På jakt efter kryddor, guld, proselyter och ära

”TIERRA! Tierra!” (Land! Land!) Detta triumferande rop skar genom tystnaden på skeppet Pinta natten den 12 oktober 1492. En matros på vakt hade siktat de svaga konturerna av en ö som avtecknade sig mot horisonten. Den långa resan hade äntligen krönts med framgång för fartygen Santa María, Pinta och Niña.

Så snart det började dagas lämnade Kristofer Columbus, hans två kaptener och andra befälspersoner båtarna och vadade i land. De tackade Gud och tog ön i besittning i Ferdinands och Isabellas, det spanska kungaparets, namn.

Columbus’ dröm hade gått i uppfyllelse. Han såg nu fram emot att upptäcka guldfyndigheter (de gyllene näsringar som infödingarna bar undgick inte hans uppmärksamhet) och sedan återvända till Spanien i triumf. Han hade upptäckt den västliga sjövägen till Indien, trodde han, och de gångna åtta årens besvikelser var nu ett minne blott.

Drömmen tar form

I slutet av 1400-talet var det två handelsvaror som var särskilt efterfrågade i Europa: guld och kryddor. Guld behövdes för att köpa lyxartiklar från Orienten, och kryddor från Österlandet gjorde den enahanda kosten under de långa vintermånaderna mer välsmakande. Europeiska affärsmän var intresserade av att finna den genaste vägen till de länder där sådana varor kunde anskaffas.

Portugisiska köpmän och sjöfarare, som försökte få monopol på handeln med Afrika, fann så småningom en sjöväg till Orienten via Afrika och Godahoppsudden. Under tiden hade den italienske sjöfararen Columbus börjat rikta blickarna västerut. Han trodde att den kortaste vägen till Indien och dess eftertraktade kryddor gick över Atlanten.

Under åtta besvärliga år for Columbus från det ena kungliga hovet till det andra, innan han till sist lyckades utverka det spanska kungaparets stöd. Hans orubbliga övertygelse betvingade till slut både tvivlande monarker och motvilliga sjömän. De som tvivlade hade sina skäl. Columbus’ projekt saknade inte svaga punkter, och dessutom hade han fräckheten att kräva att han skulle utnämnas till amiral och till vicekung med ärftlig värdighet i alla de länder han kunde komma att upptäcka.

Men de allvarligaste invändningarna hade med hans beräkningar att göra. Vid den här tiden var det få lärda som ifrågasatte att jorden var rund. Frågan var: Hur stor var den ocean som skilde Europa från Asien? Columbus beräknade att Cipango (Japan) — som han hade läst om i redogörelsen för Marco Polos resa till Kina — låg omkring 8.000 kilometer väster om Lissabon. Han placerade således Japan i vad som i våra dagar kallas Karibiska sjön.a

De kungliga undersökningskommissionerna i såväl Spanien som Portugal avfärdade Columbus’ projekt som mindre välbetänkt, till stor del på grund av hans överdrivet optimistiska beräkningar av avståndet mellan Europa och Fjärran Östern. Att det skulle kunna finnas en stor kontinent mellan Europa och Asien var det tydligen ingen som tänkte på.

Columbus hade emellertid inflytelserika vänner vid det spanska hovet, och situationen utvecklades till hans fördel. Drottning Isabella av Kastilien, som var hängiven katolik, tilltalades av utsikten att kunna omvända Österlandet till den katolska tron. När Granada föll för de katolska monarkerna på våren 1492, blev katolicismen den förhärskande religionen i hela Spanien. Tiden tycktes nu vara mogen för att satsa en del pengar på ett vågstycke som skulle kunna ge stor utdelning i såväl religiöst som ekonomiskt avseende. Columbus fick kungaparets välsignelse och de pengar han behövde.

Resan mot det okända

En liten eskader om tre fartyg utrustades i all hast, och med en sammanlagd besättning av omkring 90 man lämnade Columbus Spanien den 3 augusti 1492.b Efter att ha provianterat på Kanarieöarna stävade de tre fartygen den 6 september västerut, mot ”Indien”.

