Adoption — Är det något för dig?

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I STORBRITANNIEN

”ADOPTION är en service för barnen, inte en service för att förse barnlösa par med en baby”, hävdar en brittisk socialarbetare. Och det kanske är sant, men hur ofta har ett barn något att säga till om i samband med sin adoption?

Funderar du på att adoptera ett barn? Då står du inför ett beslut som inte bara är känsloladdat, utan också oåterkalleligt. Hur väl kommer barnet att smälta in i er familj?

Om du själv är adopterad, vet du då vilka dina biologiska föräldrar är? Om inte, tror du att det skulle göra någon skillnad om du visste det?

Är du en nybliven mamma som funderar på att lämna bort ditt barn för adoption? Är adoption verkligen den enda lösningen och till barnets bästa?

År 1995 adopterades över 50.000 barn i Förenta staterna, och omkring 8.000 av dem var av utländsk härkomst. Allt fler par adopterar barn från främmande länder. Enligt tidskriften Time har amerikanska familjer under de 25 senaste åren adopterat över 140.000 utländska barn. Motsvarande siffror för Europas del är: Sverige 35.000, Holland 18.000, Tyskland 15.000 och Danmark 11.000.

Passar du in någonstans i den här bilden? Om du adopterar ett barn, innebär det att ditt liv — inte bara barnets — aldrig blir riktigt detsamma igen. Adoptivföräldrar förväntar sig med rätta många glädjeämnen, men de måste också bereda sig på många problem och besvikelser. Och de hjärtesår som uppstår när en mamma adopterar bort sitt barn kanske aldrig riktigt läker.

I alla dessa fall ställs du inför den uppfordrande uppgiften att med kärlek bygga upp eller reparera ett ungt människoliv. De följande artiklarna tar upp några av de glädjeämnen och problem som en adoption för med sig.

Adoption — Varför och hur?

VARFÖR har antalet bortadopterade barn minskat drastiskt i Storbritannien de 20 senaste åren? Två skäl har framkastats — det har blivit lättare att få legal abort, och det har blivit mer accepterat att en mamma fostrar upp sitt barn utan att vara gift. Att vara ensam förälder ses nu som en utmaning som är möjlig att klara av i dagens samhälle.

Men för lite mer än 100 år sedan var förhållandena annorlunda. När Polly, mor till den engelske detektivromanförfattaren Edgar Wallace, blev med barn med sin arbetsgivares son, reste hon bort och födde barnet i hemlighet. När lille Edgar var nio dagar gammal, ordnade barnmorskan så att hustrun till George Freeman, en bärare vid fiskmarknaden Billingsgate i London, tog hand om honom. Freemans hade redan tio egna barn, och Edgar växte upp som Dick Freeman. Polly bidrog regelbundet till sonens underhåll, och fadern fick aldrig reda på barnets existens.

I dag tar samhället ofta ansvaret för oönskade barn. Många barn omhändertas av myndigheterna för att skyddas mot misshandel och vanvård eller därför att de har fysiska eller psykiska handikapp. Barn som blivit föräldralösa genom krig eller som är resultatet av en våldtäkt hör också till den växande skara som är i stort behov av föräldrakärlek och skydd — med andra ord adoption.

Adoptera eller inte?

Att adoptera ett barn är aldrig lätt, och det är inte förståndigt att förhasta sig när man fattar ett sådant beslut. Om du har förlorat ett barn, kan det vara bäst att du väntar tills du har kommit över chocken eller sorgen innan du fattar det definitiva beslutet. Detsamma kan sägas om makar som får veta att de inte själva kan få barn.

Varje barn har vid födelsen en unik genetisk profil. Föräldrar blir ofta förvånade över vissa personlighetsdrag hos sina egna barn, men om föräldrarna är okända är det svårt att bedöma barnets mentala och emotionella potential.

Lägger du stor vikt vid teoretisk utbildning? Om du gör det, hur skulle du då känna dig om ditt adopterade barn inte motsvarar dina förväntningar? Skulle du klara av den utmaning som ett fysiskt eller psykiskt handikappat barn innebär?

Erfaren personal vid adoptionsorganisationerna och socialnämnden kommer att ställa dig sådana frågor innan du beslutar dig. Deras allt överskuggande intresse måste gälla barnets välfärd och lycka.

Om du bestämmer dig för att adoptera ...

Varje land har sina egna adoptionslagar och bestämmelser som man måste sätta sig in i. I Storbritannien finns det hundratals adoptionsorganisationer, och vanligtvis samarbetar de med de sociala myndigheterna. Alla organisationer har sina egna regler och bestämmelser.

