7. Varför behövde Adam inte vara förbryllad länge över att befinna sig vid liv i en paradisträdgård?

⁷ Den första människan, Adam, behövde inte vara förbryllad länge över den situation som han befann sig i, levande och ensam, utan att kunna se någon annan lik sig själv i paradisträdgården. Människan fick höra en röst, någon som talade, och han förstod den. Men var fanns den som talade? Människan såg ingen som talade. Rösten kom från det osynliga, den osynliga världen, och den riktade sig till honom. Det var människans Skapares röst! Och människan kunde svara honom med samma slags tal. Människan upptäckte att han talade med Gud, Skaparen, och han behövde ingen modern vetenskaplig radiomottagare för att kunna höra Guds röst. Gud talade med honom direkt som sin skapelse.

8, 9. a) Vilka frågor kunde Adam få besvarade, och vilken faderlig omvårdnad och vilket faderligt intresse visades honom? b) Vilket svar fick Adam av sin himmelske Fader?

⁸ Nu visste människan att han inte var ensam, och detta måste ha fått honom att känna sig bättre till mods. Hans sinne var fullt av frågor. Han kunde ställa dem till den osynliga person som talade till honom. Vem hade skapat honom och denna trädgård av ljuvlighet? Varför hade han blivit satt här, och vad skulle han göra med sitt liv? Fanns det någon mening med att leva? Den första människan, Adam, blev visad faderlig omvårdnad och faderligt intresse, eftersom hans frågor blev besvarade på ett sätt som tillfredsställde hans vetgiriga sinne. Vilken glädje måste det inte ha varit för människans Danare, Livgivare och himmelske Fader att få höra honom börja tala och säga sina första ord! Vilken glädje skänkte det inte den himmelske Fadern att få höra sin jordiske son tala med honom! Den naturliga första frågan torde ha varit: ”Hur blev jag till?” Den himmelske Fadern var glad över att få svara på detta och erkände därigenom att den första människan var hans son. Han var en ”son av Gud”. (Lukas 3:38) Jehova identifierade sig som Fader till den första människan, Adam. Här följer kontentan av det svar på sin fråga som Adam fick av sin himmelske Fader och som han sedan vidarebefordrade till sina avkomlingar:

⁹ ”Och Jehova Gud grep sig an med att forma människan av stoft från marken och att blåsa in livets andedräkt i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ. Dessutom planterade Jehova Gud en trädgård i Eden, österut, och där satte han människan som han hade format. Alltså lät Jehova Gud ur marken växa upp varje träd som var åtråvärt för ens syn och gott till mat och likaså livets träd mitt i trädgården och trädet för kunskapen om gott och ont. Nu var det en flod som gick ut från Eden för att vattna trädgården, och därifrån började den dela sig, och den blev liksom fyra huvudfloder.” — 1 Moseboken 2:7—10, NW.b

10, 11. a) Vilka fakta lärde sig Adam tydligen, men vilka andra frågor behövde han få besvarade? b) Vilka svar gav den himmelske Fadern Adam?

¹⁰ Adams vakna och friska sinne söp ivrigt in dessa tillfredsställande upplysningar. Nu visste han att han inte hade kommit från den osynliga värld som hans Danare och Formare talade från. Han var i stället formad av den jord på vilken han levde och var således jordisk. Jehova Gud var hans Livgivare och Fader. Han var ”en levande själ”, och eftersom han hade fått sitt liv av Jehova Gud, var han en ”son av Gud”. Träden omkring honom i Edens trädgård bar frukter som var goda till mat och som han skulle äta av för att hålla sig vid liv som en levande själ. Och ändå, varför måste han hålla sig vid liv, och varför var han satt här på jorden, i denna Edens trädgård? Han var en fullständigt formad människa med intelligens och fysiska förmågor, och han förtjänade att få veta det. Hur skulle han annars kunna fullgöra sin uppgift i livet och därigenom behaga sin Danare och Fader genom att utföra dennes vilja? Svaren på dessa tillbörliga frågor gavs i följande upplysningar:

¹¹ ”Och Jehova Gud tog sedan människan och lät henne slå sig ner i Edens trädgård till att odla den och ta vård om den. Och Jehova Gud gav också människan den här befallningen: ’Av varje träd i trädgården får du äta dig mätt. Men vad beträffar trädet för kunskapen om gott och ont, skall du inte äta av det, för på den dag du äter av det kommer du med visshet att dö.’” — 1 Moseboken 2:15—17, NW.

