När aktiviteter blir ett beroende

BEROENDE av vanebildande medel och beroende av aktiviteter är som två tåg som går åt samma håll på samma spår. Båda har samma mål eller syfte: att förändra sinnet och döva plågsamma känslor. Låt oss se lite närmare på några sådana förslavande aktiviteter.

Arbetsnarkomani

Arbetsnarkomani har betecknats som ett respektabelt ”missbruk”. Arbetsnarkomaner är ju, trots allt, mycket uppskattade av sina arbetsgivare. Innerst inne kan de emellertid känna sig otillfredsställda och föga uppskattade. Arbetet kan för dem bli ett sätt att döva plågsamma känslor eller ett uttryck för en överdriven längtan efter erkännande.

Liksom isen på en sjö hindrar skridskoåkaren från att drunkna, hindrar arbetet arbetsnarkomanen från att dränkas av sina känslor. I likhet med skridskoåkaren kan arbetsnarkomanen väcka beundran genom sina imponerande prestationer, men det är bara ett sken. Vad lurar ofta under ytan? Kuratorn Linda T. Sanford skriver: ”När arbetsnarkomanen inte är uppslukad av sitt arbete, kan han eller hon överväldigas av skräckinjagande känslor av missmod, oro, vrede, förtvivlan och tomhet.”

Det starka tvång som många arbetsnarkomaner känner tyder på att det är ett djupt inrotat beteende, som förmodligen har sin grund i barndomsupplevelser. Så var fallet med en kvinna som vi kan kalla Mary. Redan från sexårsåldern försökte hon tillvinna sig sin alkoholiserade fars kärlek genom matlagning och andra hushållsgöromål. ”Det blev ett inre tvång”, säger hon. ”Jag trodde att om jag bara gjorde mer eller om jag gjorde det bättre, så skulle han älska mig. Allt jag fick till tack var kritik.”

Ännu som vuxen brottas Mary med samma felaktiga tänkesätt. ”Jag känner mig fortfarande oduglig innerst inne”, erkänner hon. ”Jag tycker fortfarande att jag måste förtjäna andras kärlek, att jag är värdelös om jag inte gör något. Vid bjudningar arbetar jag mig nästan fördärvad med att laga mat och servera, som om jag måste göra mig förtjänt av att få vara med.”

För personer som Mary är det viktigt att försöka få en balanserad syn på arbete. Bibeln uttalar sig berömmande om hårt arbete. (Ordspråken 6:6—8; 2 Thessalonikerna 3:10, 12) Jehova Gud är själv en produktiv arbetare. (Psalm 104:24; Johannes 5:17) Men för honom blir arbetet aldrig tvångsmässigt. Jehova uppskattade sitt eget skaparverk, inte bara när det var fullbordat, utan också under själva skapelseprocessen. — 1 Moseboken 1:4, 12, 18, 21, 25, 31; jämför Predikaren 5:18.

Jehova Guds mästerlige arbetare, hans egen Son, Jesus, fann likaså tillfredsställelse i sitt arbete. (Ordspråken 8:30, 31) Jesus lovade sina efterföljare att de också skulle bli vederkvickta av att arbeta tillsammans med honom. Men även om de hade ett mycket viktigt arbete att utföra, tog de sig ändå tid att vila. — Matteus 11:28—30; Markus 6:31; jämför Predikaren 4:6.

Någon av dina föräldrar kanske lät påskina att ditt egenvärde var beroende av vad du presterade eller att du inte skulle bli älskad om du inte förtjänade det. Du blir säkert lättad över att få veta att detta inte är Jehovas syn på saken. Guds ord ger föräldrar rådet: ”Fäder, håll inte på med att reta upp era barn, för att de inte skall bli modfällda [”känna sig underlägsna”, The Amplified Bible].” (Kolosserna 3:21) Jehova är inte sådan att han begränsar sin kärlek till dem som har gjort sig förtjänta av den. Han väntar inte med att älska människor tills de har börjat älska och tjäna honom. Bibeln förklarar i stället att ”han först har älskat oss” — ja, ”medan vi ännu var syndare” tog Gud initiativet och visade oss kärlek. (1 Johannes 4:19; Romarna 5:6—8) Jehova är inte heller kritiskt inställd till våra uppriktiga försök att göra hans vilja. Vår tjänst för honom blir därför ett äkta uttryck för vår kärlek till honom.

