För omkring 60 år sedan var en man vid namn Simão Toco knuten till en av baptisternas missionsstationer i norra Angola. När Toco flyttade från M’banza Congo i Angola till Léopoldville i Belgiska Kongo (nu Kinshasa i Demokratiska republiken Kongo), stannade han till hemma hos en vän. Där såg han ett exemplar av tidskriften Luz e Verdade (nu Despertai!). Tidskriften innehöll en portugisisk översättning av broschyren Riket som är världens hopp. Toco var intresserad av det han läste. Hans vän var inte det, så han sade att Toco fick ta tidskriften. På så sätt kom också Toco att få en av Jehovas vittnens bibliska publikationer.

Sedan Toco 1943 hade kommit till Léopoldville, bildade han en kör som med tiden växte och kom att få flera hundra medlemmar. Eftersom han var ivrig att undervisa och bygga upp de landsförvista angolanerna, översatte han broschyren Riket som är världens hopp till kikongo. I de psalmer som han komponerade började han så småningom föra in hoppet om Guds kungarike och andra bibliska sanningar som han hade fått kunskap om. Han använde också dessa kunskaper vid bibliska samtal med några av körmedlemmarna. En annan angolan, João Mancoca, som arbetade i Léopoldville, började 1946 vara med i Tocos bibelstudiegrupp. Möten hölls på lördags- och söndagskvällar, och Mancoca var alltid med bland de 50 eller fler som var närvarande.

År 1949 kände gruppens medlemmar en stark längtan att få berätta för andra om det de fick lära sig, så många av dem gav sig ut och predikade i Léopoldville. Detta väckte de baptistiska prästernas och de belgiska myndigheternas vrede. Snart blev många i Tocos grupp arresterade, också João Mancoca. De hölls fängslade i flera månader. De som sedan vägrade att överge rörelsen som höll på att uppstå i förbindelse med Toco och som vägrade att sluta läsa litteratur som kom från Sällskapet Vakttornet förvisades till sitt hemland, Angola. Det var slutligen så många som omkring 1.000.

De portugisiska myndigheterna i Angola kunde inte besluta vad de skulle göra med dem. Till slut fördes de som hade sänts tillbaka till Angola till olika delar av landet.

Toco och några andra sändes i väg för att arbeta på en kaffeplantage i norr. Sorgligt nog hade Tocos inställning redan börjat förändras. Medan han och hans grupp ännu var i Léopoldville, hade efterföljare till Simão Kimbangu, vilka utövade spiritism, varit med vid deras möten. Vid ett tillfälle under ett möte hade de upplevt vad somliga såg som ett utgjutande av anden. Men de prövade inte denna ande för att se om den härrörde från Gud. (1 Joh. 4:1) João Mancoca var inte glad när han såg att man åsidosatte sitt bibelstudium och i stället förlitade sig på anden.

Sedan de återförts till Angola, hamnade João Mancoca i Luanda. Han och även Sala Filemon och Carlos Agostinho Cadi uppmanade de andra i sin grupp att följa Bibeln och förkasta sedvänjor som inte var i enlighet med den. När Toco senare förflyttades till en plats i södra delen av landet, passerade han genom Luanda. Det var tydligt att han hade blivit ännu mer påverkad av de trosuppfattningar som Kimbangus efterföljare hade.

Under de månader som broder Cooke var i Angola lyckades han kontakta Toco och människor på olika håll som betraktade Toco som sin ledare. Många av dem visade sig helt enkelt vara sekteriska efterföljare till Toco och inte alls intresserade av Jehovas vittnens verksamhet. Ett undantag var António Bizi, en ung man i Luanda, som var ivrig att få veta mer om Guds uppsåt. Toco själv var vid den tiden fängslad i en by nära Sá da Bandeira och hade inte tillåtelse att vare sig skicka eller ta emot post.