Antaganden beträffande den primitiva atmosfären

Det som först krävdes på den primitiva jorden var en atmosfär som, när den bombarderades med blixtar eller ultraviolett strålning eller andra energikällor, skulle frambringa de enkla molekyler som är nödvändiga för liv. År 1953 redogjorde Stanley Miller för just ett sådant experiment. Han valde en väterik atmosfär för den primitiva jorden, skickade en elektrisk gnista genom den och erhöll på detta sätt 2 enklare aminosyror av de 20 som krävs för att framställa proteiner.¹ Ingen vet emellertid hur jordens primitiva atmosfär var beskaffad.² Varför valde Miller denna? Han erkände att han medvetet valt denna, eftersom den var den enda atmosfär vari ”syntesen av föreningar av biologiskt intresse sker”.³

Miller använde en elektrisk gnista för att bryta ner de enkla kemiska föreningar som fanns i hans atmosfär och som sedan skulle återbildas till aminosyror. Men samma gnista skulle ännu snabbare ha sönderdelat dessa aminosyror! Miller manipulerade därför ännu en gång sitt experiment: I sin apparatur byggde han in en anordning som avlägsnade syrorna, så snart de bildades, för att skydda dem från gnistan. Forskare hävdar emellertid att aminosyrorna på den primitiva jorden skulle ha kunnat undkomma blixtarna och den ultravioletta strålningen genom att falla ner i havet. På detta sätt söker evolutionisterna rädda sin soppa.

Men deras ansträngningar är förgäves, och det av flera orsaker. Aminosyror är obeständiga i vatten och skulle endast ha kunnat finnas i försvinnande små kvantiteter i urhavet. Om denna organiska soppa någonsin hade existerat, skulle en del av dessa kemiska föreningar ha blivit inneslutna i de sedimentära bergarterna, men trots 20 års forskning har ”de äldsta berglagren ... inte kunnat ge några bevis för en prebiotisk soppa”. Ändå sägs det att ”förekomsten av en prebiotisk soppa är av avgörande betydelse”. Det kommer därför som en ”chock att inse att det absolut inte finns några positiva bevis för dess existens”.⁶

Sannolikheten för att en proteinmolekyl skulle bildas

Men låt oss förutsätta att denna soppa, vars existens naturen själv förnekar, ändå skulle ha funnits. Det finns i soppan miljontals aminosyremolekyler av hundratals olika slag, och ungefär hälften av dem är av vänsterhandsmodell och hälften av högerhandsmodell. Skulle nu aminosyrorna sluta sig samman i långa kedjor och bilda proteiner? Skulle enbart de 20 nödvändiga slagen av aminosyror av en slump väljas ut bland de hundratals som fanns i soppan? Och skulle slumpen sedan bland dessa 20 aminosyror enbart välja de vänsterhandsmodeller som ingår i levande organismer och därefter rada upp dem i rätt ordning för varje särskilt protein och i exakt den form som krävs för vart och ett?⁷ Det skulle vara ett mirakel.

Ett typiskt protein består av omkring ett hundra aminosyremolekyler och innehåller många tusen atomer. I sina livsprocesser använder en levande cell omkring 200.000 proteiner. Två tusen av dessa är enzymer, speciella proteiner utan vilka cellen inte kan överleva. Hur stor är chansen att dessa enzymer av en slump skulle bildas i soppan — om det nu fanns någon soppa? En chans på 10^40.000. Detta är en etta åtföljd av 40.000 nollor. Utskrivet skulle detta tal fylla 14 sidor i denna tidskrift. Det är, för att uttrycka det på annat sätt, lika stor chans som det är att kasta tärning och få 50.000 sexor i rad. Och detta gäller bara 2.000 av de 200.000 proteiner som är nödvändiga för en levande cell.⁸ För att få alla dessa måste man således slå ytterligare 5.000.000 sexor i rad!