TV-slaveri

Överdrivet TV-tittande har ibland jämförts med ett beroende. Marie Winn skriver i sin bok The Plug-In Drug: ”I likhet med alkohol och narkotika kan TV-tittande vara ett sätt att utestänga den verkliga världen och sjunka in i ett behagligt och passivt sinnestillstånd.”

Det är naturligtvis inte något fel att koppla av från vardagslivets förpliktelser — en liten stund då och då. Men somliga TV-tittare kommer aldrig tillbaka till verkligheten. En man som plötsligt inte kunde titta på TV längre, eftersom apparaten gått sönder, erkänner: ”Jag inser att mitt sinne var fullständigt mumifierat under alla dessa år. Jag satt som fastklistrad vid den där apparaten och kunde inte komma loss.” En ung pojke som heter Kai beskriver ett liknande tvång. Han säger: ”Jag vill egentligen inte titta på TV så mycket som jag gör, men jag kan inte låta bli. Den har sådan makt över mig.”

Alltför mycket TV-tittande hämmar tankeförmågan. Bibeln rekommenderar att vi ägnar oss åt eftertänksam begrundan, vilket kräver ett mått av avskildhet. (Josua 1:8; Psalm 1:2, 3; 145:5; Matteus 14:23; Lukas 4:42; 5:16; 1 Timoteus 4:15) Detta skrämmer emellertid många människor. De blir mycket nervösa när det är tyst. De är rädda för att vara ensamma med sina egna tankar. De letar frenetiskt efter något som kan fylla tomrummet. TV-n blir ett lättvindigt botemedel. Men även i bästa fall är TV-tittande bara ett surrogat för det verkliga livet.

Tvångsmässigt spelande

Hasardspel har sin rot i girighet. Men tvångsmässigt spelande är ofta inte bara en fråga om pengar.a ”Jag behövde den ’kicken’ för att fly från verkligheten”, säger Nigel. ”Det var precis som en drog för mig.” För en inbiten hasardspelare är spelandet ofta en belöning i sig självt. Konsekvenserna blir oväsentliga. Nigel förlorade sina vänner. Andra förlorar sina familjer. Många förlorar sin hälsa. Och praktiskt taget alla förlorar sina pengar. Men få slutar upp att spela, eftersom det viktiga inte är om de vinner eller förlorar — det är själva spelandet som ger dem en kick och fungerar som en sinnesförändrande drog.

Hasardspel kan vara ett sätt att döva livets problem, men det gör inte att problemen försvinner. En svårt skadad man behöver inte bara ett smärtstillande medel. Hans sår måste också behandlas. Om en person har inre sår som har fått honom att tillgripa hasardspel, bör han försöka komma underfund med problemen och göra något åt dem. Detta kräver mod, men det lönar sig i det långa loppet.

Att ta sig ur slaveriet

Om man skall lyckas bryta en förslavande vana, måste man ta itu med de inneboende plågsamma känslor som ger upphov åt beroendet. Personen i fråga måste försöka gå till roten med problemet. Detta är ingen lätt uppgift. ”Man kan inte bara promenera ifrån 30 års slaveri under narkotika och alkohol”, säger en före detta missbrukare, ”i synnerhet inte om ens missbruk varit ett kamouflage för djupt rotade problem.”

Att göra sig fri från förslavande vanor är emellertid värt alla ansträngningar. Mary, som var arbetsnarkoman och som omnämndes tidigare, uttrycker det på ett träffande sätt: ”I åratal försökte jag fly från saker som jag inte vågade ta itu med. Men nu, när jag har tagit itu med problemen, är jag förvånad över hur små de har blivit.”

Många som har lyckats övervinna missbruksproblem av olika slag har känt det på samma sätt. I stället för att fortsätta att vara ”slavar under fördärvliga vanor” har de bett om att få ”den kraft som är över det normala” för att kunna klara av den utmaning som det innebär att ta sig ur slaveriet. — 2 Petrus 2:19, Today’s English Version; 2 Korinthierna 4:7.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 9]

”Termen beroende kan tillämpas på alla typer av tvångsmässigt beteende.” Doktor J. Patrick Gannon.

[Bild på sidan 10]

För en arbetsnarkoman verkar arbetet vara viktigare än familjen

[Bild på sidan 10]

Hasardspel kan ge spelaren en kick och fungera som en sinnesförändrande drog