Något som har blivit mycket populärt i England är ”adoptionspartyn”, där ett antal presumtiva föräldrar får umgås med barn som är tillgängliga för adoption, utan de känslomässiga påfrestningar som det kan innebära att träffa barnet på tu man hand. Den avspända atmosfären gör det lättare för de blivande föräldrarna att säga nej och minskar risken för att barnen skall bli besvikna, eftersom inget enskilt barn är i centrum för uppmärksamheten.

De flesta adoptionsorganisationer har vissa åldersgränser för föräldrarna, vanligen 35—40 år — även om dessa ofta gäller adoption av spädbarn och inte nödvändigtvis äldre barn. Vid fastställandet av åldersgränser tar man hänsyn till de blivande föräldrarnas förväntade livslängd, men man är också medveten om den värdefulla erfarenhet som kommer med ökad ålder.

Längre tillbaka var det bara gifta par som fick bli adoptivföräldrar. I dag kan emellertid även ensamstående få adoptera vissa barn. Arbetslöshet och handikapp utgör inte heller något absolut hinder för adoption. Den viktigaste frågan är: Vad kan adoptivföräldrarna erbjuda barnet?

Även när adoptionen till slut är ett faktum, kan myndigheterna regelbundet höra sig för med föräldrarna under en längre tid för att se till att allt går bra.

Barn av en annan ras?

I Storbritannien var det för 30 år sedan svårt att få tag i svarta adoptivföräldrar till alla svarta barn som behövde placeras, och följden blev att många av dem adopterades av vita. Sedan 1989 har emellertid policyn varit att barn och adoptivföräldrar skall ha samma etniska ursprung. Man menar att barnet på det sättet har lättare att identifiera sig med sin egen ras och kultur. Detta har emellertid resulterat i en del paradoxala situationer.

I The Sunday Times kunde man nyligen läsa att somliga vita par har låtit ”klassificera sig som ’svarta’” för att få adoptera ett svart barn. Det är inte heller ovanligt att vita par blir fosterföräldrar åt ett svart barn, vilket innebär att de tar hand om det på tillfällig basis. Men om de längre fram förvägras rätten att adoptera barnet, kan resultatet bli ett känslomässigt trauma för både föräldrar och barn.

Ett skotskt par, som i sex år varit fosterföräldrar åt två indiska barn, stötte för en tid sedan på ett problem som är typiskt i samband med adoption av barn med annan hudfärg. Domstolen gick med på adoption under förutsättning att föräldrarna ”gör sitt bästa för att se till att barnen blir medvetna om sin [etniska] identitet och uppfostras med insikt om sin etniska bakgrund och kultur”, skriver The Times. I det här fallet hade adoptivföräldrarna redan gjort detta. Barnen fick lära sig det indiska språket punjabi och kläddes ibland i indiska kläder.

Många håller säkert med den brittiska socialarbetare som ansåg att adoption av barn av andra raser borde tillåtas i större utsträckning. ”Vi lever i ett mångkulturellt samhälle”, sade hon, ”och adoptions- och fosterbarnsverksamheten bör avspegla detta.”

Ett barn från ett annat land?

Adoption av utländska barn har, enligt tidningen The Independent, blivit en ”blomstrande industri”. I Storbritannien kommer många av de barn som adopteras från Östeuropa, även om vissa rapporter tyder på att en del av verksamheten kan vara olaglig.

I samband med upplösningen av det tidigare Jugoslavien inträffade många våldtäkter, och en del av de barn som föddes övergavs av sina mödrar. I andra fall skulle kvinnorna, enligt samma källa, ha gjort abort, om de inte kommit i kontakt med ”babymäklare”, som lovade att ordna med adoption om de födde sitt barn. På vissa håll i Väst är emellertid myndigheterna oroade över de penningsummor som figurerar i samband med en del av dessa adoptioner.

En ännu större källa till oro är att vissa läkare i Öst uppges ha utfärdat falska papper i samband med barnafödslar. Enligt tidningen The European har vissa mödrar i Ukraina fått beskedet att deras barn var dödfödda, men efter vad som påstås har dessa barn senare sålts. Andra mödrar har fått höra att deras barn var förståndshandikappade. I en sådan pressad situation låter sig den förtvivlade modern lättare övertalas att lämna bort sitt barn. I andra fall har barnen kanske aldrig kommit fram till de barnhem som de sänts till, utan har i stället hamnat i ett annat land.

Förtrytelsen växer i många av världens u-länder. Man menar att de rika västländerna borde göra mer för att hjälpa infödda familjer att ta hand om sina barn i sin egen hemmiljö i stället för att sörja för att barnen adopteras bort till en främmande kultur.

