6. Vad talar berättelsen i Första Moseboken tydligt om för oss angående människans skapelse?

⁶ I Första Moseboken 2:7 (NW) läser vi: ”Jehova Gud grep sig an med att forma människan av stoft från marken och att blåsa in livets andedräkt i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ.” Berättelsen säger inte att Gud inplantade en odödlig själ i människan. Den säger att Adams kropp ”blev en levande själ”, när Guds kraft gav den liv. Människan är således en själ — hon har inte någon själ.

Ifall Adam hade haft en odödlig själ som skulle få komma till himmelen om han var lydig, då skulle döden ha varit en välsignelse. Men det var den inte. Den var en förbannelse. Och i och med Adams synd spred sig dödens förbannelse till alla människor, därför att alla är hans avkomlingar. — Romarna 5:12.

10. Vilket allvarligt problem uppstår, när man tror att Adam hade en odödlig själ?

¹⁰ Och ifall Adam hade skapats med en odödlig själ som skulle pinas för evigt i ett brinnande helvete om han syndade, varför blev han då inte varnad för detta? Varför fick han bara veta att han skulle dö och återvända till stoft? Hur orättvist skulle det inte ha varit att döma Adam till evig tortyr för olydnad men inte varna honom för detta! Men hos Gud finns ”ingen orättvisa”. (5 Moseboken 32:4, NW) Det fanns inget behov av att varna Adam för ett brinnande helvete avsett för de ondskefullas odödliga själar. Det existerade inte något sådant helvete och inte heller några odödliga själar. (Jeremia 19:5; 32:35)