Detta inbördeskrig skapade omedelbart problem för den lilla gruppen Jehovas vittnen. Massmedierna stämplade dem som en ”antikristen sekt och socialt nedbrytande”. Journalister felciterade artiklar ur Vakna! och påstod felaktigt att vittnenas avsikt var ”att rättfärdiga, ja rentav framkalla, de terroristhandlingar som nyligen hade förekommit i provinsens norra del”. Under ett foto av Vakna! fanns bildtexten ”Religiös propaganda förgiftar invånarnas anda”.

Under denna tid hölls alla Jehovas vittnen ständigt under bevakning. All inkommande post granskades noga, så kontakten med avdelningskontoret i Portugal var begränsad, och det var mycket svårt att få tag på Sällskapet Vakttornets publikationer. De som fick litteratur med posten blev förhörda av polisen.

En tid av svåra prövningar

Det Silvestre Simão var med om ger oss en föreställning om vad personer som nyligen hade börjat studera Bibeln fick möta vid den tiden. År 1959, då han fortfarande gick i skolan, gav en klasskamrat honom traktaten ”Helveteselden — biblisk sanning eller hednisk skräckmålning?” Silvestre sade senare: ”Att läsa denna traktat var vändpunkten i mitt liv. När jag nu hade fått veta sanningen om helvetet, det som jag hade fått lära mig att frukta, slutade jag omedelbart att gå i kyrkan och började läsa Sällskapets publikationer.”

Under dessa svåra tider blev de som sade att de var intresserade inte omedelbart av Jehovas vittnen inbjudna till mötena. Men efter två år tyckte man att det verkade säkert att inbjuda Silvestre. Efter sitt första möte ställde han frågor om sabbaten. Det han fick höra övertygade honom om att han hade funnit sanningen. Men hur högt värderade han den? Följande vecka, den 25 juni 1961, när han var på sitt andra möte, blev hans uppskattning av det han hade fått lära sig satt på prov. En militärpatrull avbröt mötet. Alla männen beordrades att gå ut och blev sedan slagna med galvaniserade stålrör. En av bröderna minns: ”Vi blev slagna så som man skulle göra för att döda ett omedgörligt djur — ja, ungefär som när man slår en gris med en klubba, så att den skall dö innan den säljs på marknaden.” Silvestre Simão och de som var tillsammans med honom har fortfarande ärr efter misshandeln. De fick sedan gå på led till ett fotbollsstadion, där de mötte en stor grupp ursinniga européer som just hade förlorat sina familjer i kriget i norra Angola. Soldaterna och folkmassan, däribland några av européerna, misshandlade återigen bröderna hänsynslöst.

Silvestre och de andra bröderna föstes upp i lastbilar och fördes till São Paulo-fängelset, som sköttes av den ökända hemliga polisen. Bröderna blev återigen brutalt misshandlade och inkastade ovanpå varandra i en cell. Svårt sårade och ymnigt blödande lämnades de att dö.

Eftersom João Mancoca ledde Vakttornsstudiet, trodde myndigheterna att han var gruppens ledare. Efter denna fruktansvärda misshandel fördes han bort för att bli avrättad, anklagad för att ha planerat att angripa de vita, allt enligt hur myndigheterna feltolkade en paragraf i Vakttornet. Broder Mancoca frågade vad de skulle tro, ifall européer eller en familj i Brasilien eller Portugal hade en likadan tidskrift. Han påpekade att denna tidskrift finns över hela världen och studeras av människor av alla nationaliteter. För att få detta bekräftat körde myndigheterna honom till en portugisisk familj av Jehovas vittnen. När de såg samma tidskrift där och fick veta att denna familj hade studerat samma material, ändrade de sig angående avrättningen. Broder Mancoca fördes tillbaka till de andra bröderna i São Paulo-fängelset.

Men alla var inte nöjda. När de kom tillbaka till São Paulo-fängelset, blev broder Mancoca ”omhändertagen” av fångvaktaren, en mager portugisisk man. ”Omhändertagandet” innebar att han tvingade broder Mancoca att stå ute under den stekheta solen hela eftermiddagen utan mat. Klockan 5 på eftermiddagen tog mannen en piska och började slå broder Mancoca, som minns: ”Jag har aldrig sett någon använda piskan som han gjorde. Han sade att han inte skulle sluta förrän jag föll ner död.” Han fortsatte med den skoningslösa misshandeln i en timme, och till slut kände broder Mancoca inte längre någon smärta. Mitt under piskningen fick broder Mancoca en plötslig längtan att sova. Den utmattade fångvaktaren var övertygad om att Mancoca höll på att dö, så en soldat släpade bort Mancoca och lade honom under en låda. När milisen kom på kvällen för att förvissa sig om att Mancoca var död, visade soldaten lådan som Mancoca låg under och sade till dem att han redan var död. Otroligt nog återhämtade sig broder Mancoca, och soldaten fick en chock när han tre månader senare såg honom vid liv i matsalen. Han förklarade sedan för broder Mancoca vad som hade hänt den kvällen. Den plötsliga längtan att sova hade räddat Mancoca från en säker död.

