på grund av att de hade behandlat Messias så. (3:19—26) De måste ”ändra” ”sinne” eller känna ånger över sina synder och ”vända om” eller bli omvända och ta motsatt kurs. Om de utövade tro på Jesus som Messias och accepterade lösen, skulle vederkvickelse komma till dem från Jehova som de som fått sina synder förlåtna. (Romarna 5:6—11) Judarna blev påminda om att de var söner till det förbund som Gud hade ingått med deras förfäder, när han sade till Abraham: ”I din säd skall alla jordens familjer bli välsignade.” Gud sände alltså först sin messianske tjänare till att rädda ångrande judar. Det är intressant att lägga märke till att det har varit en vederkvickande återställelse av sanningar och teokratisk organisation bland Jehovas vittnen alltsedan Kristus sändes ut i det himmelska rikets makt år 1914. — 1 Moseboken 12:3; 18:18; 22:18.

De slutade inte upp!

18. Vilken ”sten” förkastades av de judiska ”byggnadsarbetarna”, och endast i vem finns det frälsning?

¹⁸ De främsta prästerna, polisbefälhavaren i templet och sadducéerna var förargade över att Petrus och Johannes förkunnade om Jesu uppståndelse och satte dem därför i häkte. (4:1—12) Sadducéerna trodde inte på uppståndelsen, men många andra blev troende, och enbart männen uppgick till omkring 5.000. När de båda apostlarna förhördes inför Jerusalems höga domstol, sade Petrus att den ofärdige mannen blev botad ”i Jesu Kristi, nasaréens, namn”, hans som de hade hängt på en påle men som Gud hade uppväckt. Denna ”sten”, som de judiska ”byggnadsarbetarna” hade förkastat, hade blivit ”huvudhörnstenen”. (Psalm 118:22) ”Dessutom”, sade Petrus, ”finns det ingen frälsning i någon annan.”

19. Vad svarade apostlarna, när de blev befallda att sluta predika?

¹⁹ Man gjorde ett försök att få slut på sådant tal (4:13—22), men eftersom den botade mannen var närvarande, var det omöjligt att förneka detta ”beaktansvärda tecken”. Man förelade emellertid Petrus och Johannes att ”ingenstans” tala eller undervisa ”på grundval av Jesu namn”. Vad svarade de? ”Vi ... kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” De lydde Jehova som sin härskare!

Böner besvarade!

20. Vad bad lärjungarna om, och med vilket resultat?

²⁰ Precis som Jehovas vittnen ber vid sina möten bad lärjungarna, när de frigivna apostlarna berättade vad som hade hänt dem. (4:23—31) Det konstaterades att härskarna Herodes Antipas och Pontius Pilatus tillsammans med icke-judiska romare och människor ur Israel hade samlats emot Messias. (Psalm 2:1, 2; Lukas 23:1—12) Som svar på bönen uppfyllde Jehova lärjungarna med helig ande, så att de dristigt talade Guds ord. De bad inte sin härskare att få förföljelsen att upphöra, utan att sätta dem i stånd att dristigt predika trots den.

21. Vem var Barnabas, och vilka egenskaper ägde han?

²¹ De troende fortsatte att ha allting gemensamt, och det fanns ingen som var nödställd. (4:32—37) En av bidragsgivarna var leviten Josef från Cypern, som apostlarna gav tillnamnet Barnabas, vilket betyder ”Tröstens son”, antagligen därför att han var hjälpsam och varmhjärtad. Det slaget av människa önskar vi helt visst alla vara. — Apostlagärningarna 11:22—24.

Lögnare avslöjade

22, 23. Vad var Ananias och Safiras synd, och hur kan vi dra nytta av deras erfarenhet?

²² Men Ananias och Safira slutade upp med att erkänna Jehova som sin härskare. (5:1—11) De sålde ett jordstycke och behöll en del av pengarna medan de låtsades att de gav apostlarna alltsammans. Eftersom Petrus fick kunskap av den heliga anden, kunde han märka deras skrymteri, och detta ledde till deras död. Vilken varning för dem som Satan frestar att bli falska eller att komma på avvägar! — Ordspråksboken 3:32; 6:16—19.

²³ Efter denna händelse hade ingen med onda motiv längre mod att sluta sig till lärjungarna. Det fanns andra som blev troende. (5:12—16) Och när de sjuka och de som besvärades av orena andar satte tro till Guds kraft, blev de ”alla” ”botade”.