Det blev en besvärlig resa för Columbus. Besättningens sinnesstämning pendlade mellan hopp och förtvivlan, alltefter vindarnas växlingar. Trots löftesrika observationer av sjöfåglar var horisonten i väster ständigt lika öde och tom. Columbus var ideligen tvungen att stärka manskapets mod med löften om land och rikedomar. När de enligt Columbus’ egna beräkningar hade tillryggalagt nära 3.500 kilometer, uppgav han siffran 2.819 kilometer för fartygets styrman. Därefter skrev han i loggboken: ”Jag avslöjade inte denna siffra [3.413 kilometer] för manskapet, eftersom de skulle bli rädda om de märkte att de var så långt hemifrån.” (The Log of Christopher Columbus, översatt av Robert H. Fuson) Många gånger var det bara hans orubbliga beslutsamhet som hindrade eskadern från att vända om.

Allteftersom dagarna släpade sig fram blev besättningen mer och mer otålig. ”Mitt beslut har inte fallit manskapet i smaken, ty de fortsätter att klaga och knota”, skrev Columbus. ”Trots deras knorrande höll jag stadig kurs västerut.” Den 10 oktober, efter mer än en månad till havs, hade missnöjet vuxit på alla tre fartygen. Besättningen kunde blidkas först sedan Columbus lovat att återvända samma väg de kommit, om de inte siktat land inom tre dagar. När de följande dag halade ombord en grön kvist som fortfarande bar blommor, fick de emellertid tillbaka tilltron till sin amiral. Och i dagbräckningen följande dag (den 12 oktober) fick de reströtta sjömännen se en underbar syn — en grönskande tropisk ö. Deras epokgörande resa hade krönts med framgång!

Upptäckter och besvikelser

Bahamaöarna var en verklig idyll. De nakna infödingarna var enligt Columbus ett ”välbyggt folk med granna kroppar och mycket vackra ansikten”. Men efter att i två veckor ha njutit av de tropiska frukterna och idkat byteshandel med de godmodiga invånarna fortsatte Columbus sin färd. Han letade efter guld, proselyter, kryddor och Asiens fastland.

Några dagar senare nådde Columbus Cuba. ”Jag har aldrig sett något så vackert”, utbrast han när han steg i land på ön. Tidigare hade han skrivit i sin loggbok: ”Jag är nu säker på att Cuba är det indiska namnet på Cipango [Japan].” Han sände därför i väg två representanter för att söka upp khanen (landets härskare). De två spanjorerna fann varken guld eller japaner, även om de kunde rapportera om en egendomlig vana som infödingarna hade, nämligen att röka tobak. Columbus lät sig inte avskräckas. ”Det finns utan tvivel stora mängder guld i detta land”, intalade han sig själv.

Columbus beslöt sig nu för att segla österut. I närheten av Cuba upptäckte han en stor, bergig ö, som han gav namnet La Isla Española (”den spanska ön”, latin: Hispaniola). Här fann spanjorerna äntligen en ansenlig mängd guld. Men några dagar senare slog olyckan till. Flaggskeppet Santa María gick på grund på en sandbank, och alla försök att få fartyget flott misslyckades. Infödingarna hjälpte beredvilligt besättningen att bärga allt som stod att rädda. ”De älskar sin nästa som sig själva, och de har de mildaste och vänligaste röster man kan tänka sig och har alltid ett leende på läpparna”, sade Columbus.

Columbus bestämde sig för att grunda en liten koloni på Hispaniola. Tidigare hade han gjort följande illavarslande observation i sin loggbok: ”Dessa människor är mycket obevandrade i bruket av vapen. . . . Med 50 man skulle man kunna underkuva samtliga invånare och få dem att göra vad man ville.” Han såg också fram emot en religiös kolonisation: ”Jag hoppas vid Gud att Ers Höghet kommer att omvända dem alla till kristendomen och att de alla kommer att tillhöra Er.” Sedan en bosättning organiserats på en plats som han kallade La Villa de la Navidad (”Julstaden”, uppkallad efter den dag då Santa María gick på grund), beslöt Columbus att med resten av besättningen skyndsamt återvända till Spanien med nyheten om deras viktiga upptäckt.