12. Vad måste Adam ha tackat sin Skapare för, och hur kunde människan således förhärliga Gud?

¹² Adam måste ha tackat sin Skapare för att han fått något som skulle hålla honom lämpligt sysselsatt i denna vackra Edens trädgård. Nu visste han vad som var hans Skapares vilja och att han kunde göra något på jorden för honom. Han hade nu ett ansvar vilande på sig, nämligen ansvaret att odla Edens trädgård och att ta vård om den, men det skulle vara något angenämt att få göra detta. Genom att göra detta skulle han kunna hålla Edens trädgård i ett sådant skick att den skänkte lov och pris till dess Danare, Jehova Gud. Närhelst Adam blev hungrig av att arbeta kunde han äta sig mätt av träden i trädgården. Därigenom skulle han kunna förnya sin styrka och uppehålla sitt liv och sin lycka hur länge som helst — i oändlighet. — Jämför Predikaren 3:10—13.

Utsikt till evigt liv

13. Vilken framtidsutsikt hade den första människan, och varför det?

¹³ I oändlighet? Vilken nästan otrolig tanke måste inte detta ha varit för den fullkomliga människan! Men varför inte? Hans Skapare hade inte någon tanke på eller någon avsikt att förstöra sin mästerligt planerade Edens trädgård. Varför skulle han förstöra sitt eget verk, när det var så gott och gav uttryck åt hans konstnärliga skapande förmåga? Detta skulle han helt logiskt inte ämna göra. (Jesaja 45:18) Och eftersom denna makalösa trädgård skulle fortsätta att bli odlad, skulle den behöva en odlare och vårdare lik den fullkomliga människan Adam. Och om vårdaren människan aldrig åt av frukten av det förbjudna ”trädet för kunskapen om gott och ont”, så skulle han inte heller behöva dö. Den fullkomliga människan skulle kunna leva för evigt!

14. Hur skulle Adam kunna få evigt liv i paradiset?

¹⁴ Evigt liv i Edens paradisträdgård hade ställts i utsikt för Adam! Han skulle kunna få njuta av det för evigt, under förutsättning att han förblev fullkomligt lydig mot sin Skapare och aldrig åt av den frukt som var förbjuden av hans Skapare. Det var Skaparens önskan att den fullkomliga människan förblev lydig och fortsatte att leva för evigt. Det var inte något dödsbringande att inte få äta av frukten på ”trädet för kunskapen om gott och ont”. Det prövade bara människans fullkomliga lydnad för sin Fader. Det gav människan tillfälle att få bevisa sin kärlek till Gud, sin Skapare.

15. Varför kunde Adam se fram emot en ljus framtid med goda ting från sin Skapare?

¹⁵ Den fullkomliga människan kunde se framåt mot en ljus framtid genom att han hade den tillfredsställande vetskapen i hjärtat att han inte bara var ett verk av en ofrivillig slump, utan hade en himmelsk Fader, och genom att hans sinne var upplyst med kunskapen om hans uppgift i livet och också genom att han hade evigt liv i paradiset i sikte. Han åt av de träd som var goda till mat och undvek ”trädet för kunskapen om gott och ont”. Han önskade att av sin Skapare få veta vad som var gott. Arbete, inte något fördärvbringande arbete, utan odlandet av Edens trädgård, var gott, och den fullkomliga människan arbetade.

