”Det var inte mitt fel!” Ursäkternas tidsålder
KRASCH! Lille Kalles mamma rusar ut i köket för att se vad som orsakat detta öronbedövande oväsen. På golvet ligger kakburken och alla kakorna. Mitt i alltsammans står lille Kalle och fingrar förläget på en kaka, samtidigt som han gör sitt bästa för att se oskyldig ut. ”Det var inte mitt fel!” utbrister han.
FÖRÄLDRAR vet alltför väl att barn har svårt att ta ansvar för sina egna misstag. Men vuxenvärlden av i dag präglas av samma problem. Fler och fler människor tycks vara av den meningen att deras egna drifter är mer än de rimligtvis kan förväntas stå emot.
Ett belysande exempel är den man som våldtog samma kvinna tre gånger. Vid rättegången bedyrade han att han var ett offer för sina egna könshormoner; han hade höga halter av testosteron. Han blev frikänd. En politiker som ertappats med att ljuga skyllde sitt menedsbrott på alkoholproblem. En narkotikasmugglare blev frikänd sedan han påstått sig lida av ”aktivitetsbehovssyndromet”.
Enligt U.S.News & World Report finns det i Förenta staterna mer än 2.000 grupper som träffas varje vecka för att ge hjälp och vägledning åt personer som anser sig vara förslavade av sex. Över 200 landsomfattande organisationer har bildats efter Anonyma alkoholisters (Länkarnas) mönster för att hjälpa människor som är slavar under andra ”laster”, till exempel Anonyma hustrumisshandlare, Anonyma överviktiga homosexuella, Anonyma hasardspelare och Anonyma arbetsnarkomaner.
Somliga experter håller med om att alla dessa former av destruktivt beteende kan vara ”vanebildande”, men andra finner dessa nya idéer om tvångsmässigt beteende oroväckande. Som en psykolog uttryckte det: ”Genom att skapa en värld av tvångsmässiga sjukdomar kan vi komma att skapa en värld där allting kan ursäktas.” En psykoterapeut sade varnande att när människor börjar betrakta sig som hjälplösa offer för ett tvångsmässigt beteende blir de mycket mer svårbehandlade; deras ursäkt blir en del av deras identitet.
Doktor William Lee Wilbanks, professor i straffrätt, menar att den nuvarande vurmen för ”behandling” av missanpassade personer ingår som ett led i en filosofi som han kallar ”den nya omoralen” och som kan uttryckas i fem ord: ”Jag kan inte hålla mig.” Han är mycket kritisk till ”den växande tendensen bland vetenskapsmän att betrakta mänskliga varelser som föremål som reagerar på inre och yttre krafter över vilka de inte har någon kontroll”. ”Enligt denna uppfattning”, tillägger han, ”spelar den fria viljan knappast någon roll i det mänskliga beteendet.”
Nyare rön tyder på att människans vilja kan ha större inflytande också över traditionella missbruksproblem än man tidigare trott. Wilbanks nämner till exempel att 75 procent av alla heroinmissbrukare misslyckas med att bryta sin vana. Men bland veteranerna från Vietnamkriget är framgången mycket större — närmare 90 procent lyckas sluta. Varför? Drogen är densamma, beroendet detsamma. Skulle förklaringen kunna vara, som Wilbanks menar, att ”deras värderingar och självdisciplin hjälpte dem att ’säga nej’”? Därmed inte sagt att sådana faktorer som kemiskt beroende och ärftlig belastning inte är en realitet. Sådana faktorer kan, som Wilbanks uttrycker det, ”göra kampen mot frestelser svårare. Men det är ändå möjligt att vinna kampen.”
Ja, frestelsen att ge efter för önskningar och begär kan vara mycket stark, men den är inte omöjlig att stå emot. Som framgår av Jehovas vittnens verksamhet världen utöver måste inte alla narkotikamissbrukare, alkoholister, äktenskapsbrytare, hasardspelare och homosexuella nödvändigtvis ge efter för alla sina önskningar och begär. Med hjälp av sin viljestyrka och, vilket är än viktigare, Guds heliga ande, kan de övervinna sina problem, och många har också gjort det. Oavsett vad ”experterna” säger, vet således vår Skapare i vilken utsträckning vi är ansvariga för våra egna handlingar. (4 Moseboken 15:30, 31; 1 Korintierna 6:9—11) Men han är också barmhärtig. Han kräver aldrig mer av oss än vad som är rimligt, eftersom han ”tänker på att vi är stoft”. — Psalm 103:14.