Det förlorade paradiset

Vid det spanska hovet var entusiasmen stor när nyheten om Columbus’ upptäckt till sist nådde fram dit. Han överöstes med hedersbetygelser och uppmanades att organisera en ny expedition så snart som möjligt. Spanska diplomater vidtog genast åtgärder för att få den spanskfödde påven Alexander VI att tillerkänna dem rätten att kolonisera alla de landområden som Columbus hade upptäckt.

Den andra expeditionen, som företogs år 1493, var ett storstilat företag. Flottan bestod nu av 17 fartyg, som förde med sig över 1.200 kolonisatörer, däribland präster, jordbrukare och soldater — men inga kvinnor. Syftet var att kolonisera nya länder och omvända den infödda befolkningen till katolicismen, och eventuella upptäckter av guld eller kryddor skulle naturligtvis vara mer än välkomna. Columbus hade också för avsikt att fortsätta sitt sökande efter sjövägen till Indien.

Även om man upptäckte ett antal nya öar, däribland Puerto Rico och Jamaica, växte missnöjet alltmer. I La Navidad, den ursprungliga kolonin på ön Hispaniola, hade den spanska befolkningen decimerats genom bittra inbördes stridigheter och sedan i det närmaste utplånats av öborna, som var indignerade över kolonisatörernas girighet och omoraliskhet. Columbus valde ut en lämpligare plats, där han grundade en ny och större koloni, och fortsatte sedan sitt sökande efter vägen till Indien.

Sedan Columbus misslyckats med att segla runt Cuba blev han övertygad om att detta måste vara Asiens fastland — kanske Malackahalvön. Enligt boken The Conquest of Paradise (Erövringen av paradiset) krävde Columbus ”att hela besättningen skulle gå ed på att kusten som de hade seglat utmed . . . inte tillhörde en ö, utan i själva verket var ’begynnelsen på det indiska fastlandet’”. Vid återkomsten till Hispaniola fann Columbus att de nya kolonisterna inte hade uppfört sig stort bättre än de föregående, utan hade våldtagit kvinnorna och gjort de unga männen till slavar. Columbus förvärrade själv förhållandet till de infödda genom att tillfångata 1.500 av dem. Omkring 500 av de tillfångatagna skeppades över till Spanien som slavar och dog alla inom några år.

Columbus gjorde ytterligare två resor till Västindien, men inte heller dessa gav honom några större rikedomar. Han fann varken guld, kryddor eller sjövägen till Indien. Katolska kyrkan fick emellertid sina proselyter, på ett eller annat sätt. Columbus var betydligt skickligare som sjöfarare än som administratör, och hans vacklande hälsa gjorde honom diktatorisk eller rentav hänsynslös mot dem som misshagade honom. De spanska monarkerna var tvungna att ersätta honom med en mer kompetent ståthållare. Han hade erövrat världshaven men gjorde en slät figur när han gick i land.

En kort tid efter det att Columbus fullbordat sin fjärde resa dog han vid 54 års ålder — en rik men bitter man, som fortfarande vidhöll att han hade upptäckt sjövägen till Asien. Det skulle bli eftervärldens sak att förläna honom den bestående ära som han så ivrigt traktade efter under hela sitt liv.

De sjövägar som han hade kartlagt banade dock väg för upptäckten och koloniseringen av hela den nordamerikanska kontinenten. Världen hade genomgått en dramatisk förändring. Skulle den bli till det bättre?

[Fotnoter]

[Karta/Bild på sidan 6]

(För formaterad text, se publikationen)

COLUMBUS’ UPPTÄCKTSRESA

SPANIEN

AFRIKA

Atlanten

FÖRENTA STATERNA

Bahamaöarna

Cuba

Hispaniola

En kulturkollision

FÖR omkring 500 år sedan var ett antal spanska och portugisiska diplomater samlade i en liten stad i hjärtat av Kastilien för att avgöra en tvist länderna emellan. Den 7 juni 1494 hade de blivit eniga och slöt en formell överenskommelse — fördraget i Tordesillas. I våra dagar talar hundratals miljoner människor på västra halvklotet antingen spanska eller portugisiska till följd av denna överenskommelse.

