Puman — överallt och ingenstans

Från Vakna!:s korrespondent i Brasilien

HIMLEN över Sydamerikas regnskog fick den där obeskrivliga färgen som den får strax innan det blir mörkt. Då, plötsligt och ljudlöst, stod där en puma! Den hade försiktigt gått ut i en glänta i skogen och stannat tvärt.

För ett ögonblick stod den stora katten helt orörlig — det var bara svanstippen som fortsatte att röra sig som en vindrutetorkare på lågfart. Men när puman såg att den var iakttagen, tog den ett språng genom gläntan och rusade in i skogen. Den eftermiddagen, för några år sedan, insåg jag varför sport- och löparskor, snabba bilar och till och med jaktplan bär dess namn. Det är tydligt att puman, eller cougaren, Amerikas näst största kattdjur, är utformad för att vara snabb.a

Muskelknippe

På grund av den jämna, gulbruna färgen påminner puman om en lejoninna. Men huvudformen är inte lika rektangulär som på dess afrikanska kusin, lejonet. Pumans huvud är i stället runt och litet, och på dess övre del sitter runda små öron. Från sidan liknar huvudet en gevärskula — det är strömlinjeformat och långt. Puman ser intensivt på dig med stora gröna ögon. En fläck med vit päls runt munnen ger intrycket av att den har stoppat ner nosen i en skål med mjölk och glömt att torka av munnen. Dess kropp, smidig och slank, kan vara 1,5 meter lång eller mer, och då är den tjocka svansen med svart tipp inte medräknad.

Långa och kraftiga bakben gör att bakdelen är högre än skuldrorna. De kraftfulla benen ger detta 60 kilo tunga muskelknippe den extra kraft som behövs för att lätta från marken som en raket. Man har sett pumor hoppa lodrätt till en höjd av 5 meter i ett enda stort språng. Det är som att hoppa stavhopp utan att bry sig om att använda stav!

När puman hoppar ner, är den lika imponerande. Det är känt att den hoppar till marken från 18 meters höjd. Det är nästan dubbelt så högt som de hopptorn som olympiska simhoppare använder, men puman har inte nyttan av en fylld simbassäng under sig. Trots detta landar den på marken och är färdig att hoppa i väg som om den hade landat på en trampolin.

”Det här är ett kraftfullt, respektingivande djur”, säger biologen Kenneth Logan. ”När man väl lärt sig hur dessa kattdjur gör för att överleva, förtjänar de en hel del respekt.” Det märkliga är att de verkar vara praktiskt taget överallt — och ändå ingenstans.

Nästan överallt, ändå osynliga

När de första nybyggarna slog sig ner i Nya världen, omfattade pumans strövområde hela kontinenten, från Atlanten till Stilla havet. Den levde i bergen, i träskmarker, på prärier och i djungler. Även om jägare och jordbrukare nu har utrotat puman i många delar av Nordamerika, är den fortfarande det typiska amerikanska kattdjuret som ännu strövar omkring från Canada till Sydamerikas sydspets. Om man bedömer ett djurs framgång efter omfattningen av dess geografiska utbredning och dess skiftande naturliga miljö, då måste puman vara det mest framgångsrika inhemska däggdjuret i USA i vår tid. Vad är hemligheten med dess framgång?

Puman är väl utrustad för att överleva. Den har en robust mage och använder olika jaktmetoder. Den kan anpassa sig till i stort sett alla slag av mat som finns att tillgå. ”Den kan döda och släpa i väg ett djur som är fem gånger så stort som den själv, men den äter också gräshoppor om det inte finns något annat i närheten”, säger en veterinär som har undersökt maginnehållet hos flera pumor som dödats i Brasilien. ”När det gäller mat, är puman mer mångsidig än andra kattdjur.”

Olika slags mat kräver också olika färdigheter i jakt. Att fånga en fågel kräver en annan taktik än att anfalla en hjort. Hur klarar puman det? I Brasiliens skogar vid Atlanten lockar den till sig tinamoer genom att imitera fågelns läte. ”En perfekt imitation”, säger en iakttagare. ”Tinamoer visslar bara några få gånger, men puman visslar mer — 10 till 20 gånger.” Men det fungerar. Fågeln tror att en högljudd hane har invaderat dess revir och bestämmer sig för att komma fram och möta sin rival — ett ödesdigert beslut.

