Forskare hävdar emellertid att aminosyrorna på den primitiva jorden skulle ha kunnat undkomma blixtarna och den ultravioletta strålningen genom att falla ner i havet. På detta sätt söker evolutionisterna rädda sin soppa.

Men deras ansträngningar är förgäves, och det av flera orsaker. Aminosyror är obeständiga i vatten och skulle endast ha kunnat finnas i försvinnande små kvantiteter i urhavet.

”När två aminosyror förenas, frigörs en vattenmolekyl. Två vattenmolekyler måste frigöras för att en nukleotid skall kunna bildas av dess komponenter, och ytterligare vattenmolekyler frigörs när nukleotiderna förenas till nukleinsyror. Att vatten bildas i en redan vattenrik miljö är dessvärre i kemiskt avseende detsamma som att föra sand till Sahara. Det är ofördelaktigt och ett slöseri med energi. Sådana processer sker inte gärna av sig själva. Rakt motsatta reaktioner är i själva verket de som inträffar spontant. Vatten angriper gärna stora biologiska molekyler. Det bänder loss nukleotider från varandra, bryter isär socker- och fosfatbindningar och skiljer baser från sockerarter.”¹¹