VERKET GÅR FRAMÅT I AMERIKANSKA SAMOA

Innan paret Sellars visum för Samoa gick ut 1954 bestämde de sig för att ansöka om att få bosätta sig i Amerikanska Samoa i stället för att åka tillbaka till Australien. Ron skriver: ”När jag kontaktade justitieministern i Amerikanska Samoa och han fick höra att den samoanska regeringen hade vägrat att förlänga våra visum därför att vi var Jehovas vittnen, sade han: ’Mr Sellars, i Amerikanska Samoa har vi religionsfrihet, och jag ska se till att ni får era visum.’”

Ron och Dolly kom till Pago Pago i Amerikanska Samoa den 5 januari 1954. Som ett villkor för att de skulle få stanna måste Ron regelbundet infinna sig på justitieministerns kontor och avlägga rapport, så att ministern skulle få bättre inblick i Jehovas vittnens verksamhet. Detta ledde till många intressanta bibliska samtal.

Senare samma månad fick Ron och Dolly en inbjudan till en middag hemma hos justitieministern. Den katolske prästen på orten och pastorn från Londonmissionen var också inbjudna, och ett livligt samtal om Bibeln kom i gång. Ron berättar: ”Mot slutet av kvällen tackade justitieministern oss alla för att vi hade kommit och sade: ’Efter kvällens diskussion tror jag bestämt att mr och mrs Sellars har avgått med segern.’ Kort därefter fick vi permanent uppehållstillstånd. Senare meddelade justitieministern att regeringen gärna såg att fler missionärer som var Jehovas vittnen ansökte om att få komma in i landet. Jag förmedlade genast den upplysningen till bröderna vid avdelningskontoret i Australien.”

Den förste som överlämnade sitt liv åt Jehova i Amerikanska Samoa var 19-årige Ualesi (Wallace) Pedro, som var från Tokelau. Lydia Pedro, en släkting till honom som var pionjär med särskilt uppdrag i Fiji, hade gett hans äldre bror boken ”Låt Gud vara sannfärdig” när hon var på besök 1952. Wallace hittade boken hemma hos sin bror och studerade den noga.

Ron och Dolly fick kontakt med familjen Pedro 1954, och de studerade med Wallaces äldre bror och syster. Wallace trodde på Jehova Gud, men eftersom han var skeptisk till allt som hade med religion att göra ville han först inte vara med vid studiet. Men med tiden blev han övertygad om att Jehovas vittnen har sanningen, och han började regelbundet besöka mötena i Fagatogo. Han gjorde snabba andliga framsteg, och den 30 april 1955 blev han döpt i hamnen i Pago Pago.

I januari 1955, bara ett år efter det att Ron och Dolly hade kommit, var sju personer regelbundet med vid mötena i deras enkla bostad i Fagatogo. Den var sparsamt möblerad, så alla satt på golvet. Det dröjde inte länge förrän tre av de nya började följa med Ron och Dolly ut i förkunnartjänsten. Det var en ringa början, men de skulle snart få se en underbar händelseutveckling.

GILEADMISSIONÄRER KOMMER

Den 4 februari 1955 kom två missionärspar från USA till Amerikanska Samoa – Paul och Frances Evans och Gordon och Patricia Scott. De bosatte sig i missionärshemmet i Fagatogo, där de hade utsikt över några mycket livliga kvarter. Leonard (Len) Helberg, den kretstillsyningsman som besökte Pago Pago det året, beskriver platsen:

”Missionärshemmet var en stor lägenhet som låg ovanpå en gammaldags diverseaffär. Åt ena hållet, på andra sidan ett smalt vattendrag, låg en bar där sjömännen roade sig på kvällarna. När det började bli alltför högljutt på gatan utanför kom polischefen, en kort men stadig man, och kryssade sig fram genom folkskaran med en cigarr fastkilad mellan tänderna och klippte till folk åt höger och vänster för att de skulle lugna ner sig. Från en kyrka på andra sidan bakgården dundrade svavelosande predikningar. Från balkongen på framsidan såg vi människor flockas runt banken en gång i månaden på avlöningsdagen. Kristenhetens missionärer kom från öns alla hörn och letade frenetiskt i folkvimlet efter sina kyrkomedlemmar för att samla in tiondet innan pengarna tagit slut.”

