Hasardspel — 90-talets missbruksproblem

EN KAMERA laddad med färgfilm förevigar scenen. Bilden upptar ett helt uppslag i en dagstidnings söndagsbilaga: En jättelik lagerlokal som byggts om till bingohall — flera tusen kvadratmeter stor — fullpackad med spelare i alla åldrar och hudfärger så långt ögat når. Ser du deras trötta ansikten och blodsprängda ögon, som vittnar om timmar av ändlöst spelande? De väntar ivrigt på att nästa nummer skall ropas upp och ge dem den vinst som gäckat dem hela natten.

Bläddra nu fram till nästa sida. Ser du det spända ansiktsuttrycket på de människor som sitter där med händerna fulla av spelkort, oroliga för att korten inte skall vara tillräckligt bra? I många fall kan ett enda kort betyda vinst eller förlust av tusentals kronor. Försök att föreställa dig verkligheten bakom dessa bilder. Kan du se de svettiga handflatorna när spelarna nervöst greppar korten? Kan du höra de snabba hjärtslagen, den tysta bönen om en bättre hand nästa gång och en sämre för de övriga spelarna?

Besök de luxuösa kasinona på flotta hotell och båtar. Går du vilse i labyrinten av färggranna spelautomater? Blir du bedövad av skramlet från spakarna på de enarmade banditerna och det vinande ljudet från snurrande rouletthjul? Det är som musik i spelarnas öron, vare sig de vinner eller förlorar. ”Det som ger dem en kick är den spänning som ligger i att inte veta vad som kommer att hända nästa gång de drar i den där spaken”, sade chefen för ett kasino.

Leta dig nu fram genom människomyllret till de fullsatta roulettborden. Du kan bli hypnotiserad av det snurrande hjulet med dess röda och svarta fält som virvlar runt framför dina ögon. Ljudet av den rullande kulan bidrar till förtrollningen. Runt, runt snurrar hjulet, och var det stannar betyder skillnaden mellan vinst och förlust. Många förlorar tusentals kronor på en enda omgång.

Mångdubbla dessa bilder och scener tiotusenfalt, spelarna miljonfalt och anläggningarna tusenfalt över hela världen. Människor färdas med flyg, tåg, buss, båt och bil till alla delar av jorden för att tillfredsställa sitt begär efter att spela. En tidning talar om ”den dolda sjukdomen, 90-talets missbruksproblem: tvångsmässigt spelande”. ”Jag förutspår att 1990-talet kommer att bli en historisk glanstid för det legala hasardspelet överallt i världen”, sade den amerikanske forskaren Durand Jacobs, en expert på området.

I Förenta staterna, till exempel, hade kasinon år 1993 fler besökare än alla stora basebollarenor tillsammantagna — 92 miljoner. Nya speletablissemang växer upp som svampar ur jorden. Hotellägare på den amerikanska östkusten gnuggar händerna av förtjusning. ”Det finns inte tillnärmelsevis så många rum som skulle behövas för att inkvartera de cirka 50.000 personer som besöker kasinona varje dag”, konstaterar en dagstidning.

I många av staterna i södra USA, där det för bara några år sedan ansågs vara en synd att spela hasard, välkomnas nu sådan verksamhet med öppna armar och betraktas som en räddare i nöden. ”I dag skulle ’bibelbältet’ [område i södra USA] likaväl kunna kallas ’blackjackbältet’, med mängder av flytande och landbaserade kasinon i Mississippi och Louisiana och planer på ännu fler i Florida, Texas, Alabama och Arkansas”, skrev U.S.News & World Report år 1994. Somliga religiösa ledare har nu gjort en helomvändning när det gäller synen på hasardspel. När de kommunala myndigheterna i New Orleans i Louisiana invigde sitt första flytande kasino på floden Mississippi år 1994, frambar en präst en bön och tackade Gud för ”möjligheten att spela — den gåva med vilken du har välsignat staden”, som han uttryckte det.