Människor i Väst måste också förstå den urgamla traditionen med storfamiljer, som i många kulturer är själva ryggraden i samhället. Ett barn som lever i ett stamsamhälle blir vanligtvis omhändertaget även om föräldrarna skulle dö. Förutom nära släktingar, såsom far- och morföräldrar, finns det ofta mostrar och morbröder eller fastrar och farbröder som betraktar barnet som sitt eget, och ett erbjudande om adoption från en utomståendes sida kan missförstås och uppfattas som ett ovälkommet intrång.

Att ordna alla detaljer i samband med en adoption är inte lätt, och även när barnet har kommit, krävs det hårt arbete för att allt skall fungera. Men som vi skall se finns det också många glädjeämnen.

[Ruta på sidan 5]

Kommer min son att söka efter mig?

MINA föräldrar skildes när jag var elva år. Jag hungrade efter kärlek. Under collegetiden hade jag ett romantiskt förhållande med en manlig studiekamrat; det var mitt sätt att få den ömhet som jag längtade efter. Men så upptäckte jag till min bestörtning att jag var med barn. Hela situationen var absurd. Vi var båda så omogna. Jag hade aldrig använt narkotika, alkohol eller tobak, men min pojkvän hade tydliga skador på grund av att han tidigare använt LSD.

Jag fick rådet att göra abort, men min far övertalade mig att låta bli. Jag ville inte vara med barn, men jag ville inte heller utsläcka ett liv. När min son föddes år 1978, beslöt jag mig för att inte ange hans fars namn på födelseattesten för att fadern inte skulle kunna få umgängesrätt med pojken. Jag gick faktiskt med på att adoptera bort barnet redan från födelsen, så de tog honom ifrån mig med detsamma och placerade honom på ett barnhem. Jag fick inte ens se honom. Men efter ett tag ändrade jag mig. Jag hämtade hem min lille pojke och gjorde desperata försök att sköta honom själv. Men det gick inte, och jag var nära att få ett nervsammanbrott.

Min son var omkring sex månader när adoptionen gick igenom och jag var tvungen att lämna bort honom. Jag minns att det kändes som om någon hade stuckit kniven i mig. Jag dog inombords. Det är inte förrän de två senaste åren, när jag fått professionell hjälp, som jag har kunnat bygga upp meningsfulla relationer till andra människor. Jag kunde ju inte sörja, för min son var inte död. Men jag kunde inte tänka på honom heller — jag vågade inte göra det. Det var fruktansvärt.

Det som sårar mig mest är när människor säger: ”Om man adopterar bort sitt barn, då älskar man inte barnet.” Men så var det inte i mitt fall! Det var just därför att jag älskade min son som jag lämnade bort honom! Ända in i det sista frågade jag mig själv: ”Vad i all världen skall jag göra? Vad kan jag göra?” Det fanns inget annat alternativ. Jag visste att jag inte kunde sköta min lille pojke och att han bara skulle få lida om jag försökte behålla honom.

I dag är enföräldersfamiljer något accepterat här i England — men så var det inte när jag födde mitt barn. Jag önskar att jag hade kunnat ta hand om min son på rätt sätt. Den terapeutiska behandling som jag har fått på senare tid skulle förmodligen ha hjälpt, men det är för sent att tänka på det nu. Lever min son fortfarande? Vad för slags pojke är han? Vid 18 års ålder har adopterade barn enligt lagen rätt att söka upp sina föräldrar. Jag undrar ofta om min son kommer att söka efter mig. — Från en av våra läsare.

[Ruta/Bild på sidan 8]

Det fungerade för oss

VI HADE två egna tonårspojkar och var en lycklig och sammansvetsad engelsk familj. Tanken att vi skulle få en flicka — och dessutom en av en annan ras — hade aldrig ens föresvävat oss. Men så kom Cathy in i vårt liv. Cathy var född i London. Hon uppfostrades som katolik, men när hon var liten fick hon vid några tillfällen följa med sin mamma till Jehovas vittnens möten i Rikets sal. Vid 10 års ålder blev hon emellertid placerad på ett barnhem.

Trots att det nu var svårare för Cathy, fortsatte hon att besöka mötena i Rikets sal på egen hand, och det var där vi träffade henne. Hon var en eftertänksam liten flicka. När min hustru och jag besökte henne på barnhemmet, lade vi märke till att väggen ovanför hennes säng var täckt med bilder av djur och vackra landskap, inte med bilder av popidoler som hos de andra flickorna.

