Trotsåldern

Vid omkring två års ålder genomgår många barn en dramatisk beteendeförändring, som ofta visar sig i dåligt humör och raseriutbrott. Den här frustrerande perioden kallas ofta trotsåldern. Plötsligt är favorituttrycken ”Nej!” och ”Vill inte!” Tvååringen kan bli frustrerad både över sig själv och sina föräldrar när han kämpar med sina motstridiga känslor. Han vill bort från mamma och pappa, och samtidigt vill han vara nära dem. De rådvilla föräldrarna vet varken ut eller in, och inget de gör verkar fungera. Vad är det som händer?

Tänk på vilken radikal förändring som har ägt rum i barnets liv. Fram tills nyligen behövde han bara gny, så kom de vuxna springande. Nu börjar han inse att hans ”styre” bara var tillfälligt och att han kommer att bli tvungen att göra åtminstone några saker själv. Det blir mer och mer tydligt att han har en underordnad roll, som kan sammanfattas med Bibelns ord: ”Ni barn, var lydiga mot era föräldrar i allt.” (Kolosserna 3:20)

Under den här svåra perioden gäller det för föräldrarna att visa vem som bestämmer. Om de gör det på ett fast men kärleksfullt sätt kommer barnet att anpassa sig till den nya situationen. Och det här gör det i sin tur möjligt för honom att fortsätta utvecklas som människa.

[Ruta på sidan 6]

VARFÖR RASERIANFALLEN KANSKE FORTSÄTTER

”En del föräldrar tror att barnet får raserianfall därför att de har gjort något fel och inte lyckats fylla barnets behov”, skriver John Rosemond i New Parent Power. ”Och om det är deras fel att barnet skriker säger det sig självt att de måste rätta till misstaget så fort som möjligt. Så efter att ha sagt nej, säger de ja. ... För att dämpa skuldkänslorna kanske de sedan ger barnet mer än det ursprungligen krävde. Detta fungerar. Raserianfallet upphör, föräldrarna är lättade, och barnet, som har lärt sig att utbrotten är ett bra sätt att få sin vilja igenom, slipar på tekniken och tar i ännu mer nästa gång.”

RASERIANFALL

”Ett barn som är i trotsåldern väntar sig att få sin vilja igenom. Så var det med vår tvååring. Fick han inte som han ville började han kasta saker omkring sig. Han var första barnet, så vi hade ingen erfarenhet av det här. Andra sade att ett sådant beteende är vanligt i den åldern, men vad hjälpte det?” – Susan, Kenya.

”När vår dotter var i tvåårsåldern brukade hon slänga sig på golvet och skrika och sparka ... Vi blev helt utom oss! Det var omöjligt att prata med henne i det läget. Så vi brukade lugnt säga att hon skulle gå till sitt rum och att hon kunde komma ut när det kändes bättre, så kunde vi prata om saken då. När hon väl hade lugnat ner sig gick en av oss in till henne och hjälpte henne förstå att hon inte kunde uppföra sig så. Det här fungerade bra. En gång hörde vi till och med att hon bad till Gud om förlåtelse. Med tiden blev utbrotten mer sällsynta tills de upphörde helt.” – Yolanda, Spanien.

”Småbarn gör vad de kan för att testa gränserna. Om man låter ett barn göra något man uttryckligen har förbjudit sänder man ut dubbla budskap. När vi var bestämda och konsekventa lärde sig barnen så småningom att man inte kan skrika sig till saker.” – Neil, Storbritannien.