I städerna Betel och Dan, som låg längst i söder respektive längst i norr i det nybildade riket Israel, satte Jerobeam upp guldkalvar för att hans undersåtar inte skulle gå till templet i Jerusalem. (1Ku 12:27–29) Betel, som hade ett eget hus för tillbedjan, ett eget altare, en påhittad högtid och präster från icke-levitiska stammar, blev en symbol för grovt avfall från den sanna tillbedjan. (1Ku 12:31–33) Jehova Gud dröjde inte med att uttrycka sitt misshag genom ”den sanne Gudens man”, som sändes till Betel för att uttala en dom över det altare som användes vid kalvdyrkan. Att altaret rämnade tjänade som ett förebud om att profetens ord med säkerhet skulle gå i uppfyllelse.

I uppfyllelse av Hoseas profetia hade guldkalven förts från Betel till Assyriens kung (Hos 10:5, 6), men Jerobeams ursprungliga altare fanns fortfarande kvar där när Josia var kung i Juda. Under eller efter Josias 18:e regeringsår (642 f.v.t.) omfattades Betel och Samarias städer av hans utrensning av falsk religion. Josia förstörde den plats i Betel där avgudadyrkan utövades genom att han först tog benen från gravplatser i närheten och brände dem på altaret. Därmed vanhelgade han altaret i uppfyllelse av den profetia som ”den sanne Gudens man” hade uttalat över 300 år tidigare.