Broder Mancoca kunde återförenas med de andra bröderna, och de höll möten i fängelset. Tre gånger under den fem månader långa vistelsen i São Paulo-fängelset hölls offentliga föredrag inför ungefär 300 åhörare. Det vittnesbörd som avgavs i fängelset stärkte församlingarna utanför, eftersom många fångar som visade intresse gjorde framsteg hänemot dop sedan de blivit frisläppta.

Under de månader som Silvestre Simão satt i detta fängelse kunde han systematiskt studera Bibeln tillsammans med gruppen där, vilket gav honom välbehövlig andlig styrka. Gruppens medlemmar förflyttades därifrån till andra fängelser och arbetsläger, där de fick utså ytterligare grym misshandel och arbeta hårt. Efter att ha varit fängslad i fyra år på olika platser släpptes Silvestre i november 1965. Han återvände till Luanda, där han förenade sig med den grupp av Jehovas vittnen som hade möten i området Rangel. Hans tro hade redan prövats, och 1967 kunde han slutligen bli döpt. Andra i fängelset, däribland broder Mancoca, blev inte frisläppta förrän 1970, och då bara för att bli satta i fängelse igen.

”Inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig”

Landet var uppslukat av krig. Men i Bibeln sägs det att när människor lär känna Jehovas vägar, kommer de att ”smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar” och inte ”mer . . . lära sig att föra krig”. (Jes. 2:3, 4) Vad skulle då unga män i Angola göra?

I mars 1969 inledde regeringen en brutal kampanj mot alla som vägrade att kompromissa i fråga om sin kristna neutralitet. Bland de första som arresterades var António Gouveia och João Pereira i Luanda. Broder Gouveia hämtades från sin arbetsplats och kastades i en smutsig cell. Först sedan han tillbringat 45 dagar i fängelse fick hans mor tillåtelse att besöka honom.

Fernando Gouveia, António Alberto och António Matías var bland dem som arresterades i Huambo. Tre gånger om dagen blev de brutalt misshandlade. Fernandos mor kunde faktiskt inte känna igen honom efter all misshandel. När bröderna skrev ett brev till de väpnade styrkornas befälhavare och berättade om misshandeln, minskade till slut grymheterna.

António Gouveia minns vissa saker som hjälpte dem att härda ut. Då och då gömde hans mor ett blad ur Vakttornet i den mat hon hade med sig. ”Det hjälpte oss att förbli vaksamma. Det höll också vår andlighet vid liv.” Han säger också: ”Vi brukade predika för väggarna om bibliska ämnen som vi kom att tänka på.” För att hålla modet uppe använde några bröder en del humor. De brukade med hög röst kungöra det stora antal flugor de hade dödat i cellen, som om de offentliggjorde en viktig händelse.

Bland dem som satt i fängelse i Angola var sex unga män från Portugal som hade sänts för att göra militärtjänst men av samvetsskäl vägrat att göra det. En av dem, David Mota, minns: ”Vi kände Jehovas skydd många gånger. Myndighetspersoner använde olika metoder för att försöka bryta ner vår integritet, och de koncentrerade sig på några bland oss som ännu inte var döpta. En taktik som de flera gånger använde var att väcka oss mitt i natten, välja ut fem ur gruppen, sedan ta en av dem, sätta en pistol, som vi trodde var laddad, mot hans huvud och trycka av. Trettio minuter efter det att vi hade beordrats att återvända till våra britsar upprepades samma taktik. Vi är alla tacksamma mot Jehova för att vi är vid liv. Till slut vann vi myndigheternas respekt och fick tillåtelse att hålla möten i fängelset. Vi var verkligen glada över att se sex medfångar bli döpta medan de fortfarande satt i fängelse!”

Bröderna fick veta att de skulle sitta kvar i fängelse tills de fyllde 45 år, men de behövde inte vänta så länge. Likväl var detta svåra tider. Det som de var med om förädlade deras tro. I dag tjänar de flesta av dessa bröder som äldste i församlingarna.

Kolonialstyret upphör plötsligt

Genom en statskupp i Portugal den 25 april 1974 störtades landets diktatur. Det 13-åriga kolonialkriget i Angola var över, och de portugisiska trupperna började dras tillbaka. Den 31 januari 1975 bildades en övergångsregering som skulle verka i tio månader, men den var inte i funktion i mer än sex månader.

Till en början var denna plötsliga förändring till fördel för Jehovas vittnen. Tjugofem vittnen, som på grund av sin neutrala inställning satt inspärrade i Cabo Ledo-fängelset, blev benådade i maj. Bland dem fanns de sex män från Portugal som hade vägrat att välja sida i krigen, däribland krigen mot afrikanska kolonier. Vad skulle då dessa europeiska bröder göra med sin oväntade frihet? David Mota säger: ”Stärkta av vårt nära förhållande till Jehova i fängelset beslöt vi alla sex att stanna kvar i Angola och genast träda in i pionjärtjänsten.”

Ett klimat av religiös tolerans var en ny erfarenhet för de 1.500 vittnena i Angola. Hemliga polisen var borta, arresteringarna upphörde, och vittnena kunde öppet komma tillsammans. De sökte igenom Luanda för att få tag i hörsalar, sporthallar eller andra platser som kunde rymma det växande antalet Jehovas vittnen. Fram till dess hade de 18 församlingarna i landet hållit sina möten i privata hem.