En gripande överraskning
Dana Folz var åtta år när han fick reda på att han var adopterad. Några år senare började han fundera: ”Vem är min mamma? Hurdan är hon? Varför lämnade hon bort mig för adoption? Har jag bröder och systrar?” Läs Danas berättelse om hur han till sist fann sin biologiska mor och den dramatiska överraskning som följde.
JAG föddes den 1 augusti 1966 i Ketchikan i Alaska. Min syster Pam var två år äldre än jag. Vår far var socialarbetare vid Bureau of Indian Affairs, och han blev ofta förflyttad. Vi flyttade från plats till plats i Alaska. Därefter bodde vi i Iowa, Oklahoma, Arizona och Oregon.
När vi sommaren 1975 besökte släktingar i Wisconsin, gjorde några av mina kusiner ovänliga kommentarer om en annan kusin. ”Han är adopterad”, sade de, ”så han är egentligen ingen Folz.” När vi hade återvänt hem, frågade jag mamma om detta och blev överraskad över hennes chockartade reaktion. Hon förklarade vad adoption är. Samma kväll berättade hon, med tårar strömmande från ögonen, att jag var adopterad och att också min syster var det.
Adoptionen betydde inte så mycket för mig då, och under någon tid tänkte jag inte så mycket på det. Jag hade en mamma och en pappa, och livet verkade helt normalt. Mina föräldrar bestämde sig för att inte flytta mer, utan i stället slå sig till ro. När jag var nio år, bosatte vi oss i Vancouver i Washington. Pappa och jag stod varandra mycket nära, medan mamma och jag inte stod varandra lika nära. Jag var oberoende och upprorisk emellanåt, och den besvikelse som detta vållade mamma kan förklara varför vi tycktes glida ifrån varandra.
Romans och college
När jag gick i gymnasiet, träffade jag Trina, och vi blev genast vänner. Efter examen mottog jag ett stipendium till Oregon State University i Corvallis i Oregon. Jag använde min fritid till att resa fram och tillbaka till Vancouver för att träffa Trina, som hade ett år kvar på gymnasiet. Jag studerade inte så mycket men trodde ändå att jag skulle klara studierna på college. Mina första betyg var en chock — de var de sämsta jag någonsin hade haft! Jag var generad. Men jag slutade inte att besöka Trina; jag tog bara med mig böckerna så att jag kunde studera under besöken.
Så en dag, när jag åkte motorcykel från Vancouver tillbaka till skolan, blev jag inblandad i en allvarlig trafikolycka. Kort därefter blev jag skadad ännu allvarligare, då jag blev påkörd av en bil när jag korsade en gata vid ett övergångsställe. Jag började arbeta och tappade lusten att återvända till college.
Intresset för religion
Med tiden började Trina och jag bo tillsammans. Vi trodde på Gud och önskade lära känna honom. Vi tyckte emellertid att kyrkorna var skrymtaktiga. Vi försökte därför läsa Bibeln på egen hand, men vi förstod den inte.
En dag på mitt arbete i Portland i Oregon började arbetskamrater reta en man som jag betraktade som en av de trevligaste människor jag någonsin träffat. Randy stod lugnt ut med trakasserierna. Senare på dagen frågade jag honom: ”Är det sant som de säger att du är en Ordets förkunnare?”
”Det stämmer, jag är det”, sade han.
”För vilka då?” frågade jag.
”Jag är ett Jehovas vittne.”
”Vilka är Jehovas vittnen?”
”Menar du allvar?” frågade han och såg förbryllad ut.
”Ja”, sade jag. ”Vilka är Jehovas vittnen? Borde jag veta det?”
”Ja”, sade han med ett leende, ”det borde du veta. Vad gör du under lunchen?”
Det var det första av ett antal bibliska samtal under lunchen. En kväll berättade jag för Trina om dem. ”Tala inte med Jehovas vittnen!” utropade hon. ”De är konstiga! De är inte ens kristna. De firar inte jul.” Och hon fortsatte att berätta för mig om andra saker som hon hade hört om Jehovas vittnen.
”Någon har berättat en massa saker för dig som helt enkelt inte är sanna”, sade jag. Efter ett långt samtal kunde jag övertyga henne om att hon inte hade hört hela sanningen. Efter det bad hon att jag skulle ställa frågor till Randy, och jag kom tillbaka med det ena tydliga svaret från Bibeln efter det andra. Till sist sade Trina: ”Jag hade ingen aning om att allt det här stod i Bibeln, men jag tycker fortfarande att de är konstiga. Jag bryr mig inte om ifall du vill fortsätta att samtala med honom om Bibeln; kom bara inte hem och försök övertala mig.”