Fördraget var en bekräftelse på en påvlig bulla som utfärdats året innan och som stadgade att den outforskade delen av världen skulle delas upp mellan de två iberiska nationerna. De båda makterna enades om en nord-sydlig demarkationslinje ”370 leguas väster om Kap Verde-öarna”. Spanien skulle få kolonisera och evangelisera de länder som upptäcktes väster om denna linje (Nord- och Sydamerika med undantag av Brasilien) och Portugal alla landområden öster därom (Brasilien, Afrika och Asien).

Beväpnade med påvens välsignelse drog Spanien och Portugal — med de övriga europeiska nationerna hack i häl — ut för att behärska haven och därigenom världen. Femtio år efter det att fördraget hade undertecknats hade segelleder utstakats tvärs över världshaven, förbindelser hade upprättats mellan alla de större kontinenterna, och vidsträckta imperier hade börjat framträda. — Se rutan, sidan 8.

Denna explosion av upptäckter fick betydande återverkningar. De kommersiella och agrikulturella systemen genomgick fundamentala förändringar, och den rasmässiga och religiösa uppdelningen av världen förändrades också. Det var emellertid guld som gjorde att lavinen kom i rörelse.

Förändringens vindar påverkar handeln

Columbus hade rätt. Det fanns guld i Nya världen, även om han själv fann mycket lite av den varan. Snart började spanska galjoner föra hem enorma kvantiteter guld och silver som de rövat på den amerikanska kontinenten. Välståndet blev emellertid kortvarigt. Tillflödet av ädla metaller förorsakade en förödande inflation, och den stora tillgången på lättförtjänta pengar hämmade den spanska industrin. Internationellt sett bidrog däremot det amerikanska guldet till en gynnsam ekonomisk utveckling. Nu fanns det pengar så att människor kunde köpa de exotiska varor som handelsfartygen hämtade hem från jordens fyra hörn.

I slutet av 1600-talet kunde man köpa peruanskt silver i Manila, kinesiskt siden i Mexico City, afrikanskt guld i Lissabon och nordamerikanska pälsar i London. När lyxvarorna väl hade banat vägen, började också sådana stapelvaror som socker, te, kaffe och bomull att fraktas över Atlanten och Indiska oceanen i allt större kvantiteter. Därmed började också matvanorna att förändras.

Nya grödor och nya matvanor

Sådana födoämnen som schweizisk choklad, irländsk potatis och italiensk pizza har vi till stor del inkafolket och aztekerna att tacka för. Kakao, potatis och tomater var bara tre av de nya produkter som introducerades i Europa vid den här tiden. Ofta tog det tid innan de nya smakerna, frukterna och grönsakerna blev populära, även om redan Columbus och hans besättning genast blev förtjusta i ananas och sötpotatis. — Se rutan, sidan 9.

Vissa nyttoväxter från Gamla världen, till exempel bomull och sockerrör, blev populära i Nya världen, medan den sydamerikanska potatisen så småningom blev ett viktigt baslivsmedel för många européer. Detta utbyte av grödor gjorde inte bara det internationella kosthållet mer omväxlande, utan det innebar också en betydande förbättring rent näringsmässigt, vilket i sin tur bidrog till den enorma folkökningen på 1800- och 1900-talen. Men den agrikulturella revolutionen hade också sina avigsidor.

Rasism och förtryck

De nya avsalugrödorna, till exempel bomull, socker och tobak, kunde göra kolonisterna rika, under förutsättning att de hade tillräckligt med billig arbetskraft som kunde sköta plantagerna. Och en närliggande arbetskraftsreserv var den infödda befolkningen.

De europeiska kolonisterna betraktade i regel de infödda som blott och bart djur med talförmåga, en fördom som användes för att rättfärdiga att man praktiskt taget gjorde dem till slavar. En påvlig bulla som utfärdades år 1537 hade visserligen slagit fast att ”indierna” verkligen var ”sannskyldiga människor begåvade med en själ”, men ändå fortsatte man att utnyttja dem. Som det nyligen framhölls i ett Vatikandokument: ”Rasdiskrimineringen började i och med upptäckten av Amerika.”