Man beräknar att 95 procent av alla amerikaner år 2000 skall ha högst 3—4 timmars bilresa till ett spelkasino. Den indianska befolkningen har också fått sin beskärda del av kakan. Den amerikanska regeringen har hittills gett indianerna tillstånd att driva 225 kasinon och bingohallar på olika platser i landet, rapporterar U.S.News & World Report.

Om man till allt detta lägger kortspelande, vadhållning, kyrkobingo och liknande, är det lätt att förstå att amerikanerna kunde satsa 394 miljarder dollar på legalt hasardspel år 1993, en ökning med 17,1 procent jämfört med föregående år. De som är motståndare till hasardspel står rådlösa. ”Den bästa hjälpen vi har haft att tillgå för människor är religiösa institutioner och staten, men nu är de alla inblandade i spelandet”, förklarar chefen för en amerikansk organisation som sysslar med frågor som rör hasardspel. En dagstidning kallade Förenta staterna för ”en hasardspelande nation” och sade att spel och dobbel är ”det amerikanska folkets verkliga tidsfördriv”.

England har startat sitt första lotteri sedan år 1826, och lotterna sägs ha en strykande åtgång. Landet upplever också en veritabel ”bingoboom”, skriver The New York Times Magazine. ”I Moskva vimlar det nu av välbesökta kasinon, och libanesiska spelare riskerar bokstavligt talat livet för att besöka spelhus i västra Beirut, som attackeras både av milisen och av religiösa fundamentalister”, tillägger tidskriften och fortsätter: ”De som vinner stora penningsummor eskorteras hem av kasinovakter beväpnade med maskingevär.”

”Kanadensarna inser inte att de är en nation av hasardspelare”, säger en kanadensisk spelinspektör. ”I vissa avseenden är förmodligen spel och dobbel vanligare i Canada än i USA”, tillägger han. ”Kanadensarna lade ner mer än 10 miljarder dollar på vadhållning förra året — nästan 30 gånger så mycket som på biobesök”, skriver tidningen The Globe and Mail. ”Bingoindustrin är mycket mer utvecklad i Canada än den någonsin varit i USA. Även lotteriverksamheten är mycket mer utvecklad i Canada, och detsamma gäller totalisatorspel”, konstaterar tidningen.

”Ingen vet hur många spelnarkomaner det finns i Sydafrika, men de kan i alla händelser räknas i tusental”, skriver en sydafrikansk dagstidning. Den spanska regeringen känner emellertid väl till problemets omfattning och det växande antalet spelare där i landet. Enligt officiella siffror spelade en stor andel av landets 38 miljoner invånare bort över 150 miljarder kronor på ett enda år, vilket ger Spanien rangen av att vara en av världens största spelnationer. ”Spanjorer är inbitna spelare — det har de alltid varit”, sade en man som upprättat en hjälporganisation för hasardspelare. ”De spelar på hästar, tips och lotterier och naturligtvis roulett, poker, bingo och dessa infernaliska, penningslukande enarmade banditer.” Det är först på senare år som tvångsmässigt spelande har erkänts som ett psykiskt problem i Spanien.

Tillgänglig statistik visar att även Italien har ryckts med av spelraseriet. Många miljarder lire läggs ner på tips och lotterier, men även på kortspel och roulett och på tävlingar som anordnas av olika tidningar. ”Hasardspel har spritt sig till alla sidor av det dagliga livet”, sades det i en statlig undersökningsrapport. ”Spelandet har nått en omfattning som man tidigare inte ens kunde drömma om”, konstaterar The New York Times, ”och människor av alla slag, från regeringstjänstemän till församlingspräster, slåss för att få sin del av kakan.”

Hur sant är inte detta! I många fall berör spelandet verkligen varje sida av människors liv, som framgår av de följande artiklarna.

