Att Guds förutvetande är selektivt betyder att han kan välja att inte veta precis allt som hans skapelser kommer att göra i framtiden. Det innebär att Gud i all uppriktighet kunde ge det första människoparet utsikten att få leva för evigt på en jord fri från ondska och att historiens förlopp från skapelsen och framåt inte rätt och slätt skulle vara en upprepning av det som redan var förutsett och förutbestämt. Att han instruerade sin första jordiska son och dotter att som hans fullkomliga och syndfria representanter uppfylla jorden med sina avkomlingar, göra den till ett paradis och ha herraväldet över djuren var således ett privilegium han gav dem i sin kärlek, och det var ett uttryck för hans uppriktiga önskan – det var inte bara en uppgift som de på förhand var dömda att misslyckas med. Att låta dem sättas på prov genom ”trädet för kunskap om gott och ont” och att skapa ”livets träd” i Edens trädgård skulle ha varit meningslöst och cyniskt ifall han på förhand visste att de skulle synda och aldrig kunna äta av ”livets träd”. (1Mo 1:28; 2:7–9, 15–17; 3:22–24)

När Gud skapade de två första människorna var de fullkomliga, och han kunde se på resultatet av hela sin skapargärning och konstatera att det var ”mycket gott”. (1Mo 1:26, 31; 5Mo 32:4) I stället för att misstroget bekymra sig över hur människoparet skulle handla framöver sägs det att han ”började vila”. (1Mo 2:2) Han kunde ”vila”, för på grund av hans allmakt och överlägsna vishet fanns det ingen framtida handling, omständighet eller tillfällighet som kunde utgöra ett oöverstigligt hinder eller ett olösligt problem och förhindra att hans suveräna avsikt förverkligades. (2Kr 20:6; Jes 14:27; Dan 4:35)