Att lyda Gud mer än människor

24, 25. Varför förföljde de judiska ledarna apostlarna, men vilken norm satte dessa trogna för alla Jehovas tjänare?

²⁴ Översteprästen och sadducéerna försökte nu stoppa den fantastiska tillväxten genom att fängsla alla apostlarna. (5:17—25) Men den natten befriade Guds ängel dem. Och vid dagbräckningen var de i templet och undervisade! Förföljelse kan inte stoppa Jehovas tjänare.

²⁵ När apostlarna fördes inför Sanhedrin, utsattes de för påtryckningar. (5:26—42) Men när de blev befallda att sluta undervisa sade de: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” Detta blev till en norm för Jesu lärjungar, en norm som Jehovas vittnen i våra dagar följer. Efter en varning från lagläraren Gamaliel slog ledarna apostlarna, gav dem order att sluta predika och frigav dem.

26. Hur liknar Jehovas vittnens tjänst i våra dagar apostlarnas tjänst?

²⁶ Apostlarna var glada över att de hade räknats värdiga att bli vanärade för Jesu namns skull. ”Och varje dag fortsatte de utan uppehåll att i templet och från hus till hus undervisa och förkunna de goda nyheterna.” Ja, de var förkunnare från hus till hus, och det är likaså Guds nutida vittnen, vilka också har mottagit hans ande, därför att de lyder och säger: ”Jehova är vår härskare!”

Vandra i Jehovas fruktan

”Eftersom den [församlingen] vandrade i Jehovas fruktan och i den heliga andens trösterika ro, fortsatte den att växa till.” — APOSTLAGÄRNINGARNA 9:31.

1, 2. a) Vad hände när den kristna församlingen kom in i en period av frid? b) Vad gör Jehova, även om han tillåter förföljelse?

EN LÄRJUNGE sattes på ett avgörande prov. Skulle han bevara sin ostrafflighet mot Gud? Ja, verkligen! Han hade vandrat i fruktan för Gud, med vördnad för sin Skapare, och han skulle dö som ett troget Jehovas vittne.

² Denne gudfruktige person, som bevarade sin ostrafflighet, var Stefanus, ”en man full av tro och helig ande”. (Apostlagärningarna 6:5) Mordet på honom utlöste en våg av förföljelse, men därefter kom församlingen utöver Judeen, Galileen och Samarien in i en period av frid och byggdes upp andligen. Och ”eftersom den vandrade i Jehovas fruktan och i den heliga andens trösterika ro, fortsatte den att växa till”. (Apostlagärningarna 9:31) Som Jehovas vittnen i denna tid kan vi vara övertygade om att Gud kommer att välsigna oss antingen vi upplever frid eller förföljelse, så som kapitel 6—12 i Apostlagärningarna visar. Låt oss därför vandra i vördnadsfull fruktan för Gud, när vi blir förföljda eller när vi utnyttjar något andrum i förföljelsen till att bli andligen uppbyggda eller till att mer aktivt tjäna honom. — 5 Moseboken 32:11, 12; 33:27.

Trogen till slutet

3. Vilket problem övervanns i Jerusalem, och hur?

³ Även om det uppstår problem i tider av frid, kan god organisation bidra till att lösa dem. (6:1—7) Grekisktalande judar i Jerusalem klagade över att deras änkor vid den dagliga matutdelningen blev förbisedda till förmån för judiska troende som talade hebreiska. Detta problem löstes, när apostlarna satte sju män till att sköta ”denna nödvändiga uppgift”. En av dessa var Stefanus.

4. Hur reagerade Stefanus på falska anklagelser?

⁴ Men den gudfruktige Stefanus sattes snart på prov. (6:8—15) Vissa män reste sig och disputerade med Stefanus. Somliga var av ”De frigivnas” synagoga, kanske judar som blivit tillfångatagna av romarna och senare frigivna eller judiska proselyter som hade varit slavar. Ur stånd att hävda sig mot den vishet och ande med vilken Stefanus talade förde hans fiender honom till Sanhedrin. Där sade falska vittnen: ”Vi har ... hört honom säga att ... Jesus skall riva ner denna plats [templet] och ändra på de seder som Mose har lämnat i arv.” Men till och med Stefanus’ motståndare kunde se att han inte var någon syndare, utan att hans ansiktsuttryck var fridfullt som ansiktsuttrycket hos en ängel, en Guds budbärare som visste med sig att Gud stod bakom honom. Vilken skillnad mot deras ansikten, som utstrålade ondska därför att de lånade sig själva åt Satan!