Patologiska hasardspelare — alltid förlorare

”TVÅNGSMÄSSIGT spelande är en sjukdom, på samma sätt som alkoholism och narkomani är sjukdomar”, förklarar professor Jean Ades från Frankrike. ”Det är som ett missbruk utan droger”, säger han, ”och fler och fler människor upptäcker att de är beroende av det.” Även sedan de förlorat stora penningsummor är patologiska hasardspelare ofta besatta av tanken att de måste kompensera sina förluster genom att spela ännu mer. ”De flesta förlorare kommer snabbt över sin besvikelse. Men hos somliga är begäret efter att spela så obetvingligt att det kan fördärva hela deras liv”, skriver en fransk journalist och fortsätter: ”De lovar ständigt sig själva att de skall sluta med sin vana, men den får alltid överhanden över dem. De är spelnarkomaner.”

En inbiten hasardspelare från Sydafrika erkänner: ”Om man är spelnarkoman och sitter vid rouletthjulet eller spelbordet, finns det ingenting annat som betyder något. Adrenalinet stiger i ens ådror, och man kan satsa sin sista slant för att få se hjulet snurra eller kortet falla en enda gång till. ... När jag utnyttjar mina adrenalinreserver, skulle jag kunna vara vaken flera dygn i sträck och stirra på kort och siffror och vänta på den ständigt gäckande storvinsten.” Därefter tillägger han: ”Det finns många andra som i likhet med mig inte kan stanna vid några få hundra rand [en sydafrikansk myntenhet] eller ens några få tusen. Vi fortsätter att spela tills vi har förlorat allting och relationerna i familjen är så förstörda att de inte går att reparera.”

Henry R. Lesieur, professor i sociologi vid St. John’s University i New York, förklarar att begäret efter att spela är så stort att många spelare, vare sig de vinner eller förlorar, kan ”klara sig i flera dagar utan att sova, utan att äta och utan att ens gå på toaletten”. Han fortsätter: ”Spelandet tränger ut allt annat. Nervspänningen gör också att spelaren får en ’kick’, som vanligtvis åtföljs av handsvett, hjärtklappning och illamående.”

En man som i många år var inbiten hasardspelare erkänner att det inte var hoppet om vinst som var den egentliga drivkraften till hans vana, utan att det i stället var den ”kick” som själva spelandet gav honom. ”Att spela hasard väcker oerhört starka känslor”, förklarar han. ”När rouletthjulet snurrar och man väntar på att lyckan skall le mot en, kommer ett ögonblick då det går runt i huvudet och man nästan svimmar.” En fransk spelare som heter André instämmer och säger: ”När man har satsat 10.000 franc på en häst och det är 100 meter kvar av loppet, skulle någon kunna komma och tala om för en att ens hustru eller mamma hade dött och man skulle inte bry sig ett dyft om det.”

André beskriver hur han bar sig åt för att kunna fortsätta att spela trots att han hade förlorat stora penningsummor. Han lånade pengar av vänner, banker och kredithajar mot skyhöga räntor. Han stal checkar och förfalskade sparbanksböcker. Han förförde ensamma kvinnor som han träffade på olika kasinon och försvann sedan med deras kreditkort. En fransk journalist skriver: ”Vid det laget brydde han sig inte ens om att fundera över hur han någonsin skulle kunna få ordning på sin katastrofala ekonomi. Hans göranden och låtanden styrdes helt av speldjävulen.” Han slog in på brottets bana och hamnade i fängelse. Hans äktenskap slogs i spillror.

I likhet med narkomaner och alkoholister fortsätter inbitna hasardspelare ofta med sin last, trots att det kostar dem deras arbete, deras affärsrörelse, deras hälsa och så småningom även deras familj.

Många städer i Frankrike har på senare tid öppnat sina dörrar för olika speletablissemang. På platser där andra företag har fått slå igen gör pantbankerna lysande affärer. Ägarna säger att hasardspelare ofta förlorar alla pengar de har och pantsätter ringar, klockor, klädesplagg och andra värdeföremål för att kunna köpa bensin till hemresan. I somliga kuststäder i Förenta staterna har flera nya pantbanker öppnats — i vissa fall finns det nu tre eller fyra eller ännu fler på samma gata.