I de här livliga omgivningarna hade många ett uppriktigt intresse för Bibeln. Len berättar: ”En av missionärerna började sin dag klockan sex på morgonen med att leda ett bibelstudium i frisersalongen vid torget innan ägaren började arbeta. Sedan studerade han med bagaren innan han köpte med sig bröd hem till frukosten. Senare på dagen studerade samme broder med en grupp fångar från fängelset i staden, och studiet hölls på torget.” Vid årets slut ledde missionärerna omkring 60 bibelstudier med över 200 personer.

”FILMVISNING I KVÄLL – GRATIS INTRÄDE!”

Något som bidrog till det stora intresset var filmen Den nya världens samhälle i verksamhet.e Den här filmen – den första som organisationen hade framställt sedan ”Skapelsedramat i bilder” närmare 40 år tidigare – handlade om Jehovas vittnens världsvida tryckeri- och predikoverksamhet och om deras organisation. Under ett fyraveckorsbesök i Amerikanska Samoa 1955 visade Len filmen 15 gånger för en publik på sammanlagt 3 227 personer, i genomsnitt 215 per visning.

Len berättar: ”Varje gång vi skulle visa filmen annonserade vi det genom att köra igenom byarna och kasta ut inbjudningar till alla vi mötte. Samtidigt ropade vi: ’Filmvisning i kväll – gratis inträde!’ och namnet på byn där filmen skulle visas.”

Filmen gjorde ett starkt intryck på befolkningen. Efter varje visning ville många veta mer om Jehovas vittnen och deras läror. I stället för att vänta på att vittnena skulle komma tillbaka gick en del intresserade direkt till missionärshemmet, där missionärerna ledde flera studier samtidigt på olika ställen i lägenheten. När en grupp var klar med sitt studium lämnade den plats för nästa. ”Åratal senare förknippade människor fortfarande Jehovas vittnen med allt det fantastiska som de hade sett på filmen”, berättar Ron Sellars.

UTHÅLLIGHET I TJÄNSTEN GER RESULTAT

Två månader efter det att Len Helberg hade besökt Amerikanska Samoa bildades den första församlingen av Jehovas vittnen i Fagatogo. Inom ett år hade antalet förkunnare ökat från 14 till 22. Ungefär vid den tiden kom ytterligare två pionjärer med särskilt uppdrag, Fred och Shirley Wegener, från Australien för att hjälpa den växande församlingen. Fred är nu medlem av Samoas landskommitté.

De här församlingsförkunnarna, pionjärerna och missionärerna var ”brinnande i anden”. (Rom. 12:11) Len skriver: ”Tack vare förkunnarnas uthållighet och det allmänna intresset för Bibeln hade det vid mitten av 1960-talet hållits ett bibelstudium under någon tid i varje hem i Fagatogo. Alla hushåll på ön besöktes också regelbundet varje månad under de här åren.”

Den här grundliga predikokampanjen påverkade människors uppfattningar om bibliska ämnen. Len fortsätter: ”Det blev allmänt känt att det är här på jorden som människor ska få leva för evigt, att det inte finns något brinnande helvete och att de döda är omedvetna. Folk kände till de här grundläggande sanningarna, men de hade inte lärt sig dem i kyrkan utan av Jehovas vittnen, eftersom vi samtalade med dem personligen och använde deras egen bibel när vi resonerade med dem.”