En olycklig period
Jag trodde på det som jag fick lära mig från Bibeln, men jag kände att jag inte kunde leva upp till det. Trina och jag verkade gräla allt oftare. Så en kamrat och jag bestämde oss för att lämna våra flickvänner och börja ett nytt liv i Oklahoma. Jag ordnade med tjänstledighet från arbetet. Det dröjde inte länge förrän min kamrat och jag hade kommit i ordning i en lägenhet i en liten stad nära gränsen till Texas. Jag insåg snart hur mycket jag saknade Trina, men jag bestämde mig för att jag skulle roa mig i alla fall.
Jag fick reda på att i Texas var åldersgränsen för att dricka alkohol 19 år, så när min kamrat gav sig i väg på en resa, åkte jag en kväll över gränsen för att roa mig på en välkänd rockbar. Jag blev kraftigt berusad, kvaddade bilen och fördes i väg till polisstationen. Så småningom kunde jag kontakta min pappa, och han fick mig frigiven mot borgen. Trina tog mig också tillbaka, och det var jag tacksam för! Jag återvände till mitt tidigare arbete och återupptog de bibliska samtalen med Randy.
Jag tar kontroll över mitt liv
Det hade gått nästan två år sedan jag först hade hört talas om Jehovas vittnen, och jag bestämde mig för att bli mer engagerad i bibelstudiet. Jag var nu 20 år, och frågan angående min adoption, som jag nämnde i inledningen av artikeln, började besvära mig. Jag började därför göra ivriga efterforskningar efter min biologiska mor.
Jag ringde till sjukhuset i Alaska där jag hade fötts och frågade hur jag skulle gå till väga. När jag hade fått reda på vad jag skulle göra, fick jag en kopia av min födelseattest och upptäckte att min mor hette Sandra Lee Hirsch men att det inte fanns någon notering om min far. Sandra var bara 19 år när jag föddes, så jag antog att hon måste ha varit en skrämd, ensam flicka som hade råkat i svårigheter och hade fattat ett mycket svårt beslut. Det fanns inte tillräckligt med uppgifter på födelseattesten för att jag skulle kunna leta reda på min mor.
Under tiden blev jag, som ett resultat av mitt bibelstudium med Randy, övertygad om att jag hade funnit den sanna religionen. Men jag misslyckades gång på gång när jag försökte sluta med mitt förorenande bruk av tobak. (2 Korinthierna 7:1) Jag kände det som om Jehova hade gett upp beträffande mig. Ett vittne på Rikets sal sade då något som verkligen hjälpte mig. Han nämnde att det är Satan som vill få oss att misslyckas och att det är ledsamt att se någon gå miste om evigt liv genom att han ger upp. ”Vi behöver kasta våra bördor på Jehova”, sade han, ”och fullständigt förtrösta på att han skall hjälpa oss genom tider av svårigheter.” — Psalm 55:22.
Det var exakt vad jag behövde höra! Jag började tillämpa det han sade genom att ofta be om Jehovas hjälp. Snart slutade jag använda tobak, Trina och jag gifte oss, och jag blev regelbunden i mitt bibelstudium. Med tiden började också Trina studera. Den 9 juni 1991 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet. Mindre än två veckor senare föddes vår första dotter, Breanna Jean.
Mitt förhållande till pappa
Min pappa och jag stod varandra nära. Han var en mycket snäll och vänlig person som alltid fanns till hands med uppmuntran när jag kände mig missräknad. Ändå var han bestämd när jag behövde fostran och tillrättavisning. Det var därför en svår tid i början av 1991 när jag fick reda på att pappa hade obotlig lungcancer. Vid den tiden hade mamma och pappa flyttat till Hamilton i Montana. Vi reste ofta dit för att träffa honom och för att försöka stödja mamma.
Vi fick möjlighet att ge pappa boken Är detta livet allt vi kan vänta oss? Han lovade att läsa den och sade att han var bekymrad för familjens välbefinnande. Vid mitt sista besök berättade han hur stolt han var över att ha mig som sin son och hur mycket han älskade mig. När tårarna strömmade fram, vände han huvudet mot fönstret. Vi kramade varandra flera gånger innan jag gick. Pappa läste ungefär en tredjedel av boken innan han dog den 21 november 1991.
Efter pappas död och efter det att vi hade flyttat till Moses Lake i Washington hade jag en ännu starkare önskan att få reda på mitt förflutna. Men trots all den tid jag använde till efterforskning, försummade vi inte de andliga intressena. Trina döptes den 5 juni 1993, och sex månader senare föddes vår andra dotter, Sierra Lynn.
Hur jag fann min biologiska mor
Jag fortsatte ihärdigt att begära information från rättsväsendet i Alaska och skrev brev efter brev till olika instanser, förutom att jag själv gjorde efterforskningar med hjälp av dator. Men det var till ingen nytta. Mot slutet av 1995 genomgick jag en medicinsk undersökning som avslöjade ett hjärtfel. Jag var bara 29 år, och min läkare ville ha reda på medicinska uppgifter om mig och min släkt.