Somliga hasardspelare har till och med börjat ägna sig åt brottslig verksamhet för att kunna fortsätta med sin last. Färska undersökningar har enligt professor Lesieur ”avslöjat en mängd olagliga handlingar bland inbitna hasardspelare ... : checkbedrägerier, förskingring, stöld, väpnat rån, olaglig vadförmedling, bondfångeri, solochvår och handel med tjuvgods”. Till detta kommer alla ”manschettbrott”, där hasardspelare stjäl från sin arbetsgivare. Enligt Gerry T. Fulcher, chef för en organisation som har till uppgift att hjälpa patologiska hasardspelare, erkänner 85 procent av de tusentals spelnarkomaner som organisationen har haft att göra med att de stulit från sin arbetsgivare. ”Ur rent ekonomisk synvinkel är tvångsmässigt hasardspel faktiskt ett större problem än alkoholism och narkomani tillsammantagna”, förklarar Fulcher.

Andra undersökningar har visat att cirka två tredjedelar av alla ostraffade hasardspelare och 97 procent av de straffade medger att de ägnat sig åt brottslig verksamhet för att finansiera sitt spelande eller betala spelrelaterade skulder. I städerna vid Mexikanska golfen, där legalt hasardspel är mycket vanligt förekommande, inträffade 16 bankrån år 1993, en fyrfaldig ökning jämfört med föregående år. En man rånade åtta banker på sammanlagt 89.000 dollar för att kunna fortsätta att spela. Andra banker har rånats under pistolhot av hasardspelare som tvingats betala av stora penningsummor till sina kreditorer.

”När inbitna hasardspelare försöker bryta sin vana, drabbas de av abstinenssymptom på liknande sätt som rökare och narkotikamissbrukare”, skriver The New York Times. Många av dem erkänner emellertid att det kan vara svårare att sluta med hasardspel än att bryta andra vanor. ”Somliga av oss har också erfarenhet av alkohol- och narkotikamissbruk”, säger en hasardspelare, ”men vi är alla överens om att tvångsmässigt hasardspelande är mycket värre än alla andra former av missbruk.” Doktor Howard Shaffer, som är verksam vid Center for Addiction Studies vid Harvard University, hävdar att minst 30 procent av alla inbitna hasardspelare som försöker sluta ”visar tecken på irritation eller drabbas av buksmärtor, sömnproblem, förhöjt blodtryck och hög puls”.

Även om de fortsätter att spela drabbas inbitna ”hasardspelare av medicinska problem, såsom kronisk huvudvärk, migrän, andningsproblem, angina pectoris, hjärtarytmi och domningar i armar och ben”, säger dr Valerie Lorenz, chef för National Center for Pathological Gambling i Baltimore i staten Maryland i USA.

Ett annat problem är självmord. Vad kan vara värre än ett så kallat ”icke dödligt missbruk” som i själva verket förorsakar död? I en amerikansk kommun, där flera kasinon har öppnats på senaste tiden, har ”självmordsfrekvensen av oförklarliga skäl fördubblats”, rapporterar The New York Times Magazine, ”även om hälsovårdsmyndigheterna inte vill sätta ökningen i samband med hasardspelandet”. I Sydafrika var det tre spelare som begick självmord på en enda vecka. Det faktiska antalet självmord på grund av hasardspelande och skulder som tillkommit genom sådant spelande, legalt eller illegalt, går inte att fastställa.

Självmord är ett tragiskt sätt att ta sig ur speldjävulens järngrepp.

Hasardspelandets nya rekryter – ungdomar!

SKAKAR du klentroget på huvudet när du får veta att stora delar av den vuxna befolkningen, både män och kvinnor, är inbitna hasardspelare? Tycker du att det är svårt att fatta att vuxna människor är villiga att offra allt som de arbetat för och åstadkommit i livet — sitt förvärvsarbete, sin affärsrörelse, sin familj och i somliga fall sitt liv — bara för att spela hasard? Kan du finna någon logisk förklaring till att en mogen, välutbildad vuxen som vunnit 1,5 miljoner dollar på hasardspel fortsätter att spela tills han förlorar 7 miljoner dollar samma kväll? I många fall är det girighet som ligger bakom, jakten efter den gäckande rikedomen. Alltför ofta är det emellertid den spänning som själva spelandet skänker.