Oavsett om du söker efter puman i Nord-, Central- eller Sydamerika, lyckas den för det mesta hålla sig utom synhåll — som luften, allestädes närvarande men osynlig. De ord som forskare som studerar puman för det mesta använder är ”hemlighetsfull, svårfångad och försiktig”. Efter att ha dödat omkring 70 pumor erkänner en jägare att ”han aldrig har sett något av sina offer förrän hunden jagat upp puman i ett träd”. Det är inte underligt att frustrerade forskare har kallat puman ”gäckande till vansinne”.

Ett kattdjur med många namn

Men detta typiska amerikanska kattdjur är inte bara svårt att få syn på, det är också svårt att karakterisera. Puman, sägs det i The Guinness Book of Animal Records, ”har fler namn än något annat däggdjur i världen”. Förutom de drygt 40 namn som är kända på engelska ”har den också åtminstone 18 namn bland indianer i Sydamerika och ytterligare 25 namn bland indianer i Nordamerika”.

Puma, det namn som zoologer för det mesta använder, kommer från quechua, ett språk som talas i Peru. Bergslejon, silverlejon, panter och cougar är några av de namn som detta kattdjur har fått.

Doktor Faiçal Simon, intendent vid São Paulo Zoo och expert på pumor, konstaterade: ”Pumans beteende och fysiska förmågor har väldigt lite gemensamt med de andra stora katternas.” Detta är verkligen ett helt annorlunda kattdjur och ett som varierar i storlek och färg. Man känner till upp till 30 underarter av puman över hela Nord- och Sydamerika, och 6 av dem finns i Brasilien.

Bör den utrotas?

Många boskapsuppfödare i Brasilien och på andra håll anser att puman är ett skadedjur och att den borde skjutas så fort man ser den. Men förtjänar puman verkligen ryktet att vara en som dödar boskap i massor? ”Om vilda djur finns att tillgå, dödar puman sällan boskap”, förklarar dr Simon. ”De få gånger det inträffar rättfärdigar verkligen inte ett systematiskt utrotande av detta djur. Faktum är att ranchägare skadar sig själva genom att skjuta pumor.” På vilket sätt?

I Pantanal i Brasilien, ett träskområde större än Sydkorea, där ett oräkneligt antal kreatur strövar fritt, dödar ranchägare pumor. Till följd av detta har antalet bältdjur — pumans favoritföda i det området — ökat snabbt, förklarar dr Simon. Bältdjur är pansarförsedda däggdjur, i storlek som kaniner, och de gör hål i marken. När det inte finns några pumor, förvandlar bältdjuren Pantanals betesmarker till dödande fält. På vilket sätt?

Kreaturen trampar ner i hålen, bryter benen och dör. ”Dessa ranchägare förlorar nu mer boskap än tidigare på grund av att de har dödat pumorna”, säger dr Simon. ”Det är bara ytterligare ett exempel på vad som händer när människan stör naturens gång.”

Ett växande antal människor i Nord- och Sydamerika vill bevara puman. Myndigheter i vissa delar av Nordamerika har därför antagit lagar som visar omtanke om puman och reglerar jakten och bevarar pumans naturliga miljö.

Följden har blivit att puman gör comeback i västra USA och återigen finns i sin tidigare naturliga miljö. Det är naturligtvis inte alla som välkomnar detta, men många gör det. Tidskriften Smithsonian framhåller att puman ”har upplevt en underbar ... förvandling under en relativt kort period — från skadedjur till omtyckt djur”.

Puman är omtyckt av naturälskare och jägare. För de förstnämnda är den en majestätisk symbol för vildmarken, men för de sistnämnda förblir den en trofé. Frågan är: Hur länge kan puman vara bådadera?

”Leva och låta leva”?

Lagstiftning som skyddar puman i västra USA har inte bara medfört att puman har ökat i antal, utan har också lett till en ökning av antalet sammanstötningar mellan pumor och människor. Orsaken är uppenbar: Ett växande antal människor bosätter sig vid vildmarkens rand — i pumans område — vilket skapar problem för den allmänna säkerheten. Trots detta är det fortfarande sällsynt med angrepp från pumor.

Forskare har dokumenterat 65 angrepp av pumor på människor i USA och Canada sedan år 1890 — det blir i genomsnitt omkring 3 angrepp på fem år. Av dessa 65 angrepp fick kanske 10 dödlig utgång. Som jämförelse kan nämnas att enbart i USA dör omkring 40 människor varje år på grund av bistick.

”Med tanke på de tillfällen som erbjuder sig”, framhåller biologen Kevin Hansen, ”är angrepp på människor verkligen förvånansvärt sällsynta händelser, vilket antyder en överväldigande villighet från pumans sida att leva och låta leva, åtminstone vad människor beträffar.”