Skoningslös behandling och grasserande ”europeiska sjukdomar” decimerade den infödda befolkningen. Inom loppet av omkring hundra år minskade den med så mycket som 90 procent, enligt vissa beräkningar. På de karibiska öarna blev urbefolkningen så gott som utplånad. När plantageägarna inte längre kunde rekrytera friska och starka arbetare bland ortsbefolkningen, var de tvungna att vända sig åt annat håll. Portugiserna, som vid det här laget var väl etablerade i Afrika, erbjöd en mycket olycklig lösning: slavhandeln.

Ännu en gång kom rasfördomar och snikenhet att kräva en fruktansvärd tribut. I slutet av 1800-talet hade konvojer av slavskepp (huvudsakligen brittiska, holländska, franska och portugisiska) troligtvis skeppat över mer än 15 miljoner afrikanska slavar till Amerika!

Med tanke på de rasistiska övertonerna är det inte förvånande att många amerikanska urinnevånare betraktar européernas upptäckt av Amerika som en svår kränkning. En nordamerikansk indian sade: ”Det var inte Columbus som upptäckte indianerna. Det var vi som upptäckte honom.” Mapucheindianer i Chile invänder likaså att det inte var ”en verklig upptäckt eller en äkta evangelisering, utan snarare ett intrång på . . . [deras] fäderneärvda landområden”. Som antyds av detta uttalande var inte heller religionen utan skuld.

En religiös kolonisation

Den religiösa koloniseringen av Nya världen gick hand i hand med den politiska.a Så snart ett område hade tagits i besittning, tvingades den infödda befolkningen omvända sig till katolicismen. Som den katolske prästen och historikern Humberto Bronx förklarar: ”Till en början döpte de [de infödda] utan muntlig undervisning, mer eller mindre med våld. . . . Hedniska tempel omvandlades till kristna kyrkor eller kloster. Avgudabilder ersattes med kors.” Det är inte förvånande att sådana påtvingade ”omvändelser” resulterade i ett besynnerligt konglomerat av katolska och hävdvunna trosuppfattningar som består än i dag.

Sedan ett område erövrats och ”omvänts” upprätthölls lydnaden mot kyrkan och dess representanter med stor stränghet, i synnerhet i Mexico och Peru, där inkvisitionsdomstolar upprättades. En del uppriktiga präster protesterade mot dessa okristna metoder. Dominikanermunken Pedro de Córdoba, som själv bevittnade koloniseringen av ön Hispaniola, sade beklagande: ”Om förkunnare bara nalkades dessa goda, fogliga och ödmjuka människor utan de maktmedel och våldsmetoder som dessa erbarmliga kristna använder, tror jag att man skulle kunna grunda en kyrka som var av samma höga klass som den urkristna.”

Annorlunda men egentligen inte ny

Somliga betraktar upptäckten, koloniseringen och omvändelsen av Amerika som en ”kollision mellan två kulturer”. Andra betecknar den som ”en exploatering”, medan några få fördömer den som ett rent ”nidingsdåd”. Oavsett hur människor ser på saken, innebar den utan tvivel början på en ny era, en era av ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling, även om detta skedde på bekostnad av mänskliga rättigheter.

Det var den italienske sjöfararen Amerigo Vespucci som år 1505 myntade uttrycket ”Nya världen” för att beskriva den nyupptäckta kontinenten. Och i många avseenden var den naturligtvis ny, men alla de grundläggande problem som kännetecknade den gamla världen florerade också i den nya. De spanska conquistadorernas fåfänga försök att finna det legendariska El Dorado, en plats av guld och överflöd, avslöjar att människans längtan efter något bättre inte blir tillfredsställd genom upptäckten av en ny kontinent. Kommer den någonsin att tillfredsställas?