Om du är förälder med uppväxande barn, tröstar du dig då med att hasardspel är ett tidsfördriv för vuxna? Då blir du nog tvungen att tänka om. Låt oss se lite närmare på de nya kunder som står och väntar i kulisserna — eller som redan har kastat sig in i leken. Du kanske blir förvånad över vad du får veta.

Här följer några rubriker som förekommit i tidningar och tidskrifter på senare tid: ”Hasardspel ser ut att bli tonåringarnas nya last under nittiotalet.” ”Allt fler ungdomar blir spelnarkomaner.” ”’Nittiotalets crack’ — barn slavar under hasardspel.” ”Min son kunde inte sluta spela.”

Låt oss nu läsa vad som står under rubrikerna. ”Experter hävdar att krisen till stor del beror på statens och kyrkosamfundens ökade engagemang i hasardspel”, skriver en tidning. ”Vadhållning är i dag mer lättillgängligt än någonsin för sårbara unga människor, och experter påpekar varnande att över 90 procent av alla vuxna patologiska hasardspelare började spela före 14 års ålder”, fortsätter tidningen. ”Förr började de flesta hasardspelare i 14-årsåldern, men nu börjar många spela vid 9 eller 10 års ålder”, säger en annan forskare. ”Varför? Därför att det finns så många tillfällen”, tillägger hon. ”Ungdomar ... bombarderas ständigt med reklam för olika typer av hasardspel. Det är en spänning som är socialt accepterad.” ”Situationen förvärras snabbt”, säger en talesman för Gamblers Anonymous (en sorts länkrörelse för hasardspelare). ”Ungdomarna börjar i allt lägre åldrar, och fler än någonsin fastnar i fällan.”

Enligt en studie av tonåriga hasardspelare i en amerikansk stat löpte omkring 3,5 procent risk att bli patologiska spelare, och ytterligare 9 procent riskerade att bli ”högsatsande” spelare. ”Statistiken visar att hasardspel är vanligare bland ungdomar än bland den vuxna befolkningen”, säger William C. Phillips, samordnare för rådgivningsverksamheten vid ett amerikanskt college. ”Under de närmaste åren kommer vi att få mer problem med hasardspel bland ungdomar än med droger — speciellt olagliga droger”, förklarar en annan expert på missbruksfrågor. Professor Henry Lesieur undersökte för några år sedan spelvanorna bland amerikanska högstadie- och gymnasieelever. The Los Angeles Times skriver beträffande denna undersökning: ”Hans rön har en slående likhet med studien av collegeelever: Andelen tonåringar som kan karakteriseras som ’patologiska’ eller ’tvångsmässiga’ hasardspelare — personer som har tappat kontrollen över sitt spelande — utgör i genomsnitt cirka 5 % av landets tonåringar.”

De flesta terapeuter är överens om att det inte är det stora antalet ungdomliga spelare som är så oroande, utan snarare ”den inställning som ungdomar, föräldrar och till och med lärare har till hasardspel bland tonåringar. ... Många ungdomar och deras föräldrar betraktar hasardspel som ett ’oskyldigt nöje’ med mycket lindrigare konsekvenser än narkotika- och alkoholmissbruk eller våld eller promiskuitet.” Beteendevetaren Durand Jacobs varnar emellertid för att hasardspel kan blottställa ungdomar för brottslighet, skolk och ett begär efter lättförtjänta pengar.