5. Vad slog Stefanus fast, när han vittnade?

⁵ När Stefanus förhördes av översteprästen Kaifas, vittnade han oförskräckt. (7:1—53) Hans genomgång av israeliternas historia visade att det var Guds uppsåt att ogiltigförklara lagen och tempeltjänsten, när Messias kom. Stefanus påpekade att Mose, den befriare som varje jude påstod sig ära, hade förkastats av israeliterna, precis som de nu inte tog emot den som skänkte en större befrielse. Genom att säga att Gud inte bor i hus gjorda med händer visade Stefanus att templet och dess system av tillbedjan skulle försvinna. Men eftersom domarna inte fruktade Gud och inte ville lära känna hans vilja, sade Stefanus: ”Ni hårdnackade ... , ni står alltid emot den heliga anden. ... Vilken av profeterna har inte era förfäder förföljt? Ja, de dödade dem som på förhand förkunnade om ankomsten av den rättfärdige, vars förrädare och mördare ni ... har blivit.”

6. a) Vilken trosstärkande upplevelse hade Stefanus före sin död? b) Varför kunde Stefanus med rätta säga: ”Herre Jesus, ta emot min ande”?

⁶ Stefanus’ oförskräckta anförande ledde till att han blev mördad. (7:54—60) Domarna blev ursinniga över att deras skuld till Jesu död på det här sättet avslöjades. Men hur stärktes inte Stefanus’ tro, när han oavvänt såg ”mot himmelen och fick se Guds härlighet och Jesus, som stod på Guds högra sida”! Stefanus kunde nu möta sina fiender övertygad om att han hade gjort Guds vilja. Även om vi som Jehovas vittnen inte får se några syner, kan vi ha en liknande gudagiven frid när vi blir förföljda. Sedan Stefanus drivits ut ur Jerusalem, började hans fiender stena honom, och han vädjade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Detta var rätt, eftersom Gud hade gett Jesus myndighet att uppväcka andra till liv. (Johannes 5:26; 6:40; 11:25, 26) Med böjda knän ropade Stefanus: ”Jehova, tillräkna dem inte denna synd.” Därefter somnade han in i döden som martyr, något som så många efterföljare till Jesus, också i modern tid, har gjort sedan dess.

De goda nyheterna sprids genom förföljelse

7. Vad ledde förföljelsen till?

⁷ Stefanus’ död ledde faktiskt till att de goda nyheterna spreds. (8:1—4) Förföljelse kom att sprida alla lärjungarna utom apostlarna utöver Judeen och Samarien. Saulus, som gav sitt bifall åt mordet på Stefanus, for fram likt ett vilddjur med församlingen och trängde in i det ena huset efter det andra för att släpa ut Jesu efterföljare för att de skulle fängslas. Eftersom de kringspridda lärjungarna fortsatte att predika, gäckades Satans plan att söka stoppa dessa gudfruktiga Rikets förkunnare genom att förfölja dem. I våra dagar har förföljelse också ofta bidragit till att de goda nyheterna har spritts eller att uppmärksamheten har riktats på arbetet med att predika om Riket.

8. a) Vad hände som ett resultat av det predikande som utfördes i Samarien? b) Hur använde Petrus den andra nyckel som Jesus hade anförtrott honom?

⁸ Evangelieförkunnaren Filippus begav sig till Samaria för att ”predika den Smorde”. (8:5—25) Det rådde stor glädje i den staden, när de goda nyheterna blev förkunnade, orena andar blev utdrivna och människor blev botade. Apostlarna i Jerusalem sände Petrus och Johannes till Samarien, och när dessa bad och lade händerna på de nya lärjungar som blivit döpta, fick dessa helig ande. Den nydöpte före detta trollkarlen Simon försökte köpa denna myndighet, men Petrus sade: ”Må ditt silver förgås med dig, ... för ditt hjärta är inte rätt i Guds ögon.” När Petrus sade till honom att han skulle ändra sinne och frambära ödmjuk bön till Jehova om förlåtelse, bad han apostlarna att de skulle be för honom. Detta bör få alla som fruktar Jehova i vår tid att be om hans hjälp att kunna ”skydda” sitt hjärta. (Ordspråksboken 4:23, NW) (Det är från denna händelse som ordet ”simoni” kommer, ”köpandet eller säljandet av ett kyrkligt ämbete eller en högre prästerlig tjänst”.) Petrus och Johannes förkunnade de goda nyheterna i många samaritiska byar. Petrus använde således den andra nyckel som Jesus hade gett honom för att öppna kunskapens och tillfällets dörr för inträde i det himmelska riket. — Matteus 16:19.