[Fotnot]

[Ruta på sidan 8]

Columbus, förelöpare till ett upptäckternas tidevarv

UNDER de 50 första åren efter Columbus’ upptäckt av Amerika undergick världskartan många stora förändringar. Spanska, portugisiska, italienska, franska, holländska och engelska sjömän, som försökte finna nya handelsvägar till Orienten, upptäckte nya oceaner och nya kontinenter. År 1542 var det bara Australien och Antarktis som ännu inte hade upptäckts.

Sydamerika Först Columbus och därefter Ojeda, Vespucci och Coelho kartlade Mellan- och Sydamerikas kustlinje (1498—1501).

Nordamerika Cabot upptäckte Newfoundland år 1497, och Verrazano var den förste som seglade utmed Nordamerikas östkust år 1524.

Den första världsomseglingen De första som seglade jorden runt var Magellan och Elcano, som också upptäckte Filippinerna efter en banbrytande färd tvärs över det väldiga Stilla havet (1519—1522).

Sjövägen till Indien via Godahoppsudden Efter att ha rundat Afrikas sydspets lyckades Vasco da Gama nå fram till Indien år 1498.

Fjärran Östern Portugisiska sjömän nådde Indonesien år 1509, Kina år 1514 och Japan år 1542.

[Ruta/Bild på sidan 9]

Växter som förändrade människors matvanor

UPPTÄCKTEN av Amerika revolutionerade många människors matvanor. Det blev snabbt ett utbyte av grödor mellan Gamla världen och Nya världen, och många av de växter som odlades av inkafolket och aztekerna hör nu till jordens viktigaste födoämnen.

Potatis. När spanjorerna kom till Peru, var potatis basfödan i inkaindianernas kosthållning. Potatisen trivdes också på norra halvklotet, och inom två århundraden hade den blivit det viktigaste födoämnet i många europeiska länder. Somliga historiker ger till och med denna anspråkslösa men näringsrika knöl äran för den snabba folkökning som åtföljde den industriella revolutionen i Europa.

Sötpotatis. Columbus stiftade bekantskap med sötpotatis (batater) på sin första resa. Han skrev att de påminde om ”stora morötter” och smakade ungefär som kastanjer. I våra dagar är sötpotatis basfödan för miljontals människor i stora delar av världen.

Majs. Majsen var så viktig för aztekerna att de betraktade den som en symbol för livet. I dag är majs världens mest odlade sädesslag efter vete.

Tomater. Både aztekerna och mayafolket odlade xitomatle (som längre fram kom att kallas tomatl). Redan på 1500-talet hade man börjat odla tomater i Spanien och Italien, där gazpacho, pasta och pizza kom att höra till invånarnas favoriträtter. I andra europeiska länder lät man sig emellertid inte övertygas om dess goda egenskaper förrän på 1800-talet.

Choklad. Choklad var favoritdrycken för den aztekiske härskaren Montezuma II. Vid den tid då Cortés anlände till Mexico var kakaobönor, som choklad tillverkas av, så högt värderade att de användes som pengar. På 1800-talet, då man började tillsätta socker och mjölk för att förbättra smaken, blev choklad en internationell bästsäljare, både som dryck och i fast form.

[Bild]

Columbus’ ankomst till Bahamaöarna år 1492

[Bildkälla]

Med vänligt tillmötesgående från Museo Naval, Madrid (Spanien), och med vänligt tillstånd av Don Manuel González López

[Bild på sidan 7]

Kopia av fördraget i Tordesillas.

[Bildkälla]

Med vänligt tillmötesgående från Archivo General de Indias, Sevilla, Spanien

[Bild på sidan 10]

Mexikanska offer för den katolska inkvisitionen

Väggmålning betitlad ”Mexico genom århundradena”, originalverk av Diego Rivera,

[Bildkälla]

Nationalpalatset i Mexico City i Mexico

Den verkligt nya värld som väntar på att bli upptäckt

”ETT namn är ett opålitligt ting; man kan inte lita på det!” Denna nyktra iakttagelse har visat sig vara riktig i Columbus’ fall.

