EN UNG KUNG ERÖVRAR VÄRLDEN

FÖR omkring 2.300 år sedan stod en ljushårig fältherre i 20-årsåldern vid Medelhavets strand med blicken fäst på en östad en knapp kilometer bort. I sin vrede över att ha vägrats tillträde till staden var han fast besluten att inta den. Vad gick anfallsplanen ut på? Han skulle bygga en damm eller grusbank ut till ön och ställa upp sina styrkor mot staden. Grusbanken hade redan börjat byggas.

Ett budskap från perserrikets storkonung avbröt emellertid den unge fältherren. Den persiske härskaren var angelägen om att ingå fred och kom med ett häpnadsväckande erbjudande: 10.000 talenter guld (mer än 15 miljarder kronor i nutida penningvärde), en av sina döttrar i äktenskap och herravälde över hela västra delen av perserriket. Allt detta erbjöd kungen i utbyte mot sin familj, som fältherren hade tagit till fånga.

Den fältherre som stod inför beslutet att anta eller avslå erbjudandet var Alexander III av Makedonien. Skulle han anta erbjudandet? ”Det var ett ödesdigert ögonblick för den forntida världen”, säger historikern Ulrich Wilcken. ”Hans beslut påverkade hela medeltiden och sträcker sina verkningar ända till vår egen tid, både i Öst och i Väst.” Innan vi betraktar Alexanders svar, skall vi se vilka händelser det var som ledde fram till detta kritiska ögonblick.

EN ERÖVRARE FORMAS

Alexander föddes i Pella i Makedonien år 356 f.v.t. Hans far var kung Filip II och hans mor Olympias. Modern lärde Alexander att de makedoniska kungarna härstammade från Herakles, son till den grekiske guden Zeus. Enligt Olympias var Alexanders stamfar Akilles, hjälten i Homeros epos Iliaden. Eftersom den unge Alexander fostrades av sina föräldrar med tanke på erövringar och kunglig härlighet, hade han inte mycket intresse för andra sysselsättningar. När han blev tillfrågad om han skulle vilja delta i en kapplöpning i de olympiska spelen, svarade han att han ville det, om han fick löpa med kungar. Hans ambition var att utföra större bedrifter än sin far och att vinna ryktbarhet genom sina prestationer.

När Alexander var 13 år fick han den grekiske filosofen Aristoteles som lärare. Denne hjälpte honom att utveckla intresse för filosofi, medicin och naturvetenskap. I vilken utsträckning Aristoteles filosofiska läror formade Alexanders tänkesätt är en omdiskuterad fråga. ”Ändå vågar man nog säga att det inte fanns mycket som de båda kunde komma överens om”, sade filosofen Bertrand Russell (1872–1970). ”Aristoteles politiska uppfattning grundade sig på den grekiska stadsstaten, som nästan hörde till det förgångna.” (Västerlandets visdom) Tanken på en liten stadsstat kan inte ha tilltalat en ärelysten prins som ville skapa ett stort centraliserat rike. Alexander måste också ha varit skeptisk till Aristoteles uppfattning att icke-greker skulle behandlas som slavar, eftersom Alexander tänkte sig ett rike byggt på ett blomstrande samarbete mellan segrarna och de besegrade.

Det råder emellertid knappast något tvivel om att det var Aristoteles som väckte Alexanders intresse för böcker och bildning. Alexander var en flitig läsare hela sitt liv och hade en speciell förkärlek för Homeros skrifter. Det påstås att han lärde sig Iliaden — alla 15.693 versraderna — utantill.

Undervisningen genom Aristoteles slutade tvärt år 340 f.v.t., när den 16-årige prinsen återvände till Pella för att styra Makedonien i sin fars frånvaro. Kronprinsen lät ingen tid gå förlorad. Han utmärkte sig snart genom sina militära bravader. Till Filips förtjusning kuvade han snabbt maiderna, en upprorisk thrakisk stam, tog deras huvudstad genom stormning och gav den namnet Alexandroúpolis efter sig själv.