Kände sig inte tvungen att kunna förklara saker och ting

16—18. Vilka så kallade gåtor kände sig Adam inte tvungen att lösa, och varför gjorde han inte det?

¹⁶ Dagsljuset minskade, när dagens stora ljus, som han kunde skönja i dess rörelse över himlen, gick ner. Mörkret föll och det blev natt, och månen blev skönjbar för honom. Detta fyllde honom inte med någon känsla av fruktan; det var det mindre ljuset som rådde över natten. (1 Moseboken 1:14—18) Antagligen flög eldflugor omkring i trädgården, och deras kalla ljus blinkade som små lampor.

¹⁷ När natten föll och mörkret omsvepte honom, kände han, precis som djuren runt omkring honom, behov av att sova. När han vaknade, började han känna sig hungrig, och han åt med god aptit av de tillåtna fruktträden för att få vad man kan kalla frukost.

¹⁸ Med förnyad styrka och väl vederkvickt av nattens vila riktade han nu sin uppmärksamhet på dagens arbete. När han lade märke till all grönskan omkring sig, kände han inte att han måste fördjupa sig i den gåta som människor tusentals år senare skulle komma att kalla för fotosyntes, denna gåtfulla process genom vilken det gröna färgämnet i växter, deras klorofyll, utnyttjar solljusets energi till att producera födoämnen till mat åt människor och djur, samtidigt som det tar in den koldioxid som människor och djur utandas och avger syre för dem att inandas. En människa kanske kan kalla detta för en gåta, men det fanns inget behov för Adam att lösa den. Det var ett underverk av människans Skapare, som förstod det och fick det att fungera till gagn för människo- och djurliv på jorden. Därför var det tillräckligt för den första människans fullkomliga intelligens att Gud, Skaparen, fick saker och ting att växa, och det var människans gudagivna arbete att sköta om dessa slags växter, som växte i Edens trädgård. — Se 1 Moseboken 1:12.

Ensam — men han saknade inte glädje

19. Vad gjorde Adam inte, trots att han insåg att han var ensam utan någon som var lik honom på jorden?

¹⁹ Den utbildning människan fick av sin himmelske Fader var ännu inte klar. Människan måste ta vård om Edens trädgård utan att det fanns någon annan lik honom på jorden som kunde förena sig med honom eller hjälpa honom. När det gällde hans art, människosläktet, så var han ensam. Han gick inte ut och letade efter någon lik sig, som han kunde ha jordiskt sällskap av. Han bad inte Gud, sin himmelske Fader, att ge honom en bror eller en syster. Hans ensamhet som människa gjorde honom inte till slut galen och tog inte heller bort glädjen av att leva och arbeta. Han hade sällskap av Gud. — Jämför Psalm 27:4.

20. a) Vad var höjden av Adams glädje och lycka? b) Varför skulle det inte ha varit något mördande lidande för Adam att fortsätta att leva på det här sättet? c) Vad kommer följande artikel att behandla?

²⁰ Adam visste att han och hans arbete granskades av hans himmelske Fader, och höjden av lycka för honom var att kunna behaga sin Gud och Skapare, vars underbara egenskaper uppenbarades genom alla de vackra skaparverken runt omkring honom. (Jämför Uppenbarelseboken 15:3.) Det skulle inte ha varit något mördande lidande eller långtråkigt arbete för denna fullkomligt balanserade människa, som kunde samtala med sin Gud, att fortsätta att leva på det här sättet.

Människans Skapare hade gett honom i uppdrag att odla den ljuvliga Edens trädgård, och nu gav människans Skapare honom en annan uppgift, en speciell och stimulerande uppgift, som berättelsen om vad som hände visar:

² ”Och Jehova Gud var i färd med att från marken forma varje vilt djur på fältet och varje flygande skapelse i himlarna, och han började föra dem till människan för att se vad han skulle kalla vart och ett av djuren; och vadhelst människan kom att kalla det, det vill säga varje levande själ, det var dess namn. Så gav då människan namn åt alla husdjuren och åt himlarnas flygande skapelser och åt varje vilt djur på fältet.” — 1 Moseboken 2:19, 20, NW.