9. Vem var den etiopier som Filippus vittnade för, och varför kunde han bli döpt?

⁹ Guds ängel gav därefter Filippus ett nytt uppdrag. (8:26—40) I en vagn på vägen från Jerusalem till Gasa for en ”eunuck”, en ämbetsman som var satt över allt dyrbart drottning Kandace av Etiopien ägde. Han var inte någon eunuck i fysiskt avseende, utestängd från den judiska församlingen, utan som omskuren proselyt hade han farit till Jerusalem för att tillbe. (5 Moseboken 23:1) När Filippus kom, satt eunucken och läste i Jesajas bok, och när Filippus blev bjuden att stiga upp i vagnen, förklarade han Jesajas profetia och förkunnade ”de goda nyheterna om Jesus” för eunucken. (Jesaja 53:7, 8) Snart utropade eunucken: ”Titta! Ett vatten; vad hindrar mig från att bli döpt?” Och eftersom han hade kunskap om Gud och nu hade tro på Kristus, fanns ingenting som hindrade detta. Filippus döpte därför etiopiern, som sedan glad for sin väg. Finns det något som hindrar dig från att bli döpt?

En förföljare blir omvänd

10, 11. Vad hände Saulus från Tarsus på vägen till Damaskus och kort därefter?

¹⁰ Under tiden som detta hände försökte Saulus under dödshot eller hot om fängelse att få Jesu efterföljare att avsäga sig sin tro. (9:1—18a) Översteprästen (antagligen Kaifas) gav honom brev till synagogor i Damaskus och bemyndigade honom att föra män och kvinnor som hörde till ”Vägen”, det levnadssätt som var grundat på Kristi exempel, bundna till Jerusalem. Ungefär vid middagstid nära Damaskus blixtrade ett ljus från himmelen och en röst frågade: ”Saul, varför förföljer du mig?” De som var tillsammans med Saulus hörde ”ljudet av en röst”, men de förstod inte det som sades. (Jämför Apostlagärningarna 22:6, 9.) Denna partiella uppenbarelse av den förhärligade Jesus räckte för att göra Saulus blind. Gud använde lärjungen Ananias till att återställa hans syn.

¹¹ Efter sitt dop blev den tidigare förföljaren föremål för förföljelse. (9:18b—25) Judarna i Damaskus ville göra av med Saulus. Men på natten firade lärjungarna ner honom genom en öppning i muren, antagligen i en stor flätad korg gjord av rep eller kvistar. (2 Korintierna 11:32, 33) Öppningen kan ha varit ett fönster i en lärjunges hem, inbyggt i muren. Att på det här sättet undkomma sina fiender och fortsätta att predika var inte någon feg handling.

12. a) Vad hände Saulus i Jerusalem? b) Hur gick det för församlingen?

¹² I Jerusalem hjälpte Barnabas lärjungarna att ta emot Saulus som en medtroende. (9:26—31) Där disputerade Saulus oförskräckt med grekisktalande judar, som också försökte göra av med honom. När bröderna kom underfund med detta, förde de honom till Caesarea och skickade i väg honom till Tarsus, hans hemstad i Cilicien. Församlingen utöver Judeen och Galileen och Samarien kom då ”in i en period av frid och byggdes upp” andligen, och eftersom den ”vandrade i Jehovas fruktan och i den heliga andens trösterika ro, fortsatte den att växa till”. Vilket fint föredöme är inte detta för alla församlingar i vår tid, om de skall få Jehovas välsignelse!

Icke-judar blir troende!