Någon tid senare fick Cathy sammanträffa med en utredningskommitté, som frågade henne om hon skulle vilja lämna barnhemmet och bo hos en familj i stället. ”Bara hos en familj som är Jehovas vittnen!” svarade hon. När Cathy berättade detta för oss och talade om vad hon hade sagt, gav det oss något att tänka på. Vi hade ett extra rum. Kunde vi ta på oss ett så stort ansvar? Vi resonerade och bad om det som familj. Det var inte förrän långt senare som vi upptäckte att det här tillvägagångssättet — att låta barnet säga sin mening — var ett nytt grepp från myndigheternas sida, ett experiment som på den tiden blev dokumenterat.

De sociala myndigheterna kollade upp oss genom att kontakta polisen och vår husläkare och begära personliga referenser. Snart var alla papper klara. Vi fick veta att vi kunde få ha Cathy på försök och skicka tillbaka henne om vi inte tyckte om henne! Vi blev mycket upprörda och sade bestämt ifrån att vi aldrig skulle göra något sådant. Cathy var 13 år när hon officiellt flyttade hem till oss.

Det unika band av kärlek som uppstod mellan oss har fortsatt att växa sig allt starkare. Cathy tjänar nu som pionjär (heltidsförkunnare) i en fransk församling av Jehovas vittnen i norra London. Samma år hon flyttade hemifrån för att börja som pionjär skrev hon ett rörande litet brev till oss, där hon sade: ”Det finns ett talesätt som säger att man inte kan välja sin familj. Men jag skulle vilja tacka er av hela mitt hjärta för att ni valde mig.”

Vi är så tacksamma för att Cathy kom in i vårt liv! Att hon blev en del av vår familj har verkligen berikat vårt liv. Det fungerade för oss! — Från en av våra läsare.

Adoption — Är det något för mig?

OM ADOPTIVFÖRÄLDRARNA tar ut skilsmässa eller den ena av dem dör, kan det givetvis ställa till stora problem. Men det är det adopterade barnet som kan bli mest lidande. Varför det?

De flesta av oss vet vilka våra biologiska föräldrar är. Även om vi förlorade dem redan tidigt i livet, har vi vissa minnen, och kanske också en del fotografier, som kan utgöra en länk mellan det förflutna och nuet. Men hur är det om ett barn lämnas bort för adoption strax efter födelsen? Adoptionsbyrån har visserligen en del uppgifter om modern, men dessa upplysningar lämnas ofta inte ut förrän barnet blir myndigt. I andra fall har mamman angett sitt eget namn på födelseattesten, men inte pappans. En del adoptivbarn är hittebarn — övergivna barn vars föräldrar är okända. Barn i dessa situationer saknar rötter och kan därför känna sig avskurna från sin bakgrund och sitt förflutna.

Hur stabilt är barnet?

Träd behöver ett bra rotsystem för att stå stadigt. Ett litet skott som ympas in på ett vuxet träd kan klara sig bra, men det kan också vissna så att det aldrig frambringar någon frukt. På liknande sätt kanske barn aldrig hämtar sig från den chock som det innebär för dem att bli avskurna från sina rötter, även om adoptivföräldrarna ger dem aldrig så mycket kärlek och ömhet.

Ett sådant exempel är Kate, som var född av västindiska föräldrar.a Redan som liten adopterades hon av ett varmhjärtat och omtänksamt vitt par, men hon kunde aldrig smälta in i sin nya miljö. Vid 16 års ålder gav hon sig i väg hemifrån för att aldrig mer återvända. Vid det laget hade hennes bitterhet förbytts i ett oresonligt hat. ”Varför lämnade min mamma mig till er?” sade hon hätskt. Tragiskt nog kunde den här familjen aldrig överbrygga den klyfta som uppstått.

Mervyn omhändertogs vid födelsen av barnavårdsmyndigheterna och placerades sedan i fosterhem. När han var nio månader blev han adopterad. Hans otrygga bakgrund och hans intensiva förtrytelse över att vara av blandad härkomst utvecklades emellertid så småningom till en rebellisk inställning, som vållade honom själv stora problem och blev till stor sorg för hans adoptivföräldrar, som gjorde så mycket för honom. Hans mor förklarar: ”Om någon skulle fråga mig till råds angående adoption, skulle jag nu säga: ’Tänk er för två gånger.’”

En kontrast till dessa exempel är Roberts och Sylvias erfarenhet. De hade en son och kunde inte få några fler barn. ”Har ni inte funderat på att adoptera ett utländskt barn?” frågade man dem. En kort tid senare adopterade de Mak-Chai, en nio månader gammal flicka från Hongkong. ”Jag undrar ofta varför mina föräldrar övergav mig”, säger Mak-Chai, ”och om jag har några bröder eller systrar. Men jag tror att jag har ett förtroligare förhållande till mina adoptivföräldrar än många barn har till sin riktiga mamma och pappa. Om jag visste vilka mina biologiska föräldrar var, skulle det inte göra någon större skillnad, förutom att jag kanske skulle förstå en del av mina personlighetsdrag lite bättre.” Rekommenderar hennes adoptivföräldrar adoption? ”Ja”, säger de. ”För oss har det varit en fantastisk upplevelse!”

