”En av de förnämsta orsakerna till den första utvandringen till Amerika”, skriver A. P. Stokes i Church and State in the United States, ”var längtan efter religiös frihet.” Folk var trötta på trakasserandet. Baptister, kväkare, romerska katoliker, hugenotter, puritaner, mennoniter och andra var alla villiga att utstå sjöresans strapatser och störta sig ut i det okända. Stokes citerar en som säger: ”Jag längtade efter ett land där jag kunde vara fri att tillbe Gud enligt vad bibeln lärde mig.” Det mått av ofördragsamhet dessa emigranter lämnade bakom sig kan bedömas genom de svårigheter de var villiga att utstå. Enligt historikern David Hawke i The Colonial Experience var det troligt att en hjärtslitande avfärd från hemlandet skulle komma att följas av ”två, tre eller fyra månader i daglig förväntan om svallvågor och grymma pirater”. Därefter skulle den väderbitne resenären ”stiga i land bland barbariska indianer, som inte var kända för något annat än grymhet ... [och skulle förbli] i ett svältande tillstånd under en lång tidrymd”.

Enskilda individer sökte frihet, kolonialmakterna rikedom. Oberoende av motivet tog nybyggarna med sig sin egen religion. Tyskland, Holland och Storbritannien gjorde Nordamerika till ett protestantiskt fäste. Särskilt den engelska regeringen önskade ”förhindra att den romerska katolicismen ... fick övertaget i Nordamerika”. Canada kom under inflytande från både Frankrike och Storbritannien. Den franska politiken gick ut på att ”hålla Nya Frankrike kvar i den romersk-katolska tron” och att till och med vägra hugenotterna att få immigrera till Quebec.

Storbritannien och Förenta staterna, väl befästa i händerna på protestantiska världsliga ledare, bildade tillsammans det sjunde världsväldet i den bibliska historien och tog hand om rodret på 1700-talet.