Läkaren skrev en ingående, noggrann anhållan och betonade att upplysningarna i mina adoptionshandlingar kunde vara avgörande för mitt fysiska välbefinnande. Med tiden fick vi ett svar. Det innehöll en domares utslag som förklarade att han inte ansåg att den medicinska behandling jag behövde var tillräcklig orsak för att lämna ut handlingarna. Jag var förkrossad. Men några veckor senare kom det ett brev från en annan domare. Ett domstolsbeslut lät mig få tillgång till mina adoptionshandlingar!
I början av januari 1996 kom mina adoptionshandlingar. De angav min biologiska mors hemstad och familjebakgrund. Jag gjorde genast en datorsökning på Sandras namn och namnet på hennes hemstad, och det resulterade i en lista med sex telefonnummer. Trina och jag bestämde oss för att det var bäst att Trina ringde upp. Vid det tredje samtalet sade en kvinna att Sandra var hennes brorsdotter och lämnade hennes telefonnummer.
Telefonsamtalet och överraskningen
När Trina ringde telefonnumret, vägrade kvinnan som svarade att tala om vem hon var. Till sist sade Trina rakt på sak: ”Min man föddes den 1 augusti 1966 i Ketchikan i Alaska, och jag behöver veta om du är den person som jag letar efter.” Det blev tyst en lång stund, och därefter frågade kvinnan med skälvande röst efter Trinas namn och telefonnummer och sade att hon skulle ringa upp senare. Jag trodde inte att hon skulle ringa upp med detsamma, så jag beslöt mig för att gå till affären och handla lite.
När jag kom tillbaka, talade Trina i telefon och var tårögd. Hon räckte mig telefonluren. Medan min mor och jag hälsade på varandra och småpratade, viskade Trina ivrigt: ”Hon ville verkligen behålla dig.” Jag tyckte så synd om min mor, då hon började berätta om sig själv. ”Jag vill tacka dig för livet du gav mig”, sade jag. ”Jag lever ett bra liv och har fått allt som jag behövt. Jag har haft bra föräldrar och fått mycket kärlek, och nu har jag en underbar hustru och två fina döttrar. Jag är mycket lycklig.”
Hon började gråta. När vi fortsatte att samtala berättade hon att hon blivit våldtagen, blivit gravid och utsatts för påtryckningar att lämna bort mig till adoption. Sedan berättade hon att hon hade gift sig och att hennes lilla dotter och hennes mor innebrändes någon tid därefter, medan hon själv låg på sjukhus och återhämtade sig efter en operation. Hon sade att när detta hände kände hon det som om Gud hade tagit bort dessa kära som ett straff för att hon hade lämnat bort sin son. ”Nej”, svarade jag genast, ”Gud gör inte något sådant!” Hon sade att hon visste det nu, för efter den tragedin hade hon börjat ”söka efter sanningen från Bibeln” och studerade nu Bibeln.
Jag började tänka: ”Det kan inte vara sant”, och så frågade jag: ”Vilka studerade du med?” Det blev tyst en lång stund. Sedan sade hon: ”Jehovas vittnen.” Jag var så skakad att jag inte kunde tala. Rörd till tårar lyckades jag till sist med möda säga: ”Jag är också ett vittne.” När jag upprepade det tydligare, blev hon utom sig av glädje. Det hela var alltför underbart!
År 1975 blev mor ett Jehovas vittne — en tid efter sin lilla dotters död. När hennes man började göra andliga framsteg, berättade hon för honom om mig. Han tröstade henne och sade att de skulle söka efter mig. Men inte långt därefter dödades han i en bilolycka och lämnade henne med tre små barn att uppfostra. Vi talade i timmar under flera kvällar därefter. Till slut bestämde vi oss för att träffas andra veckan i februari 1996 i Phoenix i Arizona. Mor hade redan planerat att åka dit tillsammans med en annan kristen syster.
En oförglömlig återförening
Trina och jag tog inte med oss barnen på den här resan. När jag steg av planet, såg jag min mor och fick äntligen möjlighet att krama om henne. När vi omfamnade varandra, sade hon att hon hade väntat i 29 år på att få omfamna mig, och hon höll om mig en lång stund. Vi hade en underbar tid tillsammans, och vi tittade på varandras foton och berättade om sådant som hade hänt. Men höjdpunkten var att få sitta bredvid mor i en Rikets sal i Phoenix! Vi lyssnade på mötet tillsammans och stod bredvid varandra medan vi sjöng Rikets sånger. Det var en underbar känsla som jag kommer att minnas för alltid.
I april 1996 kom min syster Laura från sitt hem i Iowa och hälsade på oss. Så underbart det var att glädjas åt varm kristen samvaro tillsammans med henne! Jag har också talat i telefon med mina två nyfunna halvbröder. Det är underbart att vara förenad med sin familj, men att vara förenad i kärlek inom Jehovas organisation är en gåva som endast vår store Gud, Jehova, kan ge. — Berättat av Dana Folz.
[Bild på sidan 23]
Min biologiska mor och jag