3. Varför hyste varken Adam eller djurskapelsen någon fruktan?

³ Människan kallade hästen för sus, tjuren för shōr, fåret för seh, geten för ‛ez, en fågel för ‛ōf, duvan för jō·náh, påfågeln för tuk·kí, lejonet för ’ar·jéh eller ’arí, björnen för dov, apan för qōf, hunden för ké·lev och ormen för na·chásh osv.a När han gick bort till den flod som flöt ut från Edens trädgård, såg han fisk, och åt fisken gav han namnet da·gháh. Den obeväpnade mannen kände ingen fruktan för dessa djur, husdjur och vilda djur, eller för fåglarna, och de kände inte heller någon fruktan för honom, som de instinktivt erkände som sin överordnade, en som var av ett högre slag av liv. De var Guds skapelser, och de hade fått liv av honom, och människan hade varken önskan eller lust att skada dem eller ta livet av dem.

4. Vad kan vi förmoda när det gäller Adams namngivande av alla djuren och fåglarna, och vad slags erfarenhet måste detta ha varit?

⁴ Exakt hur länge människan blev visad husdjuren, de vilda djuren och himlarnas flygande skapelser säger inte berättelsen någonting om. Allt var väglett och ordnat av Gud. Adam tog sig antagligen tid till att studera varje särskilt djur och lade märke till dess karakteristiska vanor och läggning, och därefter valde han ut ett namn som skulle vara särskilt passande för det. Detta kunde innebära att det gick en avsevärd tid. Det måste ha varit en mycket intressant erfarenhet för Adam att på så sätt få bli bekant med djurlivet här på jorden med alla dess arter, och det krävde stor mental skicklighet och språkbegåvning att kunna karakterisera var och en av dessa arter av levande skapelser med ett passande namn.

5—7. a) Vilka frågor uppstod antagligen? b) Vad slags svar gavs i skapelseberättelsen i 1 Moseboken 1:1—25?

⁵ Men i vilken ordning hade alla dessa levande skapelser då blivit skapade? Hade landdjuren skapats före fåglarna, och var i tid och ordning stod människan i förhållande till alla dessa levande skapelser av ett lägre slag? Hur hade Gud förberett jordens yta för en så stor variation av djurliv, tillhandahållit luften i vilken fåglarna kunde flyga så högt, tillhandahållit vatten att dricka och växtliv till att tjäna som föda, gjort ett stort ljus till att lysa upp dagen och göra det möjligt för människan att kunna se och gjort ett mindre ljus för att försköna natten? Varför var vädret så milt och varmt att människan kunde ströva omkring, arbeta och sova oskyddad och naken?

⁶ Människan behövde inte gissa sig till svaren. Hans vetgiriga sinne förtjänade intelligenta svar från en auktoritativ källa, som visste exakt. Han övergavs inte som en okunnig son av Gud, utan på grund av sin höga intelligensnivå hedrades han antagligen med den underbara skapelseberättelsen så som den återges i 1 Moseboken 1:1—25.

⁷ Adam måste ha känt sig mycket tacksam för denna spännande skapelseberättelse. Den förklarade så mycket. Av det sätt varpå den var avfattad förstod han att det var tre långa tidsperioder, som Gud enligt sitt sätt att mäta tiden kallade dagar, före den fjärde skapelseperioden under vilken Gud lät de två stora ljusen bli synliga på himlarnas fäste för att markera människans mycket kortare dag eller dygn på 24 timmar. Den kortare dagen för människan på jorden var tiden från det att det större ljuset gick ner och tills det gick ner nästa gång. Adam blev också medveten om att det skulle vara år av tid för honom, och han började utan tvivel omedelbart att räkna sina levnadsår. Det större ljuset på himlarnas fäste gjorde det möjligt för honom att göra detta. Men när det gällde Guds längre skapelsedagar, så insåg den första människan att han då levde på den sjätte dagen av Guds jordiska skapararbete. Han hade ännu inte fått höra att den sjätte dagen, då först alla landdjuren och sedan människan skapades, hade tagit slut. Nu kunde han förstå i vilken ordning växtliv, marint liv, fågelliv och landdjur hade skapats. Men ensam där i Edens trädgård var Adam inte det fullständiga uttrycket för Guds kärleksfulla uppsåt med människan i det jordiska paradiset.

