Jehova — din bekant eller din vän?
”JOHAN, får jag presentera dig för min vän? Det här är — förlåt mig, vad var det du hette nu igen?”
Har du någon gång hört någon göra bort sig så här? Det är ett exempel på hur en del människor missbrukar ordet ”vän”. I verkligheten menar de bara ”bekant” och ibland inte ens det. Att vara bekant med Svensson på andra sidan gatan är en sak; att vara hans vän är något helt annat.
En ordbok definierar ”bekant” som ”person som ... [man] känner men ej nödvändigtvis väl eller med sympati”. En annan ordbok säger: ”Mindre förtrolighet, närhet, kamratskap och sympati än VÄN.”
Denna avsaknad av starka band av tillgivenhet förklarar varför vi ofta inte bryr oss så mycket om vad som händer med bekanta, medan vi av hjärtat engagerar oss i våra vänners liv. Vi delar deras glädjeämnen och sorger och låter dessa röra oss ända in i själen. Naturligtvis måste vi akta oss så att vi inte låter känslomässigt engagemang förleda oss till att lägga oss i deras privatliv. — 1 Petrus 4:15.
De starka band av tillgivenhet vi har till våra vänner förklarar också varför vi normalt vill försöka behaga dem. Om en bekant tycker att vårt uppförande är osmakligt eller opassande, är det inte troligt att hans ogillande får oss att ändra på oss. Men en vän kan däremot utöva ett starkt inflytande på oss, vare sig det gäller klädsel, uppförande eller inställning.
När det gäller förtroende, tillgivenhet, respekt och lojalitet kräver vänskap en högre grad av ansvar än ett bekantskapsförhållande. Den som är ute efter ett vänskapsförhållande utan några villkor vill i verkligheten bara ha en bekant, inte en vän. Nära vänner vill gärna fullgöra det ansvar som ett starkt band av tillgivenhet medför. De inser att det ger dem en möjlighet att bekräfta vänskapen.
Vänskap med Gud
Som Skaparen är Jehova människosläktets himmelske Fader och förtjänar att bli älskad, åtlydd och respekterad. Men han vill att människor skall göra det på grund av ett starkt band av tillgivenhet, inte bara av pliktkänsla. (Matteus 22:37) Han vill också att de skall älska honom som en vän. (Psalm 18:2) Eftersom ”han först har älskat oss”, har han själv lagt den fullkomliga grundvalen för en sådan vänskap. — 1 Johannes 4:19.
Våra första föräldrar, Adam och Eva, var bekanta med Jehova. Frågan var: Skulle de tacka ja till hans erbjudande att få bli hans vänner? Sorgligt nog gjorde de inte det. Deras själviska försök att bli oberoende av Gud visade att de inte hade några starka band av tillgivenhet till honom. De var villiga att ta emot välsignelserna av den vänskap han erbjöd dem, men de var inte villiga att ta på sig det ansvar den medförde. Det var som om de ville komma i åtnjutande av tryggheten och bekvämligheten i deras trivsamma paradis utan att vilja betala hyran.
Vi har alla ärvt denna anda av otacksamhet och oberoende, somliga i större utsträckning än andra. (1 Moseboken 8:21) En del ungdomar, till exempel, har låtit sin naturliga önskan att bli självständiga göra dem otacksamma mot sina föräldrar. Detta har lett till att den ytterst dyrbara vänskap som bör råda mellan dem och deras föräldrar livet igenom bryter samman. Men hur sorgligt detta än är, är det mycket allvarligare om vänskapen med vår himmelske Fader bryter samman. Det kan faktiskt vara ödesdigert!
De krav vänskap medför
Utan förtroende kan inget vänskapsförhållande, oavsett om det gäller med människor eller med Gud, vara någon längre tid. Patriarken Abraham förstod detta, och det var därför han gång på gång visade att han obetingat förtröstade på Gud. Läs 1 Moseboken 12:1—5 och 22:1—18 och lägg märke till två framträdande exempel på hans förtröstan på Jehova. Ja, ”Abraham satte tro till Jehova, och det tillräknades honom såsom rättfärdighet”. Det var därför ”han kom att kallas ’Jehovas vän’”. — Jakob 2:23.
Ytterligare ett krav för att få bli vän med Gud är att man måste ta på sig de skyldigheter som denna vänskap medför. På grund av vår ringa ställning i förhållande till Jehova är dessa skyldigheter följdriktigt mycket större än de skulle vara i ett mänskligt vänskapsförhållande. De sträcker sig längre än till att vilja behaga honom i vissa saker — som vi skulle göra när det gäller en mänsklig vän. De innefattar att vilja behaga honom i allt. Jesus, Guds Son och närmaste vän, visade detta när han sade om Jehova: ”Jag [gör] alltid ... de ting som behagar honom.” — Johannes 8:29.