Ett sådant exempel är en högstadieelev som började spela redan i unga år. Under skoltiden tillbringade han många lektioner med att spela tillsammans med andra elever. När han förlorade och hans fickpengar var slut, stal han pengar som eleverna hade samlat in för att köpa mat till fattiga familjer. Genom att spela med de stulna pengarna hoppades han kunna lösa ut familjens TV-apparat och en onyxring, som han hade pantsatt för att kunna betala tidigare spelskulder. När han gick i nian, hade han redan tillbringat 20 dagar i ett ungdomsfängelse för att han stulit 1.500 dollar och var helt förslavad under endollarspoker och 5-dollarspool (en sorts insatsbiljard). ”Ju äldre jag blev, desto högre blev insatserna”, berättar han. Snart stal han från sina grannar för att kunna betala sina spelskulder. Hans mor var förtvivlad. Vid 18 års ålder var han patologisk hasardspelare.

I England, där lagarna angående hasardspel enligt sociologisk expertis är mycket toleranta, är det tillåtet för barn att spela på enarmade banditer. Man finner dem överallt, på flygplatser och i särskilda spelhallar, och mängder av barn underhåller sitt spelande genom att stjäla från sina föräldrar och i affärer.

”Den mest populära och snabbast växande formen av hasardspel bland högstadie-, gymnasie- och collegeelever är intern vadhållning i samband med olika sportevenemang, ibland uppbackad av lokala bookmakers”, säger Durand Jacobs och tillägger: ”Jag skulle tro att det är mycket få gymnasier och college som inte har välorganiserad vadhållning med höga insatser.” Till detta kommer också kortspel och lotterier och även kasinon, som många tonåringar kan frekventera därför att de ser äldre ut än de är.

”En viktig omständighet som förtjänar att påpekas är att de flesta av dem som senare blev inbitna hasardspelare vann mycket och ofta när de som tonåringar började sin spelkarriär”, säger Jacobs i en artikel i The Los Angeles Times. Artikeln fortsätter: ”Det ’stora flertalet’ ungdomar, säger han, stiftade bekantskap med hasardspel genom sina föräldrar eller släktingar, som betraktade det som ett oskyldigt nöje.” En annan expert på missbruksfrågor säger likaså: ”Föräldrar måste begrunda samma gamla frågor som när det gäller alkohol- och narkotikamissbruk. Jag tror att ju vanligare det blir med hasardspel, desto fler medlemmar kommer att fogas till de patologiska spelarnas klubb.” Specialister som behandlar inbitna hasardspelare säger att fler och fler unga spelnarkomaner uppehåller sin last genom stölder, knarklangning och prostitution — precis som fallet är när det gäller alkohol och narkotika. Föräldrar kanske tycker att hasardspel är ”ett oskyldigt nöje”, men det tycker inte polisen.

David Spanier skriver i sin bok Easy Money: Inside the Gambler’s Mind: ”Ungdomar som är hemfallna åt att spela på spelautomater ... uppvisar precis samma destruktiva drag som vuxna patologiska hasardspelare. Barn som blivit förslavade under dessa spelautomater har ibland börjat spela redan vid 9 eller 10 års ålder. De spelar upp sina fickpengar, sina matpengar och småpengar som de hittar i hemmet. Efter något år börjar pojkarna stjäla. De säljer alla sina egna saker — slagträn, böcker och till och med sådana dyrgripar som skivspelare — och snart finner även andra barn att deras leksaker är försvunna. Ingenting i hemmet går säkert längre. Moody [en forskare] berättar om desperata mödrar som packat in alla sina tillhörigheter i ett enda rum för att kunna bevaka dem eller som är tvungna att gömma sina handväskor under madrassen när de går och lägger sig. De förtvivlade mödrarna kan inte förstå vad som hänt med deras telningar, lika lite som en fågelmamma som fått en gökunge i boet. Ungdomarna lyckas alltid hitta något att stjäla. När de kommit upp i 16-årsåldern brukar polisen knacka på dörren.”