13. Vilka underverk satte Gud Petrus i stånd att utföra i Lydda och i Joppe?

¹³ Petrus var också fullt upptagen. (9:32—43) I Lydda (nu Lod) på Saronslätten botade han den förlamade Eneas. Detta botande fick många att vända sig till Herren. I Joppe råkade den älskade lärjungen Tabita (Dorkas) bli sjuk och dö. När Petrus kom, visade gråtande änkor honom klädesplagg som Dorkas hade gjort och som de kanske också bar. Han uppväckte Dorkas, och många blev troende när nyheten om detta spred sig. I Joppe bodde Petrus hos garvaren Simon, vars hus låg vid havet. Garvarna lade sina djurhudar i blöt i havet och behandlade dem med kalk, innan de skrapade av pälshåren. Hudarna förvandlades till läder genom att man garvade dem med vätska från vissa växter.

14. a) Vem var Kornelius? b) Vad kan sägas om Kornelius’ böner?

¹⁴ Vid den här tiden (år 36 v.t.) skedde det också en märklig utveckling på annat håll. (10:1—8) I Caesarea bodde den fromme icke-juden Kornelius, en romersk centurion som hade befälet över omkring ett hundra man. Han förde befälet över den ”italienska truppstyrkan”, som antagligen bestod av rekryter av romerska medborgare och frigivna slavar från Italien. Även om Kornelius fruktade Gud, var han inte någon judisk proselyt. I en syn talade en ängel om för honom att hans böner hade ”stigit upp till ett minne inför Gud”. Även om Kornelius då inte var överlämnad åt Jehova, fick han svar på sin bön. Men precis som ängeln gav honom anvisningar om, skickade han efter Petrus.

15. Vad hände medan Petrus bad på taket till Simons hus?

¹⁵ Under tiden fick Petrus en syn, medan han höll på att be på taket till Simons hus. (10:9—23) I trance fick Petrus se hur ett skynkliknande kärl kom ner från himmelen fullt av orena fyrfotadjur, krypande djur och fåglar. När han blev befalld att slakta och äta, sade han att han aldrig hade ätit något befläckat. Han blev tillsagd: ”Sluta du upp med att kalla de ting befläckade, som Gud har renat.” Synen gjorde Petrus rådvill, men han följde andens vägledning, och därför följde han och sex judiska bröder med Kornelius’ sändebud. — Apostlagärningarna 11:12.

16, 17. a) Vad berättade Petrus för Kornelius och dem som var församlade i dennes hus? b) Vad hände medan Petrus fortfarande talade?

¹⁶ Nu skulle de första icke-judarna få höra de goda nyheterna. (10:24—43) När aposteln Petrus och hans kamrater kom till Caesarea, väntade Kornelius och dennes släktingar och mycket nära vänner på dem. Kornelius föll ner för Petrus’ fötter, men aposteln vägrade ödmjukt att ta emot sådana vördnadsbetygelser. Han talade om hur Jehova hade smort Jesus med helig ande och kraft som Messias och förklarade att alla som tror på honom får förlåtelse för sina synder.

¹⁷ Nu handlade Jehova. (10:44—48) Medan Petrus fortfarande talade, gav Gud helig ande åt dessa troende icke-judar. Vid det tillfället blev de födda av Guds ande och blev inspirerade att tala främmande språk och förkunna om Guds storhet. Därför blev de helt riktigt döpta i Jesu Kristi namn. Så gick det till, när Petrus använde den tredje nyckeln till att öppna kunskapens och tillfällets dörr för inträde i det himmelska riket för gudfruktiga icke-judar. — Matteus 16:19.

18. Hur reagerade de judiska bröderna, när Petrus förklarade att icke-judar blivit ”döpta i helig ande”?

¹⁸ Senare tvistade anhängare av omskärelsen med Petrus i Jerusalem. (11:1—18) När han förklarade hur icke-judar hade blivit ”döpta i helig ande”, gav hans judiska bröder sig och gav ära åt Gud och sade: ”Så har då Gud också gett folk av nationerna sinnesändring hänemot liv.” Vi bör också vara mottagliga, när Guds vilja klargörs för oss.