Ett varningens ord

Graham och Ruth adopterade två barn i spädbarnsåldern, en pojke och en flicka, och hade då redan en son och en dotter. Alla fyra barnen växte upp som en sammansvetsad familj i en varm och trygg hemmiljö. ”Alla våra barn har flyttat hemifrån för länge sedan och lever sitt eget liv. Vi har regelbunden kontakt med dem och älskar dem alla fyra”, säger Ruth. Men tyvärr har båda de adopterade barnen haft allvarliga problem. Hur kan det komma sig?

”Vår läkare sade att miljön är helt avgörande för ett barn”, säger Graham, som nu inser att ärftliga egenskaper spelar en stor roll. Han tillägger: ”Hur var det till exempel med mammans hälsa när hon väntade barnet? Vi vet nu att narkotika, alkohol och tobak kan påverka fostret. Jag rekommenderar att man kollar upp båda föräldrarna, och helst även far- och morföräldrarna, innan man adopterar ett barn.”

Peters mamma gifte om sig, och Peter blev utsatt för svår fysisk och psykisk misshandel från sin styvfars sida. Vid tre års ålder lämnades han bort för adoption. ”Jag avskydde mina adoptivföräldrar redan från det ögonblick då jag kom ut från rättssalen”, säger Peter. Han tillägger: ”Jag förstörde allt som fanns inom räckhåll. När jag någon gång sov, hade jag fruktansvärda mardrömmar. När jag nu ser tillbaka på den tiden, förstår jag hur oerhört störd jag var. När mina adoptivföräldrar så småningom skildes, blev situationen ännu värre — mitt liv kretsade kring droger, stölder, vandalism och utsvävningar.

Vid 27 års ålder tyckte jag att livet var fullständigt meningslöst och umgicks med självmordsplaner. Men så en dag gav en helt obekant person mig en biblisk traktat, där det stod att jorden snart skall bli ett paradis. Innehållet i traktaten tilltalade mig. Det hade sanningens klang. Jag började läsa och studera Bibeln och började också göra förändringar i mitt liv och min personlighet. Men gång på gång återföll jag till mitt gamla levnadssätt. Tack vare mycket uppmuntran och sunt kristet umgänge känner jag mig nu lyckligare och tryggare i min tjänst för Gud än jag kunnat drömma om för några år sedan. Jag har också lyckats återknyta goda relationer till min mor, och det känns underbart.”

Var realistisk

Alla adoptioner är förbundna med starka känslor. Intensiv kärlek och tacksamhet förekommer jämsides med bitterhet och otacksamhet. Författaren Edgar Wallace förlät aldrig sin mor för att hon hade övergett honom, vilket var hur han uppfattade situationen. Hon sökte upp honom det sista året hon levde för att motvilligt söka ekonomisk hjälp, men Edgar, som vid det laget hade det mycket bra ställt, avvisade henne bryskt. Kort därefter, när han fick veta att hans mor skulle ha hamnat på fattigkyrkogården, om inte några av hennes vänner hade varit vänliga nog att betala begravningen, ångrade han djupt sitt känslolösa uppträdande.

De som funderar på att adoptera ett barn måste vara realistiska och bereda sig på att problem kan uppstå. Barn är inte alltid tacksamma för vad deras föräldrar — adoptivföräldrar eller biologiska föräldrar — gör för dem ens under de mest gynnsamma omständigheter. Bibeln nämner faktiskt att många människor i våra dagar skulle vara ”utan naturlig tillgivenhet”, ”otacksamma” och ”illojala”. — 2 Timoteus 3:1—5.

Å andra sidan kan detta att du öppnar ditt hem — och ditt hjärta — för ett barn som behöver föräldrar vara en positiv och berikande erfarenhet. Cathy, till exempel, är djupt tacksam mot sina adoptivföräldrar för att de gav henne ett kristet hem och sörjde för hennes fysiska och andliga behov. — Se rutan ”Det fungerade för oss” på sidan 8.

När föräldrar till sådana barn vill beskriva hur de känner det för sina adopterade söner och döttrar, kanske de påminner sig psalmistens ord: ”Barn är en gåva från Herren; de är en verklig välsignelse.” — Psalm 127:3, Today’s English Version.