Ändå hindrade religiösa band och familjeband de flesta från att handla i enlighet med det de lärde sig. Andra föredrog den låga moral som kyrkorna tillät framför de höga moralnormer som gäller för de sanna kristna. Men det fanns också uppriktiga personer som precis som den resande köpmannen i Jesu liknelse betraktade sanningen som en mycket värdefull pärla som de hade fått tag i. Många av de här uppriktiga öborna tog modigt fast ståndpunkt för sanningen. (Matt. 13:45, 46)

TJÄNSTEN PÅ FÄLTET – PÅ SAMOANSKT VIS

”Tjänsten var underbar på den tiden”, säger Caroline Pedro, en pionjärsyster från Kanada som gifte sig med Wallace Pedro 1960. ”I nästan varje hus var det någon som ville samtala om Bibeln. Det var lätt att starta bibelstudier, och ofta var hela familjen med vid studiet.

Jag kommer särskilt ihåg hur det var att vittna i avsides belägna byar. En grupp barn brukade följa med oss från hus till hus och lyssna uppmärksamt på vår framställning. Sedan sprang de före till nästa hus för att berätta att vi var på väg. De berättade till och med vad vi samtalade om och vilka bibelställen vi använde! För att kunna vara steget före bybarnen förberedde vi flera olika framställningar.”

När förkunnarna var ute i tjänsten var de också noga med att uppföra sig väl och försöka följa lokala sedvänjor. (1 Kor. 9:20–23) Charles Pritchard, en före detta missionär som nu är medlem av avdelningskontorets kommitté på Nya Zeeland, skriver: ”På grund av det varma, tropiska klimatet har husen i byarna inga väggar, och därför kunde vi lätt se om det var någon hemma. Det ansågs mycket ohövligt att tala medan man stod upp eller innan man hade blivit formellt välkomnad. Så vi gick fram till huset och väntade tysta på att någon skulle se oss. Den vi besökte lade sedan ut en ren matta på golvet innanför dörren. Det betydde att vi var välkomna att ta av oss skorna och komma in och sätta oss på mattan med korslagda ben.” Att sitta så här på golvet långa stunder var en smärtsam erfarenhet för många missionärer. Men som tur var tillät den lokala sedvänjan att man sträckte ut benen om man blygsamt täckte över benen och fötterna med en matta. På så vis undvek man att peka med sina bara fötter mot den besökte – en grov förolämpning mot en samoan.

”De vi besökte brukade välkomna oss formellt och säga att det var en ära för dem att vi kom med vårt bibliska budskap till deras enkla hem”, berättar John Rhodes, som var missionär i Samoa och Amerikanska Samoa i 20 år. ”Sedan kom samtalet in på personliga frågor: Var kommer ni ifrån? Har ni barn? Var bor er familj?”

Johns hustru, Helen, tillägger: ”Vi var alltid mycket respektfulla och använde ord och uttryck som är vanliga i formella sammanhang. Det här respektfulla, högtidliga språket var till ära både för den besökte och för vårt bibliska budskap.”

”Genom de här inledande frågorna lärde vi känna dem vi besökte och deras familjer ganska väl”, säger Caroline Pedro, ”och de lärde känna oss. På så sätt kunde vi ge dem den andliga hjälp de behövde på ett mer effektivt sätt.”

När den här första delen var avklarad kunde förkunnarna komma in på budskapet om Guds kungarike. ”De vi besökte brukade lyssna på oss så länge vi ville tala”, berättar Robert Boies, en före detta missionär. ”Sedan upprepade de mycket av det vi hade sagt för att visa att de tyckte att vårt budskap var viktigt.”

Eftersom människor var väl insatta i Bibeln var det vanligt med långa samtal om bibliska läror. ”De här samtalen hjälpte mig att bli bättre insatt i olika ämnen i Bibeln”, säger Caroline Pedro. De flesta tog gärna emot litteratur. Med tiden lärde sig förkunnarna att urskilja vilka som bara var nyfikna och vilka som var uppriktigt intresserade av Bibeln.