I överensstämmelse med innebörden i sitt förnamn, Kristofer, gjorde Columbus verkligen ett försök att vara ett slags ”Kristusbärare”, vilket är vad namnet bokstavligen betyder. De spanska monarkerna hade ju trots allt sänt ut honom för att ”göra tjänst för Gud och utbreda den katolska tron”. Men efter att ha lärt några oförstående infödingar att göra korstecknet och sjunga Ave Maria koncentrerade han sig på mer konkreta ting: att försöka hitta guld och den gäckande vägen till Indien.

Somliga katoliker har menat att Columbus ändå borde ha förklarats som ”helgon” på grund av den centrala roll han spelat i fråga om att utbreda kristenhetens gränser. Men de massomvändelser som följde på hans upptäckter bidrog föga till att göra den verklige Jesus Kristus känd för människorna i Nya världen. Den sanna kristendomen har alltid spritts med fredliga medel, inte med svärdets hjälp. Att använda våld för att förkunna evangelium är stick i stäv mot vad Jesus lärde. — Jämför Matteus 10:14; 26:52.

Columbus (på spanska Colón) hade något större framgång när det gällde att leva upp till sitt efternamn, som betyder ”kolonisatör”. Det var han som grundade de två första europeiska kolonierna i Nya världen. Och även om dessa gick i stöpet, upprättades snart andra i deras ställe. Koloniseringen av den amerikanska kontinenten fortsatte, men den var verkligen inte särskilt lyckosam, i synnerhet inte för urbefolkningen.

Dominikanermunken Bartolomé de las Casas, som själv var med när koloniseringen av Västindien började, beklagade sig inför den spanske kungen Filip II över ”den parodi på rättvisa som dessa oskyldiga människor utsätts för”, när kolonisatörerna ”krossar och tillintetgör dem utan egentlig grund eller orsak, förutom den girighet och ärelystnad som driver dem som begår sådana skändligheter”.

Även om de värsta missförhållandena så småningom rättades till, fortsatte kolonialpolitiken att styras av själviska motiv och hänsynslösa metoder. Det är inte att undra på att ett sådant styre blev förhatligt för urinnevånarna. Vid 1900-talets början hade de flesta länder på den amerikanska kontinenten kastat av sig det koloniala oket.

Att ”kristna” hela kontinenter och utöva ett rättvist styre över otaliga stammar och språkgrupper är onekligen en överväldigande uppgift, och det skulle vara orättvist att ge Columbus skulden för alla olyckliga följder av det enorma projekt som han oavsiktligt satte i gång när han korsade Atlanten och inledde vad somliga har betecknat som ett ”möte mellan två världar”.

Som Kirkpatrick Sale framhåller i sin bok The Conquest of Paradise: ”Möjligheten fanns förvisso en gång, chansen för Europas folk att finna en ny förankring i ett nytt land, ett land som de dunkelt uppfattade som Paradiset.” Men att upptäcka en ny värld är en sak — att skapa en ny värld är något helt annat. Detta var inte första gången människor hade misslyckats med att bygga upp en ny värld.

En annan banbrytande resa

Två tusen år innan Columbus satte segel för sin färd över Atlanten gav sig omkring två hundra tusen människor i väg på en annan banbrytande resa. Deras färd gick emellertid inte över havet, utan förmodligen genomkorsade de i stället en öken. De gav sig också i väg västerut, mot sitt hemland Israel, som de flesta av dem aldrig hade sett. Deras mål var att skapa en ny värld för sig själva och sina barn.

Deras långa vandring från fångenskapen i Babylon innebar att en profetia gick i uppfyllelse. Två hundra år tidigare hade profeten Jesaja förutsagt deras återvändande med följande ord: ”Se, jag [den suveräne Herren Jehova] skapar nya himlar och en ny jord; och de förra tingen kommer inte att återkallas i minnet, inte heller kommer de att stiga upp i hjärtat.” — Jesaja 65:13, 17, NW.

Uttrycket ”nya himlar och en ny jord” är en målande bild av ett nytt styre och ett nytt mänskligt samhälle. En sådan anordning var nödvändig, eftersom det inte räcker med ett nytt landområde för att det skall bli en verkligt ny värld; det som måste till är i stället en ny, osjälvisk anda bland såväl de styrande som deras undersåtar.

