VERKET GÅR FRAMÅT I AMERIKANSKA SAMOA

Innan paret Sellars visum för Samoa gick ut 1954 bestämde de sig för att ansöka om att få bosätta sig i Amerikanska Samoa i stället för att åka tillbaka till Australien. Ron skriver: ”När jag kontaktade justitieministern i Amerikanska Samoa och han fick höra att den samoanska regeringen hade vägrat att förlänga våra visum därför att vi var Jehovas vittnen, sade han: ’Mr Sellars, i Amerikanska Samoa har vi religionsfrihet, och jag ska se till att ni får era visum.’”

Ron och Dolly kom till Pago Pago i Amerikanska Samoa den 5 januari 1954. Som ett villkor för att de skulle få stanna måste Ron regelbundet infinna sig på justitieministerns kontor och avlägga rapport, så att ministern skulle få bättre inblick i Jehovas vittnens verksamhet. Detta ledde till många intressanta bibliska samtal.

Senare samma månad fick Ron och Dolly en inbjudan till en middag hemma hos justitieministern. Den katolske prästen på orten och pastorn från Londonmissionen var också inbjudna, och ett livligt samtal om Bibeln kom i gång. Ron berättar: ”Mot slutet av kvällen tackade justitieministern oss alla för att vi hade kommit och sade: ’Efter kvällens diskussion tror jag bestämt att mr och mrs Sellars har avgått med segern.’ Kort därefter fick vi permanent uppehållstillstånd. Senare meddelade justitieministern att regeringen gärna såg att fler missionärer som var Jehovas vittnen ansökte om att få komma in i landet. Jag förmedlade genast den upplysningen till bröderna vid avdelningskontoret i Australien.”

Den förste som överlämnade sitt liv åt Jehova i Amerikanska Samoa var 19-årige Ualesi (Wallace) Pedro, som var från Tokelau. Lydia Pedro, en släkting till honom som var pionjär med särskilt uppdrag i Fiji, hade gett hans äldre bror boken ”Låt Gud vara sannfärdig” när hon var på besök 1952. Wallace hittade boken hemma hos sin bror och studerade den noga.

Ron och Dolly fick kontakt med familjen Pedro 1954, och de studerade med Wallaces äldre bror och syster. Wallace trodde på Jehova Gud, men eftersom han var skeptisk till allt som hade med religion att göra ville han först inte vara med vid studiet. Men med tiden blev han övertygad om att Jehovas vittnen har sanningen, och han började regelbundet besöka mötena i Fagatogo. Han gjorde snabba andliga framsteg, och den 30 april 1955 blev han döpt i hamnen i Pago Pago.

I januari 1955, bara ett år efter det att Ron och Dolly hade kommit, var sju personer regelbundet med vid mötena i deras enkla bostad i Fagatogo. Den var sparsamt möblerad, så alla satt på golvet. Det dröjde inte länge förrän tre av de nya började följa med Ron och Dolly ut i förkunnartjänsten. Det var en ringa början, men de skulle snart få se en underbar händelseutveckling.

[Ruta/Bild på sidan 87]

”Jag har njutit av varje dag!”

RONALD SELLARS

FÖDD 1922

DÖPT 1940

ÖVRIGT Han och hans hustru, Olive (Dolly), kom till Samoa som pionjärer med särskilt uppdrag 1953. Ron gick igenom missionärsskolan Gilead 1961 och tjänar fortfarande som pionjär med särskilt uppdrag i Amerikanska Samoa.

NÄR den samoanska regeringen vägrade att förlänga Dollys och mitt visum flyttade vi till Amerikanska Samoa. En båt som gick mellan öarna släppte av oss vid en öde och tom lastbrygga i Pago Pago klockan tre på morgonen. Vi var de enda förkunnarna på ön och hade 12 dollar på fickan. Senare samma morgon fick vi vänligt nog logi hos en man vars son tidigare hade studerat Bibeln. Mannen hade bara ett enda rum, och vi sov i ett hörn som var avskärmat med ett draperi. Vi ville gärna hitta en egen bostad, men vi började ändå med att vittna för grannarna i huset bredvid.

Flera veckor senare hyrde vi en stor lägenhet ovanpå en affär i byn Fagatogo. Utsikten över den pittoreska hamnen i Pago Pago var underbar, men lägenheten var helt tom. Som broder Knorr hade förvarnat oss: ”När ni kommer till Stillahavsöarna kanske ni inte får det så bekvämt. Ni kanske till och med får platta till litteraturkartonger och lägga på golvet för att ha något att sova på.” Det var precis vad vi gjorde! Det dröjde flera månader innan vi hade råd att snickra ihop en riktig säng och bord och stolar. Men vi var ändå glada att ha ett ställe som vi kunde kalla vårt hem.

Min kära hustru dog 1985, men jag går fortfarande ut i tjänsten nästan varje dag. När jag ser tillbaka på över 50 år av tjänst som pionjär och missionär kan jag uppriktigt säga att jag har njutit av varje dag!

Längre fram gifte jag mig med en duktig pionjärsyster från Kanada, Caroline Hinsche, som hade varit pionjär i Fiji, och vi blev pionjärer med särskilt uppdrag i Amerikanska Samoa.