”De [kom] inte med fler invändningar, och de ärade Gud” (Apg. 11:1–18)

15, 16. Varför kritiserade vissa kristna judar Petrus, och hur förklarade han sitt handlingssätt?

¹⁵ Petrus, som säkert var ivrig att få berätta vad som hade hänt, gav sig i väg till Jerusalem. Men tydligen hade nyheten om att oomskurna icke-judar hade ”tagit emot Guds ord” hunnit före honom. Strax efter det att han hade kommit fram ”började de som höll fast vid omskärelsen kritisera honom”. De tyckte inte om att han hade ”gått hem till män som inte var omskurna och ätit med dem”. (Apg. 11:1–3) Frågan gällde inte om icke-judar kunde bli kristna eller inte. Nej, det de här judiska lärjungarna bestämt hävdade var att icke-judar behövde hålla Moses lag och bli omskurna för att kunna tillbe Jehova på ett godtagbart sätt. Vissa judiska lärjungar hade uppenbarligen svårt att släppa taget om den mosaiska lagen.

¹⁶ Hur förklarade Petrus sitt handlingssätt? Enligt Apostlagärningarna 11:4–16 nämnde han fyra saker som visade att Jehova hade väglett händelserna: 1) synen som han hade fått från Jehova (vers 4–10), 2) befallningen från anden (vers 11, 12), 3) ängelns besök hos Cornelius (vers 13, 14) och 4) den heliga anden som utgjutits över icke-judarna (vers 15, 16). Petrus avslutade på ett övertygande sätt med att säga: ”Gud gav alltså dem samma gåva [den heliga anden] som han har gett oss som tror på Herren Jesus Kristus. Så hur skulle jag ha kunnat hindra Gud?” (Apg. 11:17)

17, 18. a) Vilket beslut ställdes de kristna judarna inför? b) Varför kan det krävas ansträngning för att bevara enheten i församlingen, och vilka frågor bör vi ställa oss?

¹⁷ Det Petrus sa satte verkligen dessa kristna judar på prov. Skulle de kunna göra sig av med alla sina fördomar och ta emot de nydöpta icke-judarna som sina medkristna? I skildringen sägs det: ”När de [apostlarna och andra kristna judar] hörde detta kom de inte med fler invändningar, och de ärade Gud och sa: ’Nu har Gud också gett folk från andra nationer möjlighet att ändra sig och få liv.’” (Apg. 11:18) Tack vare deras positiva inställning bevarades enheten i församlingen.

¹⁸ Det kan krävas ansträngning för att bevara enheten i vår tid, eftersom de som tjänar Jehova kommer från ”alla nationer, stammar, folk och språk”. (Upp. 7:9) Många församlingar består av bröder och systrar med olika hudfärg, kulturell bakgrund och uppväxtförhållanden. Det är bra att vi frågar oss: Har jag gjort mig av med alla fördomar? Är jag besluten att aldrig låta den här världens splittrande faktorer – till exempel nationalism, kulturell stolthet och rasism – påverka hur jag behandlar mina medtroende? Tänk på vad som hände Petrus (Kefas) några år efter det att de första icke-judarna hade blivit omvända. Han påverkades av andras fördomar och ”drog sig undan” från kristna icke-judar. Paulus var då tvungen att tillrättavisa honom. (Gal. 2:11–14) Vi vill alltid vara på vår vakt så att vi inte påverkas av fördomar.

”Många började tro” (Apg. 11:19–26a)

19. För vilka började kristna judar i Antiokia förkunna, och med vilket resultat?

¹⁹ Började Jesus efterföljare förkunna för oomskurna icke-judar? Lägg märke till vad som hände längre fram i Antiokia i Syrien.d Det bodde många judar i den staden, men det fanns inga större motsättningar mellan judar och icke-judar. Med andra ord fanns det goda förutsättningar i Antiokia för att förkunna för icke-judar. Det var här som några kristna judar började förkunna de goda nyheterna ”för dem som talade grekiska”. (Apg. 11:20) De förkunnade inte bara för grekisktalande judar utan också för oomskurna icke-judar. Jehova välsignade deras arbete, och ”många började tro”. (Apg. 11:21)

20, 21. Hur visade Barnabas att han var ödmjuk, och hur kan vi visa att vi är ödmjuka när vi utför vår förkunnartjänst?

²⁰ Församlingen i Jerusalem sände Barnabas till Antiokia för att predika för alla som ville lyssna. Men tydligen var intresset så stort att han inte klarade av uppgiften själv. Vem var bättre lämpad att hjälpa till än Saul (Paulus), som skulle bli en apostel för nationerna? (Apg. 9:15; Rom. 1:5) Men Barnabas såg kanske Saul som en konkurrent? Nej, tvärtom. Han var ödmjuk och insåg att han behövde hjälp. Han tog initiativet till att resa till Tarsos för att leta rätt på Saul och ta med honom till Antiokia så att han kunde hjälpa till. De stannade kvar där tillsammans ett helt år för att bygga upp lärjungarna i församlingen. (Apg. 11:22–26a)

²¹ Hur kan vi visa att vi är ödmjuka när vi utför vår förkunnartjänst? Bland annat genom att vi inser våra begränsningar. Alla har vi olika förmågor och starka sidor. Några kanske är duktiga på att vittna informellt eller från hus till hus men har svårt för att göra återbesök eller starta bibelstudier. Om du vill bli bättre på någon tjänstegren, varför då inte be om hjälp? Det kan göra att du blir mer produktiv och får större glädje i tjänsten. (1 Kor. 9:26)

”Nödhjälp till bröderna och systrarna” (Apg. 11:26b–30)

22, 23. Hur visade bröderna och systrarna i Antiokia att de älskade sina medtroende, och hur handlar Guds folk likadant i dag?

²² Det var i Antiokia som ”Gud såg till att lärjungarna började kallas kristna”. (Apg. 11:26b) Det här namnet är en bra beskrivning av dem som formar sitt liv efter Kristus levnadssätt. Finns det något som visar att det uppstod en känsla av samhörighet mellan troende judar och troende icke-judar? Tänk på vad som hände när en stor svält bröt ut omkring år 46.e Förr i tiden drabbades de fattiga särskilt hårt av svält, eftersom de varken hade några pengar sparade eller något extra förråd av mat. Under den här svälten behövde de kristna judarna i Judeen hjälp, för många av dem var uppenbarligen fattiga. När bröderna i Antiokia – däribland kristna icke-judar – fick reda på det här behovet, sände de ”nödhjälp till bröderna och systrarna i Judeen”. (Apg. 11:29) Det visade verkligen att de älskade sina bröder och systrar!

²³ Det är på samma sätt bland Guds folk i dag. När vi får reda på att våra medtroende i ett annat land eller i området där vi bor har det svårt så vill vi gärna hjälpa dem. Avdelningskontorens kommittéer organiserar snabbt hjälpkommittéer för att ta hand om våra bröder och systrar som drabbats av naturkatastrofer, till exempel orkaner, jordbävningar och tsunamier. När vi hjälper varandra på det här sättet visar vi att vi älskar vår stora andliga familj. (Joh. 13:34, 35; 1 Joh. 3:17)