Mycket få av de judar som återvände från Babylon hade en sådan anda. Även om de hade vissa framgångar i början, beskriver den hebreiske profeten Malaki, omkring hundra år efter återvändandet, hur själviskhet och girighet sorgligt nog hade kommit att bli den främsta drivkraften i landet. (Malaki 2:14, 17; 3:5) Judarna hade försuttit den unika möjligheten att bygga upp en ny värld.

En ny värld ligger framför oss

De misslyckade försök att bygga upp en ny värld som gjorts i det förflutna innebär emellertid inte att situationen är hopplös. I Uppenbarelseboken upprepar aposteln Johannes profeten Jesajas ord, när han beskriver följande dramatiska scen: ”Jag såg en ny himmel och en ny jord; den förra himmelen och den förra jorden hade nämligen försvunnit. . . . Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” — Uppenbarelseboken 21:1, 4.

Dessa ord visar att Gud själv har beslutat att upprätta en ny regering över hela jorden och ett nytt mänskligt samhälle som kommer att underordna sig hans styre. Fördelarna med detta styre kommer att bli oräkneliga. Det kommer att bli en helt ny värld.

Tanken att Gud skulle skapa en ny värld kan förefalla långsökt. Men Columbus’ övertygelse att det fanns kontinenter västerut föreföll lika osannolik för många av hans samtida. Beskrivningen av Guds utlovade värld kan låta nog så otrolig, men hur många av 1400-talets lärda skulle ens ha kunnat drömma om att en tredjedel av jordens landområden var okända för vetenskapen?

Vetenskapsmännens okunnighet på Columbus’ tid gjorde att upptäckten av en ny värld föreföll mycket osannolik. Okunnighet om Guds uppsåt och makt kan likaså minska tilltron till hans utlovade nya himmel och nya jord. Men den allsmäktige Guden avslutar sin beskrivning av den nya världen med följande ord: ”Se, jag gör allting nytt! . . . Skriv, därför att dessa ord är trovärdiga och sanna.” — Uppenbarelseboken 21:5.

Alla människor längtar säkert efter en ny värld av något slag. Den mexikanske författaren Carlos Fuentes skrev en gång: ”Utopia är något som är förbundet både med det förflutna och med framtiden. Å ena sidan är det minnet av en bättre värld, som en gång fanns men inte längre existerar. Å andra sidan är det hoppet om att denna bättre värld, som är mer rättfärdig och mer fridsam, en dag skall komma.” De som studerar Bibeln är övertygade om att en bättre värld — inte ett overkligt Utopia — verkligen skall komma, eftersom Gud har lovat det och är i stånd att infria sitt löfte. — Matteus 19:26.

En ny värld skymtar vid horisonten

När Columbus försökte övertyga sin besättning om att de började närma sig land, räckte det inte med tro. Han behövde ge dem påtagliga bevis. Färska växter som låg och flöt i vattnet, ett allt större antal landfåglar och slutligen en blommande kvist som låg och guppade på vågorna återställde sjömännens förtroende för sin amiral.

I dag finns det också tydliga tecken på att vi börjar närma oss en ny värld. Det faktum att mänsklighetens själva överlevnad nu är hotad för första gången i historien påminner oss om att Guds tålamod med mänskligt styre snart måste ta slut. Han har för länge sedan lovat att han skall ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. (Uppenbarelseboken 11:18) Girighet och själviskhet har gett upphov åt en lång rad olösliga globala problem, problem som enligt Bibelns livfulla förhandsskildring visar att Guds ingripande är nära förestående.a

När Columbus för första gången steg i land på ön Cuba för fem hundra år sedan, sägs han ha utropat: ”Här skulle jag vilja bo för evigt!” De som får träda in i Guds nya värld kommer att känna det på samma sätt. Och denna gång kommer deras önskan att uppfyllas.

[Fotnot]

[Bild på sidan 13]

Att upptäcka en ny värld är en sak — att skapa en ny värld är något helt annat