UT PÅ ERÖVRINGSTÅG

Mordet på Filip år 336 f.v.t. ledde till att den 20-årige Alexander ärvde Makedoniens tron. Våren år 334 f.v.t. gick Alexander med en liten men effektiv här på 30.000 fotsoldater och 5.000 ryttare över Hellesponten (nu Dardanellerna) in i Asien och gav sig ut på erövringståg. Hären åtföljdes av ingenjörer, lantmätare, arkitekter, vetenskapsmän och historiografer.

Vid floden Granikos i nordvästra hörnet av Mindre Asien (nu Turkiet) vann Alexander sitt första slag mot perserna. Följande vinter erövrade han västra Mindre Asien. Hösten därpå stod det andra avgörande slaget mot perserna vid Issos i sydöstra hörnet av Mindre Asien. Där kom den persiske storkonungen Darius III emot Alexander med en här på omkring en halv miljon man. Den segervisse Darius hade tagit med sig sin mor, sin hustru och andra medlemmar av sin familj för att de skulle få bevittna det som han trodde skulle bli en spektakulär seger. Men perserna var oförberedda på makedoniernas plötsliga och häftiga anfall. Alexanders styrkor tillfogade den persiska hären ett förkrossande nederlag. Darius flydde och övergav sin familj, som föll i Alexanders händer.

I stället för att förfölja de flyende perserna marscherade Alexander söderut längs Medelhavskusten och erövrade de baser som användes av den mäktiga persiska flottan. Men östaden Tyros vägrade att kapitulera. Alexander var fast besluten att inta staden och inledde en belägring som varade sju månader. Det var under denna belägring som Darius kom med det erbjudande om fred som omnämndes tidigare. Erbjudandet var så attraktivt att Alexanders betrodde rådgivare, Parmenion, uppges ha sagt: ”Om jag var Alexander, skulle jag anta det.” Men den unge fältherren svarade skarpt: ”Det skulle jag också, om jag var Parmenion.” Alexander vägrade att förhandla, fortsatte belägringen och ödelade denna stolta stad, havets drottning, i juli 332 f.v.t.

Alexander skonade Jerusalem, som kapitulerade för honom, och ryckte vidare söderut och erövrade Gaza. I Egypten, där invånarna var trötta på det persiska styret, hälsades han som en befriare. I Memfis offrade han till tjuren Apis och vann därigenom de egyptiska prästernas gunst. Han grundade också staden Alexandria, som senare blev en rival till Athen som lärdomscentrum och som fortfarande bär hans namn.

Därefter vände Alexander åt nordöst, drog fram genom Palestina och vidare mot floden Tigris. År 331 f.v.t. utkämpade han det tredje stora slaget mot perserna, vid Gaugamela, inte långt från de söndervittrande ruinerna av Nineve. Här segrade Alexanders 47.000 man över en reorganiserad persisk här på minst 250.000 man! Darius flydde och blev senare mördad av sina egna.

Segerdrucken vände Alexander söderut och intog den persiska vinterhuvudstaden Babylon. Han intog också huvudstäderna Susa och Persepolis, lade beslag på den väldiga persiska skattkammaren och brände Xerxes storslagna palats. Till slut föll också huvudstaden Ekbatana för honom. Denne snabbe erövrare nådde sedan så långt österut som till floden Indus i våra dagars Pakistan och underkuvade därmed resten av perserriket.

När Alexander hade gått över Indus i gränstrakten till den persiska provinsen Taxila, mötte han en respektingivande rival, den indiske monarken Poros. Mot honom utkämpade Alexander sitt fjärde och sista stora slag, i juni 326 f.v.t. Poros här på 35.000 man hade 200 elefanter, som skrämde makedoniernas hästar. Striden blev våldsam och blodig, men Alexanders styrkor segrade. Poros kapitulerade och blev Alexanders bundsförvant.

Det hade nu gått mer än åtta år sedan den makedoniska hären ryckte in i Asien. Soldaterna var trötta och led av hemlängtan. Den häftiga striden mot Poros hade tärt på krafterna, och de ville återvända hem. Alexander var till en början ovillig, men gav sedan efter för deras önskan. Grekland hade verkligen blivit ett världsvälde. I de erövrade länderna upprättades grekiska kolonier, vilket gjorde att det grekiska språket och den grekiska kulturen spred sig i hela området.