Skapandet av den första kvinnan

8, 9. a) Vad lade den fullkomliga människan märke till angående djurskapelsen, men vilken slutsats drog han om sig själv? b) Varför var det inte lämpligt att den fullkomliga människan bad Gud om en maka? c) Hur beskriver den bibliska berättelsen skapandet av den första människans hustru?

⁸ Den första människan med sitt fullkomliga sinne och sin fullkomliga iakttagelseförmåga såg att i fågel- och djurriket var det hankön och honkön och att dessa tillsammans fortplantade sin art. Men med människan själv var det inte då så. Om denna iakttagelse gjorde honom benägen att vilja tänka på att ha sällskap, så fann han ingen lämplig maka någonstans i djurriket, inte ens bland aporna. Adam torde ha dragit slutsatsen att det inte fanns någon maka åt honom, för om det hade funnits någon, skulle då inte Gud ha fört denna maka till honom? Människan hade skapats skild från alla dessa djurarter, och han var avsedd att vara annorlunda! Han var inte böjd att avgöra saker och ting själv och bli fräck och be Gud, sin Skapare, om en maka. Det var passande att den fullkomliga människan lät hela saken vila hos Gud, för kort därefter upptäckte han att Gud hade dragit sina egna slutsatser om situationen. Om detta och det som nu hände får vi veta följande i berättelsen:

⁹ ”Men för människan fanns det ingen hjälp som ett komplement till honom. Fördenskull lät Jehova Gud en tung sömn falla på människan, och medan han sov, tog han ett av hans revben och slöt sedan till köttet över dess plats. Och Jehova Gud grep sig an med att av revbenet, som han hade tagit från människan, bygga en kvinna och att föra henne till människan. Då sade människan: ’Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Denna kommer att kallas Maninna, ty från man blev denna tagen.’ Det är därför en man kommer att överge sin far och sin mor, och han skall hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. Och båda förblev de nakna, människan och hans hustru, och ändå skämdes de inte.” — 1 Moseboken 2:20—25, NW.

10. Hur reagerade den fullkomlige mannen, när den fullkomliga kvinnan presenterades för honom, och vad kan hans ord ha antytt?

¹⁰ Hans ord, när den fullkomliga kvinnan presenterades för honom som en hjälp och ett komplement, gav uttryck åt fullständig tillfredsställelse: ”Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött.” Med tanke på dessa ord, som han yttrade när han till slut fick se sin nyskapade hustru, skulle det kunna vara så att han hade fått vänta en tid på att få denna sin förtjusande mänskliga motsvarighet. När Adam beskrev sitt komplement, kallade han sin hustru ”Maninna” (hebreiska: ’ish·sháh, vilket är femininformen av det hebreiska ord som översätts med ”man”, ’ish), ”ty från man blev denna tagen”. (1 Moseboken 2:23, NW) Adam kände ingen köttslig släktskap med de flygande skapelserna eller landdjuren, som Gud tidigare hade riktat hans uppmärksamhet på för att han skulle ge dessa namn. Hans kött var annorlunda än deras. Men den här kvinnan var verkligen av samma slags kött som han. Revbenet som hade tagits från hans sida producerade samma slags blod som fanns i hans egen kropp. (Se Matteus 19:4—6.) Nu hade han någon för vilken han kunde tjänstgöra som Guds profet och för vilken han kunde återge den underbara skapelseberättelsen.