En icke-judisk församling bildas

19. Hur kom lärjungarna att bli kallade kristna?

¹⁹ Nu bildades den första icke-judiska församlingen. (11:19—26) När lärjungarna blev kringspridda genom den vedermöda som uppstod på grund av Stefanus, begav sig somliga till Antiokia i Syrien, som var känt för sin orena tillbedjan och sitt moraliska förfall. När de talade med de grekisktalande människorna där om de goda nyheterna, ”var Jehovas hand med dem”, och många blev troende. Barnabas och Saulus undervisade där under ett år, och ”det var först i Antiokia som lärjungarna genom gudomlig skickelse blev kallade kristna”. Det var utan tvivel under Jehovas vägledning som de kom att kallas så, eftersom det grekiska ordet khre·ma·tí·zo betyder ”att bli kallad genom gudomlig skickelse” och i bibeln alltid används i förbindelse med det som är från Gud.

20. Vad förutsade Agabus, och hur reagerade församlingen i Antiokia?

²⁰ Gudfruktiga profeter kom också till Antiokia från Jerusalem. (11:27—30) En av dem var Agabus, som genom anden antydde ”att en stor hungersnöd var på väg att komma över hela den bebodda jorden”. Den profetian uppfylldes under den romerske kejsaren Klaudius’ regering (41—54 v.t.), och historikern Josefos omnämner denna ”stora hungersnöd”. (Judarnas gamla historia, XX, 51 [ii, 5]; XX, 101 [v, 2]) Driven av kärlek sände församlingen i Antiokia bidrag till de behövande bröderna i Judeen. — Johannes 13:35.

Resultatlös förföljelse

21. Vad gjorde Herodes Agrippa I mot Petrus, men vad blev resultatet?

²¹ Den fridfulla perioden upphörde, när Herodes Agrippa I började förfölja dem som fruktade Jehova i Jerusalem. (12:1—11) Som den förste apostel som led martyrdöden avrättades Jakob med svärd — kanske genom halshuggning — av Herodes. Eftersom Herodes såg att detta behagade judarna, fängslade han aposteln Petrus, som antagligen kedjades fast vid en soldat på var sida, samtidigt som två andra soldater vaktade hans cell. Herodes planerade att avrätta Petrus efter påsken och de osyrade brödens dagar (14—21 nisan), men församlingens böner för Petrus besvarades precis i tid, alldeles som våra böner också ofta blir. Detta inträffade när Guds ängel befriade aposteln genom ett underverk.

22. Vad hände, när Petrus gick till Markus’ mor Marias hus?

²² Petrus var snart vid det hus som tillhörde Maria (mor till Johannes Markus), antagligen en kristen mötesplats. (12:12—19) I mörkret kände tjänsteflickan Rode igen Petrus’ röst, men hon lät honom stå kvar vid det låsta portvalvet. Först kan lärjungarna ha tänkt att Gud hade sänt en änglabudbärare, som representerade Petrus och talade med en röst som liknade hans. Men när de släppte in Petrus, sade han till dem att de skulle underrätta Jakob och bröderna (kanske äldste) om hans frigivning. Han gick sedan därifrån och gick under jorden utan att avslöja vart han tänkte ta vägen för att undvika att utsätta dem eller sig själv för fara, ifall de skulle bli förhörda. Herodes’ sökande efter Petrus var resultatlöst, och vakterna blev bestraffade — antagligen rentav avrättade.

23. Hur slutade Herodes Agrippa I:s regering, och vad kan vi lära oss av detta?

²³ År 44 v.t., när Herodes Agrippa I var 54 år, fick hans regering ett tvärt slut i Caesarea. (12:20—25) Han var i stridshumör mot fenicierna i Tyrus och Sidon, vilka mutade hans tjänare Blastus att ordna med ett möte vid vilket de kunde anhålla om fred. På den ”förut bestämda dagen” (också en högtid till ära för Klaudius Caesar) klädde sig Herodes i kunglig skrud och satte sig på domarsätet och började hålla ett offentligt tal. Som svar ropade åhörarna: ”En guds röst och inte en människas!” I samma ögonblick slog Jehovas ängel Herodes, ”därför att han inte gav Gud äran”, och han blev ”uppäten av maskar och utandades”. Må detta varnande exempel få oss att fortsätta att vandra i Jehovas fruktan och sky stolthet och i stället ge honom äran för vad vi uträttar som hans folk.

24. Vad skall en kommande artikel visa angående tillväxt?

²⁴ Trots förföljelsen från Herodes fortsatte Jehovas ord ”att växa till och utbreda sig”. Som en kommande artikel skall visa kunde lärjungarna faktiskt vänta ytterligare tillväxt. Varför det? Därför att de ”vandrade i Jehovas fruktan”.