MANNEN BAKOM SKÖLDEN

Det som höll samman den makedoniska hären under krigsåren var Alexanders personlighet. Efter slagen hade Alexander för vana att besöka de sårade, undersöka deras skador, berömma soldaterna för deras tappra bedrifter och hedra dem med penninggåvor i förhållande till deras insatser. För dem som dog på slagfältet anordnade Alexander en storslagen begravning. De stupade soldaternas föräldrar och barn undantogs från skatter och krigstjänst. Till förströelse efter striderna ordnade Alexander spel och tävlingar. Vid ett tillfälle gav han till och med alla nygifta män permission och lät dem tillbringa vintern i Makedonien tillsammans med sina hustrur. Genom sådana handlingar vann han sina mäns tillgivenhet och beundran.

Angående Alexanders giftermål med prinsessan Roxane från Baktrien skriver den grekiske levnadstecknaren Plutarchos: ”Sitt giftermål med Roxane ingick han av kärlek, ... men det kunde ej heller anses olämpligt med hänsyn till de planer han hyste. Asiaterna uppmuntrades nämligen av denna äktenskapliga förbindelse och blevo övermåttan förtjusta i Alexander vid tanken på att han också härvid visat sig så taktfull, att han ej ens när det gällde den enda kvinna, han blivit förälskad i, tillåtit sig att beröra henne utan lagliga formaliteter.” — Alexander och Caesar.

Alexander respekterade också andras äktenskap. Trots att kung Darius hustru var hans fånge, såg han till att hon behandlades med aktning. När han fick höra att två makedoniska soldater hade kränkt några främlingars hustrur, beordrade han att de skulle avrättas, om de befanns skyldiga.

Liksom sin mor, Olympias, var Alexander mycket religiös. Han frambar offer före och efter slagen och vände sig till sina spåmän för att få veta vad vissa omen betydde. Han rådfrågade också guden Amons orakel i Libyen. I Babylon följde han kaldéernas offerföreskrifter och offrade i synnerhet åt den babyloniske guden Bel (Marduk).

Även om Alexander var måttlig i sina matvanor, blev han så småningom omåttlig i sitt drickande. Han talade länge och väl över varje bägare vin han drack och skröt över sina bedrifter. En av Alexanders skändligaste handlingar var mordet på hans vän Kleitos, en ogärning som han begick i ett raserianfall under ett rus. Men efteråt fördömde Alexander sig själv så kraftigt att han låg till sängs i tre dygn och varken åt eller drack. Till slut lyckades hans vänner övertala honom att äta.

Alexanders ärelystnad fick med tiden andra icke önskvärda drag att framträda hos honom. Han blev snar att sätta tilltro till falska anklagelser och började utdela bestraffningar med största stränghet. När några fick honom att tro att Filotas var inblandad i en sammansvärjning mot honom, lät han avrätta både honom och hans far, Parmenion, sin en gång betrodde rådgivare.

ALEXANDERS NEDERLAG

Kort efter återkomsten till Babylon blev Alexander sjuk i malaria, en sjukdom som han inte tillfrisknade från. Den 13 juni 323 f.v.t., efter att ha levt bara 32 år och 8 månader, fick Alexander kapitulera för den mest fruktade av alla fiender, döden.

Det blev som några indiska visa män hade sagt: ”Konung Alexander! Varje människa besitter så mycket av jorden som det är, som vi stå på. Du, en människa, är alla andra lik, utom att du är rastlös och trotsig; från ditt eget land drager du över många land, du har vedermödor och förorsakar andra vedermödor. Men efter en kort tid dör du och har blott så mycket av jorden, att den räcker till att däri begrava dig.” — Arrianos: Alexander den store.

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

ALEXANDERS ERÖVRINGAR

MAKEDONIEN

EGYPTEN

Babylon

Indus

[Bild]

Alexander

[Bild]

Aristoteles och hans elev Alexander

[Helsidesbild]

[Bild]

Medalj som sägs avbilda Alexander den store