Som tidigare påpekats har många ungdomar och vuxna fått sin första kontakt med hasardspel genom sin kyrka — genom bingo, lotterier och så vidare. Bör religiösa institutioner och deras ledare, som påstår sig vara Kristi efterföljare, anordna, understödja eller uppmuntra till hasardspel av något slag? Verkligen inte! Hasardspel i alla dess former vädjar till en av människans lägsta böjelser: önskan att få någonting för ingenting, eller, för att uttrycka det mer rakt på sak, girighet. De som främjar sådant uppmuntrar i själva verket människor att tro att det är rätt att profitera på andras förluster. Skulle Jesus ha understött sådan verksamhet som kan föra med sig familjekonflikter, vanära, hälsoproblem och ödelagda liv? Aldrig! Guds inspirerade ord visar tvärtom mycket tydligt att giriga personer inte får ärva Guds kungarike. — 1 Korinthierna 6:9, 10.

Föräldrar måste mycket tidigt lära sina barn att hasardspel i alla former är orätt. Betrakta det inte som ett oskyldigt nöje, utan i stället som en inkörsport till lättja, lögn, bedrägeri och oärlighet. På många platser har man upprättat hjälporganisationer för hasardspelare, till exempel Gamblers Anonymous. Men det bästa du kan göra om du har problem är att ta del av de inspirerade råd som finns i Guds ord, Bibeln. Somliga som har haft planer på att begå självmord säger att de är vid liv i dag tack vare att de lyssnat till dessa inspirerade råd.

Jehovas vittnen har hjälpt många att slita sig loss från hasardspelandets snara. En sådan person, som i många år varit förslavad under olika laster, däribland tvångsmässigt hasardspel, skriver: ”Mitt uppförande förändrades på ett drastiskt sätt så snart min flickvän och jag började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Hasardspel var som ett gift för mig, och det visade sig bli det största problemet. Men med Jehovas hjälp och min flickväns starka stöd — jämte studium, bön och meditation, särskilt över Guds syn på girighet — lyckades jag få mitt spelberoende under kontroll, och min flickvän, som nu har varit min hustru i 38 år, och jag överlämnade båda vårt liv åt Jehova. Trots att vi har tjänat där behovet är större och varit i heltidstjänsten i många år och jag har tjänat som resande representant för Sällskapet Vakttornet, gör sig mitt begär efter att spela fortfarande påmint och kan tyglas endast med Jehovas hjälp och vägledning.”

Om hasardspel är ett problem för dig, kan du då bli fri från ditt beroende? Ja, om du fortsätter att utnyttja Guds hjälp och erbjuda den åt andra som kan vara i behov av den.

[Infälld text på sidan 9]

Hasardspel kommer snart att bli ett större problem bland ungdomar än droger

[Infälld text på sidan 11]

Giriga personer kommer inte att få ärva Guds kungarike

[Ruta på sidan 10]

Spelmarker tas tacksamt emot i en katolsk helgedom i Las Vegas

Personer som besöker den Allra Heligaste Frälsarens helgedom ber ofta prästen: ”Fader, vill ni be för mig, så att jag vinner?”

Miljoner människor från hela världen besöker årligen Las Vegas för att försöka blidka fru Fortuna. I denna varmt upplysta romersk-katolska kyrka, där statyer föreställande Kristi födelse, den sista kvällsmåltiden och korsfästelsen pryder väggarna, har hasardspelandet trängt ända in i kyrkbänkarna: gudstjänstdeltagarna lägger kasinojetonger i kollektskålen.

”Då och då hittar vi en 500-dollarsjetong i en av skålarna”, säger Fader Leary, som förestår helgedomen, med en lätt irländsk brytning.

En romersk-katolsk kyrka lite längre upp på Las Vegas Strip betjänade gudstjänstbesökare i decennier, men när fyra av världens största hotell med kasinon — MGM Grand, Luxor, Excalibur och Tropicana — byggdes i södra änden av Las Vegas Strip, byggdes den nya Allra Heligaste Frälsarens helgedom bara ett kvarter därifrån.

När prästen tillfrågades varför man gjorde så, sade han: ”Varför inte? Det är ju där människorna är.”

Det är också där pengarna är. Så varför inte?

[Bild på sidan 9]

Hasardspel leder till dåligt umgänge