Många nyintresserade som började vara med vid mötena var ivriga att få ta del i förkunnartjänsten. ”Samoaner är ofta mycket vältaliga”, berättar John Rhodes, ”och många nya kunde med tillförsikt berätta om sin tro för andra utan någon direkt övning. Men vi uppmuntrade dem ändå att använda förslagen i litteraturen och att använda Bibeln när de resonerade med människor i stället för att lita bara på sin egen naturliga förmåga.” Tack vare den här fina övningen blev många med tiden skickliga evangelieförkunnare.

[Ruta/Bild på sidan 87]

”Jag har njutit av varje dag!”

RONALD SELLARS

FÖDD 1922

DÖPT 1940

ÖVRIGT Han och hans hustru, Olive (Dolly), kom till Samoa som pionjärer med särskilt uppdrag 1953. Ron gick igenom missionärsskolan Gilead 1961 och tjänar fortfarande som pionjär med särskilt uppdrag i Amerikanska Samoa.

NÄR den samoanska regeringen vägrade att förlänga Dollys och mitt visum flyttade vi till Amerikanska Samoa. En båt som gick mellan öarna släppte av oss vid en öde och tom lastbrygga i Pago Pago klockan tre på morgonen. Vi var de enda förkunnarna på ön och hade 12 dollar på fickan. Senare samma morgon fick vi vänligt nog logi hos en man vars son tidigare hade studerat Bibeln. Mannen hade bara ett enda rum, och vi sov i ett hörn som var avskärmat med ett draperi. Vi ville gärna hitta en egen bostad, men vi började ändå med att vittna för grannarna i huset bredvid.

Flera veckor senare hyrde vi en stor lägenhet ovanpå en affär i byn Fagatogo. Utsikten över den pittoreska hamnen i Pago Pago var underbar, men lägenheten var helt tom. Som broder Knorr hade förvarnat oss: ”När ni kommer till Stillahavsöarna kanske ni inte får det så bekvämt. Ni kanske till och med får platta till litteraturkartonger och lägga på golvet för att ha något att sova på.” Det var precis vad vi gjorde! Det dröjde flera månader innan vi hade råd att snickra ihop en riktig säng och bord och stolar. Men vi var ändå glada att ha ett ställe som vi kunde kalla vårt hem.

Min kära hustru dog 1985, men jag går fortfarande ut i tjänsten nästan varje dag. När jag ser tillbaka på över 50 år av tjänst som pionjär och missionär kan jag uppriktigt säga att jag har njutit av varje dag!

[Ruta/Bild på sidan 88]

”De fick mig att känna djup kärlek till Jehova”

WALLACE PEDRO

FÖDD 1935

DÖPT 1955

ÖVRIGT Den förste som blev döpt i Amerikanska Samoa. Han och hans hustru, Caroline, var pionjärer och fick sedan barn. De bor nu i Seattle i Washington i USA.

NÄR jag hade studerat Bibeln en tid och börjat predika blev jag utkastad hemifrån med bara de kläder jag hade på kroppen! Den natten var jag tvungen att sova på stranden. Jag bad till Jehova om mod att fortsätta att tjäna honom vad som än hände.

När jag var i skolbiblioteket nästa dag kom plötsligt broder Paul Evans dit. Han anade att något inte stod rätt till och sade: ”Vi kan väl gå till missionärshemmet och prata om det.” Missionärerna var snälla och lät mig bo där, och senare samma år blev jag döpt.

När jag hade gått ut skolan började jag som pionjär och samarbetade mycket med missionärerna i tjänsten. Längre fram gifte jag mig med en duktig pionjärsyster från Kanada, Caroline Hinsche, som hade varit pionjär i Fiji, och vi blev pionjärer med särskilt uppdrag i Amerikanska Samoa.

Med tiden mjuknade mina föräldrar i sin inställning. Pappa började studera Bibeln innan han dog, och mamma blev döpt när hon var 72 år. Jag är verkligen tacksam för missionärernas goda exempel. De fick mig att känna djup kärlek till Jehova, en kärlek som har uppehållit mig ända tills nu!