Vänskap med Jehova eller med hans Son går alltså inte att få helt villkorslöst. Den är beroende av att vi ställer upp på de premisser för vänskap som de har fastslagit. (Se Psalm 15:1—5.) Jesus visade detta klart och tydligt i samtal med sina lärjungar. ”Ni är mina vänner”, sade han, ”om ni gör vad jag nu befaller er.” — Johannes 15:14.
Ett annat krav för vänskap är öppet och ärligt kommunicerande. På sin dödsdag sade Jesus till sina trogna apostlar: ”Jag kallar er inte längre slavar, eftersom en slav inte vet vad hans herre gör, utan jag har kallat er vänner, därför att alla de ting som jag har hört av min Fader, dem har jag gjort kända för er.” (Johannes 15:15) När Jesus lät sina vänner få del av hans tankar, följde han sin himmelske Faders exempel, om vilken det sägs i Amos 3:7 (NW): ”Den suveräne Herren Jehova kommer inte att göra någonting, utan att han har uppenbarat sin förtroliga angelägenhet för sina tjänare profeterna.”
Är inte det normalt vänner emellan? Vi kanske inte känner oss manade att dela våra erfarenheter med Svensson på andra sidan gatan. Och helt säkert skulle vi inte vilja berätta för honom om våra innersta tankar och känslor. När allt kommer omkring är han ju bara en bekant. Men när det gäller våra vänner kan vi ofta knappt bärga oss innan vi har fått berätta för dem om sådana saker!
Det är på liknande sätt med vår vänskap med Gud. Vi kan knappt bärga oss innan vi har fått nalkas honom i bön och avslöja för honom våra behov, våra önskningar och våra innersta känslor. Om kommunikationen är enkelriktad, kommer givetvis vänskapen snart att dö. Så vi måste också vara villiga att låta Gud tala till oss. Detta gör vi genom att uppmärksamt lyssna till hans skrivna ord, begrunda hans råd och sedan tillämpa det efter bästa förmåga.
Hur viktig är vänskapen med Jehova för dig?
För att hjälpa dig att svara på den frågan kan vi tänka på ett speciellt slag av mänsklig vänskap. Om du är en ung person, kanske du är intresserad av en vänskap som kan leda till äktenskap. Att bara vara bekant med en blivande äktenskapspartner utgör knappast någon god grund för att gifta sig, det inser du utan vidare. Bekantskapen måste först utvecklas till vänskap. Denna vänskap kan sedan odlas och formas till ett mer förtroligt förhållande som till sist kommer att utgöra en god grund för ett lyckligt äktenskap.
Tänk efter nu. Hur mycket anstränger sig de flesta för att utveckla denna typ av vänskap? Hur mycket tid och pengar offrar de för att bygga upp och bevara den? Hur mycket tid ägnar de åt att tänka på den? I vilken utsträckning gör de upp planer — eller visar sig villiga att ändra sina planer — i syfte att förbättra eller bevara detta förhållande?
Fråga sedan dig själv: Hur förhåller sig detta jämfört med mina ansträngningar att utveckla vänskapen med min Skapare eller att förbättra och stärka den? Hur mycket tid ägnar jag åt att göra det? I vilken utsträckning upptar vänskapen med Jehova mina tankar? I vilken utsträckning gör jag upp planer — eller visar mig villig att ändra mina planer — i syfte att förbättra och sedan bevara detta förhållande?
Unga kristna bör vara fullt medvetna om att all mänsklig vänskap, även av det slag som med tiden leder till äktenskap, i vikt och betydelse är underordnad den vänskap de behöver ha med sin Skapare. Det är därför de uppmanas i Predikaren 12:1 (NW): ”Kom nu ihåg din store Skapare i din unga mandoms dagar.” Många gör det genom att offentligt tjäna som förkunnare åt Gud, och ett allt större antal av dem som heltidsförkunnare, eller pionjärer.
Trots den ökande cynismen och religionsfientligheten omkring dem försvarar dessa modigt Jehova, när de hör smädelser och falska anklagelser riktas mot honom. Är inte det vad Jehova med rätta kan förvänta av sina vänner? Är inte det vad vi också skulle förvänta av våra vänner? Och skulle det inte få vårt hjärta att glädjas, om vi upptäckte att våra vänner gjorde det med nit och övertygelse? — Jämför Ordspråksboken 27:11.
Ja, vänskap med Gud — liksom också vänskap med människor — medför förpliktelser som måste fullgöras, om vänskapen skall hålla. Den som inte vill ta på sig dessa förpliktelser, eller inte är redo att överlämna sig åt Gud och sedan fullfölja det hela, kanske bara är bekant med Jehova. För honom återstår ännu att få erfara glädjen att ha Jehova som sin vän.
[Bild på sidan 25]
Abraham förtröstade på Gud och kom därför att kallas Jehovas vän